Hem

CD: The Very Best of – The Jeff Healey Band (1998)

Lämna en kommentar

It could all get blown away/Communication breakdown/Yer blues/Stop breakin’ down/run through the jungle/cruel little number/shapes of things/badge/confidence man/angel/house that love built/River of no return/See the light/Don’t let your chance go by/Nice problem to have/While my guitar gently weeps

Producent: Ed Stasium m.fl. Skivbolag: BMG

_______________________________________________________________________________

Jeff Healey gick tyvärr bort 2008 men om ni inte har hört talas om honom kan jag tala om att han var känd för sitt gitarrspel, men kanske ännu mer för att han var blind och gärna satt ner och lirade med gitarren i knät. (Ja, han kunde spela med tänderna också – kolla in klippet nedan.) Tycker också att han hade en röst värd att nämna, då han även sjöng på sina plattor.

Jag har inte full koll på Jeff Healeys diskografi men det här är en högst märklig best of-samling då den består av väldigt många covers. Och visst, Healey hade alltid med många covers på sina plattor men av det material jag hört så fattas det en hel del egna låtar för att kunna kalla detta en very best of. Saknar t.ex. sköna baktunga duetten med Mark Knopfler ”I Think I Love You Too Much”, som visserligen var skriven av Knopfler men som fick mig att köpa hans andra platta Hell To Pay. Det finns fler låtar från den plattan som borde finna med här.

Och på senare år rörde sig Jeff Healey mot blusen men dess låtar finns ju inte med här, så klart. Så vad har vi kvar? En jävla massa covers där en del är okej och andra är mer eller mindre sådant han borde gett fan i. Ett exempel på det senare är Led Zeppelins ”Communication Breakdown” som är grymt osvängigt instrumentalnonsens. Tycker inte heller att han lyckas göra någonting speciellt av Creedence ”Run Through The Jungle” eller The Beatles ”Yer Blues”.  Det låter bara tråkigt coverband.

Konstigt nog funkar Creams ”Badge” något bättre vilket kanske beror på att de får till det där baktunga svänget. Men man ska nog inte jämföra den alltför mycket med originalet för då bleknar den lätt. Allra bäst lyckas han dock med George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps” och om jag inte minns fel lyckades han få med George på inspelningen. De egna låtarna glöms lätt bort i denna samling men ”See The Light” står sig tämligen väl bland dessa klassiker.

Om du är intresserad av Jeff Healey är jag helt övertygad om att det finns bättre samlingar än den här. Jag kan hur som helst rekommendera hans två första plattor – See The Light och Hell To Pay. På den tredje tappade han greppet en aning, och senare års bluesplattor har jag inte hört. Hur som helst, R.I.P. Jeff – och förhoppningsvis sitter han på ett moln och lirar tillsammans med Robert Johnson, John Lennon, George Harrison och några till i denna stund.

Citatet: ”Well, you know I need you baby and I sure ain’t gonna tell you no lie – can you see the light,  can you see the light of want shinin’ on my face?” (See The Light)

Annonser

CD: Dire Straits – Dire Straits (1978)

Lämna en kommentar

Down to the Waterline/Water of Love/Setting Me Up/Six Blade Knife/Southbound Again/Sultans of Swing/In the Gallery/Wild West End/Lion

Producent: Muff Winwood Skivbolag: Phonogram

___________________________________________________________________________

När jag ändå hyllat Mark Knopfler i inlägget innan så är det väl lika bra att gå vidare och skriva lite om Dire Straits debutplatta från -78. Och ja, det är den med ”Sultans of Swing” på – en låt som fortfarande står sig som en av deras största hits, och den är ju inte helt lätt att toppa. Det svänger nämligen något enormt om just den låten. Det handlar självklart om Knopflers svängiga fingerplockande spel på gitarren men hade det inte varit för trummisen Pick Withers handledslätta rörelser på ridecymbalen svängde det inte fullt så mycket.  Det måste varit en skön känsla när de spelat in den i studion; ”där satt den” liksom.

På den här tiden bestod Dire Straits även av Knopflers bror David på gitarr men han hoppade senare av för en solokarriär. Dåligt beslut, va? Ja, jag har iallafall aldrig hört eller sett nån soloplatta med David Knopfler (trots att han släppt ett tiotal). Men framgång är ju inte allt, fast det kanske svider lite extra när brorsan klarat sig så bra även utan detta band. Men aningen knepigt var det nog ändå med två bröder i ett band, vilket var någonting Mark senare skrev om i inte helt okända ”Brothers In Arms”.

Å andra sidan, Mark Knopfler skrev alla låtarna så det har väl alltid handlat mest om honom. Förutom superhitten hittar du här ett gäng sköna låtar som kanske inte svänger exakt lika mycket men faktiskt står sig riktigt bra än idag. För det är gött driv i ”Down To The Waterline”, ”Setting Me Up” och ”Southbound Again”. Vidare, herr Knopfler är enligt min mening en något underskattad textförfattare. Det är lätt att man hänger upp sig på gitarrspelet och riffen, men låna gärna ett öra åt texterna. Det bor en liten historieberättare i Mark och även om han blivit bättre med åren (inte minst på sina soloplattor) så finns det en hel del goda historier även på denna debutplatta. Lyssna bara på ”In The Gallery” och den där superhitten om de bortglömda och ignorerade husbanden på alla små inrökta barer och klubbar.

Citatet: ”Some people have got to paint and draw, Harry had to work in clay and stone like the waves coming to the shore, It was in his blood and in his bones ignored by all the trendy boys in London and in Leeds” (In The Gallery)

CD: Kill To Get Crimson – Mark Knopfler (2007)

Lämna en kommentar

True Love Will Never Fade/The Scaffolder’s Wife/The Fizzy and the Still/Heart Full of Holes/We Can Get Wild/Secondary Waltz/Punish the Monkey/Let It All Go/Behind With the Rent/The Fish and the Bird/Madame Geneva’s/In the Sky

Producenter: Mark Knopfler, Chuck Ainlay & Guy Fletcher Skivbolag: Mercury

________________________________________________________________________

Om det inte vore för den avskalade, Tim Hardin-doftande singeln ”True Love Will Never Fade” så hade jag aldrig brytt mig om den här skivan. Det är precis därför jag tror att den här skivan är aningen underskattad. Mark Knopfler har ju sedan länge stått i fören på Dire Straits-skeppet som en galjonsfigur för den polerade riffrocken samt även fört denna tradition vidare på en del av sina soloplattor, men inte på detta femte soloalbum.

Kill To Get Crimson är något helt annat. Här låter han riffen vara och koncentrerar sig på melodierna och texterna. Visst, du hittar fortfarande ett och annat glödande gitarrsolo men det tackar du väl inte nej till? Han är ju trots allt den gitarrplockande kungen som skyr plektrum likt pesten och måste ha arbetat upp ett bra hudlager på tummarna vid det här laget. Fast han sitter väl på nåt spa och smörjer in dem mellan turneerna, kan jag tänka mig?

Hur som helst, det är precis så här bra Mark Knopfler blir när han slänger av sig pannbandet, sätter sig ner och drar ner disten för att lägga mer energi på snygga textrader och hänförande melodier. ”The Fizzy and The Still”, ”Heart Full of Holes”, ”Madame Geneva’s” och inte minst eminenta ”Let It All Go” låter alla som den Knopfler vi hört förr men aningen mer avslappnat och utan gitarrmuskler. Vidare, ”We Can Get Wild” hade till och med funkat på ett senare Straitsalbum men låter ändå befriande och nedtonat. För att inte tala om låtar som ”The Sacffolder’s Wife”, ”Behind With The Rent” och ”Secondary Waltz”. Som ni ser kan jag fortsätta att droppa titlar men bör kanske sluta här (fast tilläggas bör att han faktiskt även kommer undan med nattradiodängan ”Punish The Monkey”, vilken jag oftar ertappar mig själv att så där spontansjunga på ibland).

Ni märker att jag tokhyllar det här. Det kan inte hjälpas – kan inte hitta någonting negativt med denna fantastiska skiva. Förmodligen 2007 års bästa platta och utan tvekan den 07:a jag lyssnat allra mest på. En vacker, smått förförisk Mark Knopfler hittar du alltså på detta mästerverk. Jo, ”förförisk” är ordet! Det trodde du kanske inte att du skulle läsa om den buttre gitarrhjälten när du steg upp i morse?

Visst fick jag upp farten på bloggandet igen, va? Sa ju det!

Citatet: ”I’d kill to get crimson on this palette knife and I’d steal in a minute, I’m up to here in it, you here behaving as though I’m a saint; get a job with a pension don’t ever mention you once had a craving for the brushes and paint” (Let It All Go)

CD: On Every Street – Dire Straits (1991)

Lämna en kommentar

Calling Elvis/On Every Street/When It Comes to You/Fade to Black/The Bug/You and Your Friend/Heavy Fuel/Iron Hand/Ticket to Heaven/My Parties/Planet of New Orleans/How Long

Producent: Mark Knopfler & Dire Straits Skivbolag: Vertigo

_______________________________________________________________________________

Självklart är det P4 som påminner mig! De spelar ”Calling Elvis” och jag kommer på att jag faktiskt har den här plattan. ”Calling Elvis”, ha … den går inte på radio mycket annars. Mark Knopfler sade i nån intervju att hans fru tyckte att han var svår att få tag i då han var ute och turnerade med Dire Straits. ”Det är som att försöka ringa Elvis”, lär hon ha sagt – och Mark fick en idé till en låt. Och det sjuka i detta är inte att Mark var svår att få tag i, hans frus kommentar eller att han skrev en låt om det. Nej, det sjuka är att jag kommer ihåg det! Ni tror kanske att jag googlat lite för att ha någonting att skriva om men nej, det var det första jag tänkte på när jag hörde låten. Fattar inte varför sådant fastnar; varför kan jag inte alla floder, sjöar och öar?

Nåväl, detta är en ganska ojämn historia. Riffbugare som ”Heavy Fuel” trängs med mera avskalade nummer som ”Iron Hand” och rockabillydoftande ”The Bug”. Det är faktiskt ganska mycket av det avskalade, vilket tyder på att husbonden Knopfler tröttnat på arenarocken. Detta blev ju också Dire Straits sista platta och Knopfler har sedan dess haft en framgångsrik solokarriär, där inte minst Kill To Get Crimson är riktigt bra.

Trots att plattan är något ojämn så har över åtta miljoner (hi fikillar?) köpt plattan! Ja, det där googlade jag faktiskt. Hur som helst, nyckelspåret är nog ändå titelspåret ”On Every Street” som kombinerar det avskalade med arenagester; ni vet, det byggs upp framåt slutet! Så, det var lite småkul att lyssna igenom den efter alla dessa år.

Fråga: fulaste omslaget någonsin, eller?

CD: Sailing To Philadelphia – Mark Knopfler (2000)

Lämna en kommentar

What It Is/Sailing to Philadelphia/Who’s Your Baby Now/Baloney Again/The Last Laugh/Do America/El Macho/Prairie Wedding/Wanderlust/Speedway at Nazareth/Junkie Doll/Silvertown Blues/Sands of Nevada

Producent: Mark Knopfler & Chuck Ainlay Skivbolag: Warner Bros.

___________________________________________________________________________________

För några år sedan övertalade min far mig att hänga med honom på en hi-fimässa. Den hölls på ett välkänt hotell här i huvudstaden och när jag några timmar senare lämnade byggnade hada jag en kakafoni av ljudvågor i skallen. Tre våningar där rum efter rum var fyllt med ljud från rörförstärkare och enorma skivspelare till minsta iPodliknande manick. Jag kände ingen gemenskap med människorna på denna mässa; jag älskar musik – de älskar ljudet av musik. Det är faktiskt en jävla skillnad.

Hur som helst, när jag gick runt där och lät min far frottera sig med slipskillarna som nickade och sade ”ja visst” och ”precis” och menade på att ”det här är ett helt annant ljud” och ”mer levande” kom ett minne plötsligt över mig likt en enorm fondvägg. Hur många gånger hade jag inte följt med min far till nån audiobutik och gått in i ett inglasat rum där nån slipskille sade ”ja visst” och ”precis”, nickat och sedan lagt till ”lyssna på det här” och sedan låtit tonerna av Dire Straits ”So Far Away” fylla rummet? Ett antal! Och varenda gång var det Dire Straits Brothers In Arms som stod för fiolerna.

Ja, tills den här gången då – för någonting hade hänt. När jag gick där med min far på hi-fimässan insåg jag att ingen hade spelat Brothers In Arms en enda gång men att de som borde gjort det faktiskt bytt ut den mot Mark Knopflers Sailing To Philadelphia. Visst är det märkligt, men det måste vara någonting med Knopflers distinkta plockande på gitarren som tilltalar slipskillarna i audiobranschen.

Nu låter det här inte som Dire Straits, men visst är det välproducerat och pimpar din ruttna stereo en hel del. Men missförstå mig inte nu! Jag har ingenting emot Dire Straits, än mindre Mark Knopfler, men det blir aningen slickt och välpolerat ibland. Har trots detta lyssnat en hel del på den här, för det är ganska skönt att vila öronen med låtar som ”What It Is” och ”Who’s Your Baby Now”. Det är inte lika mycket muskler (läs riff) som med Dire Straits. Här förenas Knopfler i ömma duetter tillsammans med James Taylor och Van Morrison. Den slitna frasen ”en skiva till kaffet” stämmer in ganska bra här – ja, och så verkar slipskillarna i hi-fivärlden gilla den.

Citatet: ”He calls me Charlie Mason, a stargazer am I” (Sailing To Philadelphia)

It seems that I was born to chart the evening sky

LP: Brothers In Arms – Dire Straits (1985)

Lämna en kommentar

Sid 1: So Far Away/Money for Nothing/Walk of Life/Your Latest Trick/Why Worry

Sid 2: Ride Across the River/The Man’s Too Strong/One World/Brothers in Arms

Producent: Mark Knopfler, Neil Dorfsman Skivbolag: Vertigo

_____________________________________________________________________________________

Hur går man vidare efter ett gäng tyska hårdrocksplattor? Ger man sig in på andra tyska hårdrocksband eller ska man ta fram någonting helt annat?

Jag väljer att gå efter färg, och tar fram ännu en blå skiva. Den blå färgen får mig att tänka på James Camerons film Avatar, och dessa två har inte bara färgen gemensamt utan på samma sätt som Avatar nu går varm i varenda LED-TV för att visa bildens prestanda var Brothers In Arms obligatoriska demonstrationsexemplaret för slipskillarna i hifi-butiken på 80- och 90-talet. För den här plattan låter bra i vilken stereo som helst! Och jag tror att den fortfarande används, även om den i viss mån ersatts av Mark Knopflers soloplatta Sailing To Philadelphia (som också har en blå bakgrund; hmmmm …. am I on to something here?).

Att lyssna på den här plattan är väl ungefär som att bli matad med katrinplommonpuré; det bara glider ner utan tuggmotstånd. Man får dock passa sig så att man inte får i sig för mycket, för då kan det komma ut igen i en väldig fart! Men det är svårt att inte ta fram lufttrummorna i introt till ”Money For Nothing” och nynna med i Stings ”I want my MTv”. För att inte tala om gitarriffet!

Det här är alltså både bu och bä. Jag köpte den på vinyl men egentligen ska man kanske ha den på cd? Skulle dock aldrig komma på tanken att köpa den igen – för även om jag delvis gillar den är plattan så känns det på något sätt som en platta för människor som inte riktigt gillar musik. De får liksom allt serverat och det finns inget utrymme kvar för egna tolkningar. Men om du gillar småsentimentala, blödande gitarrsolon så ska du definitivt lyssna på titelspåret.

Citatet: ”See the little faggot with the earring and the makeup, Yeah buddy that’s his own hair/ That little faggot got his own jet airplane, that little faggot he’s a millionaire” (Money For Nothing)