Hem

CD: Disco Volante – Mr Bungle (1995)

Lämna en kommentar

Disco_Volante

Everyone I Went To High School With Is Dead/Chemical Marriage/Sleep (Part II): Carry Stress In The Jaw/Desert Search For Techno Allah/Violenza Domestica/After School Special/Sleep (Part III): Phlegmatics/Ma Meeshka Mow Skowz/The Bends/Backstrokin’/Platypus/Merry Go Bye Bye

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Bros.

________________________________________________________________________

Någon lär ha skrivit att Mr Bungle är den musikaliska motsvarigheten till en David Lynchfilm. Det där är inte så tokigt, och tänk vad som skulle kunna hända om Mr Bungle gjort musik till en Lynchfilm. Det kanske hade blivit helt fantastiskt, ja … eller helt fasansfullt och obegripligt? Men det lär ju inte hända för Mr Bungle finns inte mer. De har splittrats för länge sedan! Tre skivor blev det, det här är den andra.

Disco Volante är nog bandets mest utflippade skiva. De rör sig ju alltid fritt mellan olika musikstilar men här blir det nästan för mycket. Jag har svårt att hitta tråden, om det ens finns någon. Det är inte mycket som hänger ihop. Inga refränger eller medryckande låtsjok alls. Det blir bara svårtolkat. Fast jag understryker att jag verkligen gillar bandets första och tredje platta.

”Everyone I Went To High School With Is Dead” och ”Carry Stress In The Jaw” är dock sköna låttitlar men det lossnar aldrig. Den sistnämnda har dock ett skönt inledande jazzsväng och blir därefter något vokalstökig och minuten senare blir det stenhård dist med ett närmast kattgrowlande oväsen. Och sådär håller det på, från och till, och förvandlas sedan till nån slags Lynchaktig cirkusmusik – och nio minuter senare är vi i mål. Jag har svårt att hålla fokus så länge.

Men som med mycket annat har jag kanske inte tålamod nog? Disco Volante kräver kanske mer tid än jag gett den?

Citatet: ”The teeth can say nothing without the tongue because your tongue is mine! Mine! MINE!” (Violenza Domestica)

Annonser

CD: Angel Dust – Faith No More (1992)

Lämna en kommentar

Land Of Sunshine/Caffeine/Midlife Crisis/RV/Smaller And Smaller/Everything’s Ruined /Malpractice/Kindergarten/Be Aggressive/A Small Victory/Crack Hitler Jizzlobber /Midnight Cowboy/Easy

Producenter: Matt Wallace & Faith No More Skivbolag: Slash

______________________________________________________

Det är ju helt galet att det ska ta över 580 inlägg på den här bloggen innan Faith No Mores Angel Dust dyker upp. Som ni suttit där och väntat och undrat och tänkt ”vad håller han på med, det är ju alldeles galet”. Eller hur?

Lite dålig tajming bara; för jag är inte alls på Faith No More-humör. Det är liksom lite för mycket annat runt omkring just nu, och då mäktar jag inte riktigt med dessa duracellkaniner. Men det går ju inte annat än att hylla denna fantastiska platta – jag lyssnar bara inte på den innan jag skriver, och det behövs knappast då den här plattan gick varm hela jävla 90-talet och har snurrat en del även sedan dess. Jag kan den utantill; den ligger säker förvarat i ramminnet!

Det hela låter kanske som en snällare kusin till sångaren Mike Pattons lilla sidoprojekt Mr Bungel, men är trots detta ett överladdat bilbatteri kopplat till bröstvårtorna! Den går rakt in i bröstkrogen och borrar sig längs ryggraden rakt upp i skallbenet. Ett slags monster till överproducerad skiva som jag inte kan låta bli att pilla på med skräckblandad förtjusning; som en nagel under sårskorpan ungefär.

Och texterna sedan, de är ju mestadels helt sjuka. Och det var ju mestadels Patton som stod för dessa. Based on true stories? Tja kanske, för såhär säger han själv om den kreativa processen:  ”I drove around a lot in my Honda, drove to a real bad area of town, parked and just watched people. Coffee shops and white-trash diner-type places were great for inspiration.”

Du behöver egentligen inga låttitlar, men om du tyckte att FNM sprängde gränser med genombrottets stenhårda ”Epic” bör du lyssna på ”Middlife Crisis”, ”Crack Hitler”, ”RV”, ”Malpractice” och ”Caffein” där Patton i vanlig ordning skriker och spottar sig fram mellan sylvass gitarrdist och smoggiga klaviaturmattor, och där producenten vridit ljudreglagen ur led.

Det kanske inte låter spektakulärt 2012 men då minns jag det som alldeles eget och i viss mån genrebrytande. Faith No More gav mig en jävla åktur första gången jag satte på Angel Dust och det är jag grymt tacksam för. Det är faktiskt nästa lika kul fortfarande – trots alla år som gått! Om inte detta är bra kriterier för en fantastisk skiva, ja då vet jag inte vad som egentligen räknas?

Citatet: ”I’m a swingin’ guy, throw a belt over the shower curtain rod and swing …. Toss me inside a hefty and put me in the ground” (RV)

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Album of The Year – Faith No More (1997)

Lämna en kommentar

Collision/Stripsearch/Last Cup of Sorrow/Naked in Front of the Computer/Helpless/Mouth to Mouth/Ashes to Ashes/She Loves Me Not/Got That Feeling/Paths of Glory/Home Sick Home/Pristina

Producent: Roli Mosimann & Billy Gould Skivbolag: Slash Records

__________________________________________________________________________

Ingen blygsam titel på den här direkt, men blygsamheten är inte heller Faith No Mores melodi. Album of The Year blev bandets sista platta innan de lade ner versamheten, men de har ju återförenats sedan dess och nu återstår bara att se om det blir någon ny platta.

Vad ska man säga om det här då? Jag gillar det, men jag gillar å andra sidan allt detta band har gjort. Kanske låter de aningen trötta här men annars innehåller den här skivan precis allt som en platta med FNM ska göra. Fast ändå tillför det något nytt. Man kan säga att det lade av med flaggan i topp!

I vanlig ordning öppnar de med en riktig manglarlåt och sedan hittar du alltid något mer radiovänligt, som t.ex. ”Stripsearch” och ”She Loves Me Not”. En Mike Patton i högform hittar du i ”Naked In Front of The Computer” och ”Mouth To Mouth”, men annars återkommer jag ofta till spår som ”Last Cup of Sorrow”, Ashes To Ashes” och ”Helpless”.

Har fler gånger varit på väg att se denna grupp, men det har aldrig blivit av. Det har jag ångrat många gånger. Vet inte om bandet tänker sig en fortsättning på den återföreningsrunda de körde förra året, men då kanske jag får chansen att se dem live till sist. Det vore trevligt – ny platta eller inte. 

Citatet: ”They said it’s normal but they’re keeping me dumb and hot” (Naked In Front of The Computer)

CD: Toxicity – System of A Down (2001)

Lämna en kommentar

Prison Song/Needles/Deer Dance/Jet Pilot/X/Chop Suey/Bounce/Forest/ATWA/Science/Shimmy/Toxicity/Psycho/Aerials

Producent: Rick Rubin, Daron Malakian & Serj Tankian Skivbolag: American

____________________________________________________________

Har ni hört den fantastiska nyheten? System of A Down återförenas efter några års uppehåll. Ja, inte bara det utan det sker på festivalen Metaltown i Göteborg nästa sommar. Det är ju nästan så att man vill beställa biljett direkt!

Nu är jag inte rikets största SOAD-fan men visst är de bra, även om de kanske tog i lite väl mycket med de där senaste tvillingsläppen för några år sedan, och som liveband ske de ju vara något utöver det vanliga. Får nog ställa in siktet på Gbg i sommar. 

Och utan att ha en aning om vad jag pratar om så hävdar jag att Toxicity är bandets bästa platta.  Här kombineras det bästa av två världar: stenhårda malande riff med grymt bra refränger. Vet inte vad mer jag kan säga? Det här är STENHÅRT men snyggt melodiöst stundtals; de balanserar hela tiden på gränsen och lyckas då få till en fantastiskt liten skiva. De tar ner verserna snyggt och exploderar likt en övertänd Mike Patton i refrängerna. Vad mer kan man begära?

Du har garanerat hört ”Chop Suey”, ”Aerials”, ”Toxicity” och ”ATW”. Du undrar kanske vad ATW är för något? Air Trees Water Animals såklart! Och låna gärna ett öra åt svintunga öppningsspåret ”Prison Song”, ”Jet Pilot”, ”Forest” och stompiga ”Bounce”. Äh förresten, lyssna igenom hela plattan – den är löjligt bra!

Favoritspår: ”Psycho”

CD: Deaf Dumb Blind – Clawfinger (1993)

Lämna en kommentar

Nigger/The Truth/Rosegrove/Don’t Get Me Wrong/I Need You/Catch Me/Warfair/Wonderful World/Sad To See Your Sorrow/I Don’t Care

Producent: Jacob Hellner, Clawfinger Skivbolag: MVG

_______________________________________________________________________________

Rakt upp i nittiotalet! Minns ni Clawfinger? Klart ni gör, de var ju en frisk fläkt när de kom -93 och första gången jag hörde ”Nigger” lyssnade jag förfärat innan jag förstod att det faktiskt var ett antirasistiskt primalskrik. Ett ganska djärvt grepp av en ny grupp 1993. Det riffades och scratchades i ett; någonting som kändes stenhårt på 90-talet.

Clawfinger sorteras in i den tröstlösa genren ‘rap metal’. I samma fack placerade Faith No More när de slog igenom stort med ”Epic” men i detta fall visade det sig vara fel eftersom gruppen var någonting helt annat – inte minst pga frontmannen Mike Patton. Clawfinger är tyvärr inget annat än just ‘rap metal’, vilket jag personligen tycker blir ganska tråkigt efter ett par tre låtar.

Nu vill jag dock inte kommentera Clawfingers alla skivor men det jag hört låter exakt som på debuten, och även om det finns en hel del stenhårda riff och lådvis med arga textrader infinner sig mättnadskänslan ganska fort. Men när det är bra, då är det riktigt bra! Synd bara att de inte lyckades utveckla sitt sound vidare.

Bäst är såklart tokarga ”Nigger” samt mangelriffen i ”The Truth” och ”Warfair”. Bättre än så blir det inte även om en och annan sampling förgyller tillvaron. Men åldrats särskilt väl har den tyvärr inte.  

Hur som helst, lite kul nostalgi är det allt. Och var är alla arga musiker idag? De har stenhårda namn som Death By April och låter tatuera sig men framför rena melodifestivalbidragen med sin utslätade P3-dist. Nej, Clawfinger var iallafall ren och skär ilska med budskap om en bättre värld – och för det ska de ha all respekt!

Citatet: ”Take a look at yourself and your history you don’t look like a goddamn Nigger to me/It’s a negative world and the white man made it, gave you a name to dominate and trade it” (Nigger)

Older Entries