Hem

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

Annonser

2CD: Physical Graffiti – Led Zeppelin (1975)

Lämna en kommentar

CD 1: Custard Pie/The Rover/In My Time of Dying/Houses of the Holy/Trampled Under Foot/Kashmir

CD 2: In the Light/Bron-Yr-Aur/Down by the Seaside/Ten Years Gone/Night Flight/The Wanton Song/Boogie with Stu/Black Country Woman/Sick Again

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Swan Song

__________________________________________________________________________

På denna mastiga dubbel hittar du självklart några av Led Zeppelins största låtar. Många av låtarna breder ut sig och tar plats; som blytunga ”In My Time of Dying”, ”In The Light” och kanske inte minst välkända blyinfattade jättekolossen ”Kashmir”. Det är baktungt och vilar något episkt över dessa låtar – helt klart.

Men trots att jag är den förste att skriva under på Zeppelins storhet har jag dock svårt att hålla med de som hävdar att Physical Graffiti är bandets stora mästerverk. Jag menar, ett mästerverk har inte många skönhetsfläckar och om man granskar den här skivan en aning så är det ju inte speciellt svårt att hitta dessa fläckar. ”Night Flight” och ”Boggie With Stu” tillhör knappast Led Zeppelins bättre stunder och även om en del av låtarna växer med tiden (som ”Black Country Woman”) innehåller den här skivan aningen mycket skåpmat för att tituleras mästerverk.

Kanske är jag lite hård nu, men jag förstår verkligen inte de som tjatar om att detta är den bästa plattan. Ta bara debuten eller oantastliga fjärdeplattan (IV) som exempel. Där finns det inte ett onödigt andetag. Men visst, här finns det klassiker så att det räcker och blir över.

Och visst är det här bra. En Zeppelinklassiker, helt klart. Och varför måste man envisas med att jämföra och mäta plattornas storhet när man kan njuta av dem allihop? Det är ju bara löjligt. Sedan finns det inte många trumintron som kan mäta sig med John Bonhams klassiskt aviga rälsmatta i ”The Rover”. Eller John Paul Jones fingrar som smattrar över klaviaturet i ”Trampled Under Foot”. Eller …. eh, ja …. ni fattar. Det är nästan så att jag vill skriva om det här inlägget och ta tillbaka det jag nyss skrev. Det är en stor platta! Förlåt mig!! Kan ni det? Gaaaaah, vilket häng det är i ”Sick Again”. För att inte tala om ”Houses of The Holy”, som av någon oförklarlig anledning blev över och inte fick plats på plattan med samma namn. Galet bra är ordet, och om inte den största så en jävligt stor sådan iallafall.

Bonusinfo: detta är första skivan utgiven på egna bolagsetiketten Swan Song och en del av låtarna spelades in redan 1970. Den lär ha sålts i över åtta miljoner exemplar bara i USA.

Citatet: ”Dig that heavy metal underneath your hood baby, I can work all night, believe I got the perfect tools” (Trampled Under Foot)

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

Lämna en kommentar

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

CD: Coda – Led Zeppelin (1982)

Lämna en kommentar

We’re Gonna Groove/Poor Tom/I Can’t Quit You Baby/Walter’s Walk/Ozone Baby/Darlene/Bonzo’s Montreux/Wearing and Tearing

Producenter: Jimmy page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song

_________________________________________________________________________

Led Zeppelin har bara släppt åtta studioalbum men är helt klart ett av världens största band någonsin. Lägg därtill att de bara var aktiva under drygt tio år. En ganska hyfsad prestation med tanke på hur länge vissa av dagens storheter väntar och pausar mellan utgivningarna. Vidare, Zeppelin visade sig ha den goda smaken att lägga av när en av medlemmarna oväntat föll bort – och det är ju få förunnat (fler band borde följt deras exempel).

Bortsett ett gig på Live Aid och nån privat bröllopsspelning så har bandet konsekvent vägrat att återförenas. Ja, fast 2007 återförenades de för en spelning i London (med Bonhams son Jason på trummor – kan inte bli mer återförening än så) och då kastade sig över en miljon människor över sina datorer och försökte få tag i biljetter – men få fick tag i de eftertraktade plåtarna och sidan krashade. Därefter spekulerades det om en återföreningsturné men sångaren Robert Plant hade dock den goda smaken att låta bli.

Men vad menar  jag nu? Ett återförenat Led Zeppelin är väl rena himmelriket? Jo visserligen, men ibland måste man nog låta saker och ting vila. För om ni tänker efter, hur bra var egentligen bandets sista platta In Through The Outdoor? Precis, inte alls! Även om Zeppelin släppt några grymma plattor så blev de ju inte bättre på slutet. Det finns liksom en anledning till att de fortfarande är så stora – nämligen för att de la av i tid!

En del menar på att Coda är deras nionde och sista platta, men jag tycker inte riktigt att den räknas. Visst, det är en Led Zeppelin-platta och låter som Led Zeppelin men gavs ut postumt, dvs efter att de hittat trummisen John Bonham död i den allra vanligaste rockdöden (somnat med spyan i halsen). Coda består av ett hopkok av låtar som liksom blivit över – och det hörs, då detta inte är en helt jämn platta.

Allra bäst är bluescovern ”We’re Gonna Groove” och sannslösa Willie Dixon-tolkningen ”I Can’t Quit You Babe”. Den senare fanns ju med även på debuten men den här versionen, inspelad under ett soundcheck, är ännu vassare. Resten är sådär. Vore det inte för det sjaskiga ljudet i ”Wearing and Tearing” så hade jag nog kallat den ”klassiker” och när jag verkligen vill att det här ska vara bra, ja då stampar jag takten som en galning till ”Darlene” – trots att det egentligen är sådär. Men ”Poor Tom” är ju kul, eller?

Nåja, jag älskar Led Zeppelin och har lyssnat grymt mycket på den här plattan. Fast det beror nog mest på att jag spelat sönder de där andra åtta studioplattorna och diverse liveutgåvor. Det här är alltså ingenting för den som inte känner till bandet – då börjar man liksom i andra änden.

Citaten: ”Coda was released, basically, because there was so much bootleg stuff out. We thought, ”Well, if there’s that much interest, then we may as well put the rest of our studio stuff out”” (Jimmy Page om varför bandet släppte Coda).

”They were good tracks. A lot of it was recorded around the time punk was really happening… basically there wasn’t a lot of Zeppelin tracks that didn’t go out. We used everything” (John Paul Jones förklarar vidare).

CD: II – Led Zeppelin (1969)

2 kommentarer

 

Whole Lotta Love/What Is and What Should Never Be/The Lemon Song/Thank You/Heartbreaker/Living Loving Maid (She’s Just a Woman)/Ramble On/Moby Dick/Bring It On Home

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________

Jag tror att det var med ”Whole Lotta Love” som Led Zeppelin blev odödliga och lite onåbara. Jag menar, gör om det om ni kan! Om det finns en låt som står över alla andra låtar i hela jävla världen så är det nog ”Whole Lotta Love”. Riffet är ju fetare än ett elefantarsle på semester. Du kan koppla på hur många distpedaler du vill, ansluta ett kärnkraftverk eller två och klä dig själv i taggtråd – du kommer ändå inte i närheten. David Coverdale har ju lagt ner hela sin själ i ett livslångt försök att skapa en lika snuskigt sofistikerad text men aldrig lyckats. Lägg sedan till John Bonhams oljeplattformstunga grundkomp, John Paul Jones ångvältsbas och Robert Plants ”ahh ahh” och du förstår att det här är rockhistoria. Och sedan, efter en och en halv minut, då kommer ett helt utflippat och pårökt brejk, som liksom gör låten ännu bättre.

Det räcker egentligen där – klassiker, liksom. Men det blir ju inte sämre av att resterande låtar också är små klassiker (på sitt sätt). Allt byggt på en stadig bluesgrund, som i ”Heartbreaker” och ”What Is and What Should Never Be”. Tycker också att ”Thank You” är en något underskattad Zeppelinlåt med en närmast popdoftande refräng.

II är långt ifrån den platta med Led Zeppelin jag lyssnat mest på. Den är bra men något splittrad, och dess placering på bästalistor har egentligen mest att göra med förstaspårets oantastliga storhet. Ja, och möjligtvis det sega och blytunga riffet i ”Heartbreaker”. Här hittar du också klassiska trumsolot ”Moby Dick”, men det finns liveversioner (inspelade några år senare) som spöar skiten ur studioversionen – och live sträcker solot gärna ut sig en aning och varar si sådär tjugo minuter. Det var sjuttiotal mina vänner – och då var faktiskt trumsolon lika långa som lunchraster fullt möjliga.

Citatet: ”Shake for me girl, I wanna be your backdoor man” (Whole Lotta Love)

CD: In Your Honor – Foo Fighters (2005)

Lämna en kommentar

 

CD 1: In Your Honor/No Way Back/Best of You/DOA/Hell/The Last Song/Free Me/Resolve/The Deepest Blues Are Black/End Over End

CD 2: Still/What If I Do?/Miracle/Another Round/Friend of a Friend/Over and Out/On the Mend/Virginia Moon/Cold Day in the Sun/Razor

Producent: Foo Fighters & Nick Raskulinecz Skivbolag: RCA

_______________________________________________________________________

Jag tillhör de som tycker att Foo Fighters är ”så där”. Egentligen är det ett ruskigt överskattat band som gör sig bäst i små doser med hormonstinna små arenamelodier. Lång ifrån ett albumband, som trots detta sålt oerhört många skivor och har ganska hög status. Så, något motsägelsefullt är min enda plastbit med Foo Fighters en dubbelplatta.  

Men, In Your Honor sticker ut! Den består mycket riktigt av två skivor där den första är fylld till bredden med just arenastinna melodier men där den andra tar ett steg tillbaka, gärna med den akustiska gitarren i förgrunden. Och det är just den senare delen av plattan som är förbluffande bra.

Det beror inte bara på att Led Zeppelinfiguren John Paul Jones gästspelar utan kanske främst på att låtarna faktiskt är riktigt bra. Och det är inte lätt att få till det i all Neil Young-enkelhet men Dave Grohl & Co lyckas verkligen leverera låtar med riktig nerv. Jag menar, lyssna bara på avslutande ”Razor” och du förlåter alla de där skrikiga MTV-flörtarna i ett enda andetag. 

Citatet: ”Sweet and divine razor of mine, sweet and divine razorblade shine” (Razor)