Hem

Kassettband: Accidentally on Purpose – Gillan Glover (1988)

Lämna en kommentar

accidentally on purpose

Sid 1: Clouds and Rain/Evil Eye/She Took My Breath Away/Dislocated/Via Miami

Sid 2: I Can’t Dance to That/Can’t Believe You Wanna Leave/Lonely Avenue/Telephone Box/I Thought No

Producenter: Roger Glover & Ian Gillan Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________

Kära bloggläsare, om du har – eller, ehhh … har haft, för vana att läsa denna blogg så kan det inte undgått dig att antalet inlägg minskat drastiskt den senaste tiden. Jag skulle kunna skylla på en nylig flytt eller att skivorna tagit slut men egentligen har jag inte riktigt hittat känslan. My mojo aint working! Även om det nu blir svårare och svårare att hitta prylar att skriva om så brukar jag kunna babbla på om det mesta men på sista tiden har det varit svårt. Därav detta glapp.

Gör dock ett försök nu, fast ångrar valet redan innan jag avslutat denna mening. Jag menar, man kan ju göra det lättare för sig, eller?  Nåja, nu är jag ändå igång så då kör vi!

Det här är precis vad det låter som, en platta med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. De spelar annars i inte helt okända orkestern Deep Purple, som väl hållit på i fyrtio år nu och faktiskt är aktuell med ny platta inom kort. Fast det är ju en annan historia (om nån nu bryr sig om det), för Accidentally On Purpose är inget nytt utan ett påhitt de båda herrarna fick i slutet av åttiotalet och det är pretty fxxxing far from Deep Purple.

Kan förstå varför jag har denna kassett. Tja, kanske inte just kassettformatet men då Purple snurrat mycket här hemma är ju länken ganska glasklar. Minns dock fortfarande hur grymt besviken jag blev. För det här är, ehhh …ja vad är det? Det låter nästan som ett skämt! Nån slags ihålig och grymt plastig pophistoria, med helgalna små refränger. Tror nog att båda herrarna drar fram skämskudden om någon nämner den här idag. Lyssna bara på ”Via Miami” eller ”Dislocated” och försök att hålla dig för skratt om du kan!

Vet inte hur eller varför detta projekt tog sin form men en sak är säker: det är bland det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det finns inte en enda vettig eller ens halvbra låt, och trots att det vimlar av gästmusiker (bl.a. Dr John och Randy Brecker) låter det som vore det inspelat i nån källarstudio med billiga trumbeats och syntetiska körer. Att det var åttiotal eller att de faktiskt lyckades få med en låt på soundtracket till Rain Man räcker inte som ursäkt!

Nej, blä! Fy! Usch!! Och att vi lever i en alldeles ding ding värld får du ytterliggare bevis på om du surfar in på Amazon och söker på den här skivan. Där hittar du nämligen inlägg från människor (?) som köpt den här plattan och som vräker ur sig saker som ”you must buy this record” och ”one of my favourite albums of all-time” eller rent av får ur sig dumheter som ”the songs on this album show a great variety and the talent of Ian gillan and Roger Glover. It’s a great ”summer” album and a lot of fun”. Ha, sommarplatta! Vilken planet kommer de ifrån?

Nu var det här inte det mest positiva inlägget den här sidan jul men så får det bli. Och om du råkar gilla den här plattan så ta inte illa upp. Nej, skriv gärna ett inlägg här nedan. Det vore nämligen väldigt intressant att höra någon försvara den här plattan. Så kom igen, jag lyssnar!

Citatet: ”Who wants to live in a telephonebox?

Annonser

CD: The Battle Rages On … – Deep Purple (1993)

Lämna en kommentar

The Battle Rages On/Lick It Up/Anya/Talk About Love/Time to Kill/Ramshackle Man/A Twist in the Tale/Nasty Piece of Work/Solitaire/One Man’s Meat

Producenter: Thom Panunzio & Roger Glover Skivbolag: RCA

____________________________________________________________

Passar på att skicka iväg ett R.I.P. till John Lord som gick bort härom dan. Han lämnade visserligen Deep Purple för många år sedan men var oerhört viktig för bandets sound. Lyssna bara på ”Space Truckin'” på utomordentliga plattan Machine Head.

Den här plattan har nästan tjugo år på nacken men känns som en ganska irrelevant liten sak som tillhör den senare delen av Purples diskografi. Men det klart, om man jämför den med plattan innan denna –  Slaves and Masters med Joe Lynn Turner på sång – så är det ju ett lyft. Men speciellt bra är det dock inte.

Detta är också sista plattan med gitarristen Ritchie Blackmore. Bandet hade redan påbörjat inspelningen av plattan när sångaren Ian Gillan återigen kom med i bandet (han hade ju hoppat av den första återföreningen för att satsa på en solokarriär) och när Gillan ändrade i låtarna blev Blackmore i vanlig ordning irriterad och stämningen i bandet var inte på topp när de stack ut på turné. Blackmore hoppade av bandet efter några spelningar. Faktum är att jag såg en av konserterna under denna turné precis efter att Blackmore hoppat av. Joe Satriani hoppade med kort varsel in och gjorde enligt min mening ett strålande jobb. Men visst, det hade ju varit roligare att se dem med Ritchie Blackmore – även om stämningen i bandet nog inte var på topp.

Den här skivan kändes kanske lite kul 1993, eftersom Gillan var tillbaka, men jag ska sanningsenligt säga att det här inte är mycket att hänga i ….. ehhh ….. granen (?). Titelspåret och ”Anya” är väl okej – de hade liksom funkat på Perfect Stanger – men annars låter herrarna mycket trötta. De varvar det ena slitna riffet efter det andra, och John Lord märks tyvärr inte speciellt mycket här.

Personligen tycker jag att bandet borde ha satt punkt här. Istället fortsatte de med ny gitarrist, Steve Morse, och turnerar fortfarande världen runt – mest på gamla meriter. Under dessa tjugo år har bandet släppt fyra plattor, den ena sämre än den andra. Så, om du vill lyssna på Deep Purple gör du nog bäst i att bläddra fyrtio år bak i diskografin.

Fråga: Kan det här vara det fulaste DP-omslaget någonsin?

Svar: Nej, det hittar ni här.

CD: 24 Carat Purple – Deep Purple (1975)

2 kommentarer

Woman from To Tokyo/Fireball/Strange Kind of Woman/Never Before/Black Night/Speed King/Smoke on the Water/Child in Time

Producent: Deep Purple Skivbolag: Purple Records

_________________________________________________________________________________

Så där ja, nu blir det riktigt bra purpleprylar här. Det här är en klassisk samlingsplatta med Deep Purple! Genom att lyssna igenom 24 Carat Purple förstår du precis vari storheten med detta band ligger. Merparten av låtarna är nämligen liveversioner och även om det kanske finns ett och annat att önska i låtlistan så måste jag nog å det bestämdaste hävda att detta är bandets allra bästa samling.

Det är ju på scenen Deep Purples styrka kommer fram! Fantastiska musiker är de allihop och dessa liveversioner är överlägsna studioversionerna. Absoluta höjdpunkter är ”Strange Kind of Woman”, som är min ohotade Purplefavorit – där livesvänget gör låten så mycket bättre, och makalösa tolvminutersversionen av ”Child In Time”. Ja, så får vi kanske inte glömma ”Black Night”.

Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den där duellen mellan Ritchie Blackmore och Ian Gillan i ”Strange Kind of Woman” eller Blackmores stolpiga inledning i ”Smoke On The Water”. Det är något magiskt över den här skivan. Det är ett praktexempel på hur ett riktigt bra rockband ska låta. Sedan måste jag bara nämna Ian Paice. Och John Lord. Ja, och Roger Glover. Så, nu var det sagt. Gaaaaaaah vad längesedan jag lyssnade på den här skiva. Den är ju hur bra som helst!! Anledningen! Ha …… Ja, ni fattar!?

Citatet: ”There once was a woman, a strange kind of woman the kind that gets written down in history … her name was Nancy, her face was nothing fancy, she left a trail of happiness and misery … I loved her … Everybody loved her … she loved everyone and gave them good return” (Strange Kind of Woman)

LP: The House of Blue Light – Deep Purple (1987)

Lämna en kommentar

Si: Bad Attitude/The Unwritten Law/Call of the Wild/Mad Dog/Black & Whited 1

Sid 2: Hard Lovin’ Woman/The Spanish Archer/Strangeways/Mitzi Dupree/Dead or Alive

Producent: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

__________________________________________________________________________

The House of Blue Light är Deep Purples andra skiva sedan återföreningen med den klassiska och mest framgångsrika versionen av bandet. Föregångaren Perfect Strangers framstår ju idag som en hyfsad platta men den här har inte åldrats väl. Vet inte hur de tänkte? Ibland låter det nästan Rainbow, som i ”Dead or Alive”, och ett av bandets absoluta lågvattenmärke – ”Call of The Wild” – hittar du på denna platta. Det är ett otäckt spektakel till låt som närmast liknar en popdänga.

Jag älskar Deep Purple men den här skivan tar jag inte fram igen. Fast, du kanske vill att jag ska vaska fram guldkornen? Sorry, det finns inga. fast, några låtar som kanske kan sträcka på sig, i förhållande till de övriga, är kanske ”Bad Attitude”, ”Hard Lovin’ Woman” och ”Mitzi Dupree” – där den senare är en sån där underbar nonsenstext signerad Ian Gillan (och som också sägs vara sann). Resten kan du glatt strunta i!

Men, som vanligt sjunger Ian Gillan överjordiskt bra. Älskar den rösten, så nu sitter jag och lyssnar igenom plattan en gång till bara för att få  höra den där fantastiska rösten. Ja, och Ritchie Blackmore passar såklart på att riva av några grymma gitarrsolon. Vad säger ni, ska vi ta en purpleplatta till?

Citatet: ”I said: what is this queen of the ping pong business? She smiled, ‘what do you think – it has no connection with china.’ I said: ‘ooohh, have another drink'” (Mitzi Dupree)

CD: Stormbringer – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

 

Stormbringer/Love Don’t Mean a Thing/Holy Man/Hold On/Lady Double Dealer/You Can’t Do It Right/High Ball Shooter/The Gypsy/Soldier of Fortune

Producent: Martin Birch & Deep Purple Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________

Jag minns fortfarande allra första gången jag hörde talas om Stormbringer. Jag satt i baksätet när föraren och medpassageraren i framsätet inledde en diskussion om Deep Purple och plattan Stormbringer. Själv var jag ett barn av Perfect Strangers-eran och hade ingen aning om vad de pratade om. Minns fragment ur diskussionen:

Föraren, som var ett mycket inbitet Purple-fan, sade” jag älskar David Coverdales raspiga röst” och medpassageraren fylle i ”och Glenn Hughes sköna skolpojksstämma”. Båda enades om att rösterna tillsammans förenades i en fantastiskt symbios av rockhistoria. Och där satt jag jag i baksätet med ”Knocking At Your Backdoor” pumpandes i huvudet och undrade vad fan jag missat.

Det första jag gjorde när jag klivit ur bilen var iallafall att kolla upp plattan – blev minst sagt nyfiken, och jag hade väl struntat i Stormbringer då omslaget ser ut som något taget ur en dålig fantasyberättelse.

Och det stämmer lite; omslaget skiljer sig från övriga plattor men det gör även musiken, för här är det mer avslappnat och ledigt med betoning på svänget – ibland får jag t.om. soulvibbar. Kan utan tvekan säga att Stormbringer är en av mina absoluta favoritplattor – i alla kategorier. Varenda gång jag lyssnar på den påminns jag om hur mycket den betyder för mig. Tror faktiskt inte att jag kan leva utan att få en Stormbringerinjektion med jämna mellanrum.

Det är just rösterna, Coverdale och Hughes, som är den största behållningen, och detta märks inte minst i spår som ”Love Don’t Mean A Thing” och ”You Can’t Do It Right”. Glenn Hughes anlitades främst som basist men ville sjunga, och eftersom han visade sig ha en av rockvärldens allra bästa röster så var det ingen som sade emot. Coverdale och Hughes turas om enligt varannan vers-metodiken, och det fungerar utmärkt. Hughes lite mer pojkaktiga stämma bryter av skönt mot Coverdales Marlborotärda och lite mer djupa stämma. Sedan får de också varsitt solonummer, ”Holy Man” och ”Soldier of Fortune”.

Du som är van att höra Ian Gillan vid mikrofonen i Purple blir nog en aning förvånad, för det här är någonting helt annat. Här finns inga muskelriff alá ”Smoke On The Water” utan merparten förlitar sig på en halvfunkig rytmmatta – fast det hindrar inte Ritchie Blackmore från att leverera klassiska solon – och hela bandet spelar på något vis lite lättsammare. Och det svänger något enormt! Låt dig inte heller luras av John Lords orgelmatta i inledande titelspåret, det blir bättre än så!

Deep Purple spelade in ytterliggare två plattor med Hughes och Coverdale men Blackmore hoppade av bandet innan den tredje och ersattes av Tommy Bolin. Den där tredje skivan är inte speciellt bra men Burn, som jag vill minnas kom ut samma år som just Stormbringer, är ytterliggare en klassiker. Och hur Ritchie Blackmore kan se tillbaka på denna era av Deep Purple och kalla det ”shoe shine music” övergår mitt förstånd. Jag älskar visserligen Machine Head och Ian Gillans röst men det här är någonting annat – och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Så, om du nu inte hört Stormbringer så säger jag ”GRATTIS” – du har en fantastiskt eftermiddag framför dig.

Citatet: ”You were always playing my records when I was after making some love, but I need more than the music to keep myself together – although it makes me feel so good” (You Can’t Do It Right)

CD: Perfect Strangers – Deep Purple (1984)

Lämna en kommentar

Knocking at Your Back Door/Under the Gun/Nobody’s Home/Mean Streak/Perfect Strangers/Gypsy’s Kiss/Wasted Sunsets/Hungry Daze

Producent: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

______________________________________________________________________________

Det här är nog egentligen den sista riktigt bra plattan med Deep Purple. Fast bandet finns ju fortfarande, dock i en helt annan form där endast tre av medlemmarna hänger kvar. Och det här är alltså över 25 år sedan – men Deep Purple stretar på fortfarande.

Då jag var blott tio år gammal när den här skivan kom ut får jag nog betrakta Perfect Strangers som min inskolning i Deep Purple-diskografin. Och då hade de lirat tillsammans sedan 60-talet och det här var deras återföreningsplatta. När Ritchie Blackmore tröttnade på bandet runt -74 fick de ur sig ytterliggare en platta innan bandet somnade in och inte återvände förrän just -84. Då med den klassiska uppsättningen som gjorde Machine Head.

Det här är inte bra rakt igenom men inledande ”Knocking At Your Back Door” ger mig fortfarande rysningar och min kusin sade alltid skämtsamt att ”den låten är sju minuter för kort”. ”Under The Gun” håller fortfarande måttet och titelspåret ”Perfect Strangers” har en av de fetaste orgelmattorna sedan Uriah Heep såg dagens ljus. Fläskigt och baktungt. Klassiskt!

Fast trummisen Ian Paice har lugnat ner sig en aning, det är lite synd, men Ian Gillan sjunger bättre än någonsin och Blackmore levererar en del klassiska solon. Men här efter tog det stopp! Blackmore hängde med på några plattor till innan han hoppade av igen och sedan dess har bandet fortsatt utan honom, men utan några lyckade resultat. Blackmore har förresten helt tappat huvudet, för nu för tiden klär han ut sig i medeltida dräkt och spelar nån konstig folkmusik-variant i kyrkor tillsammans med sin fru under namnet Blackmore’s Night. Hörde att han nyligen spelat in en cover på Nordmans ”Vandraren” men jag tror inte att jag vågar lyssna på den.

Citatet: ”Sweet Nancy was so fancy to get into her pantry we had to be the aristocracy”

Bonusinfo: Det sägs att basisten Roger Glover blev tagen av polisen för fortkörning på väg till studion men när han berättade för poliserna att han var på väg för att spela in en ny platta med Deep Purple lär de ha rivit böteslappen och istället eskorterat honom med blåljus. Det är ju lite rock n roll!

LP: Naked Thunder – Ian Gillan (1990)

Lämna en kommentar

Sid 1: Gut Reaction/Talking to You/No Good Luck/Nothing But the Best/Loving on Borrowed Time/Sweet Lolita

Sid 2: Nothing to Lose/Moonshine/Long and Lonely Ride/Love Gun/No More Cane on the Brazos

Producent: Leif Mases Skivbolag: Teldec

__________________________________________________________________________________

Jag tycker väldigt mycket i den här bloggen, eller hur? Och här kommer ytterliggare en åsikt: Ian Gillan har en av världens bästa röster! Så är det bara! Det är ju fan att han aldrig ska få till det utanför Deep Purple, ja … och under de senaste femton åren inte ens där.

Han sjunger bra! Han sjunger bra! Han sjunger bra! Jävligt bra! Ja, och så även på denna soloplatta som han lyckades få ur sig kort efter att han lämnat purple, igen. Fast det blev liksom inte bra. Gillan får aldrig till det utanför Deep Purple och även om han gjort grejer med egna bandet Gillan som funkar och kanske en och annan låt här och där så vill det sig aldrig. Tänk bara på hur det gick när han gick med i Black Sabbath. Hugah!

Nej,den här skivan kan du faktiskt vara utan. Det finns inga bra låtar. Enda gången jag ens reagerar, dvs mitt lillfinger rör sig en aning, är i åttaminuterspekoralet ”No More Cane on the Brazos” där Purple-parhästen Roger Glover gästar. Och då beror det endast på Gillans röst – som här expanderar och breder ut sig och ger oss någonting alldeles extra. Men det är nog allt, tyvärr.

Citatet: ”If you’re going on the river in 1910 whoo ooh whoo ohh oh” (No More Cane On The Brazos)

Older Entries