Hem

CD: Magical Mystery Tour – The Beatles (1967)

Lämna en kommentar

magical_mystery_tour

Magical Mystery Tour/The Fool On The Hill/Flying/Blue Jay Way/Your Mother Should Know/I Am The Walrus/Hello Goodbye/Strawberry Fields Forever/Penny Lane/Baby You’re A Rich Man/All You Need Is Love

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

_____________________________________________________________

Sedär, en Beatlesklassiker kvar att skriva om! Den här gavs ju ursprungligen ut som ett slags soundtrack i EP-format men har på den här CD-utgåvan utvidgats med ytterliggare spår. Sex av låtarna finns med i filmen Magical Mystery Tour och de resterande fem är tidigare singlar. Filmen har jag dock bara sett valda delar av och när den kom fick den varken publik eller kritiker att jubla. Det var mer ris än ros, så att säga.

Som album betraktat funkar det bättre. Ingen favorit med pojkarna från Liverpool men ändock ganska lysande stundtals. Inte minst är ju de sista fem låtarna rejält superkända men ”The Fool On The Hill” och ”Baby You’re A Rich Man” är ju riktigt sköna. Fast George Harrisons ”Blue Jay Way” känns ju mest flummigt och distanserad. Som ett rymdskepp vilse någonstans i yttre rymden.

Den mest omdiskuterade av dessa låtar är nog ändå ”I Am The Walrus”, där John Lennon liksom satte ihop fragment av tidigare låtidéer. Det låter som en efterhandskonstruktion men det är ändå precis såhär geniala vi vill att Beatlarna ska framstå. Detta första fragment var iallafall frasen ”Mister City Policeman” till vilken Lennon tidigare skapat en låtidé baserad på en polissiren han hört utanför sin bostad. Han satte sedan ihop detta med bl.a. ”sitting in an English garden…”, som var en kort dikt om, ehhhhh, hur han satt i sin trädgård samt ”sitting on a cornflake” som sägs vara en annan nonsensdikt Lennon klottrat ner i sitt skrivhäfte. Sedan slängde han in valrossen då den syftar på ”The Walrus and The Carpenter” som återfinns i Alice i underlandet.  Allt detta nonsens sägs ha sporrat  Lennon extra då han fått reda på att hans gamla lärare lät sina elever analysera Beatlestexter.

Och jag är ju oftast den förste att skriva under på att texterna är minst lika viktiga som musiken men det här bevisar nog motsatsen.  Ja, och att musiknördar som undertecknad mer än fyrtio år senare sitter och bloggar om allt detta nonsens – och förmodligen är inte en siffra rätt. Då ler han nog i sin himmel den  gode Lennon.

Citatet: ”Roll up (and that’s an invitation), roll up for the mystery tour”

Annonser

CD: Nico – Blind Melon (1996)

Lämna en kommentar

The Pusher/Hell/Soup/No Rain” [Ripped Away Version]/Soul One/John Sinclair/All That I Need/Glitch/Life Ain’t So Shitty/Swallowed/Pull/St. Andrew’s Hall/Letters from a Porcupine

Producenter: Blind Melon, Andy Wallace & Mike Napolitano  Skivbolag: Capitol

_________________________________________________________

Ett sista desperat, halvkvävt skrik från halvgrungarna Blind Melon; som lyckades göra osannolikt svängig flumrock på sin debutplatta och fick en jättehit med ”No Rain”. Tror till och med att de turnerade jorden runt som uppvärmare åt Guns n Roses. På andra skivan, Soup, blev de lite tråkigare och bra mycket stelare (svänget försvann) och sedan hittades sångaren Shannon Hoon död efter idogt festande i turnébussen. Nico släpptes något år efter hans död.

Den här skivan innehåller mer eller mindre bara skåpmat. Plattan är uppkallad efter sångarens dotter, Nico Blue, och de pengar bandet tjänade på plattan gick således till den unga faderslösa dottern. Det är ju självklart en enormt vacker gest men inte hjälper det omdömet ett endaste dugg.

Bortsett balladen ”Soul One” och en ganska skön cover på Steppenwolfs ”The Pusher” är det här mest ett collage av gamla låtar i andra versioner och sådant som blev över. Det hörs klart och tydligt! Att de gör en John Lennonlåt spelar ingen roll, det blir bara stökigt. Och titelspåret ”Soup” (som av någon anledning inte kom med på plattan med samma namn) har kanske ett nördigt värde, men är nog – när det kommer omkring – mest kul för de allra långhårigaste, skäggiga och nedrökta fansen. Och nej, jag är inte en av dessa.

Tack och hej, nästa grej!

Citatet: ”And now I’ll close my eyes really, really tight and make you all go away” (Soup)

CD: (What’s The Story) Morning Glory? – Oasis (1995)

Lämna en kommentar

Hello/Roll with It/Wonderwall/Don’t Look Back in Anger/Hey Now!/(Swamp Song Excerpt #1)/Some Might Say/Cast No Shadow/She’s Electric/Morning Glory/(Swamp Song Excerpt #2)/Champagne Supernova

Producent: Owen Morris & Noel Gallagher Skivbolag: Creation Records

______________________________________________

Oasis blev väl mer eller mindre geniförklarade redan med debutplattan Definitely Maybe så när den här uppföljaren seglade in på Englandslistans förstaplats (och i nuläget placerar sig som den bäst säljande plattan i England någonsin efter The Beatles Sgt. Pepper’s-platta) gjorde ingen något för att slå hål på dessa uppblåsta superlativ.

Personligen hade jag lite svårt för bandet och speciellt bröderna Noel och Liam Gallaghers överjästa superegon som tävlade i att skryta och kalla sig världens bästa band i varenda tidning villig att trycka deras rapparkalja. Det var den begåvade låtskrivaren och hans stökiga brorsa med rösten; som två brunstiga tonåringar lät en hel värld dem hållas. De var ju stjärnor i billiga John Lennon-glasögon.

Men om vi nu lägger allt det där åt sidan så är det ju bara att konstatera: ”Wonderwall”, ”Don’t Look Back In Anger” och ”Some Might Say” är galet snygga poplåtar. Jag kan dock fortfarande störa mig på den där diffust distade ljudväggen som ligger likt en jagad kanin i ett hundrace och tar täten i varje låt, men visst är det bra. Inte minst Liam Gallaghers uppkäftiga stämband.

Så, jag tar ett steg tillbaka och bockar ödmjukt – det här är en klassisk skiva. Jag kanske inte fattade det då (-95) men nu kan jag se storheten (och kanske) nostalgin i det hela. Oasis som föredettingar är dock inte lika passande utan det blir bättre om man minns dem i all sin kaxighet då det begav sig. Ni vet då Liam mässade ”backbeat, the word is on the street” och hur trummisen kommer in i baktakt i ”Wonderwall” eller hur densamme vräker ur sig några utdragna ”hello” till tonerna av en distad och mullrande fondvägg i öppningsspåret.

Det var då och det var bra. You gotta roll with it, typ.

Citatet: ”Slip inside the eye of your mind” (en snygg passning till The Beatles när de inledningsvis snor en bit av Lennons ”Imagine” och sedan ersätter denna titel med en synonym-mening i första versraden i ‘Dont Look Back In Anger’)

Bonusinfo: tror också att det retat Liam Gallagher något kopiöst att brorsan Noel valde att sjunga på just ”Don’t Look Back In Anger”, som blev en av bandets allra största hits – kanske den som alla minns mest. Inte bra för brödrarskapet, typ.

LP: British Steel – Judas Priest (1980)

Lämna en kommentar

Sid 1: Breaking the Law/Rapid Fire/Metal Gods/Grinder/United

Sid 2: Living After Midnight/Don’t Have to Be Old to Be Wise/The Rage/Steeler

Producent: Tom Allom Skivbolag: Epic

________________________________________________________________________________

Om ni undrar varför jag inte länkar till Spotify längre så beror det på att det inte går. Det strular! Irriterande, då man är service minded – men ni läsare får väl ta och söka upp plattan själva. Och det krävs ju ingen högskoleutbildning på det.

Nu får det vara slut på halvjazziga inslag, det är dags för hårdrock här på bloggen. Och vad passar bättre än en tvättäkta hårdrocksklassiker. Har aldrig brytt mig speciellt mycket om Judas Priest. Vill inte på något sätt vara fyndig och smart, men den där fåniga läderstilen och motorcyklarna tilltalade aldrig mig. Och visst är det hystersikt kul såhär med facit i hand, hur Rob Halford klev in på scen i tajta läderkläder och piska och fick motorcykelkillar att headbanga skallen ur led – sedan kom han ut som bög några år senare. Ha! Det var nog en och annan lädersnubbe som svalde tungan då. Det är humor!

Fast på British Steel får de till det. Skitbra platta och min absoluta Priestfavorit. Här bara vräker de ur sig klassiker som ”Breaking The Law”, ”Metal Gods”, ”Grinder” och ”Living After Midnight”. Gillar det mjuka soundet på plattan; känns mer analogt än 80-tal. Sedan älskar jag introt i ”The Rage” – blir nästan besviken när låten drar igång. Fast fotbollsrefrängen i ”United” blir nästan för mycket. Fast de kommer t.o.m. undan med ”Don’t Have To Be Old To Be Wise” trots den stendumma texten.

Vill minnas att jag sett en dokumentär om den här plattan, och om jag inte minns fel så spelades den in i Ringo Starrs hus (som han i sin tur hade köpt av John Lennon). För att skapa ljudeffekter använde de ingen effektbox utan saker som biljardkö och kökslådor (för extra tyngd i ”Metal Gods”). Att trummisen Dave Holland för några år sedan åkte in i finkan för att ha utnyttjat småpojkar sexuellt vid trumlektioner drar kanske en viss skugga över skivan, men han hade å andra sidan slutat i bandet när det hela inträffade. Och så är omslaget så bra att det gör ont i mig när jag tittar på det!

Citatet: ”Marching in the streets dragging iron feet, laser beaming hearts ripping men apart” (Metal Gods)

CD: Abbey Road – The Beatles (1969)

Lämna en kommentar

Come Together/Something/Maxwell’s Silver Hammer/Oh! Darling/Octopus’s Garden/I Want You (She’s So Heavy)/Here Comes the Sun/Because/You Never Give Me Your Money/Sun King/Mean Mr. Mustard/Polythene Pam/She Came in Through the Bathroom Window/Golden Slumbers/Carry That Weight/The End/Her Majesty

Producent: George Martin Skivbolag: Apple

________________________________________________________________________________________

Snacka om att sluta med flaggan i topp! Abbey Road är nämligen The Beatles sista skiva, fast den släpptes innan Let It Be som påbörjades några månader tidigare. Om det inte är gruppens bästa skiva så är det iallafall den Beatlesplatta som jag lyssnat allra mest på. Och så har den det snyggaste omslaget.

Vad ska man säga om denna som ni inte redan vet? Två av de bästa låtarna, ”Something” och ”Here Comes The Sun”, är för ovanlighetens skull skrivna av George Harrison. Inte ens Ringo Starrlåten ”Octopus’s Garden” är dålig – fast den har en ganska knäpp text, men jämför med en del av John Lennons texter så är den kanske inte alls konstig? Det sägs också att plattan skulle ha titeln ”Everst” efter cigaretterna, men då bara tanken på ett omslagsfotot vid nån bergskedja gjorde grabbarna trötta gick de istället ut på gatan och fick jobbet gjort på några minuter. Paul McCartney brydde sig inte ens om att ta på sig dojorna. Skivan avslutas med ett medley, där låtarna oftast ligger på en till två minuter. ”She Came In Through the Bathroom Window” är kanske allra mest kända av dessa låtar. Den handlar om närgångna fans.

The Beatles är mycket duktiga på att skydda sin musik, och du hittar dem inte heller på Spotify. Hittade dock en sida där du ska kunna streama hela plattan – om du nu av någon konstig anledning har glömt ditt exemplar i båten eller i husvagnen. Vidare kan du dock hitta hysteriskt underhållande covers på just Spotify. Kan inte låta bli att länka till  Jukka Virtanens version av ”Maxwell’s Silverhammer”.

Citatet: ”I’d like to be under the sea in an octopus’ garden in the shade”