CD: The Final Cut – Pink Floyd (1983)

The Post War Dream/Your Possible Pasts/One of the Few/The Hero’s Return/The Gunners Dream/Paranoid Eyes/Get Your Filthy Hands off My Desert/The Fletcher Memorial Home/Southampton Dock/The Final Cut/Not Now John/Two Suns in the Sunset

Producent: Roger Waters, James Guthrie & Michael Kamen  Skivbolag: Harvest

_____________________________________________________

Jag vet inte vad jag lider av men något är det! Trots att jag inte har tid sätter jag mig ner och hamrar ner ännu ett inlägg. Denna gång blir det dinosaurierock i form av Pink Floyd, och jag tror att detta är sista plattan (med Pink Floyd) ut på bloggen.

I vilket fall, detta var sista plattan för Roger Waters som hoppade av bandet efter The Final Cut. Vi kan ju bara gissa, men jag tror inte att stämningen var på topp i studion. Buttre basisten tillika egensinniga låtskrivaren Waters i ena ringhörnan och minst lika buttre tillika gitarrgeniet David Gilmour i den andra. Keyboardisten Richard Wright hade redan hoppat av och mitt emellan de två kombattanterna satt väl trummisen Nick Mason och gapade fisklikt medan han slog på trumman.

Och när sedan Waters hoppade av tog ju Gilmour över helt och styrde vidare runt jorden likt ett gigantisk kryssningsfartyg och fyllde arenor med enorma discokulor spektakulära lasershower, med Mason degraderad till matros. Men nu går vi händelserna i förväg, för här var det Waters som styrde mest och står som ensam låtskrivare på samtliga låtar. Ursprungligen en temaplatta om Falklandskriget som sedermera endast blev antikrigsplatta.

Och jag har egentligen ingen aning, men jag tror inte att det här är någon av Pink Floyds mest populära plattor. Vissa tyckte säkter att Waters drabbats av storhetsvansinne och försökte upprepa succén med The Wall  och de hade säkert rätt. Jag å andra sidan, som köpte plattan först på 90-talet, kan säga att den är riktigt bra. Inte lika bra som The Wall såklart men bra mycket bättre än plattorna som guppade upp i svallvågorna av Gilmours kryssningsvansinne.

Men så gillar jag Roger Waters spruckna stämma, och det finns mycket av den varan här då han sjunger på samtliga spår. Lustigt nog sjunger David Gilmour på det enda spår jag lyckats länka till på den vida webben (Floydarnas advokater är duktiga på att städa upp digitala ljudspår – så vi får se hur lång tid det tar innan det oväntat givmilda youtubeklippet nedan försvinner). Rekommenderar alltså skivan i sin helhet, men av någon anledning får jag alltid extrarysningar av ”The Fletcher Memorial Home” och ”Southampton Dock”. Ja, så är inledningen sådär underbart Watersskön.

Fast om jag sätter på den här skivan här hemma så kommer repliken direkt: ”Stäng av det där, jag pallar inte””. He he he; det gör den faktiskt ännu bättre.

Citatet: ”The Final Cut is very good but it’s not personally how I would see a Pink Floyd record going.” (David Gilmour in 1983)

CD: A Momentary Lapse of Reason – Pink Floyd (1987)

Signs of Life/Learning to Fly/The Dogs of War/One Slip/On the Turning Away/Yet Another Movie/Round and Around/A New Machine, Pt. 1/Terminal Frost/A New Machine, Pt. 2/

Producent: Bob Ezrin & David Gilmour Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________

Det står Pink Floyd på den här plattan men egentligen är det en soloplatta signerad David Gilmour, där han och medproducenten Bob Ezrin bygger upp överdrivet svullstiga ljudlandskap. Han låter visserligen trummisen Nick Mason vara med på ett hörn (vilket kanske är skälet till att kunna kalla det Pink Floyd?) men Richard Wright, som också finns med och tidigare varit medlem i bandet, står som gästmusiker tillsammans med en armé av kompetenta musiker som Tony Levin, Jim Keltner, Steve Forman, Tom Scott, Carmine Appice, Bill Payne, Michael Landau  och en hel bataljon andra.

Roger Waters fördömde självklart skivan och grälade med Gilmour om rätten till namnet, men trots allt detta sålde A Momentary Lapse of Reason långt mer än föregångaren The Final Cut, som var mer Waters än Floyd. Efter den plattan lämnade Waters bandet och hade nog hoppats att de andra skulle lägga ner verksamheten. Men David Gilmour tog som sagt nya tag med hjälp av Ezrin.

Jag tänker inte fördöma den här plattan men kan inte heller säga att den är speciellt bra. En av anledningarna till att den sålde bra var nog låten ”Learning To Fly” där svävande ljudmattor ackompanjerat av tusentals trummaskiner gav bandet (ehhh, Gilmour) en radiohit. Och visst finns det annat som är helt okej, som t.ex. ”On The Turning Away” och kanske ”One Slip” men många gånger känns det bara som en studie av vilsna ljudarkitekter med pengar och experimentlusta. Och så har vi omslaget, som är det snyggaste omslag bandet någonsin haft. Om ni frågar mig.

Men när man öppnar konvolutet och skjuter in cd:n i spelaren är det inte speciellt njutfullt. Och en lätt jämförelse med tidigare bedrifter mer eller mindre pulveriserar intrycket till lite smuts i hörnen. Tänk att så många supermusiker och så många timmar i studion med ivriga fingrar rattandes på reglagen kan kännas så futtigt på något sätt. Ett bevis på att låtarna och framförandet alltid är viktigare än hur många kanaler mixerbordet har eller vilka som egentligen spelar.

Citatet: ”We all have a dark side, to say the least and dealing in death is the nature of the beast; One world, it’s a battleground” (Dogs of War)