Hem

DVD: Live in Chicago – Jeff Buckley (2000)

Lämna en kommentar

Live_in_Chicago

Dream Brother/Lover, You Should’ve Come Over/Mojo Pin/So Real/Last Goodbye/Eternal Life/Kick Out the Jams/Lilac Wine/What Will You Say/Grace/Vancouver(instrumental)/Kanga Roo/Hallelujah

Bonusmaterial: So Real (acoustic)/Last Goodbye (acoustic)

Speltid: 108 min

__________________________________________________________________________

Minns att Jon Bon Jovi sade i nån intervju att han slutade sjunga ”Hallelujah” när alla andra började sjunga den. Tja, det må väl vara hänt och oavsett när nu ”alla” började sjunga den så borde iallafall alla slutat sjunga den när Jeff Buckley tolkade den på sitt fantastiska debutalbum Grace. Ja, alla bortsett Leonard Cohen då, för det var ju han som skrev den!

”Halleluja” säger det mesta om Jeff Buckley. Han kunde nämligen ta mer eller mindre vilken sång som helst och göra den till sin egen. Han hade nämligen en fantastiskt röst, och om han bara anpassade låten och lät rösten styra så blev det alltid makalöst fantastiskt. ”Lilac Wine” är ett annat exempel.

Det kunde också bli tvärtom, som i ”Kick Out The Jams” där Buckley fick för sig att rocka fett, vilket han varken kunde eller borde ha gjort. Men även solen har ju sina fläckar. Och mestadels var Jeff alldeles lysande (ursäkta ordvitsen).

Det här är precis vad det låter som; en konsertupptagning i Chicago på en liten klubbscen. Det är fantastiskt bra (förutom när han försöker rocka fett). Det är opretentiöst. Det är naket! Buckley fipplar med gitarren mellan låtarna; tar tid på sig och låter en cigg hänga nonchalant i mungipan medan publiken väntar tålmodigt. För de visste hur bra han var. Och han skulle förmodligen blivit större och bättre om han nu inte vadat ut i den där floden och försvunnit för gott.

Jeff Buckley hann bara släppa en platta. Det kom visserligen en skiva med skisser och låtidéer färdigställda efter hans död som vittnar om att Buckley förmodligen hade många fantastiska plattor framför sig. Nu blev det inte så, tyvärr. Men trots det tunna utbudet har skivbolaget vräkt ut deluxutgåvor, samlingar och dussintals livespelningar. Han är således väldokumenterad. Det är dock aningen sorgligt att titta på den här dvd:n då den påminner om vilken enorm förlust Jeff Buckley var. 

Citatet: ”I feel afraid and I call your name , I love your voice and your dance insane, I hear your words and I know your pain with your head in your hands and her kiss on the lips of another” (Dream Brother)

Annonser

Vinylsingel: Blaze of Glory – Jon Bon Jovi (1990)

Lämna en kommentar

Sid A: Blaze of Glory

Sid B: You Really Got Me

Producent: Danny Kortchmar & Jon Bon Jovi Skivbolag: Vertigo

_______________________________________________________________________________

Var det inte så att Jon Bon Jovi blev tillfrågad om de kunde använda ”Wanted Dead or Alive” i uppföljaren till Young Guns men att Jon själv föreslog att han skulle skriva något nytt. Och sedan kom han tillbaka med en hel drös låtar, bl.a. med den här westernrökaren i samma anda som tidigare nämnda Bon Jovi-låt.  Han hade så många låtar att han fick spela in en hel platta, som blev soundtrack till filmen.

Plattan köpte jag dock inte – nån måtta fick det var. Har ju en del Bon Jovi-plattor, som ni vet, men en soloplatta med Jon himself är väl att ta i. Men, jag köpte tydligen singeln ”Blaze of Glory” – och den skulle ju passat på vilken Bon Jovi-platta som helst (och fanns väl även med på samlingen Crossroads?).

Således, stöpt i samma cowboyanda och med samma simpla liknelser som tidigare låtar är detta en ganska förutsägbar liten låt men ibland funkar det ju riktigt bra – vilket det gör här. Den där plattan som kom senare var ju inte speciellt bra; en ganska luftig historia fylld med mesiga låtar och en och annan rockig variant – allt ackompanjerat av stelbenta studiomusiker (och låt dig inte luras av denna singels släpiga b-sida, den är nämligen ett undantag).

Citatet: ”I’m a colt through your stable, I’m what Cain was to Abel mister catch me if you can”

LP: Girls Girls Girls – Motley Crue (1987)

Lämna en kommentar

 

Sid 1: Wild Side/Girls, Girls, Girls/Dancing on Glass/Bad Boy Boogie/Nona

Sid 2: Five Years Dead/All in the Name of…/Sumthin’ for Nuthin’/You’re All I Need/Jailhouse Rock

Producent: Tom Werman Skivbolag: Elektra

_________________________________________________________________________________

Det här är garanterat Motley Crues sämsta platta. Hade det inte varit för titelspåret och ”Wild Side” så hade det kanske varit slutet för bandet. Det har de iallafall sagt själva, och jag kan inte annat än att hålla med. Här var bandet så fullpumpade med droger att de hade svårt att få ihop låtar. Inte minst var Nikki Sixx tillstånd ganska kritiskt (tog en överdos och dog men vaknade till liv igen) och han råkade ju vara förste låtskrivare. Producenten tvingades faktiskt rota fram ett gammal livespår för att fylla ut skivan.

Det är verkligen dåligt – och jag gillade verkligen detta band. Inledande ”Wild Side” är dock en av bandets bästa låtar men därefter går det bara utför. ”Dancing On Glass”, ”Bad Boy Boogie” och ”Five Years Dead” är rena skämt till låtar, för att inte tala om instrumentalaren ”Nona”.

De fick dock till en tredje singel i powerballaden ”You’re  All I Need”, och historien kring den är ganska underhållande. Det var nämligen inte tänkt att den skulle hamna på skivan utan Nikki Sixx skrev den för att hämnas på sin dåvarande flickvän. Hon var nämligen otrogen med en känd såpaskådis som vid tillfället även hade en mindre hit med låten ”All I Need”. Sixx skrev en egen version; en morbid historia där killen tar livet av sin kärlek, och gav den till sin flickvän. När resten av bandet hörde den övertalade de honom att ta med den på skivan. Jon Bon Jovi lär ha sagt att det är Motleys bästa kärleksballad, vilket Nikki Sixx skrattade åt och fann något underhållande.

Citatet: ”The blade of my knife faced away from your heart, those last few nights it turned and sliced you apart, this love that I tell now feels lonely as hell from this padded prison cell” (You’re All I need)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ExdEukNB6hE

LP: Trash – Alice Cooper (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: Poison/Spark in the Dark/House of Fire/Why Trust You/Only My Heart Talkin’

Sid 2: Bed of Nails/This Maniac’s in Love with You/Trash/Hell Is Living Without You/I’m Your Gun

Producent: Desmond Child Skivbolag: Epic

_________________________________________________________________________________

Vad säger man om en gammal åttiotalsmacka från Alice Cooper? Den här räddade jag också källardöden i Mölndal och frågan är om den är värd det? Tveksamt!

Om vi nu ska fortsätta liknelserna så får Trash mig att tänka på en räkmacka. Av två anledningar. Å ena sidan för att det bli lite mycket av det goda ibland, å andra sidan för att Cooper här glider på en sådan med hjälp av den tidens stjärnor och på så vis klättrar in på topplistorna igen. Här får skräckfarbrorn hjälp av hitmakare som Desmond Child och Jon Bon Jovi och det funkade verkligen – för låtar som ”Poison”, ”Bed of Nails” och ”Only My Heart Talking” blev de hits Copper behövde för att undvika att helt falla i glömska. Fast idag känns samtliga låtar ganska onödiga med ett ‘bäst före’-datumsom gått ut för längesedan. Men utan den här plattan så tror jag inte att Alice Cooper fortfarande hade varit aktiv.

Men det bestyder ju inte att det är någonting som går att lyssna på. Nej, tillbaka i backen igen, bums!

Citatet: ”You’re poison running through my vein”

LP: Slippery When Wet – Bon Jovi (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Let It Rock/You Give Love a Bad Name/Livin’ on a Prayer/Social Disease/Wanted Dead or Alive

Sid 2: Raise Your Hands/Without Love/I’d Die for You/Never Say Goodbye/Wild in the Streets

Producent: Bruce Fairbairn Skivbolag: Mercury

_________________________________________________________________________________

Här har vi en riktig åttiotalsklassiker. Bon Jovis tredje platta som gjorde dem till största bandet på planeten, typ. Och som åttiotalshårdrock betraktat är det svårslaget, med svulstiga hockeyrefränger och idel arenagester där det bjuds in till allsång och handklapp. Tro fan att den sålde i 27 miljoner exemplar.

Säga vad man vill om Bon Jovi, men Jon Bon Jovi och Ritchie Sambora hade en förmåga att skriva allsångsvänliga rocklåtar och på denna platta tog de lite hjälp av den tidens Dennis PopDesmond Child – och succén var ett faktum. Det är som sagt stora gester, med orgel- och refrängintron blandat med stålsträngad gitarr och smetiga, men smittsamma, ballader. Vem kommer inte ihåg ”You Give Love A Bad Name”, ”Living On A Prayer” eller ”Wanted Dead or Alive”?

Tycker att det här är en utmärkt platta, som jag tar fram med jämna mellanrum. Och varje gång konstaterar jag att ”Raise Your Hands” är en bortglömd liten pärla som borde varit singel. Skönt gitarriff på den du, fram med luftgitarren bara! Och om du tycker att omslaget är fult så ska du veta att förstavalet –  som skrotades för att Jon inte gillade den rosa ramen – är bra mycket fulare, iallafall om du frågar mig. Tja – döm själva här.

Citatet: ”You promised me heaven and put me through hell” (You Give Love A Bad Name)