Hem

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

Annonser

3-CD: How The West Was Won – Led Zeppelin (2003)

Lämna en kommentar

CD 1: LA Drone/Immigrant Song/Heartbreaker/Black Dog/Over the Hills and Far Away/Since I’ve Been Loving You/Stairway to Heaven/Going to California/That’s the Way/Bron-Y-Aur Stomp

CD 2: Dazed And Confused/What Is and What Should Never Be/Dancing Days/Moby Dick

CD 3: Whole Lotta Love/Rock and Roll/The Ocean/Bring It On Home

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

__________________________________________________________

Det här är alldeles galet bra! Och jag bryr mig faktiskt inte ett skvatt om Jimmy Page varit och skruvat lite extra på reglagen i studion, för hur mycket kan man egentligen fuska? Det här låter precis sådär fantastiskt som jag i mina vildaste drömmar föreställt mig att Led Zeppelin på scen lät då  det var som allra bäst.

Det här spelades in 1972, när Led Zeppelin var på väg att bli världens största band, men släpptes först 2003 – efter lite bearbetning av Jimmy Page. Enligt Page var bandet som bäst just detta år men det är väl sånt man säger om man har en platta med material ute från just detta år, eller?

Whatever, jag var inte där. Det fanns liksom inte en chans eftersom jag inte ens var född. Men när jag lyssnar på How The West Was Won känns det som om jag är där! Det låter precis som jag föreställt mig, och om det nu ligger lite studiofusk bakom det hela så kan jag faktiskt bortse från det. Den här liveplattan gör nämligen jobbet, dvs skapar illusionen om att vara närvarande på konserten. Att det sedan är taget från olika konserter är bara ett faktum, ingenting som märks i en genomlyssning.

Här får du allt du kan tänkas vilja ha av Led Zeppelin! Ett nästan tjugo minuter långt trumsolo i ”Moby Dick”, en version av ”Heartbreaker” som slår allt annat jag tidigare hört, en majestätisk och bitvis utflippad ”Dazed and Confused” och en ”Whole Lotta Love” som aldrig vill ta slut. Och en hel del annat. Jag tror inte att det blir mycket bättre än såhär. Till och med ”Dancing Days” låter  bra!

Citatet: ”Dancing days are here again as the summer evenings grow” (Dancing Days)

 

CD: Un-Led-Ed – Dread Zeppelin (1990)

Lämna en kommentar

Black Dog/Hound Dog/Heartbreaker (At the End of Lonely Street)/Livin’ Lovin’ Maid (She’s Just A Woman)/Your Time Is Gonna Come/Bring It On Home/Whole Lotta Love/Black Mountain Side/I Can’t Quit You Baby/Immigrant Song/Moby Dick

Producenter: Jah Paul Jo & Rasta Li-Mon Skivbolag: I.R.S.

_________________________________________________________________

Okej, andra och sista inlägget i kategorin ”Zeppelin-Inna-Reggae-Style”. Dread Zeppelin är inte ditt vanliga coverband, de spelar Led Zeppelinklassikerna i baktakt med hjälp av Burger Kingstinna tjockiskopian TortElvis. Fast de gör det bra, må jag säga.

Det här är debutplattan och här koncentrerar de sig på Zeppelinlåtar, med vissa Elvisundantag.  På senare skivor klantar de till det med egna nummer. Fast det här är ju charmigt en liten stund men som helhet blir det tivolitråkigt – för mycket sockervadd i munnen, typ.

Men, jag måste nämna ”Heartbreaker”, ”Whole Lotta Love” och ”I Can’t Quit You Babe” som undantagen som bekräftar regeln. Det borde inte funka men gör det. Och när jag ändå har farten uppe måste jag även nämna ”Immigrant Song” som en kul gest.

Jag älskar Led Zeppelin och gillar det här. Det gjorde även Jimmy Page och Robert Plant som bestämde sig för att mastra plattan. Det, om något, är ett erkännande. Och så kan vi liksom inte komma undan det faktum att ”Heartbreaker” (med Elvisinslag) är en alldeles lysande cover. Det är så det är, liksom. Like it or not.

Citatet: ”Hey, hey, mama, said the way you move gonna make you sweat, gonna make you groove” (Black Dog)

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

Lämna en kommentar

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

CD: Coda – Led Zeppelin (1982)

Lämna en kommentar

We’re Gonna Groove/Poor Tom/I Can’t Quit You Baby/Walter’s Walk/Ozone Baby/Darlene/Bonzo’s Montreux/Wearing and Tearing

Producenter: Jimmy page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song

_________________________________________________________________________

Led Zeppelin har bara släppt åtta studioalbum men är helt klart ett av världens största band någonsin. Lägg därtill att de bara var aktiva under drygt tio år. En ganska hyfsad prestation med tanke på hur länge vissa av dagens storheter väntar och pausar mellan utgivningarna. Vidare, Zeppelin visade sig ha den goda smaken att lägga av när en av medlemmarna oväntat föll bort – och det är ju få förunnat (fler band borde följt deras exempel).

Bortsett ett gig på Live Aid och nån privat bröllopsspelning så har bandet konsekvent vägrat att återförenas. Ja, fast 2007 återförenades de för en spelning i London (med Bonhams son Jason på trummor – kan inte bli mer återförening än så) och då kastade sig över en miljon människor över sina datorer och försökte få tag i biljetter – men få fick tag i de eftertraktade plåtarna och sidan krashade. Därefter spekulerades det om en återföreningsturné men sångaren Robert Plant hade dock den goda smaken att låta bli.

Men vad menar  jag nu? Ett återförenat Led Zeppelin är väl rena himmelriket? Jo visserligen, men ibland måste man nog låta saker och ting vila. För om ni tänker efter, hur bra var egentligen bandets sista platta In Through The Outdoor? Precis, inte alls! Även om Zeppelin släppt några grymma plattor så blev de ju inte bättre på slutet. Det finns liksom en anledning till att de fortfarande är så stora – nämligen för att de la av i tid!

En del menar på att Coda är deras nionde och sista platta, men jag tycker inte riktigt att den räknas. Visst, det är en Led Zeppelin-platta och låter som Led Zeppelin men gavs ut postumt, dvs efter att de hittat trummisen John Bonham död i den allra vanligaste rockdöden (somnat med spyan i halsen). Coda består av ett hopkok av låtar som liksom blivit över – och det hörs, då detta inte är en helt jämn platta.

Allra bäst är bluescovern ”We’re Gonna Groove” och sannslösa Willie Dixon-tolkningen ”I Can’t Quit You Babe”. Den senare fanns ju med även på debuten men den här versionen, inspelad under ett soundcheck, är ännu vassare. Resten är sådär. Vore det inte för det sjaskiga ljudet i ”Wearing and Tearing” så hade jag nog kallat den ”klassiker” och när jag verkligen vill att det här ska vara bra, ja då stampar jag takten som en galning till ”Darlene” – trots att det egentligen är sådär. Men ”Poor Tom” är ju kul, eller?

Nåja, jag älskar Led Zeppelin och har lyssnat grymt mycket på den här plattan. Fast det beror nog mest på att jag spelat sönder de där andra åtta studioplattorna och diverse liveutgåvor. Det här är alltså ingenting för den som inte känner till bandet – då börjar man liksom i andra änden.

Citaten: ”Coda was released, basically, because there was so much bootleg stuff out. We thought, ”Well, if there’s that much interest, then we may as well put the rest of our studio stuff out”” (Jimmy Page om varför bandet släppte Coda).

”They were good tracks. A lot of it was recorded around the time punk was really happening… basically there wasn’t a lot of Zeppelin tracks that didn’t go out. We used everything” (John Paul Jones förklarar vidare).

CD: II – Led Zeppelin (1969)

2 kommentarer

 

Whole Lotta Love/What Is and What Should Never Be/The Lemon Song/Thank You/Heartbreaker/Living Loving Maid (She’s Just a Woman)/Ramble On/Moby Dick/Bring It On Home

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________

Jag tror att det var med ”Whole Lotta Love” som Led Zeppelin blev odödliga och lite onåbara. Jag menar, gör om det om ni kan! Om det finns en låt som står över alla andra låtar i hela jävla världen så är det nog ”Whole Lotta Love”. Riffet är ju fetare än ett elefantarsle på semester. Du kan koppla på hur många distpedaler du vill, ansluta ett kärnkraftverk eller två och klä dig själv i taggtråd – du kommer ändå inte i närheten. David Coverdale har ju lagt ner hela sin själ i ett livslångt försök att skapa en lika snuskigt sofistikerad text men aldrig lyckats. Lägg sedan till John Bonhams oljeplattformstunga grundkomp, John Paul Jones ångvältsbas och Robert Plants ”ahh ahh” och du förstår att det här är rockhistoria. Och sedan, efter en och en halv minut, då kommer ett helt utflippat och pårökt brejk, som liksom gör låten ännu bättre.

Det räcker egentligen där – klassiker, liksom. Men det blir ju inte sämre av att resterande låtar också är små klassiker (på sitt sätt). Allt byggt på en stadig bluesgrund, som i ”Heartbreaker” och ”What Is and What Should Never Be”. Tycker också att ”Thank You” är en något underskattad Zeppelinlåt med en närmast popdoftande refräng.

II är långt ifrån den platta med Led Zeppelin jag lyssnat mest på. Den är bra men något splittrad, och dess placering på bästalistor har egentligen mest att göra med förstaspårets oantastliga storhet. Ja, och möjligtvis det sega och blytunga riffet i ”Heartbreaker”. Här hittar du också klassiska trumsolot ”Moby Dick”, men det finns liveversioner (inspelade några år senare) som spöar skiten ur studioversionen – och live sträcker solot gärna ut sig en aning och varar si sådär tjugo minuter. Det var sjuttiotal mina vänner – och då var faktiskt trumsolon lika långa som lunchraster fullt möjliga.

Citatet: ”Shake for me girl, I wanna be your backdoor man” (Whole Lotta Love)

CD: Unfinished Monkey Business – Ian Brown (1998)

Lämna en kommentar

Intro Under the Paving Stones: The Beach/My Star/Can’t See Me/Ice Cold Cube/Sunshine/Lions/Corpses in Their Mouths/What Happened to Ya Part 1/What Happened to Ya Part 2/Nah Nah/Deep Pile Dreams/Unfinished Monkey Business

Producent: Ian Brown Skivbolag: Polydor

____________________________________________________________________________

Jag tänker lite på Ian Brown – ni vet han som sjöng i The Stone Roses – som Liam Gallaghers äldre farbror. De är rätt lika! Och med rätt musiker omkring sig blir de världens bästa frontmän men utan denna trygghet i ryggen, ja då förvandlas de till en i mängden. Killar som försöker vara coola, istället för att bara vara naturligt coola.

Unfinished Monkey Business är Ian Browns första soloplatta. Det var ”My Star” som fick mig att köpa den här och förutom ganska sköna ”Corpses In Their Mouth”, där Noel Gallagher lustigt nog gästar, framstår det här bara som något krystat – någon som försöker men inte har rätt verktyg till hands.

Många av låtarna handlar om Browns avsky och förakt till före detta bandkollegan John Squire. ”Ice Cold Cube” är ett exempel på detta men det finns fler.  Ibland låter det lovande; som om han har något på gång (”Nah Nah”, ”Sunshine”) – men det blir aldrig bättre. Tyvärr! Ian Brown har ju världens coolaste röst men det hjälper inte, han behöver sitt hatobjekt (Squire) vid sin sida. Det funkar inte annars. Precis som Liam behöver Noel.

Läste att The Stone Roses nu äntligen ska återförenas, men det är förmodligen för sent. Det byggs säkert upp förväntningar men med allra största sannolikhet kommer 99% av alla ”fans” att bli grymt besvikna. Jag menar, vi snackar om ett band som endast lyckades få ur sig två plattor och där den andra plattan mest är en utskälld rifforgie alá Jimmy Page. Går det verkligen att bygga upp något nytt med det bagaget?

Citatet: ”Space exploration for nuclear stations, Nasa corrupters, jewelled abductors” (My Star)

Older Entries