Hem

VHS: Uncensored – Motley Crue (1986)

1 kommentar

unscensored

Live Wire/Looks That Kill/Too Young To Fall In Love/Smokin In The Boys Room/Home Sweet Home

Speltid: 44 min

_________________________________________________________

Som jag har lyssnat på Mötley Crue! Galet mycket, och jag hade affischer och läste reportagen i Okej och alla de där tidningarna och jag tummade skivomslagen och tyckte att Tommy Lee, Vince Neil, Mick Mars och Nikki Sixx var skithäftiga. Sedan blev jag äldre och lyfte blicken både bakåt och framåt, för det fanns ju så mycket annat! Mötley var ju bara hårspray, smink, BH runt midjan och så mycket yta och image ett band mäktar med! Sedan kom The Dirt och jag läste och återupplevde, såklart.

Och visst, det är lätt att så här i efterhand skratta åt det men en sak skiljer Mötley Crue från merparten av alla de där andra banden i samma sliskiga genre! De har låtar; och inte bara en eller två (eller kanske till och med tre) utan flera. De är mer än ett band samlat på Hair Metal vol. 4! De har låtar nog till ett samlingsalbum värt att lyssna på, och det är precis därför de fortfarande kan turnéra på de stora scenerna trots att de inte har gjort en vettig platta sedan 1989. Därefter måste vi gå in på specifika låtar, med ”Primal Scream” från 1991 och ”Hooligan’s Holiday” från 1994 som enda egentliga höjdpunkter. Därefter intet!

Unscensored gör dem knappast rättvisa. Den är iallafall inspelad i skarven mellan Theater of Pain och Girls Girls Girls, och jämfört med The Dirt som kom långt senare är det rena rama Disneyversionen av bandet som här visar upp sig i korta, separata, intervjusessioner när de försöker fly intervjusituationen. Tommy Lee glider runt på en båge i LA. Nikki Sixx åker runt i en sportbil och passar på att tatuera sig medan Mick Mars låtsas bli tagen av en polis för fortkörning. när han flyr kameran. Vince Neil glider runt stan i en bil utrustad med en bubbelpool, som den frontman han är/var. Det hela varvas med fem musikvideor plus några glimtar ur bandets två första promoclips (fast dessa pratas sönder av bandet som kommenterar varenda bildruta). 

Således inte mycket att hänga i rockgranen. Den här videon vill vara behind the scenes men känns bara regisserad och tillgjord. Och det blir ju bara konstigt med ett band som har så många rock n roll-skandaler på sitt samvete. Hur som helst, i genren är dock Mötley Crue svårslagna! Säg ett band i samma hårliga med lika mycket smink, yta och rouge på kinderna som kan leverera ett set med lika många bra låtar? Säg ett, det räcker!

Citatet: ”Motley who?”/ ”Dude I forgot, I’m sorry.

Annonser

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

CD: Red, White and Crue – Motley Crue (2005)

Lämna en kommentar

Live Wire/Piece of Your Action/Black Widow/Looks That Kill/Too Young to Fall in Love” (Remix)/Shout at the Devil/Girls, Girls, Girls/Wild Side/Kickstart My Heart/Dr. Feelgood/Primal Scream/Home Sweet Home ’91/Hooligan’s Holiday/Beauty/Bitter Pill/”Hell On High Heels/”If I Die Tomorrow/Sick Love Song

Producenter: Bob Rock, Mike Clink m.fl. Skivbolag: Motley

___________________________________________________________________________________

Konstigt att jag har denna samling – som även finns i en dubbelutgåva – då jag har allt som är intressant med Mötley Crue sedan tidigare. Visst, det finns på vinyl men ändå. Kan sträcka mig till att bandets enda platta utan sångaren Vince Neil också är en bra, men något annorlunda, Crueplatta. Den har jag faktiskt på cd.

Jag tappade iallafall intresset för denna grupp efter Dr Feelgoood. Grungen tog över, och även om de gjorde ett gott försök genom att sparka Neil och skapa ett nytt sound så ville det sig inte. Trots detta är bandet större än någonsin idag – de spelar som en av huvudakterna på årets upplaga av Sweden Rock – och lever såklart på gamla meriter. Inget fel med det (eller nja, lite kanske) men denna samling hör inte hemma hos mig.

Materialet som sträcker sig efter Dr Feelgood är mer eller mindre dåligt, och de nya låtarna ska vi inte tala om. Men då, på 80-talet, tyckte jag att de var världens coolaste band och uppskattar fortfarande låtar som ”Live Wire”, ”Shout At The Devil” och ”Kickstart My Heart”. Det är bara att kapitulera; Motley Crue har en imponerande samling låtar i ryggsäcken. Och smart nog så köpte de upp rättigheterna till sin egen katalog när den här sortens hårdrock inte var värd ett dugg. Men så kom nya tider och alla dessa gamla band blev poppis igen. Nikki Sixx och Co skrattar nog hela vägen till banken.

Det finns nog inget mer att säga. Jag älskade detta band när jag var yngre, men det har jag liksom redan påtalat i tidigare inlägg. En skön nostalgitripp blir det men nu sätter jag punkt.

Citatet: ”When we started this band all we needed, needed was a laugh … years gone by I’d say we’ve kicked some ass” (Kickstart My Heart)

LP: Appetite for Destruction – Guns n Roses (1987)

Lämna en kommentar

Sid G: Welcome to the Jungle/It’s So Easy/Nightrain/Out Ta Get Me/Mr. Brownstone/Paradise City

Sid R My Michelle/Think About You/Sweet Child o’ Mine/You’re Crazy/Anything Goes/Rocket Queen

Producent: Mike Clink Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________________

Jag gick i högstadiet när den här plattan kom ut. Det fanns inget internet, inga my space-sidor, bloggar, appar eller andra kanaler som bankade in budskapet om hur fantastiskt bra Guns n Roses Appetite for Destruction var. Men alla visste om det ändå – GnR var det nya stora amerikanska bandet och det gick inte att värja sig mot denna skiva. För mig började det säkert med ”Paradise City” och sedan var det kört.

Den här skivan är också riktigt bra, och om ni frågar mig så känns alla andra skivor med GnR relativt onödiga. De har liksom aldrig kommit i närheten av det här på andra skivor.

Det finns nog inte så mycket att säga om den här som ni inte redan hört. Låtarna har ju spelats sönder av varenda rockradiostation och det finns absolut ingenting som inte platsar på den här plattan – precis allt är bra. Det kanske inte är lika känt att det tog flera månader (nästan ett år) innan den här plattan tog fart. Skivbolaget var på gång att ta hem bandet från en pågående turné för att spela in ännu en platta. Guns n Roses var förband till bl.a. Motley Crue men när de väl slog igenom, ja då var rollerna ombytta – GnR hade kunna ha Crue som uppvärmare i sitt eget omklädningsrum.

Omslaget jag har (se bilden) drogs senare in då det ansågs vara i våldsammaste laget. Många skivhandlare reagerade på bilden av en våldtagen flicka och ville inte ha plattan i butik. Vidare, då detta är en hederlig gammal vinylplatta kan man kanske tro att sidorna heter A respektive B, men inte. Här heter de G (för ”Guns”) och R (för ”Roses”) – såklart. Tanken med det hela är att guns-sidans låtar handlar om droger och det hårda stadslivet medan låtarna på roses-sidan avhandlar relationer, kärlek och sex.

Vill också tillägga att jag fortfarande, efter alla dessa år, blir alldeles knottrig (?) på underarmarna när jag hör det där snygga sticket i ”Sweet Child o’ Mine” och när Axl Rose drar iväg sitt karismatiska ”Aye aye aye aye aye aye aye”. En sån enkel och genial låt. Efter den här plattan blev det tyvärr mer cirkus, med galet långa pianoballader och stora egon som bredde ut sig. Synd!

Citatet: ”I used to do a little, but a little wouldn’t do, so the little got more and more. I just keep trying to get a little better, said a little better than before” (Mr Brownstone)

CD: Them XX – Backyard Babies (2009)

Lämna en kommentar

Brand New Hate/Minus Celsius/Highlights/Degenerated/Electric Suzy/Look at You/Abandon/The Mess Age (How Could I Be So Wrong)/Fill Up This Bad Machine/The Clash/Friends/Dysfunctional Professional lyssna på BYB

Producenter: Jacob Hellner, Nicke Andersson m.fl. Skivbolag: Versity Rights

_________________________________________________________________________________

Befinner mig faktiskt i Småland och vad kan då passa bättre än lite småländsk hårdrock från de numera Stockholmsbaserade tatuerade grabbarna i Backyard Babies? Har väl aldrig lyssnat speciellt mycket på detta band men trots att de lätt kan avfärdas som Motley Crue-wannabes ger inte minst Dregen ett sympatiskt intryck. Han verkar ha fötterna på jorden, trots att han önskar att han vore Nikki Sixx vilken dag i veckan som helst .

Den här samlingsplattan köpte jag alltså för att ha i bilen, och den funkar riktigt bra. De bränner visserligen av de två bästa låtarna på en gång. ”Brand New Hate” och ”Minus Celsius” är helt klart det bästa bandet gjort – inte minst ett grymt riff i den sistnämnda. Balladen ”Abandon” är dock direkt pinsam, lite som den där låten sångaren Nick Borg ställde upp med i vedervärdiga spektaklet Melodifestivalen.

Men det finns en hel del gött här och där, inte minst ”Dysfunctional Professional” och ”Degenerated”. Sedan upptäckte jag att jag har mer koll på bandet än jag trodde eftersom det saknas en hel del låtar, ja alltså låtar jag hellre hade sett på denna samling. Kan förresten rekommendera plattan People Like People Like People Like Us, som jag tror kom ut 2006.

Citatet: ”of all the sharks in all the waters I cut but I don’t bleed” (Brand New Hate)

LP: Theatre of Pain – Motley Crue (1985)

Lämna en kommentar

Sid A: City Boy Blues/Smokin’ in the Boys’ Room/Louder Than Hell/Keep Your Eye on the Money/Home Sweet Home

Sid B: Tonight (We Need a Lover)/Use It or Lose It/Save Our Souls/Raise Your Hands to Rock/Fight for Your Rights

Producent: Tom Werman Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________________

Minns fortfarande första mötet med den här plattan. Besvikelsen! Ni kanske minns att det på sista sidan i tidningen Okej fanns en postorderfirma som sålde skivor. Sidan var full med små bilder av konvolut och under bilderna kunde man läsa skivtiteln, bandets namn samt några av låttitlarna.

Jag köpte Theatre of Pain från denna firma och minns fortfarande när jag satt i passagerarsättet i morsans bubbla och rev av kartongpapperet som skyddat den under frakten till postkontoret. Framsidan kände jag igen, men var den inte lite väl färgglad? Och så vände jag på plattan. Nämen, hur såg de ut? Från stentuffa Shout At The Devil-looken till något …. ehhh, helt annat. Vad är det egentligen Vince Neil har runt midjan? Är det en BH? Och Tommy Lee i nån randig kroppsstrumpa, nämen lägg av!

Rent musikaliskt tar de ju också en annan riktning, men det låter inte fullt så illa som De ser ut. Det är faktiskt ganska tungt fortfarande – inte minst i ”Louder Than Hell”, ”Use It Or Lose It” och ”Save Our Souls”. Men det finns en hel del skitlåtar, som låter halvfärdiga. Smart drag att släppa en cover som förstasingel, ”Smokin’ In The Boys’ Room” räddade nog upp karriären en hel del. Sedan ska man aldrig underskatta en riktig skitlåt! ”Home Sweet Home” är ju en sådan men för Motley Crue innebar det ytterliggare ett kliv upp på karriärstegen då de i denna fick till sin första powerballad. Ofattbart nog klättrade den på listorna.

När jag lyssnar på den här plattan idag känns den lite charmig. Den är ganska talande för Motley Crue; som är ett band där imagen betyder minst lika mycket som musiken (eller egentligen mer). Här har du The Dirt! De spökar ut sig och ställer till skandal (Hanoi Rockstrummisen NicholasRazzleDingley fick t.ex. sätta livet till då Vince Neil skjutsade honom på fyllan några månader innan plattan kom ut) men låtarna de spelar, ja de är ju sådär. Det är liksom Motley i ett nötskal. Men jag erkänner – jag har plattorna och var en av dem som lyssnade och stod och gapade, förvånat och något avundsjuk på det vilda rocklivet.

Citatet: ”I remember standing tall telling you I’m gonna be a rock-n-roll star when someone said ‘sit down boy, you already are'” (Raise Your Hands To Rock)

Vinylsingel: Primal Scream – Motley Crue (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: Primal Scream

Sid 2: Dancing On Glass

Producent: Bob Rock & Tom Werman (B-sidan) Skivbolag: Elektra

____________________________________________________________________________

När Motley Crue nått absoluta toppen med plattan Dr Feelgood var de ju tvungna att samla sig. Detta gjordes med samlingsplattan Decade of Decadence, bandets första samlingsplatta, och  som brukligt är läggs det till några nya låtar så att fansen ska köpa även samlingen. Så, sist på plattan ligger några nya låtar samt en pinsamt dålig cover av ”Anarchy in the U.K.” – förmodligen den minst lämpliga låten för Crue att spela in. Men jag lät mig inte luras; hade ju redan alla plattorna och de nya låtarna var ju ändå bara skit.

Ja, förutom ”Primal Scream då” – därav detta singelköp. Det här är faktiskt en av Motley Crues bättre låtar! Riktigt tung sak det här som faktiskt hävdade sig riktigt bra gentemot 90-talet och den stundande grungevågen. Sedan gav de plötsligt sångaren Vince Neil sparken och ersatte honom med en kille som faktiskt kunde sjunga. Det tyckte inte fansen om, så efter en platta med den nya killen tog de helt enkelt tillbaka ”the blonde guy” – trots att plattan var riktigt bra (jag har ju skrivit om den tidigare).

När Vince sedan kom tillbaka tappade jag intresset för bandet. Har hört plattorna de släppt sedan dess men där finns ingenting som jag skulle få för mig att lyssna på. Ska jag lyssna på Crue så börjar jag med Dr Feelgod och letar mig sedan bakåt, men hoppar gärna över Girl Girls Girls (lyssna på B-sidan på denna singel så förstår ni varför).

Citatet: ”Grab it and shake it, reach down scrape it”

Older Entries