Hem

CD:Kind of Blue – Miles Davis (1959)

Lämna en kommentar

So What/Freddie Freeloader/Blue in Green/All Blues/Flamenco Sketches/Bonus: Flamenco Sketches (alternate take)

Producent: Teo Macero & Irwing Tonwsend Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Du kanske tillhör de som inte gillar jazz? Och kanske beror det i så fall på att du har hört fel sorts jazz? Ja, eller på att du helt enkelt inte gillar jazz. I vilket fall så finns det goda möjligheter att du faktiskt gillar den här skivan. Du kanske till och med har hört den utan att veta om det, och gillat det på kuppen.

Det här är nämligen världens märkligaste jazzplatta. Märklig för att den kan gå dig obemärkt förbi och ligga som en snyggt glansig vaxduk på kaffekalaset och så där osynligt höja stämningen, fast bara lite. Den kan också suga in dig i ett fantastiskt ljudlandskap och ta över hela din existens. Sådana skivor är det inte gott om.

Det kanske är därför Miles Davis Kind of Blue är en av världens mest sålda jazzplattor. Eller förmodligen den mest sålda. Den är fantastiskt bra men tar inte över, vilket är väldigt ovanligt i jazzsammanhang. Missförstå mig inte nu, jag gillar jazz som tar över och river loss trummhinnan också, men med tanke på att genomsnittsläsaren av den här bloggen inte är jazzfreaks försöker jag hålla intresset uppe – för ni ska veta att det kan vara värt det.

När ni sedan klickar på länken ovan och hör de första tonerna kommer ni givetvis säga ”Ahhh, just det”. Ni har hört det men visste bara inte om det. Hur som helst, låt det inte stanna där utan ge skivan en chans. Låt Miles trumpet suga tag i er och det tar inte lång tid innan ni hittar stämningen. Ni befinner er snart på en rökig klubb med en sexa whisky på bordet framför er. Det är bara att slappna av. ”So What” sätter stämningen och ”Freddie Freeloader” vaggar in er i en annan dimension – sedan är det bara att luta sig tillbaka och låta Milestonerna smeka insidan av örat.

Eller så låter ni bara plattan gå i bakgrunden och konstaterar med en axelryckning att, ”jaha”, den funkar väl. Och det är just det som är tjusningen med Kind of Blue.  Den är så fantastiskt att till och med personer som inte gillar jazz kan uppskatta den – och den är bra.

Have I made myself clear? Tro det, va? Luta er tillbaka och känn efter; det svänger! Det är de små prylarna som gör skillnad. Tror att just Miles Davis nån gång sagt att” det inte är ettan tvåan trean eller fyran i takten som svänger utan det som kommer emellan ettan och tvåan”.  Sånt finns det mycket av här mina vänner.

Bonusinfo:Långt efter att plattan spelats in och kallats klassiker, tror att det var på 90-talet, upptäcktes något som förbryllat musiker ända sedan plattan kom ut.  En av bandspelarna som användes vid inspelningen gick aningen trögt, vilket alltså ledde till att bandet rullade något saktare än brukligt under inspelningen. Detta var alltså anledningen till att musiker världen över, som grymtat och frustat då de försökte spela dessa låtar, inte lyckats hitta rätt tonart. Detta har justerats på senare utgåvor av plattan.

 

Annonser

LP: Fahrenheit – Toto (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Till the End/We Can Make It Tonight/Without Your Love/Can’t Stand It Any Longer/I’ll Be Over You

Sid 2: Fahrenheit/Somewhere Tonight/Could This Be Love/Lea/Don’t Stop Me Now

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Precis när du trodde att det inte fanns fler Totoplattor att skriva om, ja då slår jag till och serverar ytterliggare en platta med detta välslipade västkustgäng. Fast nu är det bara en singel kvar, sedan är det slut med Toto här på bloggen. (Tror jag, borde kanske dubbelkolla skivhyllan?)

Fahrenheit är en ganska tråkig historia. Aningen för ”slick” och välputsad för mig – men visst lyssnade jag på den då det begav sig. Det här är första plattan med sångaren Joseph Williams, och den killen har inte direkt nån personlighet. Alltså, den lyser iallafall inte igenom på plattan för maken till tråkig röst har jag knappt hört. Han sjunger korrekt och allt det där, men lite människa hade ju inte skadat att få med på kuppen. Tycker nästan att det blir bättre när Steve Lukather får sköta sjungandet.

På det hela taget är det en ganska trist samling låtar, fast du hittar välkända hits som ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love”. De mest inbitna Totofansen ser säkert ”Till The End” som en klassiker, fast jag minns mest att Paula Abdul var med i videon. Stjärnor som Don Henley och Michael McDonald gästar på skivan och i sista spåret, ”Don’t Stop Me Now”, har de hyrt in självaste Miles Davis i en instrumentalare som har lite sömnig nattradiovarning över sig – men som självklart måste ses som själva höjdpunkten på en annars ganska uddlös och ofarlig skiva.

Citatet: ”Look! I just came back to town drink that green dragon down” (Till The  End)

 

CD: Rave Un2 The Joy Fantastic – Prince (1999)

Lämna en kommentar

Rave Un2 the Joy Fantastic/Undisputed/The Greatest Romance Ever Sold/Segue/Hot Wit’ U/Tangerine/So Far, So Pleased/The Sun, the Moon and Stars/Everyday Is a Winding Road/Segue/Man’O’War/Baby Knows/I Love U, but I Don’t Trust U Anymore/Silly Game/Strange but True/Wherever U Go, Whatever U Do/Segue/Prettyman

Producent: Prince Skivbolag: Arista, NPG

_____________________________________________________________________

De flesta låtarna på den här plattan skrevs redan 1988 men spelades inte in och gavs ut förrän över tio år senare, när Prince inte längre kallade sig Prince utan använde en liten symbol (”love symbol”) – men det där vet ni ju redan. Det var tänkt som nån slags comeback – då prinsens karriär haltade något – och här hittar du gästartister som Gwen Stefani och Chuck D. Men någon storslagen comeback blev det tyvärr inte.

Jag tar fram den här skivan ibland men upptäcker alltid efter ett par spår att den är sämre än jag minns den. Visst, ”The Sun, The Moon and The Stars” och titelspåret låter verk dligen som någonting taget från mästerverket Sign -o- The Times och det är skön stuns i låtar som ”Undisputed” och ”Hot Wit’ U” men det vill sig inte riktigt. Kan dock till och med uppskatta den baktunga funkrocken, som i ”Baby Knows”, om jag verkligen anstränger mig. Men varför – ja, VARFÖR – underlåter sig prinsen att spela in en Sheryl Crowlåt? Det var väl jävligt onödigt! Låten är högst medioker och hans version gör den liksom inte bättre.

Men att lägga in ett fyra sekunder tyst spår kallat ”Segue” som en hyllning (några tysta sekunder) till Miles Davis är ju självklart helt rätt.

Det kanske är det där att låtarna skrevs redan på 80-talet men inte spelades in förrän i slutet av 90-talet? Det funkar kanske inte att göra så? Och det hade kanske varit bättre om han spelat in låtarna och släppt plattan 1988 istället för det där tråkiga och lite konstiga Batman-soundtracket som kom ut istället?

Fast nu känner jag att jag varit lite hård. Det här är ju egentligen inte en dålig Princeplatta – för han har ju gett ut så otroligt många och mer än en handfull av dem är sämre än Rave Un2 The Joy Fantastic. Men det är något med helheten som inte riktigt funkar. I småportioner kan den dock fungera alldeles utmärkt.

Citatet: ”Once again I don’t follow trends they just follow me just like the Israelites through the Red Sea, it might take U some time but U will learn 2 see the undisputed truth and get free” (Undisputed)

MD: Nils Landgren Funk Unit / Miles Davis

2 kommentarer

Lyssna på 5000 Miles med Nils Landgren Funk Unit

Lyssna på Miles Davis

__________________________________________________________________________

Minns ni formtet MiniDisc? Inte? Det var ett kortlivat format som på ett sätt ersatte kassettbanden, fast ljudet var sjukt mycket bättre än något kassettband jag någonsin hört. Läs mer om det hela här. Jag hann iallafall med att köpa en MD-spelare innan mp3-filerna gjorde dem överflödiga. Och den gjorde jobbet – fram tills den dag då jag laddade den och samtidigt lade den på ett element. ”Poff” sade det, och sedan dess har den varit stendöd.

Jag kan därför inte lyssna igenom min MDs men väljer att lyfta fram några av dem om jag hittar något bra. Och Nils Landgren Funk Unit är ju ganska bra. Inte helt säker på vilken platta det är, tror att det var lite blandat – men merparten var nog ändå från plattorna Live In Stockholm och 5000 Miles.

Det svänger något oerhört om Funk Unit, där Nils Landgren, Magnum Coltrane Price och Co. penslar upp en stadig funkräls. Visst, något enahanda ibland men om man är på humör så funkar det en bra stund. Fast texterna är väl sådär; det handlar ofta om hur mycket vi behöver funken och svänget och de dyker liksom inte ner i några djupare analyser utan konstaterar att det svänger. Fast det är ju onödigt, för det hör vi ju.

Sedan har jag klämt in lite Miles Davis också. Kan nog gissa mig till att det är Kind of Blue. Tror inte att jag har skrivit om den ännu, men den kommer – så därför väljer jag att hoppa över den just nu. Det är en viktig platta – en av världens bästa jazzplattor, som även passar de flesta – inte bara jazzdiggaren. Klicka på länken ovan och du kommer till Miles Davis på Spotify – där har du musik att lyssna på i flera veckor framöver. Bara att upptäcka (om du nu inte redan gjort det)! Klippet med Davis nedan är taget från en av hans sista plattor – skön låt!

CD: Highlights from The Plugged Nickel – Miles Davis (1995)

Lämna en kommentar

Milestones/Yesterdays/So What/Stella by Starlight/Walkin’/’Round Midnight

Skivbolag: Legacy

______________________________________________________________________________________

En ganska skön liveplatta med Miles Davis inspelad på nattklubben Plugged Nickel i Chicago 1965. Det lär finnas en hel box med cdskivor för den som är intresserad av alla inspelningar från dessa kvällar men denna summering duger gott åt mig. Som vanligt på liveplattor – och kanske då inte minst jazzvarianten – breder låtarna ut sig och varar i tiotals minuter. Det är ju förnämligt om man är på plats men när man sitter framför stereon blir detta just en påminnelse om att man inte är det; vilket drar ner helhetsupplevelsen en aning. Men tillsammans med en tetra vin så blir det ju alltid njutbart.

Ett problem med den här inspelningen är att det går lite för fort. Ta t.ex. ”So What”, som annars är en alldeles fantastisk låt i midtempo. Här rusar de igenom den som vore det en tävling, men lyckas ändå hålla ut i över tretton minuter. Det blir lite för mycket avigt lirande vid sidan om. Det är lite synd på så bra låtar. Men här får du både trumpet-, bas- och trumsolo tills du knappt kan ta mer – så det är precis som det ska vara i jazzsammanhang. Men när den här plattan greppar tag i dig, så är det svårt att sluta lyssna.

Lyssna på en skönare version av ”So What” nedan.

LP: Sketches of Spain – Miles Davis(1967)

2 kommentarer

Sid A: Concierto de Aranjuez/Will O’ The Wisp from ”El Amor Brujo”

Sid B: The Pan Piper/Saeta/Solea

Producent: Teo Macero   Skivbolag: CBS

_________________________________________________________________________________________

Nu kommer våren, eller hur (ni ser väl gräset på bilden?). Innan jag tar påsklov lämnar jag er med lite Miles Davis. Den här plattan hamnar i kategorin jazz men det stämmer inte riktigt, eftersom det här inte är din vanliga Miles Davisplatta. Sketches of Spain är Miles Davis och kompositören Gill Evans försök att blanda jazz med spansk folkmusik – och jag måste nog säga att de lyckas riktigt bra.

Hittade den i en reaback på Kvantum och första gången jag hörde den tyckte jag att det lät som ett enda långt intro, och plattan åkte ner i backen med ruskig fart. Det är först några år senare jag förstår att det är ganska bra! Jag säger ”ganska”, även om den gärna omnämns som en klassiker bland kritiker, eftersom jag fortfarande har svårt för vissa delar. Men den kräver ett visst tålamod, och då kan den verkligen ta tag i dig.

Så, nu när långfredagen breder ut sig tycker jag att du ska slå dig ner med ett glas rött, ja luta dig tillbaka rejält i soffan, och släng upp benen på fotpallen och låt sedan kastanjetterna fånga in dig i Miles och Gils spanska äventyr. Det är riktigt behagligt, tro mig!

Löftet: det kommer mer med Miles Davis senare. Jag lovar!