Hem

VHS: Cliff ‘Em All – Metallica (1987)

Lämna en kommentar

Cliff_'Em_All

Detroit, April 4, 1986 – supporting Ozzy: Creeping Death/Am I Evil?/Damage, Inc./Long Island, April 28, 1986 – still drunk on Ozzy tour: Master of Puppets/The Stone, San Francisco, March 19, 1983: Pulling Teeth/Whiplash/Germany, September 14, 1985 – Metal Hammer Fest: Cliff Solo/The Four Horsemen/Fade to Black/Seek & Destroy/Denmark, July 6, 1986 Roskilde Festival: Welcome Home (Sanitarium)/Pulling Teeth/Oakland, August 31, 1985: Day on the Green/Cliff Solo”/”For Whom the Bell Tolls/Chicago, August 12, 1983 – Supporting Raven on the ‘Kill Em All for One’ tour: No Remorse/Metal Militia

Speltid: 86 min

__________________________________________________

Japp, VHS. He he he! Det var tider det, eller hur? Inte – tja, då får du googla VHS för jag tänker inte lägga tid på att förklarar formatet. Den här köpte jag när den var rykande färsk och minns fortfarande besvikelsen. Kvalitén är nämligen inte den bästa! Minns att någon i min närhet (förmodligen en äldre syster) skrattade rått åt Metallicas ursäkt på omslaget som löd något i stil med: ”det är inte den faktiska bild- och ljudkvalitén som räknas utan känslan”. Jag försvarade dem trots att jag visste att jag blivit grundlurad.

Det här är såklart en hyllning till nyligen avlidna basisten Cliff Burton och de lyckades verkligen gömma sig bakom detta. Här får du nämligen riktigt risiga filmsekvenser där bandet harvar sig igenom klassiker som ”Master of Puppets”, ”Creeping Death”, ”Fade To Black” med flera. Ibland varken hör eller ser man bandet. Men visst, det är ”känslan som räknas” – de kunde marknadsföring redan då! Idag får du både bättre ljud och bild om du surfar in på youtube en kvart efter att konserten slutat! Du kan dessutom välja bland ett tiotal olika klipp (per låt) ur olika vinklar.

Ska dock inte totalsåga det här, och för de allra mest inbitna fansen (kanske inte minst de som hävdar att ‘Tallica dog med Cliff”) är det säkerligen riktig underhållande. Och visst är det lite kul att se brusiga och skeva bilder av James Hetfield och Co som unga och hungriga – mer kul nu än då, för nu blir det nostalgi. Då var det bara frustrerande!

Den här videon säger dock en hel del om Metallicas fantastiska sinne för marknadsföring. De kan ta mej fan sälja allt! Men så var det väl ett sorts avslut, för härefter växte de och blev större och större och större än de nånsin kunnat ana. Och när man nu ser dessa bilder så är det faktiskt ganska charmig, fast som ungt ‘Tallicafan blev jag minst sagt besviken.

Cliff ‘Em All är en kul liten anekdot i samlingen, och allra bäst är nästan det inledande lilla klippet (se nedan) där medlemmarna glider in på nån bensinmackskedja och plockar på sig varsitt sexpack öl och på vägen ut passar på att slita till sig några extravaror, bara för att chansen dyker upp. Några år senare kunde de förmodligen köpa upp hela butikskedjan utan att det ens märktes i plånboken.

Det dök förresten upp en liten ikon i form av en pokal i högerhörnet när jag loggade in för att skriva detta inlägg. Det var ett litet ”grattis”, för tydligen var det tre år sedan jag startade bloggen. Där ser man – tiden går fort när man har roligt! Vidare så är det här inlägg nummer 666. Ha nej, jag skojar inte! Kusligt sammanträffande!?

Citatet: ”The quality in som places aint that happening but the feeling is there and that’s what matters!!”

Annonser

CD: Death Magnetic – Metallica (2008)

3 kommentarer

That Was Just Your Life/The End of the Line/Broken, Beat & Scarred/The Day That Never Comes/All Nightmare Long /Cyanide/The Unforgiven III/The Judas Kiss/Suicide & Redemption/My Apocalypse

Producent: Rick Rubin Skivbolag: Rick Rubin

______________________________________________________________

Metallica är en häpnadsväckande marknadsföringsmaskin. Minns när den här plattan släpptes. Oj oj, de sparade inte på krutet utan annonserade ut skivsläppet som en fantastiskt viktig världshändelse. De lät till och med Dave Grohl (som är en egen lite PR-maskin) och sidekicken (trummisen i Foo Fighters som jag glömt namnet på) intervjua medlemmarna i Metallica efter en förhandslyssning. Ghrol tittade entusiastiskt in i kameran och nästan spjuveraktigt på småpojksvis hävdade att ”Talica’s back”.

Sedan sålde den också i nästan 500 000 exemplar under de tre första dagarna, bara i USA. Svenskhoppet och USA-favoriterna In Flames ska vara glada om de säljer 500 exemplar på tre dagar. Men så är det ju; Metallica har en ryggsäck som hjälper dem på traven.

Frågan är nu: är detta bra? Tja, allt är ju relativt, och jag tror inte att någon – någonsin – kommer hävda att Metallica har gjort någonting som är bättre än deras fem första skivor i en recension. Det är svårt att överträffa sina mästerverk. Men, det som är bra här – på Death Magnetic – är också det som är dåligt. Du hängde inte med? Okej, jag förklarar: det är bra att de gått tillbaka till ett sound de är kända för då det låter bättre än de senaste skivsläppen. Det finns också några riktigt bra låtar. Men det bli i samma veva dåligt eftersom många låtar är alldeles för långa när de i sin iver försöker återskapa ett sound de en gång var med och grundade.

Sedan vet jag inte vad producenten tänkte på? Blir en torr och knastrig ljudbild mer metal? Är cymbalslag som låter sprucket högtalarmembran eller virveltrummor som rullar likt skorrande R mer genuint eller äkta? Inte om du frågar mig. Detta stör inte minst i förstasingeln ”The Day That Never Comes”, som även är ett utmärkt exempel på alldeles för lång låt.

Men ”All Nightmare Long”, ”Cyanide”, ”My Apocalypse” och ”Broken, Beat & Scarred” är riktigt bra låtar, trots den sistnämndas stendumma och klyschiga textrader. Tycker till och med att de kommer undan med ”The Unforgiven III” som på papperet låter som en jävligt dålig idé. Sedan vågar de sig på en instrumentalare i ”Suicide & Redemption”, vilket kanske är mer djärvt än bra?

På det stora hela, inte helt dumt tänkt av grabbarna, ehh förlåt gubbarna, i Metallica. Stor röd bock i protokollet för ljudet dock – de långa låtarna kan jag ta men en klackspark. Men om jag ska vara riktigt ärlig så är det sällan jag lyssnar på ”Death Magnetic” nu för tiden. Det är ju roligare att slänga på Master of Puppets. Och då var vi där igen, den där ryggsäcken som är bra att ha men som de aldrig blir av med.

Bonusinfo: omslaget ska tydligen föreställa en kista nersänkt i jorden men vid en snabbtitt tyckte jag att det såg ut som något helt annat. Men det kanske bara är min snuskiga fantasi?

DVD: Cunning Stunts – Metallica (1998)

Lämna en kommentar

Regissör: Wayne Isham Speltid: ca 2 timmar

Disc 1: Bad Seed Jam/So What?/Creeping Death/Sad But True/Ain’t My Bitch/Hero of the Day/King Nothing/One/Fuel/Bass/Guitar Doodle” (Medley: ”Hero of the Day”, ”My Friend of Misery”, and ”Welcome Home (Sanitarium)/Nothing Else Matters/Until It Sleeps/For Whom the Bell Tolls/Wherever I May Roam/Fade to Black/Kill/Ride Medley/Ride the Lightning/No Remorse/Hit the Lights/The Four Horsemen/Seek & Destroy/Fight Fire with Fire

Disc 2: Leper Messiah Jam”/”Last Caress/Master of Puppets” (kortversion)/Enter Sandman/Cure’ Jam”/Am I Evil?/Motorbreath”

Extramaterial: bakom scenen-glimtar samt turnéfoton

____________________________________________________________________________

Den här konsertupptagningen är visserligen hämtad från Metallicas mindre charmerande 90-tal då de turnerade med plattan Load. Det är otvivelaktigt den sämsta plattan i bandets diskografi då de liksom tappade greppet totalt och till och med spelade in en pinsam halvcountryballad. Det är dock svårt att skriva ner detta och hävda att det är någonting dåligt – för det är det inte.

Måhända bjuder de på några riktiga skitlåtar från nämnda platta men bandmedlemmarna är så fyllda med självförtroende när de nästintill nonchalant glider in i den fullt upplysta arenan, äntrar scenen (som är placerade i mitten) och börjar småjamma på en outgiven låt. Och så plötsligt bär det iväg i en rasande fart med ”So What” men ljuset i arenan släcks inte ner förrän i mitten av låten – vilket ger en grym extraeffekt och samtidigt påminner om hur mycket ljusspelet gör i konsertsammanhang. Grymt cool inledning på en konsert må jag säga.

Det finns ju en del att önska rent låtmässigt såklart men allra värst är ändå hur de stympar en dela av sina klassiker genom att bunta ihop dem till behändiga medleys samt att de inte kör hela ”Master of Puppets”. Vidare, det här är inte världens bästa musiker och många klagar som vanligt mest högljutt på Lars Ulrich och Kirk Hammet. Inte minst den sistnämnde anses ofta vara grymt överskattad (men mig stör han egentligen inte). Den förstnämnde har väl aldrig varit överskattad för sitt trumspel direkt? Således tar bandet hem mest poäng genom storslaget självförtroende och inte minst kan de luta sig tryggt mot James Hetfield, som är klippan (och en grymt tajt kompgittarist). Basisten Jason Newsted bygger också stabil grund och ser dessutom coolast ut – hela tiden. Men han kanske ska skita i att vråla sådär pubertalt i mikrofonen?

Därför kan jag rekommendera denna DVD. En riktigt bra konsert. Har dock aldrig sett Metallica live så jag vet inte hur mycket bättre eller sämre de kan vara. Man får dock stå ut med några tråkiga låtar och att de envisas med att göra små potpurrin av gamla örhängen. Och nu kommer en spoilervarning – läs inte detta om du vill ta del av överraskningen mot slutet. När bandet spelar ”Enter Sandman” kollapsar nämligen hela scenen och det börjar brinna. Bäst var det är kommer det in roddare med pulversläckare. Men lugn, det är del av showen och Metallica avslutar med extranummer på en trasig och till hälften redan ihoplockad scen. Jävligt behändigt för roddarna, kan jag tro.

Bonusinfo: Titeln Cunning Stunts är självklart en liten ordlek, för om du byter plats på några bokstäver i vardera ord stavar du helt plötsligt ”Stunning Cunts”. Ha ha, eller? Du hittar förresten konserten i sin helhet nedan (om inte Ulrichs advokater plockat bort det medan du läst detta).

 

CD: Capitol Punishment – Megadeth (2000)

Lämna en kommentar

Kill The King/Dread And The Fugitive Mind/Crush ‘Em/Use The Man/Almost Honest/Trust/A Tout Le Monde/Train Of Consequences/Sweating Bullets/Symphony Of Destruction/Hangar 18/Holy Wars…The Punishment Due/In My Darkest Hour/Peace Sells Gömt spår: Capitol Punishment

Producenter: Dave Mustaine, Max Norman m.fl. Skivbolag: Capitol

Lyssna på snarlik samlingMegadeth – Greatest Hits: Back To The Start (Digital Only)

______________________________________________________________________________________

Vad säger ni, ska vi börja med lite nördig extrainfo om den här samlingsplattans titel? Alrighty then, trodde väl det! Det var ju så att Megadeth hade lite problem med skivbolaget Capitol och när de äntligen lyckades göra sig fria och bytte bolag visade det sig att de trots allt var skyldiga Capitol en samlingsplatta – med två nyinspelade låtar. Så, Mustaine och Co ger dem givetvis en samlingsplatta med två nyinspelade låtar – som de döper till Capitol Punishment. He he!

Och förresten, de där två nyinspelade låtarna som inleder plattan är inte alls tokiga, inte minst är det skönt gung i ”Kill The King”. Om jag minns rätt så tillbringade jag några pappadagar med att dansa galen indiandans till dubbeltrampet i den tillsammans med min förstfödda dotter. Mjölksyran sprutade ur låren men vi bara dansade och dansade! (Vad gör man inte för barnen?)

Kör den här i bilen just nu! Och det måste jag säga, som bil-cd passar den utmärkt – inte minst om man som jag kör korta sträckor. För Megadeth passa enligt mig allra bäst i små doser, och det beror i mitt fall på frontmannen Dave Mustaines inte helt ljuva stämma. Ett exempel: ”Holy Wars … The Punishment Due” är världens bästa låt … fram tills att Dave Mustaine börjar sjunga. Då händer något och det blir liksom inte riktigt lika bra längre. Om han bara hade haft självinsikt nog att skaffa en sångare så tror jag att Megadeth hade blivit lika stora som Metallica.

Här finns nämligen hur många klassiska riff (och låtar) som helst men Mustaines vinkelslipade stämma drar ett sträck över det hela. Näh, så illa är det kanske inte men jag älskar det här bandet fram tills sekunden innan han öppnar munnen. Så är det. ”Peace Sells”, ”Hangar 18” och ”In My Darkest Hour” är världens bästa introlåtar som passar som handen i handsken när man kör korta sträckor. Den förstnämnda (alltså ”Holy Wars …”) lyssnar jag på dagligen, minst två gånger – men bara en minut och tjugofem sekunder, för därefter sabbar Mustaine stämningen.

Nu kanske jag trampar någon på tårna? Ber om ursäkt för detta men det är såhär jag känner! Fast i låtar som ”Trust” (gaaaaah, vilket skönt trumintro), ”A Tout Le Monde”, ”Train Of Consequences” och ”Symphony Of Destruction” funkar det även med Mustaine. Och när jag tänker efter; kanske vore det inte lika charmigt utan denna mans aviga stämma? Den liksom både ger och tar – fast introna är grymma! Och så är det coolt att den här samlingen börjar med nytt material och sedan gräver sig bakåt i diskografin; vilket gör att den blir bättre och bättre och bättre.

Citatet: Brukar ju sällan lyssna så långt att jag får fatt i ett citat, men om ni trugar så får det bli: ”Let me introduce myself, I’m a social disease I’ve come for your wealth, leave you on your knees/No time for feeling sorry, I got here on my own, I won’t ask for mercy, I choose to walk alone” (Dread and the Fugitive Mind)

Bonusinfo: i klippet nedan kan du faktiskt skippa introt. Det riktiga introt börjar först 1:10 min in i klippet.

CD: Ride The Lightning – Metallica (1984)

Lämna en kommentar

Fight Fire with Fire/Ride the Lightning/For Whom the Bell Tolls/Fade to Black/Trapped Under Ice/Escape/Creeping Death/The Call of Ktulu

Producenter: Metallica & Flemming Rasmussen Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________________

Jaha, ännu en platta av det hårdare slaget och här pratar vi om en riktig klassiker som du givetvis har hört. Metallicas andra platta, och vad finns det att skriva om den som inte redan sagts? Inte mycket, så jag ska nog fatta mig kort.

Kan dock inte sluta tänka på en förfest i nån sunkig lägenhet i Vänersborg (av alla ställen) där jag träffade en arg snubbe som hävdade att allt annat än första skivan med denna grupp var skit. Möjligtvis med undantag för Ride The Lightning, sade han med eftertryck. Och man undrar ju om han någonsin hade hört Master of Puppets? Personligen tillhör jag dem som tycker att Metallica blev bättre och bättre fram t.om. svarta plattan, med en extra guldstjärna till Master of Puppets såklart. Därefter har de inte gjort många rätt, och förra årets skitnödiga konstinstallations-platta med Lou Reed tänker jag inte ens kommentera.

Här hittar du klassiker som ”Fade To Black” och ”For Whom The Bell Tolls”, som bandet fortfarande kör på sina konserter. Det är bra men inte riktigt lika vasst som det skulle bli på uppföljaren. Och James Hetfield har inte alls samma självklara pondus som frontman här, jämfört med hur han idag äger scenen och är världens tajtaste rytmgitarrist.

Citatet: ”I have lost the will to live, simply nothing more to give” (Fade To Black)

Vinyl-EP: I’m The Man – Anthrax (1987)

Lämna en kommentar

Sid A: I’m the Man (Censored Radio version)/I’m the Man (Def Uncensored version)/Sabbath Bloody Sabbath

Sid B: I’m the Man” (Live)/Caught in a Mosh” (Live)/I Am the Law” (Live)

Producenter: Anthrax,  Skivbolag: Island

_________________________________________________________________________________

Ska väl sanningsenligt erkänna att jag aldrig riktigt fattat storheten med Anthrax. Men visst, av de ”Stora fyra” som nyligen uppträdde tillsammans så är det nog just Anthrax som jag lyssnat mest på efter Metallica. De har ju också en hel del riktigt sköna låtar som ”Caught In A Mosh”, ”Indians” och fick till sköna covers i ”Antisocial” och ”Got The Time”. Har dock bara ytterliggare en platta med Anthrax, som jag redan skrivit om.

Här tycker jag dock att de skjuter sig själva i …. ehhhhh… foten, om man får uttrycka sig så? Jag menar, ta en titt på omslaget! Ärligt talat, det känns inte så begåvat. Det kan visserligen var befriande med humor men att gå från stenhårda thrasherkillar till träningsoverall är kanske inte det smartaste karriärdraget rent imagemässigt. Det ser liksom ut som om de kommer direkt från knattelagets innebandyträning.

Omslaget speglar visserligen musiken, för med den här EP:n för de in humorn i genren. De blandar med lite hip hop och samplar Metallicas ”Master of Puppets”. Och visst tyckte jag att det lät skitfräckt 1987, det ska erkännas, men idag känns det som någonting jag vill glömma. Eller kanske inte? Lite charmigt är det nog trots allt.

”I’m The Man” har kanske sin roll trots allt då det var en av de allra första låtarna inom kategorin rap metal. Utan denna kanske ingen ”Epic” med Faith No More? Fast å andra sidan hade vi då sluppit Limp Bizkit  – så egentligen vet jag inte om vi ska tack Anthrax för det här.

Nåja, kul nostalgi är det trots allt. Och Black Sabbath-covern och liveversionerna av ”Caught in a Mosh” och ”I Am the Law” är roliga att lyssna på. Sedan har jag inte allt för många skivor av detta format. Vilket får mig att tänka på en annan EP som är utomordentligt bra. Undrar om jag har skrivit om den?

Citatet: ”Yeah”

CD: St Anger – Metallica (2003)

Lämna en kommentar

Frantic/St. Anger/Some Kind of Monster/Dirty Window/Invisible Kid/My World/Shoot Me Again/Sweet Amber/The Unnamed Feeling/Purify/All Within My Hands

Producenter: Bob Rock & Metallica Skivbolag: Elektra

______________________________________________________________________

Okej, vet att jag nyligen skrev om Metallica och jag försöker verkligen sprida ut inläggen en aning; men det var någonting härsket som låg och pyrde under soffan och då jag trodde det var kattskit eller en gammal banan som ungarna kastat dit föste jag undan soffan och hittade den här. Så klart, det borde jag förstått! Det var ju bara St Anger som hamnat under soffan – och jag tänker att innan jag slänger ut skiten (för den stinker verkligen) drar jag iväg ett inlägg.

St Anger är Metallicas i särklass sämsta skiva. Jag kör hellre ett tvåveckorsmaraton med Load-plattorna och den där förbannade symfoniplattan om jag bara slipper lyssna på den här igen. Till och med omslaget är fult som stryk!

De flesta recensenter tappade dock huvudet då de recenserade St Anger och gav den alldeles för höga betyg. Antagligen stirrade de sig blinda på den råa ljudbilden – som om det skulle vara metal nog? Men det klart, efter en mastig symfoniplatta kändes det kanske befriande i stundens hetta? För visst, rått är nog ordet. Tror att någon – det kan ha varit jag själv (?) – beskrivit trumljudet (och dess framförande) som någonting en rasande tvååring kunnat åstakomma med en diskborste i diskhon. Det låter förfärligt och släpigt som fan!

Låtarna är inte heller mycket att hänga i den berömda granen. Inte ens de bästa, som t.ex. ”Frantic”, är bra nog utan känns mest som skit under fotsulan efter en lång vandring – då skorna stått i varma tvättstugan ett dygn eller två. Hetfield sjunger gräsligt och så finns det inga gitarrsolon. Va, har ni hört något så dumt? Kanske inte ska ösa mer tändvätska på brasan, men då basisten Jason Newstedt fått nog och sagt upp sig något år tidigare lämnade de över basen till producenten Bob Rock. Ha!

Det finns kanske något positivt att säga om den här skivan? Hm, får se nu …… näpp! Den går tvärbort! Fast å andra sidan, utan den här skivan ingen dokumentär om inspelningen – och då Some Kind of Monster är något av det roligaste i rockumentärväg jag sett så har St Anger plötsligt ett existensberättigande. Fast jag slänger ut den iallafall, står inte ut med stanken. Dokumentären, som jag skrivit om tidigare, behåller jag dock.

Citatet: ”I wanna cry, I wanna scream, I rage, I glaze, I hurt, I hate, I wanna hate it all away” (The Unnamed Feeling)

Older Entries