Hem

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

Annonser

2CD: Physical Graffiti – Led Zeppelin (1975)

Lämna en kommentar

CD 1: Custard Pie/The Rover/In My Time of Dying/Houses of the Holy/Trampled Under Foot/Kashmir

CD 2: In the Light/Bron-Yr-Aur/Down by the Seaside/Ten Years Gone/Night Flight/The Wanton Song/Boogie with Stu/Black Country Woman/Sick Again

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Swan Song

__________________________________________________________________________

På denna mastiga dubbel hittar du självklart några av Led Zeppelins största låtar. Många av låtarna breder ut sig och tar plats; som blytunga ”In My Time of Dying”, ”In The Light” och kanske inte minst välkända blyinfattade jättekolossen ”Kashmir”. Det är baktungt och vilar något episkt över dessa låtar – helt klart.

Men trots att jag är den förste att skriva under på Zeppelins storhet har jag dock svårt att hålla med de som hävdar att Physical Graffiti är bandets stora mästerverk. Jag menar, ett mästerverk har inte många skönhetsfläckar och om man granskar den här skivan en aning så är det ju inte speciellt svårt att hitta dessa fläckar. ”Night Flight” och ”Boggie With Stu” tillhör knappast Led Zeppelins bättre stunder och även om en del av låtarna växer med tiden (som ”Black Country Woman”) innehåller den här skivan aningen mycket skåpmat för att tituleras mästerverk.

Kanske är jag lite hård nu, men jag förstår verkligen inte de som tjatar om att detta är den bästa plattan. Ta bara debuten eller oantastliga fjärdeplattan (IV) som exempel. Där finns det inte ett onödigt andetag. Men visst, här finns det klassiker så att det räcker och blir över.

Och visst är det här bra. En Zeppelinklassiker, helt klart. Och varför måste man envisas med att jämföra och mäta plattornas storhet när man kan njuta av dem allihop? Det är ju bara löjligt. Sedan finns det inte många trumintron som kan mäta sig med John Bonhams klassiskt aviga rälsmatta i ”The Rover”. Eller John Paul Jones fingrar som smattrar över klaviaturet i ”Trampled Under Foot”. Eller …. eh, ja …. ni fattar. Det är nästan så att jag vill skriva om det här inlägget och ta tillbaka det jag nyss skrev. Det är en stor platta! Förlåt mig!! Kan ni det? Gaaaaah, vilket häng det är i ”Sick Again”. För att inte tala om ”Houses of The Holy”, som av någon oförklarlig anledning blev över och inte fick plats på plattan med samma namn. Galet bra är ordet, och om inte den största så en jävligt stor sådan iallafall.

Bonusinfo: detta är första skivan utgiven på egna bolagsetiketten Swan Song och en del av låtarna spelades in redan 1970. Den lär ha sålts i över åtta miljoner exemplar bara i USA.

Citatet: ”Dig that heavy metal underneath your hood baby, I can work all night, believe I got the perfect tools” (Trampled Under Foot)

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

Lämna en kommentar

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

CD: Songs in the Key of Rock – Glenn Hughes (2003)

Lämna en kommentar

In My Blood/Lost in the Zone/Gasoline/Higher Places (Song for Bonzo)/Get You Stoned/Written All Over Your Face/Standing On The Rock/Courageous/Secret Life/Change/The Truth/Wherever You Go/Higher Places (reprise)

Producent: Glenn Hughes & Jeff Kollman Skivbolag: Frontiers

___________________________________________________________________________

Glenn Hughes är ganska underskattad. Med det menar jag att han hos gemene man är mer eller mindre okänd, och på sin höjd nämns han i samma andetag som Deep Purple eller som snubben KLF arbetade med i den där America-låten. Det är lite tragiskt för han sitter inne med en av de allra bästa rockrösterna.

Glenn har haft oerhört svårt att slå sig fri från de där plattorna han gjorde med Deep Purple på 70-talet. Att han sedan tillbringade hela 80-talet och delar av nittiotalet i ett enda stort drogrus gjorde kanske inte saken lättare. Och på ett sätt får han skylla sig själv, för när jag såg honom live så sent som 2005 utgjorde större delar av setlistan material från senaste plattan Soul Mover men vad tror ni att han avslutar med? Just det, ”Deep Purplelåten ”Burn” – och på så vis får han konsertbesökarna att nynna på ett trettio år gammalt minne när de vandrar hem i natten.

Han har dock gjort några tappra försök att gå vidare, nu senast med supergruppen Black Country Communion – fast jag tycker inte att de fått till det på någon av de två plattor bandet släppt i raskt takt. Soloplattorna är ofta något ojämna även om nämnda Soul Mover tillhör de bättre. Jag älskar dock den här rösten – även om han ibland tar i och wailar lite för mycket¨. Men det är synd att han inte lyckats skriva bättre låtar.

Songs In the Key of Rock är dock en av hans bättre soloplattor. Förmodligen hans bästa. Han sjunger som vanligt sjukt bra men här finns också ett gäng riktigt bra låtar. Det är inte minst riffrocken på första halvan av plattan som tilltalar mig, där ”Lost In The Zone” och hyllningen till Led Zeppelin-trummisen John Bonham ”Higher Places (Song for Bonzo)” är absoluta höjdpunkter. Glenn Hughes och Bonham (även kallad Bonzo) lär ha varit polare och den bastante trummisen var tydligen ett stort fan av Hughes grupp Trapeze.

Plattan tappar dock fart med överarbetade halvballaden ”Written All Over Your Face” som brer ut sig i över åtta minuter. Sånt gör ju ingen gladare. Därefter hankar han sig fram med pyspunka och det tar liksom aldrig fart igen, men trots detta är det en riktigt bra platta. Rekommenderas varmt!

Citatet: ”Moving through my system, rushing to my brain, welcome to the frontier and I am so glad you came” (In My Blood)

CD: IV – Led Zeppelin (1971)

Lämna en kommentar

Black Dog/Rock and Roll/The Battle of Evermore/Stairway to Heaven/Misty Mountain Hop/Four Sticks/Going to California/When the Levee Breaks http://grooveshark.com/#/album/Led+Zeppelin+Iv/124602

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

______________________________________________________________________________

Vad ska jag skriva om den här som ni inte redan vet? En klassiker som sålt i runda slängar 32 miljoner exemplar; så självklart har den hamnat även i min samling. Att den kallas IV är väl allmänt känt då det är bandets fjärde platta men egentligen har den väl ingen titel. En del kallar den dock ”four symbols” efter de här symbolerna:  the Four Symbols logo,  som bandmedlemmarna plötsligt hittade på till varandra. Men det där vet ni ju redan.

Fast det är verkligen en fantastisk platta, som liksom representerar flera sidor av Led Zeppelin. Vi har den tunga och riffmanglande sidan i ”Black Dog” och ”Rock n Roll” samt den mer stillsamma och smått episka i låtar som ”Battle of Evermore” och ”Going To California”. I mastiga rockklassikerpjäsen ”Stairway To Heaven” lyckas de kombinera de båda. Och det är fortfarande en av bandets allra bästa stunder, hur uttjatad den än må vara.

Vad mer behöver jag säga? Tja, i ”When The Levee Breaks” lägger trummisen John Bonham ut den fetaste av rytmrälsar någonsin. Han spelade så förbaskat hårt att de inte kunde ha honom i samma rum utan flyttade ut honom i trapphuset – och där fick de till ett trumljud som hette duga. Och när bandet snudd på ger upp försöket att få till ”Four Sticks” släpper den bastante trummisen ölburken och grabbar tag i ett gäng trumstockar och får väl i farten tag i fyra – två i varje hand. Och då svängde det helt plötsligt  så mycket mer (ja, och därav namnet på låten).

Det kanske kan räcka så? Om du aldrig lyssnat på Led Zeppelin men funderar på att ta tag i saken, då är det här ingen dum platta att börja med. Fast debuten är ju nästan bättre. För att inte tala om III. Ja ni ser, det är snudd på omöjligt att ens peka ut en favorit. Det här bandet är så bra att det gör ont i mig varenda gånga jag hör dem, och anledningen till denna smärta är ju min ringa ålder; jag fick aldrig se dem live.

Citatet: ”Spent my days with a woman unkind, smoked my stuff and drank … all my wine” (Going To California)

CD: Presence – Led Zeppelin (1976)

Lämna en kommentar


 
Producent: Jimmy Page Skivbolag: Swan Song
_______________________________________________________________________
 
Gosse, här snackar vi underskattad platta med Led Zeppelin. En av mina personliga favoriter, trots det konstiga omslaget. Och här har vi inte att göra med Zeppelins mer välkända låtar, fast ”Achilles Last Stand” och ”Nobody’s Fault But Mine” behöver du ju inte vara ett större fan för att ha hört. De har nämligen överlevt och hamnat på samlingsplattorna.
 
Men resten då? Ja, just det – relativt bortglömt, och det är lite synd. Här går de nämligen tillbaka till det lite mer gitarrbaserade, och på det hela mest trummor, bas och gitarr i sättningen. Att Robert Plant satt i rullstol under inspelningen hörs inte alls, fast visst är han aningen mer nedtonad här, kanske? Anledningen till stolsittandet var en bilolycka som Plant var med om i Grekland innan inspelningarna drog igång.
 
Presence känns som en helhet, där låtarna ibland drar iväg runt tio minuter men där bandet känns som en enhet. Det är svintajt i låtar som ”Royal Orleans” och ”Candy Store Rock”. Trummisen John Bonham är i högform och står själv för mer än hälften av svänget. Ja, för att inte tala om mastiga avslutningen ”Tea For One” som behandlar hemlängtan och ensamhet då man sitter ensam på hotellrummet under turnén och dricker, just det, tea for one.
 
Gör dig själv en tjänst: klicka på länken ovan och lyssna på den här! En undanskuffad klassiker som sitter skönt så här i sommarvärmen. Ha det nu gott, så syns vi nån gång i augusti.
 
Citatet: ”and she said: ‘Don’t you wanna – don’t you wanna cocai-cocai-cocaine?’ Hadn’t planned to – could not stand to try it, fry it” (For Your Life)
 
 

LP: Creatures of The Night – Kiss (1982)

1 kommentar

 

Sid 1: Creatures of the Night/Saint And Sinner/Keep Me Comin’/Rock and Roll Hell/Danger

Sida 2: I Love It Loud/I Still Love You/Killer/War Machine

______________________________________________________________________________

Skit på dig John Bonham! Nämen förlåt, det där kom ut fel men trumljudet på den här plattan är helt jävla fantastiskt. Den felande länken mellan soptunnorna utanför replokalen och studion. Jösses vilket brutalt ”in your face”-ljud de fick till här då. Var det meningen eller bara en slump? Fan vet! Det låter som om någon spöar skiten ur dig samtidigt som du förlorar medvetandet – fast du är med hela vägen och känner och tar emot varje slag. I solarplexus!

Inledande låten ”Creatures of The Night” är den första serien stenhårda knytnävslag rakt i ansiktet, ”Saints and Sinners” är några småfula armbågar i  sidan, ”Keep Me Comin'” och ”Rock n Roll Hell” är småjabbar med bra fotarbete och i ”Danger” dras tempot upp för att sedan gå på knock out i ”I Love It Loud”. Där är du totalt golvad men reser dig upp på nio i ”I Still Love You” och går en sista rond på darrande ben i ”Killer” men känner smärtan och hur det svartnar för ögonen några sekunder in i ”War Machine” och innan Gene Simmons avslutat inledande textraden ”Wanna bite the hand that feeds me” ligger du medvetslös på golvet.

Creatures of The Night går på knock! Och som den gör det! Helt uppenbart inte de bästa låtarna men med det fetaste, råaste och fläskigaste ljudet så kommer de längre än väntat. Ett band som mer eller mindre varit uträknat – med två nya medlemmar – reser sig upp på nio och går på knock: LOVE IT LOUD!

Det blir inte bättre än så. Eller förlåt; det blev inte bättre än så! Senaste Sonic Boom var ju bättre än väntat men kom igen; det här är nog den sista käftsmällen företaget Kiss bjuder på. Och när jag nu ändå håller på med hyllandet – RIP Eric Carr. Creatures of The Night var helt klart din största stund här på jorden!

Citatet:¨”Stand up you don’t have to be afraid” (I Love It Loud)

Older Entries