Hem

CD: Birds of Pray – Live (2003)

2 kommentarer

Heaven/She/The Sanctity of Dreams/Run Away/Life Marches On/Like I Do/Sweet Release/Everytime I See Your Face/Lighthouse/River Town/Out to Dry/Bring the People Together/What Are We Fighting For

Producent: Jim Wirt Skivbolag: Radioactive

___________________________________________________________

En riktigt bra platta med Live, där de förvisso stenhårt försöker skapa nån slags kopia av succéplattan Throwing Copper. Det hörs inte minst i spår som ”She”, ”Life Marches On”, ”River Town” och tja, nästan alla andra spår. Men det gör ingenting alls för det är bra låtar. Och då kan det ju kvitta, som han sade.

Live fick också till hits med låtar som ”Heaven” och ”Runaway”, och även om den sistnämnda är ‘sådär’ och får mig att somna till så var det väl ändå kul för dem då bandet liksom tappade fart med stentrista plattan V. Det här är en skön återgång till det Live jag gillar.

Vad som händer med Live just nu verkar fortfarande aningen oklart. Sångaren Ed fick kicken (eller kanske lämnade in avskedsansökan?) och efter en längre paus har nu bandet skaffat ny sångare. Men hur det blir med allt det där får nog framtiden utvisa.

Citatet: ”I’ll believe it when I see it, for myself” (Heaven)

2-CD: Throwing Copper – Live (1994)

Lämna en kommentar

CD 1: The Dam at Otter Creek/Selling the Drama/I Alone/Iris/Lightning Crashes/Top/All Over You/ShitTowne/T.B.D./Stage /Waitress/Pillar of Davidson/White, Discussion

CD 2: Operation Spirit/Good Pain/Heaven Wore A Shirt/Negation

Producent: Jerry Harrison & Live Skivbolag: Radioactive

__________________________________________________________________________________

Den här lilla pärlan har skeppats iväg i över åtta miljoner exemplar bara i USA med hitsinglar som ”Selling The Drama”, ”I Alone”, ”All Over You”, ”Lightning Crashes” och säkert några fler. Jag fick den som gåva i slutet av 90-talet och upptäckte då en grupp jag missat.

Live har nämligen gjort ett gäng riktigt bra skivor – men aldrig har de väl varit så bra som här? Och här hittar du hitlåtar, rifflåtar, melodislingor och allt annat som hör en riktigt bra skiva till, men det handlar egentligen inte om något av detta. Nej, jag gillar Live för – och jag vet att jag sagt det tidigare – råstyrkan i lirandet. Vi pratar inte här om världens bästa musiker utan om ett gäng snubbar som spelar för livet. De klev in i ett rum – vilket råkade vara en studio – och spelade ur sig all frustration på ren råstyrka och kom ut med Throwing Copper. De ger allt; tar i för kung och fosterland i vartenda anslag och i andhämtningarna ligger sångarens desperata framtoning som en en smogdimma över ljudbilden.

Ja, alltså all den där j-la energin förvaltad på ett bra sätt. Precis så låter Live! Sedan den stunden har de försökt återskapa detta sound på platta efter platta. Ibland har de varit bra nära, men en sån här platta får man nog bara ur sig en gång?

Som ni ser innehåller mitt exemplar även en bonuscd (man tackar) med två låtar från bandets debutplatta. De två andra låtarna har tidigare getts ut som b-sidor. Det är riktigt bra bonusmaterial alltihop.

Och när jag nu skriver om Live undrar jag ju själv hur det står till med bandet idag. Det var ju ett tag sedan de gav ut någonting nytt, och det visar sig att allting inte står rätt till bland bandmedlemmarna. Bandet tog en paus 2009 men det har nu offentliggjorts att det hela handlar om en konflikt mellan sångaren Ed Kowalczyk och övriga medlemmar. Det lär ha börjat med sångarens krav att inför ett festivalframträdande få extrabetalt, en så kallad ”lead singer bonus”. Ha, det har jag aldrig hört talas om – men Lead Singer Syndrome känns dock igen. Sedan ska samme sångare ha gått bakom ryggen på de andra tre och plockat hem royalities på egen hand. Således, Ed har fått kicken och bandet har lämnat in stämningsansökan. Nya sångare heter Chris Shinn. Har ingen aning om vem det är eller om de har ny platta på gång. Frågan är dock om det funkar, för Ed var ju stor del i bandet – fast man förstår verkligen att han fick kicken. Lead singer bonus, ha! Fan, nu var det inte lika roligt att lyssna på den här skivan längre.

Citatet: ”come on baby leave some change behind, she was a bitch but good enough to leave some change,  everybody’s good enough for some change, some fucking change” (Waitress)

CD: The Distance to Here – Live (1999)

Lämna en kommentar

The Dolphin’s Cry/The Distance/Sparkle/Run to the Water/Sun/Voodoo Lady/Where Fishes Go/Face and Ghost/Feel the Quiet River Rage/Meltdown/They Stood Up for Love/We Walk in the Dream/Dance With You

Producent: Jerry Harrison & Live Skivbolag: Radioactive

_____________________________________________________________________________________

Live tappade bort karriären då de skulle till att följa upp succéplattan Throwing Copper. Secret Samadi var ingen bra skiva och den hade dessutom inga hits. På den här, deras fjärde, är målet att ta igen förlorad mark – vilket jag faktiskt tycker att de lyckas med. Fast den stora succén – återkomsten – tror jag nog uteblev.

På samma sätt som på Throwing Copper går Live här gärna på råstyrka. De bygger upp och tar ner låtarna men trots dessa nyanser känns det sällan genomtänkt . De kämpar med sina instrument och tycks spela för livet. Det låter oslipat och svajar en hel del – vilket liksom är charmen med detta band. Lägg därtill Ed Kowalczyks karaktäristiska röst och du har ett sound (fast efternamnet är inte direkt rock n roll).

Den här skivan borde gjort ett större avtryck, inte minst när man jämför den med just Throwing Copper. Den står sig väl då det verkligen inte saknas bra låtar. De fick visserligen en hit med ”The Dolphin’s Cry” och kanske, om jag minns rätt, även med ”Run To The Water” men jag tror nog att de hoppats på ett större genomslag. Och kanske beror detta på att de valde helt fel singlar? Personligen tror jag att låtar som ”The Distance”, ”Where Fishes Go” och ”We Walk In The Dream” hade funkat bättre som singlar.

Men nu kanske ni undrar vad denna ‘hang up’ på framgång och singelsuccé kommer ifrån. Vi pratar knappast listamöbor som Kylie Minogue här. Det är ju en bra platta så varför inte lämna det? Och visst, så är det – men då jag tycker att The Distance to Here är en grymt underskattad platta tar mina försök till förklaringar överhanden. Kanske tråkigt, men så blev det.

Skivorna efter den här plattan har dock inte gripit tag i mig. Det har funnits nån låt här och där men aldrig någon helgjuten platta (det mesta har varit överproducerat). Och nu var det ett bra tag sedan jag hörde något nytt från Live, men en titt på deras hemsida skvallrar om att de snart återkommer med nytt material. Vi kan väl hoppas att även detta är ett oslipat försök att ta tillbaka vad de förlorat – och att de med råstyrka bygger upp och tar ner.

Citatet: ”Yeah I found god and he was absolutely nothin’ like me” (Where Fishes Go)

Kassettband: Live i Göteborg – Toto (1992)

Lämna en kommentar

Gypsy Train/Never Enough/How Many Times/Kingdom Of Desire/Georgy Porgy/Africa/Don’t Chain My Heart/Hold The Line

Producent: Sveriges radio (P3 Live)

________________________________________________________________________

Nej, det här är ingen bootleg utan inspelat från radio. Sveriges radio har ju sänt en och annan livekonsert genom åren, och här fångade de Toto i Göteborg då de turnérade med plattan Kingdom of Desire. Det här är dock inte hela konserten utan bara det som sändes i radio – och givetvis är merparten av materialet från senaste skivan. Förmodligen ett krav från bandet för att P3 skulle få sända över huvud taget.

På den här tiden var Toto fortfarande så stora att de fick spela på Scandinavium. Vad mer ska jag säga? Kingdom of Desire var sista skivan med supertrummisen Jeff Porcaro – han gick ju som bekant bort i en tragisk trädgårdsolycka innan skivan kom ut. Istället för att lägga ner verksamheten hittade Toto en ersättare i Simon Phillips och stack ut på världsturné. Minns att vi pratade om att gå på konserten men det slutade med att jag hamnade framför radion istället (såg iallafall Toto med Jeff på Past To Present-turnén i globen några år tidigare).

Låtlistan är ju inte speciellt imponerande – många låtar från senaste skivan, som sagt. Men visst lirar de bra. Synd bara att jag inte hittar nån endaste liten länk till den här spelningen. Bjuder på ett annat klipp från den här turnén istället.

Citatet: ”Georgy Porgy pudding pie, kissed the girls and made them cry”

LP: Live … In The Raw – W.A.S.P. (1987)

Lämna en kommentar

Sid 1: Inside The Electric Circus/I Don’t Need No Doctor/L.O.V.E. Machine/Wild Child/9.5.-N.A.S.T.Y./Sleeping” (In the Fire)

Sid 2: The Manimal/I Wanna Be Somebody/Harder Faster/Blind In Texas/Scream Until You Like It

Skivbolag: Capitol

_____________________________________________________________________________

Nu blir det hårdrock – och det tänker jag fortsätta med i ett par inlägg. Här ska jag dock fatta mig kort!

En liveplatta med W.A.S.P. som inte är så förbannat dålig som den ser ut, men en del av låtarna är kanske inte deras starkaste kort direkt. Den här kom ut när de hade tre skivor i ryggen och av någon anledning väljer de att avsluta plattan med studio- tillika skitlåten ”Scream (Until you Like It)” som fanns med i b-rullen Ghoulies II; en film som får Gremlins att framstå som ett mästerverk. Inget genidrag!

Som liveplatta är den lite kort men i covern ”I Don’t Need No Doctor” svänger det ganska bra och så är ju låtarna från debuten alltid bra. Det är också lite kul att höra Blackie spy galla över sina kritiker i mellansnacket. Ett kul grepp är dock att två av låtarna – ”Harder Faster” och ”The Manimal” – var helt nyskrivna låtar ämnade för denna platta.

Citatet: ”Cause I can feel my pulsing vein, make it last, last all night long” (Harder Faster)

CD: Live…In The Heart of The City – Whitesnake (1980)

Lämna en kommentar

 

Come On/Sweet Talker/Walking in the Shadow of the Blues/Love Hunter/Fool for Your Loving/Ain’t Gonna Cry No More/Ready an’ Willing/Take Me with You

Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________________

Avslutar denna serie liveplattor med en riktigt bra sådan. Den här skivan är minst lika bra som Thin Lizzys Live and Dangerous men här tror jag inte att de ”fuskat” ett dugg; det här är nog helt live. Whitesnake är ju ett litet husband här hemma och den här verisionen av bandet är en riktigt drömfemma.

Bortsett snuskhummern David Coverdale, som liksom alltid finns med, hittar vi John Lord på sannslösa orgelmattor och Neil Murray på svängigt baslir. Gitarristerna Bernie Marsden och Micky Moody står för gungigt sololir och som stabil grund sitter polisongernas konung Ian Paice bakom trumsetet. Jösses vad det svänger om det här gänget – David Coverdale har aldrig haft ett bättre band bakom sig.

Den här skivan finns i olika versioner och jag har en nerbantad version. Ursprungligen var det fler låtar fördelade på två olika konserttillfällen. Men min version är faktiskt den bästa eftersom de här har behållit de bästa låtarna och skippat de från den andra konserten – där Dave Dowle skötte trumliret. Inget om denne man men jämför med Paice bakom setet så svänger det liksom inte lika mycket. Stackars Dowle fick sparken när Ian Paice kom backstage efter en spelning och frågade om han fick vara med. Dowle åkte ur med huvudet före och hann nog knappt få med sig trumstockarna i farten, och de nämner inte ens hans namn på konvolutet.

Den här skivan har jag mer eller mindre lyssnat sönder. En perfekt liveplatta (i nerbantad version) där det är svårt att välja ut höjdpunkter, men jag har alltid gillat versionerna av ”Walking In The Shadow of The Blues”, ”Come On” och ”Sweet Talker” liter mer än de andra. JA, och så det överjordiska svänget i ”Take Me With You”, puh där är det svårt att hänga på Paice i lufttrummandet.

Nu går vi vidare med någonting helt annat! Något danskt kan kanske passa? Ja, det tror jag blir bra!

Citatet: ”Here’s a song for ya!”

Dubbel-LP: World Wide Live – Scorpions (1985)

Lämna en kommentar

  

Sid 1: Countdown/Coming Home/Blackout/Bad Boys Running Wild/Loving You Sunday Morning/Make It Real

Sid 2: Big City Nights/Coast to Coast/Holiday/Still Loving You

Sid 3: Rock You Like a Hurricane/Can’t Live Without You/Another Piece of Meat/Dynamite

Sid 4: The Zoo/No One Like You/Can’t Get Enough”, Pt. 1/Six String Sting/Can’t Get Enough”, Pt. 2

Producent: Dieter Dierks Skivbolag: Harvest

_____________________________________________________________________________

Scorpions var ju hur stora som helst 1985, och då spelade de på stora scener och drog tusentals svettiga hårdrockare till arenorna. Några år senare blev de omsprungna av band som Bon Jovi – och i år, 2010, inledde bandet sin sista turné och skivrunda, fast det kanske bara är ett knep för att locka folk till spelningarna?

Hur som helst, jag tror att det här var bandets allra högsta punkt. De fick visserligen till några balladhits på 90-talet men som rockband betraktat måste denna liveplatta ses som slutet på en era i bandets karriär. När den kom tyckte jag att det var hur bra som helst – nu tänker jag lite annorlunda. På samma sätt som medlemmarna är inklistrade på omslaget (samt den kilometerlånga publikbilden) tror jag nog att det har klippts och klistrats ganska rejält även rent ljudmässigt. De uppenbart fejkade publikjublen stör mig mer nu än då, men jag kanske har blivit än mer synisk och bitter med åldern? Men, de behåller iallafall illusionen om en konsert (sånär som att man måste vända sida ibland).

Här hittar du många av bandets största hits som ”Blackout”, ”Big City Lights”, ”Rock You Like A Hurricane” och ”Still Loving You”. Sedan blir det en del jammande i ”The Zoo” och gitarrfest i ”Six String Sting”. På det hela taget en hyfsad liveillusion. World Wide Live är dock inte i närheten av en favorit som den var 1985, men det är en skön nostalgitripp. Och dessa blir liksom viktigare med åren.

Jaha, tror att jag orkar med ytterliggare en liveplatta men sedan är det nog dags att byta tema här på bloggen.

Citatet: Califoooooooooorrrrrnnnnnnniiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaa!”

Dubbel-CD: Maritime Museum, Stockholm – Pearl Jam (2000)

Lämna en kommentar

 

CD 1: Corduroy/Grievance/Gods’ Dice/Animal/Given To Fly/Rival/Small Town/Even Flow/Not For You/Thin Air/MFC/Habit/Present Tense/Daughter/Jeremy/Once/Go

CD 2: Encore Break/Do The Evolution/Insignificance/RVM/Wishlist/Betterman/Garden/State Of Love And Trust/RITFW

Producent: Brett Eliason Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________________

Det känns helt galet men det är tio år sedan Pearl Jam spelade på Sjöhistoriska. Ha, minns det som igår; en perfekt och underbar sommarkväll med världens bästa band på scen. Jag bokade biljetterna två minuter efter att de släppts på Ticnet och man kan säga att jag hade skyhöga förväntningar – men de infriades, minst sagt.

Kom återigen att tänka på denna kväll härom dan då jag parkerade utanför Sjöhistoriska då vi tog ungarna till Tekniska museet, som ligger precis brevid. Tror inte att jag har varit där sedan dess, och då hade vi inga ungar och promenerade hem till söder efter konserten. Det kändes som om hela den där konsertkvällen spelades upp i revy i mitt inre den korta vägen från bilen till entrén.

Så, tio år tillbaka i tiden. Minns hur förvånad jag blev när jag hittade en ensam Eddie Vedder på scenen när vi kom in på området. Han går ofta på själv innan förbandet och kör några låtar, och jag ångrar fortfarande att vi inte kom tidigare så att jag inte missat de första låtarna.

Konserten var i vilket fall fantastisk med en riktigt bra låtlista. Behärskade mig väl i några sekunder men sedan rusade jag fram mot scenen och röjde till klassiker som ”Animal” och ”Even Flow”. Självklart saknade jag några personlig favoriter men man kan ju inte få allt, eller hur? Blev ganska förvånad över ”Present Tense”, för den tillhör inte vanligheterna i deras setlist. Annars var det blandad kompott ur bandets låtskatt. Då de var aktuella med plattan Binaural blev det kanske något spår för mycket från just den – men det är det lilla.

På denna turné bestämde sig PJ för att spela in samtliga konserter – både i Europa och USA – och gav sedan ut dem på skiva samtidigt, under samlingsnamnet The Bootleg Series. Bandet har gjort såhär sedan dessa, och nu för tiden kan man köpa plattan bara nån timme efter konserten. Det är fantastiskt roligt att ha detta minne, att kunna återuppleva denna magiska kväll gång på gång. Visst, ljudet är ju sådär då det är taget rakt från ljudbordet och här har de inte haft tid att ta bort några skavanker – vilket verkligen hörs ibland då de spelar fel (inte minst i just ”Present Tense”). Men det är ju inte ofta detta händer, och det gör heller ingenting – det känns bara ärligt och äkta.

Det som lägger lite sordin på stämningen är ju vetskapen om att bandet någon dag senare spelade på Roskildéfestivalen, vilket urartade och slutade med att flera personer trampades ihjäl. Pearl Jam ställde in resten av turnén – och jag minns fortfarande känslan när Danne ringde nån dag efter konserten och sade ”slå på teven” och jag möttes av bilder på en vädjande Eddie Vedder som bad publiken att gemensamt ta några steg bakåt.

Pearl Jam har faktiskt inte varit i Sverige sedan år 2000. Skandal, tycker jag. Funderade på att åka till London i somras – för dit kommer de oftare, men det blev det ingenting med. Hoppas att jag får chansen att se detta band ytterliggare en gång (minst). Tills dess får jag trösta mig med denna skiva, samt några live-dvd:s som ligger här hemma.

Pearl Jam är väldens bästa band, men det har jag redan sagt va?

Dubbel-CD: Live – AC/DC (1992)

Lämna en kommentar

CD 1: Thunderstruck/Shoot to Thrill/Back in Black/Sin City/Who Made Who/Heatseeker/Fire Your Guns/Jailbreak/The Jack/The Razor’s Edge/Dirty Deeds Done Dirt Cheap/Moneytalks

CD 2: Hells Bells/Are You Ready/That’s the Way I Wanna Rock ‘N’ Roll/High Voltage/You Shook Me All Night Long/Whole Lotta Rosie/Let There Be Rock/Bonny/Highway to Hell/T.N.T./For Those About to Rock (We Salute You)

Producent: Bruce Fairbairn Skivbolag: Albert

______________________________________________________________________________

En liveplatta  med växelström/likström måste ju självklart vara bra, eller hur. Nej – inte i detta fall, för det här är ingen bra liveplatta. Det är inget fel på framförandet, det är det ju aldrig då det gäller detta band. Det är inte heller främst det faktum att ljudet är så sjukt polerat att det lika gärna kunde varit inspelat i en studio eller att trumljudet är lika osexigt som Brian Johnsons keps – nej, det har med stämningen att göra!

Hela poängen med en liveplatta är ju att återskapa någonting, och om man då fadar ut publikljudet efter varje låt för att sedan låta ljudet komma tillbaka i nästa låt bryts ju illusionen helt. Det spelar ingen roll att detta är ett hopkok av upptagningar från en 18-månadersturné – bryt inte regel nummer ett: få det att framstå som en och samma konsert.

Av denna anledning kan jag inte lyssna på det här. Det går inte, och det kanske finns höjdpunkter att ta upp men jag orkar inte lyssna igenom det igen. Det finns även en lightvariant (endast en cdskiva) och den är nog att rekommendera – det blir aningen många låtar. Nej, nu glömmer jag den här förfärliga liveplattan och går vidare till nästa – då blir det nostalgi; oj oj oj!

Dubbel-CD: Once In A Livetime – Dream Theater (1998)

Lämna en kommentar

 

CD 1: A Change of Seasons I: The Crimson Sunrise/A Change of Seasons II: Innocence/Puppies on Acid/Just Let Me Breathe/Voices/Take the Time/Derek Sherinian Piano Solo/Lines in the Sand/Scarred/A Change of Seasons IV: The Darkest of Winters/Ytse Jam/Mike Portnoy Drum Solo

CD 2: Trial of Tears/Hollow Years/Take Away My Pain/Caught in a Web/Lie/Peruvian Skies/John Petrucci Guitar Solo/Pull Me Under/Metropolis/Learning to Live/A Change of Seasons VII: The Crimson Sunset

Producent: Kevin Shirley Skivbolag: EastWest

__________________________________________________________________________________

Jag lånade plattan Awake av en snubbe för många år sedan, och även om jag gillade delar av den så fastnade jag aldrig för Dream Theater. Det var först flera år senare då jag sent omsider besökte ett vattenskadat Åhlens som reade ut skivor. Då jag kom sent fick jag ta det som fanns över, och en dubbelplatta är ofta dyr så slog jag till och köpte denna liveupptagning. Och det har jag aldrig ångrat – för jag ser det här som min introduktion till Dream Theater.

Håller dock den här gruppen på en armlängds avstånd. Ibland gillar jag det, ibland är det förfärlig musikhögskoleuppvisning. De vill liksom visa upp sig – inte minst trummisen och gitarristen – och ibland tar musiken stryk av detta. Andra gånger är det riktigt  bra. Så även på denna liveinspelning; de hårdare partierna blir ibland lite för stelbenta och opersonliga och jag tror nog att jag föredrar de mer nedtonade låtarna. Gillar dock hur låtarna brer ut sig och proggigt tar plats, och hur de ibland lyckas baka in både Rush, Pink Floyd och Metallica på ett naturligt sätt i musiken. Snygga hyllningar.

Sångaren kan ibland bli lite Disneymusikal, vilket går bort – men bortsett detta så är Once In A Livetime en riktigt skön platta. Mina favoriter heter ”Voices”, ”Scarred”, ”Trial of Tears” och ”Peruvian Skies”. Sedan finns det ett och annat solonummer som man gärna skippar förbi. Men så det ju!

Older Entries