Hem

2-LP: Empire – Queensryche (1990)

Lämna en kommentar

Sid A: Best I Can/The Thin Line/Jet City Woman

Sid B: Della Brown/Another Rainy Night (Without You)/Empire

Sid C: Resistance/Silent Lucidity/Hand On Heart

Sid D: One And Only/Anybody Listening?

Producent: Peter Collins Skivbolag: EMI

________________________________________________________

Bläddrar desperat bland vinylen på jakt efter något att skriva om. Det har ju blivit aningen mycket cd på senaste tiden, men jag är rädd att vinylen håller på att ta slut. Ska sätta mig ner och försöka sortera ut vad som är kvar när jag får tid.

Den här är dock inte min, men trots detta hittar jag denna mäktiga dubbelpjäs inklämd mellan Elvis Presley och Tanita Tikaram i min vinylsamling. Precis, jag har ingen som helst ordning på mina vinylplattor. Det kan dock vara så att detta är en av de plattor jag räddade undan källardöden i Mölndal (om vilka jag skrivit tidigare, och fiffigt märkt med etiketten ”mölndal”) men frågan är om denna skiva mår bättre nu; inklämd mellan Elvis och Tanita?

Nåväl, Queensryche är givetvis ett band jag känner till men du som just nu läser detta har säkerligen större koll på bandet. De har liksom aldrig intresserat mig speciellt mycket. Varför inte? Tja, det vet jag inte. Jag hade dock hört ”Silent Lucidity” och ”Jet City Woman” sedan tidigare, och den förstnämnda googlar jag fram som bandets mest populära låt. Jag trodde dock att den låg på Operation Mindcrime – temaplattan som nog är bandets mest omtalade. Man lär sig något nytt varje dag!

Jag måste nog också erkänna att Empire är ganska bra. Förutom redan nämnda låtar tycker jag att titelspåret och avslutande åttaminutaren ”Anybody Listening?” sticker ut en aning mer än övriga. Ja, inledande ”Best I Can” är inte så dum den heller, men jag tröttnar ganska fort på den här sortens hårdrock. Det blir lite för mycket artikulerande drama av det hela – och om jag vore lagd åt det mer elaka hållet skulle jag döpa om dem till Queensdrama. Men så elak är jag ju inte.

Den som hänger med i hårdrocksskvallret vet att sångaren Geoff Tate fick kicken från bandet tidigare i år efter att ha spottat på och hotat övriga bandmedlemmar med kniv. Exakt varför och vad bråket gick ut på vet jag inte, men nu möts de med advokater och slåss med näbbar och klor om rätten att använda bandnamnet. Om man vet ju vad som händer när rättegången är över – det dyker helt plötsligt upp två versioner av bandet, där det ena måste använda något slags prefix i bandnamnet för att undvika en stämning (vilket vi tidigare sett med Status Quo och dassiga band som Great White och LA Guns).

De insatta menar att bandet ändå inte gjort något intressant de senaste tjugo åren och tror att en ny sångare kan ge dem en nystart. Andra, inte minst Tate själv, tycker att ett Queensryche utan den besrömda rösten bara blir en löjlig kopia. Jag har faktiskt ingen åsikt i ämnet utan viker undan likt en lekman. Av den enkla anledningen att jag trots denna överraskning i skivsamlingen – och genom denna fick en skön söndagslyssning av Empire – aldrig kommer att bli ett fan av Queensryche. Too much drama for me – både på och utanför scenen.

Citatet: ”Hush now don’t you, cry wipe away the teardrop from your eye” (Silent Lucidity)

Annonser

LP: The Unforgettable Fire – U2 (1984)

Lämna en kommentar

Sid 1: A Sort of Homecoming/Pride (In the Name of Love)/Wire/The Unforgettable Fire/Promenade

Sid 2: 4th of July/Bad/Indian Summer Sky/Elvis Presley & America/MLK

Producenter: Brian Eno & Daniel Lanois Skivbolag: Island

_____________________________________________________________________________

Jodå, ytterliggare en platta jag räddade källardöden i Mölndal. Jag är inte speciellt förtjust i tidiga U2 (eller senare U2 heller, för den delen) men det här känns som The Edges skiva. U2-gitarristen är ingen vidare riffmakare, jag undrar om han ens vet hur ett riff ska slås, men han är en jävel på att fippla med gitarren. Och det gör han mer än väl på den här plattan. Och det är snyggt, inte minst i ”Wire” och ”4th Of July” får han till det. Han är grym på att lägga ut drömliknande gitarrmattor, och det hörs ju redan i inledande ”A Sort of Homecoming”.

Vad mer ska man säga? ”Pride (In The Name of Love)” har väl alla hört? Annars är den här plattan fylld med, som sagt, The Edge-plockande intron; de tar liksom aldrig slut; introna alltså. Ibland är det på gränsen, ha ha …. ja, The Edge! Fattar ni! Ha ha! Nähe, ni var inte på det humöret!?

Således, en ganska skön platta som jag helt klart gjorde rätt i att rädda. Och om jag nu jämför den med bandets senaste, No Line On The Horizon, så framstår den som mycket bra – faktiskt. Men, något stort U2-fan har jag aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Men här ska The Edge ha den stora äran, han plockar på riktigt bra.

Citatet: ”If I could, I would let it go …. surrender …. dislocate … ” (Bad)

Dubbel-LP: Alive! – Kiss (1975)

2 kommentarer

 

Sid 1: Deuce/Strutter/Got to Choose/Hotter Than Hell/Firehouse

Sid 2: Nothin’ to Lose/C’mon and Love Me/Parasite/She

Sid 3: Watchin’ You/100,000 Years/Black Diamond

Sid 4: Rock Bottom/Cold Gin/Rock and Roll All Nite/Let Me Go, Rock ‘n’ Roll

Producent: Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

__________________________________________________________________________

Ni som hängt med ett tag vet vad jag menar med Mölndalserien. För er andra kan jag kort berätta att jag på besök i Mölndal fick frågan om jag ville överta några plattor som annars skulle slängas. Ja, visst är det galet men så var det – vinylplattor!  Jag fyllde bilen med allt jag kunde rädda – om ni söker på ”Mölndal” i sökrutan till höger bör ni hitta dessa plattor.

Så, Kiss klassiska liveskiva Alive skulle alltså slängas! Det kunde jag helt enkelt inte tillåta – det är den ju alldeles för bra för! Bandet hade här tre plattor i ryggen och var väl igen succé men denna liveplatta gjorde susen och klättrade faktiskt lite på listorna. Men, precis som på Thin Lizzys klassiker Live and Dangerous gick bandet in i studion för att bättra på resultatet – fast det var det ingen som visste då, det har kommit fram långt senare. Exakt vad som är förbättrat står säkerligen på några sidor på det berömda NÄTET, men det är ingenting jag tänker lägga ner energi på att leta rätt på.

För, det spelar faktiskt ingen som helst roll – jag var inte där! Och, det här är en perfekt liveillusion; Kiss har fattat grejen med liveplattan – det ska låta som en hel konsert, och det – mina vänner- gör det. Flera gånger om! Klassiska Kisslåtar avlöser varandra. Personliga favoriter heter ”Deuce”, ”Hotter Than Hell”, Fire House”, ”C’mon and Love Me”, ”Parasite” och ja, jag inser nu att de är alldeles för många för att räknas upp här.

Grymt bra liveklassiker som du bara måste lyssna på! Så är det bara. Nu för tiden är ju Kiss en McDonaldsliknande cirkus för barnen men på den här tiden var det på allvar, och även om de nu fixat till ett och annat i efterhand så låter det ändå rått och skönt basic. Gott så!

Citatet: ”You wanted the best and you got it! The hottest band in the land – KISS!”

LP: Hunting High and Low – A-ha (1985)

Lämna en kommentar

 

Sid 1: Take on me/Train of thought/Hunting high and low/The blue sky/Living a boy’s adventure tales

Sid 2: The sun always shines on tv/And you tell me/Love is reason/I dream myself alive/Here i stand and face the rain

Producent: John Ratcliff, Tony Mansfield & Alan Tarney Skivbolag: Warner Bros.

____________________________________________________________________________

Vänta nu! Var kom den här ifrån? Ah-a finns alltså i min skivsamling. Ha, där ser man! Tror faktiskt att det är en av de där skivorna i Mölndalserien och jag antar att den är värd att rädda, för det här är ju klassisk norsk pop. Jag tillhör dock de som tycker att bandet blev bättre med åren och faktiskt fick ur sig några riktigt hyfsade plattor några år senare.

Lyssnar givetvis igenom denna lilla poppärla från det glada åttiotalet. Den stora hiten kommer först; ”Take On Me” är nästan mer mellanstadienostalgi än jag klarar av. Och det mesta fortsätter i samma stil, ibland känns det lite Depeche light. Den bästa låten är utan tvekan titelspåret, som är något mer nedtonad och påminner om gruppens senare material. Sedan sjunger han rätt bra, den där Morten Harket.

Citatet: ”Here I am and within the reach of my hands she sounds asleep”

LPs: Peter Criss, Ace Frehley, Gene Simmons, Paul Stanley – Kiss (1978)

Lämna en kommentar

 

Peter Criss: I’m Gonna Love You/You Matter To Me/Tossin’ And Turnin’ /Don’t You Let Me Down/That’s The Kind Of Sugar Papa Likes/Easy Thing/Rock Me, Baby/Kiss The Girl Goodbye/Hooked On Rock And Roll/I Can’t Stop The Rain

Producent: Vini Poncia Skivbolag: Casablanca

AceFrehley: Rip It Out/Speedin’ Back to My Baby/Snow Blind/Ozone/What’s on Your Mind?/New York Groove/I’m in Need of Love/Wiped-Out/Fractured Mirror

Producent: Eddie Kramer & Ace Frehley Skivbolag: Casablanca

Gene Simmons: Radioactive/Burning Up With Fever/See You Tonite/Tunnel Of Love/True Confessions/Living In Sin/Always Near You/Nowhere To Hide/Man Of 1,000 Faces /Mr. Make Believe/See You In Your Dreams/When You Wish Upon A Star

Producent: Sean Delaney & Gene Simmons Skivbolag: Casablanca

Paul Stanley: Tonight You Belong to Me/Move On/Ain’t Quite Right/Wouldn’t You Like to Know Me/Take Me Away (Together as One)/It’s Alright/Hold Me, Touch Me/Love in Chains/Goodbye

Producent: Paul Stanley Skivbolag: Casablanca

_______________________________________________________________________________

Tro nu inte att jag är ett så stort Kissfan att jag orkar ge kisspojkarnas soloplattor varsitt inlägg. Nej, dessa buntar vi ihop i ett enda inlägg. De här räddade jag också undan en säker källardöd i Mölndal (om ni minns mina tidigare inlägg om Magnus som faktiskt tänkte slänga en massa plattor). Det går ju inte, och jag måste medge att själva idén att låta varje medlem ge ut varsin soloplatta samtidigt är riktigt cool – och när gjordes detta sist? Fast sedan blev det ju inte sådär tvärbra! Jag tar och snabbar på lite, för det här inlägget känns inget kul.

Peter Criss var trummisen och det var just hans platta som sålde sämst. Fast det betyder inte att det är sämst! Men dåligt, det är det. Den här plattan är fylld med söliga halvballader och rostiga bluesrockiga låtar som ingen blir lyckligare av. Fast jag gillar ju Criss röst, men det här orkar jag bara lyssna på i några minuter. Bästa låt: ””Tossin’ and Turnin'” (som givetvis är en cover).

Ace Frehley lyckades helt klart bäst! Hans platta är stundtals riktigt bra, mest då kanske för att när det är bra låter det som Kiss med aningen mer betoning på gitarren. Här finns flera bortglömda höjdare som ”Rip It Out”, ”SnowBllind” och inte minst ”Speeding Back To My Baby”. Sedan fick han en hit med ”New York Groove” (som givetvis är en cover), vilket ingen av de övriga lyckades med. Bästa spår: ”Speeding Back To My Baby”.

Gene Simmons platta är snudd på vidrig. Ja, jösses … här hittar du pop, rock, funk, disco och smetiga körer och stråkarrangemang. Helt klart den sämsta skivan. Mest känd är väl kanske ”See You Tonite”, vilken känns som en sån där övergiven halvballad från helvetet som inte ens Smokey skulle göra en cover på. Sämsta spår: ”When You Wish Upon A Star” – Simmons goes Disney i Bengt Feldreich-klassikern ”Ser du stjärnan i det blå”. Hur f-n tänkte Gene där?

Paul Stanley låter mest Kiss av dem alla. Det låter som en Kissplatta, fast utan Gene. Och Ace. Och Peter! Och då är det ju inte Kiss, och man ställer sig frågan: ”What’s The Point?”. Det blir liksom för mycket av de där powerrefrängerna och i vanlig ordning bygger han upp melodier och ta ner dem, för att bygga upp dem och sedan ta ner dem igen – för att sedan bygga upp och, ja … ni fattar! De blir lite tjatigt. I vanliga fall (då det gäller Kissplattor) så sjunger ju inte Paul på samtliga låtar – och jag tror inte att det finns många som pallar med en platta med bara Paul Stanley. Bästa spår: Det är alldeles för jämntjockt för att avgöra.

Så där ja! Nu går vi vidare! Nej vänta lite; lägger in två videoklipp också. Puh!

LP: Xplodera mig 2000 – Thåström (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: Radio Thåström/Ich liebe dich/Elektrisk/Elvis Presley för en dag/King Kong

Sid 2: Miss Huddinge -72/Alla har fel (igen)/Xplodera mig/Fuzzbox/Ballad i P-moll

Producent: Thåström, Sankan Sandqvist Skivbolag: Mistlur

___________________________________________________________________________________

Den här skivan får inleda en serie inlägg om svenska skivor. Jag gillar verkligen Thåström (vem gör inte det?) men jag har ingen aning om hur den här skivan har hamnat hemma hos mig. Det finns tre rimliga förklaringar:

1: Den tillhör egentligen någon annan

2: Den hör hemma i Mölndalserien, dvs skivor jag har räddat från en säker källardöd

3: någon beställde en taxi åt den här plattan, som sedan ringde på och lutade sig mot husfasaden när jag, berusad, öppnade dörren och trodde att det var en gammal vän – och efter en lång konversation i soffan skickade jag in den i skivhyllan och glömde helt bort den dagen efter

Samtliga förklaringar är rimliga, så jag slutar spekulera. Om jag hade haft samma koll på skivorna som Rob i Nick Hornbys High Fidelity (där han bla sorterar sina skivor i den ordning han fick/skaffade dem) så hade det ju inte varit några problem. Nu har jag inte något speciellt system, tyvärr.

Jag ska säga som det är – jag har knappt lyssnat på den här. Men den ligger ju här hemma, så visst fan ska den ut på bloggen. Det finns dock bättre skivor med Thåström, men ”Miss Huddinge -72” känns igen. Annars är det lite väl mycket trummaskin för min smak.

Fråga: Hade inte jag Thåströms första soloplatta på kassett? Nivet; ”Jag vill …. Du vill…. Alla vill till himlen och åka limousine förstås…”  Den var riktigt bra däremot!

LP: Swedish Erotica – Swedish Erotica (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: Rock’n’roll City/Love On The Line/We’re Wild, Young And Free/Hollywood Dreams/Love Hunger

Sid 2: Love Me Or Leave Me/Downtown/She Drives Me Crazy/Loaded Gun/Rip It Off

Producent: Ole Evenrude Skivbolag: Virgin

___________________________________________________________________________________

Det här blir sista inlägget om skivorna jag räddade, men återkommer med allra största säkerhet i ämnet. Trots att det är torsdag krävs det en whisky för att få ihop detta inlägg. För nu snurrar det i skallen på er; hur tänker jag här? Tja, Swedish Erotica är ett relativt bortglömt band så ett fint vinylexemplar av denna bortglömda skiva måste ju vara värt någonting. Hur många kan säga att de har den här?

Googlar ”Swedish Erotica” och får upp en väldig massa intressant information, och så några om bandet också. Det visar sig att bandet släppt fler skivor – senast 2005. Ha! Fast det här går inte att lyssna på – det går tvärbort! Om inte de söndertrasade jeansen på omslaget avskräcker så kan jag säga att det här inte ens är en dålig variant av Easy Action.

De hade en minihit, se nedan, men det var väl allt. Har dock ingen aning om hur de låter på senare plattor men om du är intresserad hittar du en av dem på Spotify – fast den får du leta rätt på själv. Och någon har lagt ut låtar från denna platta på YouTube denna länk  leder dig mot den svenska synden.

Kommande inlägg: då blir det några klassiker, dvs plattor du vet att du inte kan leva utan.

Older Entries