Hem

CD: Come An’ Get It – Whitesnake (1981)

1 kommentar

come an get it

Come An’ Get It/Hot Stuff/Don’t break My Heart Again/Lonely Days, Lonely Nights/Wine, Women An’ Song/Child of Babylon/Would I Lie To You/Girl/Hit An Run/Till The Day I Die

Producent: Martin Birch Skivbolag: Atlantic

_______________________________________________________

Ha ha, det är väldigt passande att jag glömt bort den här allra mest underskattade plattan med Whitesnake. Tänk bort allt fluffigt; alla överdimensionerade videos med motorhuvar och syntetiska synthslingor som kramar musten ur dig. Come An’ Get It är pubbandet på lokala pizzerian med supersvänget, fem meter bort. Det känns liksom som om du sitter där bredvid bandet några meter bort när du lyssnar på den här plattan.

Låtarna spelar inte sådär jättestor roll. Det handlar mer om stämningen. Den här plattan har en alldeles fantastiskt start! Tänk dig supertrummisen Ian Paice i pausat läget, mitt i ett anslag, och den här skivan börjar med att du trycket på play. DISH!! och Paice drar igång världens skönaste rytmräls mitt i ett anslag (som liksom känns baktaktsavig men inte är det) och därefter faller Jon Lords (RIP) hammondmatta in tillsammans med Neil Murrays stabila basräls. Sedan skymtar vi Micky Moodys hatt innan Mr Coverdale frågar ”are you woman enough to take a man like me?”. Det är pubrökigt och bluesaktigt och svänger rakt igenom, och även om det inte handlar om de största låtarna så tror jag aldrig bandet varit bättre. Det svänger. Som. Fan!

Fast det där med låtarna är inte helt sant. ”Don’t Break My Heart Again” är en av de allra bästa låtarna Coverdale & Co någonsin gjort. Lägg sedan till svinhookiga riff som ”Hit An’ Run”, balladestetik som ”Lonely Days Lonely Nights” varvat med ”Child of Babylon” och sköna groove som ”Girl” och ”Hot Stuff” och det är självklart: Come an’ Get It håller måttet som en av de allra bästa plattorna Whitesnake släppt (and you can quote me on that!).

Citatet: ”still I want a heartbreaker, a love maker, a soul shaker, a woman who can turn me on for just a little hit an’ run” (Hit an’ Run)

Annonser

CD: Run Devil Run – Paul McCartney (1999)

Lämna en kommentar

Blue Jean Bop/She Said Yeah/All Shook Up/Run Devil Run/No Other Baby/Lonesome Town/Try Not to Cry/Movie Magg/Brown Eyed Handsome Man/What It Is/Coquette/I Got Stung/Honey Hush/Shake a Hand/Party

Producent: Chris Thomas &Paul McCartney  Skivbolag: EMI

_________________________________________________________

Paul McCartneys elfte soloplatta borde vara en fantastisk platta. Vi kollar bara lite bakgrundsfakta, okej? McCartney återvänder till 50-talsmusiken han själv växte upp med. Plattan spelades in i Abbey Road-studion. David Gilmour spelar gitarr. Ian Paice spelar trummor. Det kanske räcker så?

Trots detta ligger McCartneys elfte soloplatta och skräpar i en låda under soffan hemma hos mig; vilket rimligtvis borde avslöja att den inte är någon favorit och inte heller en platta som snurrat speciellt ofta här hemma? Och visst, allt det där stämmer – det här är jag nämligen inte speciellt förtjust i.

Men lugn, felet ligger givetvis hos mig. Jag är nämligen ingen vän av 50-talsmusik (vilket nog mestadels har med min, för genren, låga ålder att göra) och det är den enkla anledningen till den något skamfilade placeringen i en låda. Vad den som kan sin 50-talsmusik säger om detta vet jag givetvis inte, men visst är det kompetent. Och i ett par spår riktigt bra. Tre egenhändigt snickrade McCartney-låtar samt gamla klassiker, som ”Blue Jean Bop” och ”All Shook Up”. Sedan står Pauls egna låtar, inte minst titelspåret, sig riktigt väl i denna samling.

Tja, det var nog allt. Nu ska jag kolla om jag inte har någon gammal hårdrocksplatta att skriva om, för det var väl ett tag sedan? Lite nitar och läder kanske? Fan det börjar bli glest nu.

Citatet: ”Run devil run, the angels having fun making winners out of sinners better leave before it’s done”

DVD: Live 1974 – Deep Purple (2006)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Mistreated/Smoke On The Water/You Fool No One/The Mule/ Truckin’

Speltid: 84 min Ljudformat: Stereo (är det alldeles säkert det?)

___________________________________________________________________

Det är söndagkväll och jag sträcker mig efter något i DVD-hyllan. Hade egentligen tänkt skriva om en annan, nyinköpt, men fick tag i fel – så det får bli den här. Men å andra sidan, lite Deep Purple är ju aldrig fel och här har du dem live från jättefestivalen California Jam, inspelad 1974. Fatta hur längesedan det är! Förutom Deep Purple spelade bland andra Black Sabbath, Eagles och Earth Wind & Fire på denna festival som drog ungefär 250 000 pers. Snacka om jam! Fast den här DVD:n släpptes först 2006.

Ljudkvalitén är dock anmärkningsvärt dålig, vilket gör att jag sällan tar fram den här. Som tidsdokument är det dock mycket roligt att se denna uppsättning av Purple med David Coverdale och Glenn Hughes i fronten. Personligen älskar jag denna version av bandet som fick ur sig klassikerna Burn och Stormbringer (ja, jag har skrivit om båda tidigare). Men när Hughes och Coverdale tog mer plats i bandet (inte minst funk-Hughes) surnade Ritchie Blackmore till och hoppade av. Purple fortsatte med Tommy Bolin som ersättare men splittrades efter en platta. Bandet återförenades sedan 1984 med klassiska Ian Gillan-sättningen, och resten vet ni ju.

Vet inte om det här är konserten i sin helhet – det är ju inte så många låtar (men en del av dem sticker iväg i över tio minuter). Majoriteten av materialet kommer självklart från Burn och så en pliktskyldig ”Smoke On The Water” mot slutet. De måste ju varit trötta på den redan då? Sedan måste jag erkänna att ”Space Truckin'” utan Ian Gillan inte är riktigt samma sak.

Annars är väl allt som det ska tror jag. Och Ian Paice är ju fan i mig världens bästa trummis. Lyssna bara på ”You Fool No One” nedan. Gosse, den snubben kan lira trummor!!

Citatet: ”We’re gonna do a song that Ritchie wrote”

CD: Burn – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Lay Down, Stay Down/Sail Away/You Fool No One/What’s Goin’ on Here/Mistreated/”A” 200

Producent: Deep Purple Skivbolag: EMI

_________________________________________________________________________

Ni kan historien: Ian Gillan och Roger Glover ut, David Coverdale och Glenn Hughes in. De ville att Hughes skulle spela bas men han ville sjunga ockå – och då han sjöng så förbannat bra lät de honom hållas. Det sägs också att Coverdale var så fantastiskt ful att de (purple) fixade  (läs: betalade) plastikoperation innan han fick kliva in i rampljuset – men det där är nog bara en gammal skröna. Coverdale lär också ha tvingats bantat ner sig ett par kilo och sluta upp med alla kladdiga chokladkakor.

Nåväl, musiken är ju det viktiga och 1974 var ju ett riktigt guldår för Deep Purple. De släppte två fantastiska plattor detta år: Burn och Stormbringer (och den sistnämnda har jag skrivit om tidigare). Burn kom först och är nog den som är mest hårdrock.

I inledande ”Burn” skolar Ian Paice världens alla rocktrummisar och visar hur man bucklar till pukorna på bästa möjliga sätt. Ritchie Blackmore passar på att leverera ett av sina bästa solon i samma låt – och Coverdale/Hughes sjunger arslet av sig. ”Sail Away” har det funkigaste riffet du kan hitta på en Deep Purple-platta och ”You Fool No One” visar hur koskällan ska slås. Ultramegasuperklassiker – som du bara måste höra innan du dör, såklart. Ian paice är ett trummande geni, har jag sagt det? Gaaaaaah, fy fan vad bra den här plattan är. Nu blir jag sittandes här hela kvällen. Jag som har så mycket annat att göra. Hmmm!

Citatet: ”I’ve been mistreated, I’ve been abuuuuuuuused – I’ve been struck downhearted, baby, I’ve been confuuuuuuuuuuuuused” (Mistreated)

CD: 24 Carat Purple – Deep Purple (1975)

2 kommentarer

Woman from To Tokyo/Fireball/Strange Kind of Woman/Never Before/Black Night/Speed King/Smoke on the Water/Child in Time

Producent: Deep Purple Skivbolag: Purple Records

_________________________________________________________________________________

Så där ja, nu blir det riktigt bra purpleprylar här. Det här är en klassisk samlingsplatta med Deep Purple! Genom att lyssna igenom 24 Carat Purple förstår du precis vari storheten med detta band ligger. Merparten av låtarna är nämligen liveversioner och även om det kanske finns ett och annat att önska i låtlistan så måste jag nog å det bestämdaste hävda att detta är bandets allra bästa samling.

Det är ju på scenen Deep Purples styrka kommer fram! Fantastiska musiker är de allihop och dessa liveversioner är överlägsna studioversionerna. Absoluta höjdpunkter är ”Strange Kind of Woman”, som är min ohotade Purplefavorit – där livesvänget gör låten så mycket bättre, och makalösa tolvminutersversionen av ”Child In Time”. Ja, så får vi kanske inte glömma ”Black Night”.

Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den där duellen mellan Ritchie Blackmore och Ian Gillan i ”Strange Kind of Woman” eller Blackmores stolpiga inledning i ”Smoke On The Water”. Det är något magiskt över den här skivan. Det är ett praktexempel på hur ett riktigt bra rockband ska låta. Sedan måste jag bara nämna Ian Paice. Och John Lord. Ja, och Roger Glover. Så, nu var det sagt. Gaaaaaaah vad längesedan jag lyssnade på den här skiva. Den är ju hur bra som helst!! Anledningen! Ha …… Ja, ni fattar!?

Citatet: ”There once was a woman, a strange kind of woman the kind that gets written down in history … her name was Nancy, her face was nothing fancy, she left a trail of happiness and misery … I loved her … Everybody loved her … she loved everyone and gave them good return” (Strange Kind of Woman)

CD: Saints and Sinners – Whitesnake (1982)

Lämna en kommentar

Young Blood/Rough an’ Ready/Bloody Luxury/Victim of Love/Crying in the Rain/Here I Go Again/Love an’ Affection/Rock an’ Roll Angels/Dancing Girls/Saints an’ Sinners

Producent: Martin Birch Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________________

Det här var verkligen ett kärt återseende. Tog fram den här efter några år i skivhyllan och tryckte in den i bilstereon på väg till jobbet! Jösses vad jag saknat den, för jag är verkligen svag för tidiga Whitesnake. Så fort öppningsspåret ”Youngblood” drog igång bestämde jag mig för att köra omvägar; bara för att få höra mer.

Nu är det här inte bandets starkaste samling låtar, nej …. det är inte ens i närheten, men det gör ingenting! Det är stämningen och känslan som gör det och jag föredrar det här framför det sentida Whitesnake som slog stort i landet over there, vilken dag i veckan som helst. Det bästa låtarna heter dock ”Saints and Sinners”, ”Youngblood”, ””Rough n’ Ready”, ”Victim of Love”, ”Here I Go Again” och ”Crying In The Rain” – de två senaste återanvände Coverdale några år senare på den där självbetitlade plattan som släpptes 1987. Men dessa versioner är ju överlägset bäst; lite bluesigare och mycket svängigare.

Stämningen i bandet var dock inte på topp när den här skivan spelades in, och när skivan väl släpptes hade nästan hela bandet försvunnit. Micky Moody hade lämnat skutan men kommit tillbaka efter ett vädjande telefonsamtal från Coverdale. Fast, ny trummis, ny  gitarrist, ny basist. Fast då var skivan mer eller mindre inspelad, så det är likväl Ian Paice, Bernie Marsden och Neil Murray som lirar här. När sedan uppföljaren Slide It In spelats in så försvann Moody för gott – och då bestämde sig Coverdale för att spela in en ny version av plattan för den amerikanska marknaden med hjälp av gitarristen John Sykes – fast då fick även nyförvärvet Mel Galley foten. Men basisten Neil Murray kom tillbaka. Rörigt – visst är det! Och sedan dess har Whitesnake mer eller mindre bytt medlemmar efter varje platta.

Ni vet väl att Whitesnake ryckte upp sig med plattan Good To Be Bad för några år sedan? Och ja, det var helt nya medlemmar (bortsett Coverdale då). Den var riktigt bra, och tål att lyssnas på för den som missat detta. Och som om det inte vore nog; Whitesnake släpper en ny platta, Forevermore,  om några månader och den som går in på bandets hemsida kan lyssna på ett kort litet klipp – och det låter faktiskt riktigt lovande. Och på nya plattan är det faktiskt nästan exakt samma medlemmar som på den förra – bara två nya snubbar. Inte illa va?

Citatet: ”A black cat moans when he’s burning with the fever, a stray dog howls when he’s lonely in the night – a woman goes crazy with the thought of retribution” (Crying In The Rain)

CD: Live…In The Heart of The City – Whitesnake (1980)

Lämna en kommentar

 

Come On/Sweet Talker/Walking in the Shadow of the Blues/Love Hunter/Fool for Your Loving/Ain’t Gonna Cry No More/Ready an’ Willing/Take Me with You

Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________________

Avslutar denna serie liveplattor med en riktigt bra sådan. Den här skivan är minst lika bra som Thin Lizzys Live and Dangerous men här tror jag inte att de ”fuskat” ett dugg; det här är nog helt live. Whitesnake är ju ett litet husband här hemma och den här verisionen av bandet är en riktigt drömfemma.

Bortsett snuskhummern David Coverdale, som liksom alltid finns med, hittar vi John Lord på sannslösa orgelmattor och Neil Murray på svängigt baslir. Gitarristerna Bernie Marsden och Micky Moody står för gungigt sololir och som stabil grund sitter polisongernas konung Ian Paice bakom trumsetet. Jösses vad det svänger om det här gänget – David Coverdale har aldrig haft ett bättre band bakom sig.

Den här skivan finns i olika versioner och jag har en nerbantad version. Ursprungligen var det fler låtar fördelade på två olika konserttillfällen. Men min version är faktiskt den bästa eftersom de här har behållit de bästa låtarna och skippat de från den andra konserten – där Dave Dowle skötte trumliret. Inget om denne man men jämför med Paice bakom setet så svänger det liksom inte lika mycket. Stackars Dowle fick sparken när Ian Paice kom backstage efter en spelning och frågade om han fick vara med. Dowle åkte ur med huvudet före och hann nog knappt få med sig trumstockarna i farten, och de nämner inte ens hans namn på konvolutet.

Den här skivan har jag mer eller mindre lyssnat sönder. En perfekt liveplatta (i nerbantad version) där det är svårt att välja ut höjdpunkter, men jag har alltid gillat versionerna av ”Walking In The Shadow of The Blues”, ”Come On” och ”Sweet Talker” liter mer än de andra. JA, och så det överjordiska svänget i ”Take Me With You”, puh där är det svårt att hänga på Paice i lufttrummandet.

Nu går vi vidare med någonting helt annat! Något danskt kan kanske passa? Ja, det tror jag blir bra!

Citatet: ”Here’s a song for ya!”

Older Entries