Hem

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

Annonser

CD: Thank You – Duran Duran (1995)

8 kommentarer

White Lines/I Wanna Take You Higher/Perfect Day/Watching the Detectives/Lay Lady Lay/911 Is a Joke/Success/Crystal Ship/Ball of Confusion/Thank You/Drive By/I Wanna Take You Higher Again

Producent: John Jones & Duran Duran Skivbolag: EMI

___________________________________________________________

Jag tror att nån brittisk tidning utnämnde den här skivan till the worst album ever i nån lista, som brittiska tidningar älskar att skriva. Och det klart – Duran Duran är ju inte direkt det creddigaste bandet och hade väl sin peak på 80-talet i glättiga videor och lättsjungna refränger,  så när de sedan gör en platta med covers är de givetvis ett lätt mål att skjuta ner.

Fråga mig inte vad som fick mig att köpa den här plattan, för inte har jag lyssnat mycket på Duran Duran. Och så en coverplatta på det? Fast nu kommer det roliga! Jag håller nämligen inte med den där brittiska tidningen – det är långt ifrån ‘the worst album ever’. Det är förvånansvärt bra, med tanke på att gruppen i fråga är någonting jag i andra sammanhang inte skulle ägna många sekunders lyssningstid.

Det är kanske inte helt fläckfritt och en del av versionerna lämnar en del att önska, som t.ex. Elvis Costellos ”Watching The Detectives”, men jag tror att den största anledningen till att jag faktiskt gillar det här är att jag inte har någon relation till majoriteten av sedan tidigare.

Lou Reed och jag har aldrig varit bästa vänner, men visst gör Duran Duran en bra cover på hans ”Perfect Day”? Det tycker iallafall jag! Inte ens när de tar sig an mina husgudar Led Zeppelin lyckas de tramp riktigt snett – för istället för att göra en kopia av låten så gör de något eget, och lyckas faktiskt ganska bra. Andra sköna exempel är Public Enemys ”911 Is A Joke” och The Temptations ”Ball of Confusion” – som liksom blir något helt annat än i original.

Om ni frågar så är det här banne mig den bästa skiva Duran Duran någonsin gjort, och den enda jag äger med gruppen.

Citatet: ”If the sun refused to shine, I would still be loving you”

3-CD: How The West Was Won – Led Zeppelin (2003)

Lämna en kommentar

CD 1: LA Drone/Immigrant Song/Heartbreaker/Black Dog/Over the Hills and Far Away/Since I’ve Been Loving You/Stairway to Heaven/Going to California/That’s the Way/Bron-Y-Aur Stomp

CD 2: Dazed And Confused/What Is and What Should Never Be/Dancing Days/Moby Dick

CD 3: Whole Lotta Love/Rock and Roll/The Ocean/Bring It On Home

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

__________________________________________________________

Det här är alldeles galet bra! Och jag bryr mig faktiskt inte ett skvatt om Jimmy Page varit och skruvat lite extra på reglagen i studion, för hur mycket kan man egentligen fuska? Det här låter precis sådär fantastiskt som jag i mina vildaste drömmar föreställt mig att Led Zeppelin på scen lät då  det var som allra bäst.

Det här spelades in 1972, när Led Zeppelin var på väg att bli världens största band, men släpptes först 2003 – efter lite bearbetning av Jimmy Page. Enligt Page var bandet som bäst just detta år men det är väl sånt man säger om man har en platta med material ute från just detta år, eller?

Whatever, jag var inte där. Det fanns liksom inte en chans eftersom jag inte ens var född. Men när jag lyssnar på How The West Was Won känns det som om jag är där! Det låter precis som jag föreställt mig, och om det nu ligger lite studiofusk bakom det hela så kan jag faktiskt bortse från det. Den här liveplattan gör nämligen jobbet, dvs skapar illusionen om att vara närvarande på konserten. Att det sedan är taget från olika konserter är bara ett faktum, ingenting som märks i en genomlyssning.

Här får du allt du kan tänkas vilja ha av Led Zeppelin! Ett nästan tjugo minuter långt trumsolo i ”Moby Dick”, en version av ”Heartbreaker” som slår allt annat jag tidigare hört, en majestätisk och bitvis utflippad ”Dazed and Confused” och en ”Whole Lotta Love” som aldrig vill ta slut. Och en hel del annat. Jag tror inte att det blir mycket bättre än såhär. Till och med ”Dancing Days” låter  bra!

Citatet: ”Dancing days are here again as the summer evenings grow” (Dancing Days)

 

CD: Un-Led-Ed – Dread Zeppelin (1990)

Lämna en kommentar

Black Dog/Hound Dog/Heartbreaker (At the End of Lonely Street)/Livin’ Lovin’ Maid (She’s Just A Woman)/Your Time Is Gonna Come/Bring It On Home/Whole Lotta Love/Black Mountain Side/I Can’t Quit You Baby/Immigrant Song/Moby Dick

Producenter: Jah Paul Jo & Rasta Li-Mon Skivbolag: I.R.S.

_________________________________________________________________

Okej, andra och sista inlägget i kategorin ”Zeppelin-Inna-Reggae-Style”. Dread Zeppelin är inte ditt vanliga coverband, de spelar Led Zeppelinklassikerna i baktakt med hjälp av Burger Kingstinna tjockiskopian TortElvis. Fast de gör det bra, må jag säga.

Det här är debutplattan och här koncentrerar de sig på Zeppelinlåtar, med vissa Elvisundantag.  På senare skivor klantar de till det med egna nummer. Fast det här är ju charmigt en liten stund men som helhet blir det tivolitråkigt – för mycket sockervadd i munnen, typ.

Men, jag måste nämna ”Heartbreaker”, ”Whole Lotta Love” och ”I Can’t Quit You Babe” som undantagen som bekräftar regeln. Det borde inte funka men gör det. Och när jag ändå har farten uppe måste jag även nämna ”Immigrant Song” som en kul gest.

Jag älskar Led Zeppelin och gillar det här. Det gjorde även Jimmy Page och Robert Plant som bestämde sig för att mastra plattan. Det, om något, är ett erkännande. Och så kan vi liksom inte komma undan det faktum att ”Heartbreaker” (med Elvisinslag) är en alldeles lysande cover. Det är så det är, liksom. Like it or not.

Citatet: ”Hey, hey, mama, said the way you move gonna make you sweat, gonna make you groove” (Black Dog)

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

CD: The Very Best of – The Jeff Healey Band (1998)

Lämna en kommentar

It could all get blown away/Communication breakdown/Yer blues/Stop breakin’ down/run through the jungle/cruel little number/shapes of things/badge/confidence man/angel/house that love built/River of no return/See the light/Don’t let your chance go by/Nice problem to have/While my guitar gently weeps

Producent: Ed Stasium m.fl. Skivbolag: BMG

_______________________________________________________________________________

Jeff Healey gick tyvärr bort 2008 men om ni inte har hört talas om honom kan jag tala om att han var känd för sitt gitarrspel, men kanske ännu mer för att han var blind och gärna satt ner och lirade med gitarren i knät. (Ja, han kunde spela med tänderna också – kolla in klippet nedan.) Tycker också att han hade en röst värd att nämna, då han även sjöng på sina plattor.

Jag har inte full koll på Jeff Healeys diskografi men det här är en högst märklig best of-samling då den består av väldigt många covers. Och visst, Healey hade alltid med många covers på sina plattor men av det material jag hört så fattas det en hel del egna låtar för att kunna kalla detta en very best of. Saknar t.ex. sköna baktunga duetten med Mark Knopfler ”I Think I Love You Too Much”, som visserligen var skriven av Knopfler men som fick mig att köpa hans andra platta Hell To Pay. Det finns fler låtar från den plattan som borde finna med här.

Och på senare år rörde sig Jeff Healey mot blusen men dess låtar finns ju inte med här, så klart. Så vad har vi kvar? En jävla massa covers där en del är okej och andra är mer eller mindre sådant han borde gett fan i. Ett exempel på det senare är Led Zeppelins ”Communication Breakdown” som är grymt osvängigt instrumentalnonsens. Tycker inte heller att han lyckas göra någonting speciellt av Creedence ”Run Through The Jungle” eller The Beatles ”Yer Blues”.  Det låter bara tråkigt coverband.

Konstigt nog funkar Creams ”Badge” något bättre vilket kanske beror på att de får till det där baktunga svänget. Men man ska nog inte jämföra den alltför mycket med originalet för då bleknar den lätt. Allra bäst lyckas han dock med George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps” och om jag inte minns fel lyckades han få med George på inspelningen. De egna låtarna glöms lätt bort i denna samling men ”See The Light” står sig tämligen väl bland dessa klassiker.

Om du är intresserad av Jeff Healey är jag helt övertygad om att det finns bättre samlingar än den här. Jag kan hur som helst rekommendera hans två första plattor – See The Light och Hell To Pay. På den tredje tappade han greppet en aning, och senare års bluesplattor har jag inte hört. Hur som helst, R.I.P. Jeff – och förhoppningsvis sitter han på ett moln och lirar tillsammans med Robert Johnson, John Lennon, George Harrison och några till i denna stund.

Citatet: ”Well, you know I need you baby and I sure ain’t gonna tell you no lie – can you see the light,  can you see the light of want shinin’ on my face?” (See The Light)

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

Lämna en kommentar

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

Older Entries