Hem

CD: Mama Said – Lenny Kravitz (1991)

Lämna en kommentar

Fields of Joy/Always on the Run/Stand by My Woman/It Ain’t Over ‘Til It’s Over/More Than Anything in This World/What Goes Around Comes Around/The Difference Is Why/Stop Draggin’ Around/Flowers for Zoë/Fields of Joy (Reprise)/All I Ever Wanted/When the Morning Turns to Night/What the Fuck Are We Saying?/Butterfly

Producent: Lenny Kravitz Skivbolag: Virgin

_______________________________________________________________

Lenny Kravitz andra platta är nog en av hans bättre, men konstigt nog har jag inte hans första – Let Love Rule – som nog till och med är ännu bättre. Fast visst, aningen ojämnt är det nog trots allt – fast det är ju så med Kravitz. Det dyker alltid upp halvmediokra spår, vilket kanske beror på att han envisas med att producera och spela nästan alla instrument själv. Det finns ingen som kan bromsa och ropa ”stopp”.

Vidare, mer eller mindre allt Lenny Kravitz spelat in låter som om det vore inspelat under 60- eller 70-talen vilket får en del att likna honom med en hopplös posör. Personligen gillar jag retrostuket och i ”Always On The Run” får han till sitt svängigaste retroriff någonsin. Och så hänget i basliret och det enorma trycket i blåset! Det blev ju självklart en hit, inte minst då han får lite draghjälp av Slash som just då var gitarrist i världens största Guns n Roses. Fast den hattprydde rockstjärnans insats gör nog varken till eller från egentligen, utan största effekten av stjärnans närvaro uppnås när Kravitz slänger ur sig ett ”Slash” innan solot.

Bortsett några halvtråkiga spår (”More Then Anything In This World”, ”All I Ever Wanted” m.fl.) är det här riktigt bra. Inte minst i stråkbeklädda smörpaketet ”It Aint Over ‘Til It’s Over”, ”Fields of Joy” och Hendrixdoftande ”Stop Dragging Around”.  Och visst får han till ett släpigt sväng i ”The Difference Is Why”?

Fråga: när ska Lenny Kravitz sluta fåna sig på vita duken och istället få till en bra platta igen?

Annonser

LP: The Immaculate Collection – Madonna (1990)

Lämna en kommentar

Sid A: Holiday/Lucky Star/Borderline/Like a Virgin

Sid B: Material Girl/Crazy For You/Into The Groove/Live To Tell

Sid C: Papa Don’t Preach/Open Your Heart/La Isla Bonita/Like A Prayer

Sid D: Express Yourself/Cherish/Vogue/Justify My Love/Rescue Me

Producenter: Madonna, Stephen Bray, Patrick Leonard m.fl. Skivbolag: Warner Bros.

____________________________________________________________________________________

Den här fick jag med mig av misstag i nån flytt. Men för all del; Madonna är ju inte kattpiss. Inte minst första halvan av karriären. Nu vet jag inte vad hon håller på med och bryr mig inte ett skvatt heller, för den delen.

Den här samlingen är inte speciellt aktuell då den släpptes redan 1990. Men för mig passar den alldeles utmärkt då jag varken tycker att hennes 90-tal, oo-tal eller för den delen dagens Madonna är speciellt intressant. Här hittar du precis allt som var bra med Madonna. Hitsen, typ.

Har inga favoriter. Allt är bra. ”Into The Groove”, ”Material Girl”, ”Like A Prayer” och …. ja ni fattar. Strålande hela vägen. Fast den där Lenny Kravitzlåten ”Justify My Love” känns inte alls lika cool idag som den gjorde då, men det är det lilla.

Det är nästan så att man får lust att dansa. Men bara nästan.

Citatet: ”I’m a virgin”

CD: 5 – Lenny kravitz (1998)

Lämna en kommentar

Live/Supersoulfighter/I Belong to You/Black Velveteen/If You Can’t Say No/Thinking of You/Take Time/Fly Away/It’s Your Life/Straight Cold Player/Little Girl’s Eyes/You’re My Flavor/Can We Find a Reason

Producent: Lenny Kravitz Skivbolag: VRA

___________________________________________________________________________________

Det var riktigt längesedan Lenny Kravitz gav ut en platta som inte framkallade djupa jäspningar. Det här kan vara den senaste – ja, alltså den jag senast köpte och faktiskt tyckte var riktigt bra. Härefter tycker jag att Lenny tappade greppet totalt. Fast nu verkar han ju vara mer inne på skådisrollen då jag såg honom i filmen Precious relativt nyligen, och visst är han med i den där nya succén Hungerspelen?

Här har han dock tonat ner retrokänslan rejält och använder sig inte bara av samplade John Bonhamtrummor och Led Zeppelingitarrer. Riktigt skönt som omväxling då det gäller Kravitz, även om plattan inte riktigt åldrats väl – men då (-98) kändes den helt rätt. Tja, eller iallafall okej.

Det är således ingen höjdarplatta, men jag tycker nog att ”I Belong To You” (med sitt leksakspiano), ”Black Velveteen” och ”Fly Away” inte skäms för sig. I den sistnämnda fick väl Kravitz till en hyfsad hit; en slags karriärräddare då han var lite av en underdog efter mindre kommersiella framsteg fram till 1998?

Nåja, idag verkar Lenny koncentrerar sig mer på skådespelandet. Och det kanske han gör rätt i – vad vet jag? Sist jag hörde en platta med honom tappade jag fokus efter en kvart. En halvkul platta med andra ord, och när jag nu slentrianlyssnar på ”Supersoulfighter” så kan jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om Lenny tagit greyhoundbussen till Minneapolis och spenderat en helg med Prince i studion. Det hade kunnat bli riktigt bra.

Citatet: ”The 21st century dream, nice piece of kit electronic clit just sit down for a fit” (Black Velveteen)

CD: Baptism – Lenny Kravitz (2004)

Lämna en kommentar

Minister of Rock ‘n Roll/I Don’t Want to Be a Star/Lady/Calling All Angels/”California/Sistamamalover/Where Are We Runnin’?/Baptized/Flash/What Did I Do with My Life?/Storm/The Other Side/Destiny

Producent: Lenny Kravitz & Just Blaze Skivbolag: Virgin

______________________________________________________________________

Sist jag hörde något nytt med Lenny kravitz var för några månader sedan då han släppte ny platta. Jag hade egentligen gett upp Kravitz men tänkte att det kunde vara värt ett försök. Och det lät inledningsvis riktigt bra. Retro som vanligt men med ett skönt blåsarrangemang – han kanske hade hittat tillbaka? Men så började han sjunga, och det är något med Lenny Kravitz som textförfattare som inte riktigt funkar. Texterna känns klichéartade; som ditklistrade av ett barn med feta crayonkritor i ett handfast grepp.

Så låter det även på Baptism. Det börjar redan i inledande ”Minister of Rock ‘n Roll” och därefter envisas Lenny med att vräka ur sig ytterliggare klicheer som ”I Don’t Want To Be A Star”. Han är ju den störste retroposören i modern tid, det är väl ganska uppenbart att han vill vara en stjärna, eller?  Och han är ju tämligen begåvad då han spelar mer eller mindre varenda instrument själv men varför denna aversion mot rock n roll-klyschorna när hans texter bärs upp på sådana?

Nåväl, som ni märker gillar jag inte den här skivan. Det beror på att den är jävligt dålig, och då snackar jag inte bara om texterna. Det är på tok för retro; ett alldeles förfärligt onödigt återblickande. Låtar som ”Where Are We Running?” och ”California” framstår som ihopklistrade retroäventyr som inte passar in i det årtionde Kravitz vill ha dem i – av den enkla anledningen att de inte låter äkta. Det är bara trams.

Det finns väl inget mer att säga. Lenny Kravitz har gjort en hel del bra plattor – inte minst i början av karriären – men den här är inget annat är ett hopkok av fånigt retrotrams. Att Jay-Z sedan dyker upp i ”Storm” mot slutet gör inte det hela bättre. Inget ont om Jay-Z men det funkar liksom inte utan känns bara ….. ehhh ….. vad  är det nu man brukar säga ….. ehh …. jo … påklistrat. Ord och inga visor, jag vet. Men det är så det låter.

Citatet: ”I don’t wanna be a star, just want my chevy and an old guitar, I don’t wanna be a star – I don’t need the fat cigar” (I Don’t Want To Be A Star)

 

LP: Holy Diver – Dio (1983)

Lämna en kommentar

Sid A: Stand up and Shout/Holy Diver/Gypsy/Caught in the Middle/Don’t Talk to Strangers

Sid B: Straight Through the Heart/Invisible/Rainbow in the Dark/Shame on the Night

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Vertigo

____________________________________________________________________________

Det här är banne mig en riktig klassiker – inte minst för mig. Jag var ju faktiskt med och minns, även om jag kanske inte var så gammal. Precis som dina äldre syskon minns Led Zeppelin eller hur farsan din minns The Beatles eller farfar kanske stampar takten till ”Rock Around The Clock” och minns en klassiker. Jag älskar också det där men kan inte riktigt minnas tillbaka, för jag var ju inte med då det begav sig. 

Dio minns jag dock klart och tydligt första gången jag hörde. Skivan var nyss utkommen och jag minns det där långa introt och hur låten sedan drog igång med ett stenhårt fast medryckande riff. Och trummorna sedan? Var det Animal från Mupparna som satt bakom pukarna för jävlar vad det smattrade på, mest hela tiden. Sedan rösten. Lite större, lite mäktigare än allt annat jag hört. Senare såg jag en bild på sångaren Ronnie James Dio och fick inte ihop det. Hur kunde man vara en tvärhand hög men ändå låta så fasansfullt mäktig? Jag hade väntat mig något i stil med besten som svingar kedjan på omslaget.

Ja, kanske ska nämna något om konvolutet också. Det är klassiskt; elakt, brutalt och vad man skulle kunna kalla ‘pure evil’. En djävulsliknande demon med lysande ögon som stiger upp mot en askgrå horisont och svingar piskan runt den stackars prästen som försvinner ner i havet. Han var mycket för den där symboliken, Ronnie. Det var himmel eller helvete, eld och vatten, ängel och lögnare – fast ”angel and liar” låter förstås mycket tuffare.

Varenda låt är en klassiker. Redan efter inledande energiknippet ”Stand Up and Shout” och redan nämna rockklassiker ”Holy Diver” är man ju helt slut av att behöva spela gitarr och lufttrummor. Fast de lugnar ner sig och blir snudd på melodiösa i ”Gypsy” och ”Caught In The Middle” för att sedan dra upp tempot någon minut in  i ”Don’t Talk To Strangers”. Och sådär håller det på – och visst känner du igen slingan i ”Rainbow In The Dark”?

Ni ser ju redan på låttitlarna att de är fyllda med symboliska budskap, ofta snudd på clichéartade. Eller vänta nu; de är clichéartade och fyllda till bredden med klyschor. Men, till skillnad från när t.ex. Lenny Kravitz vräker ur sig rockklyschor, så funkar det. Det gör det på något sätt lite bättre. Och så rösten, den är stor. Ja, eller var stor – Ronnie försvann ju tyvärr i magcancer förra året. Men, som många andra stora rockröster blev hans omfång inte mindre med åren utan han sjöng ta mej fan bättre sextioårsåldern.

Jag tror inte att jag kan vräka ur mig mer nu. Det här är så fruktansvärt bra och jag har lyssnat så mycket på den här plattan att jag är tämligen övertygad om att jag skulle kunna nynna hela plattan för dig och då få med varenda pukslag och varenda solo – om du bara bad mig.

Citatet: ”Ride the tiger, you can see his stripes but you know he’s clean … Oh don’t you see what I mean” (ehhh, njae… är inte helt hundra på vad du egentligen menar Ronnie, om jag ska vara ärlig)

CD: Circus – Lenny Kravitz (1995)

Lämna en kommentar

Rock and Roll Is Dead/Circus/Beyond the 7th Sky/Tunnel Vision/Can’t Get You Off My Mind/Magdalene/God Is Love/Thin Ice/Don’t Go and Put a Bullet in Your Head/In My Life Today/The Resurrection

Producent: Lenny Kravitz Skivbolag: Virgin

_________________________________________________________________________

Vi byter format och lägger i en cd i spelaren. Fast, trots formatet doftar det här riktigt dammig 70-talsvinyl. Och Lenny Kravitz tänker ju gärna analogt och här kan man verkligen säga att han har lyckats återskapa ett sound från förr. Men det hjälper ju inte.

Det börjar med en riktig enformig klagosång i inledande ”Rock n Roll Is Dead” där han försöker upprepa ”Are You Gonna Go My Way”-formeln, men lyckas inget vidare. Klagandet fortsätter i titelspåret – som dock är bättre. Så, vad klagar han på då? Jo, att rocken är död såklart …. och att hela musikbranschen suger. Alla är bara opålitliga och talanglösa posörer. Ha, och visst …. Lenny är ju en mycket begåvad musiker (spelar nästan alla instrument själv på skivan, i vanlig ordning) men om det är någon som gillar att posera och samtidigt försöka se oberörd ut så det väl han? Kolla bara in bilderna saxade ur konvolutet ovan, som liksom skriker ”mycket pengar men inga ideér”.

Nåväl, det finns ju några sköna låtar såklart. ”Magadalene” är kanske en bagatell men det faktum att den skulle funka på Kiss debutplatta gör den något bättre. Jag kan iallafall inte sluta tänka på tidiga Kiss när jag hör den. Det är dock främst balladerna som funkar bäst, och då pratar jag om ”Can’t Get You Off My Mind” och ”In My Life Today”. Resten är mest trötta riff. Och ”God Is Love”? Ursäkta, men vad fan är det? Sedan stör jag mig nåt så in i helvete på ”Don’t Go and Put A Bullet In Your Head” där Kravitz gör bort sig totalt och försöker låta Prince. Nej min gode herre, du kan mycket men någon Prince är du banne mig inte.

Problemet med killar som Kravitz (och i viss mån även prinsen) är att de gör allt själva. De producerar och spelar varenda ton på skivan; vet allt och kan allt. Då finns det liksom ingen som kan säga STOPP. Ingen som drar i nödbromsen och berättar att det låter så in i helvete fel. Ingen som får dem på andra tankar. Ingen som tar fram det bästa ur dem.

Då blir det så här!

Citatet: ”You’re living for an image so you’ve got five hundred women in your bed” (Rock n Roll Is Dead)

LP: Dangerous – Michael Jackson (1991)

Lämna en kommentar

Sid A: Jam/”Why You Wanna Trip On Me/In the Closet

Sid B: She Drives Me Wild/Remember The Time/”Can’t Let Her Get Away”Heal the World

Sid C: Black or White/”Who is it/Give In To Me

Sid D: ”Will You Be There/Keep The Faith/Gone too Soon/Dangerous

Producenter: Michael Jackson, Teddy Riley & Bill Bottrell  Skivbolag: Epic

________________________________________________________________________

Trots att Michael Jackson inte längre finns ibland oss kom det ut en ny skiva härom dagen. Och enligt nån artikel jag läste så kommer detta att fortsätta i flera år framöver; det ska mjölkas ur varenda droppe. Jag har givetvis lyssnat på Michael, som plattan heter, och hoppas inte att det är det bästa som finns outgivet med Jackson. Det låter verkligen sunkig rnb-platta om hela projektet och hur het är Lenny Kravitz som duettpartner?

När jag lyssnar på Michael kommer jag att tänka på Dangerous. Fast Dangerous är givetvis oändligt mycket bättre än så fast inte i närheten av vare sig Thriller eller Bad. På den här skivan gick Michael Jackson vidare utan Quincy Jones och på det hela är det stelare och svänger inte lika mycket. Men sjäklvklart var det rätt att gå vidare.

När han får till det så funkar det verkligen bra. Allra bäst är ”Black or White” som har ett fantastiskt skönt gitarriff; helt klar ett av mina favoritriff. Det låter kanske konstigt – för det är ju inte speciellt hårt – men så är det! Sedan gillar jag det stelopererade svänget i låtar som ”Jam”, ”Why You Wanna Trip On Me” och ”Who Is It” – problemet är bara att det blir alldeles för enformigt. Samma formel i allt för många låtar! Sedan har vi balladerna, där kanske ”Heal The World” är den mest kända – fast den är väl smetig för mig. Och ”Give In To Me” påminner mig bara om ”Dirty Diana” – grymt överskattad låt! Vilken av dem? Båda!

Fast det här är en bra skiva – som egentligen bara blir dålig om man tvunget måste jämföra den med föregångare. Men det måste man ju inte. Vidare, Michael lyckades inte riktigt få till det efter Dangerous även om det finns låtar här och där (”They Don’t Really Care About Us”, ”Blood On The Dancefloor”, ”Earth Song”, ”You Rock My World”) som är riktigt bra. Och när jag lyssnar igenom den där nya plattan framstår Dangerous helt plötsligt som ett mästerverk.

Som sagt – allt är relativt!

Citatet: ”I’m not going to spend my life being a color” (Black or White)