Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: Inferno: last In Live – Dio (1998)

Lämna en kommentar

CD 1: Intro/Jesus, Mary & the Holy Ghost/Straight Through the Heart/Don’t Talk to Strangers/Holy Diver/Drum Solo/Heaven and Hell/Double Monday/Stand Up and Shout/Hunter of the Heart

CD 2: Mistreated”/Catch the Rainbow/Guitar Solo/The Last in Line/Rainbow in the Dark/The Mob Rules/Man on the Silver Mountain/Long Live Rock and Roll/We Rock

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Mayhem Records

____________________________________________________________

Den lille mannen i nätbrynja återförenades med Black Sabbath, släppte en mindre lyckad platta (Dehumanizer) och kunde väl återigen inte riktigt dra jämnt med Sabbathveteranerna Geezer och Iommi utan repriserade sin avgång och tog ännu en gång trummisen Vinny Appice med sig och återförenade sitt eget band Dio. Efter två ännu mindre lyckade plattor (Strange Highways och Angry Machines) ger bandet ut en liveplatta som dokumenterar turnésvängen de gjorde i och med den sistnämnda plattan.

Tja, Ronnie James Dio var inte riktigt på topp på 90-talet, sett till låtkvalité – men han skulle ju senare gaska upp sig och lyckas uppnå kultstatus innan han tyvärr gick bort för drygt två år sedan. Fast som liveplatta är det här inte direkt dåligt, bara lite tråkigt. Att låtarna från tidigare nämnda plattor drar ner intrycket är ju ganska självklart men annars blandar Ronnie i vanlig ordning låtar från karriären. Det blir Dioklassiker, lite Rainbowgodis och så ”Heaven and Hell”, såklart.

Är inte helt på det klara med vad som gör det tråkigt. Det låter lite baktung. Eller det kanske beror på den där gitarristen, Tracy G? Jag vet inte riktigt, men jag lyssnar sällan på den här. Känner att intensivt korta och allmänt nerskrivna liveplattan Intermisson från 1986 ger mer än det här. På 36 minuter lyckas de liksom skapa mer än på detta dubbelalbum.

Men vad vet jag? Nu kanske jag är onödigt hård? Dio var ett grymt band och jag lyssnade mer eller mindre sönder bandets tre första plattor. Så, jag kanske bara är dumnostalgisk nu – men vaddå? Kan man begära mer av en sliten bloggskribent en sketen måndagkväll?

Citatet: ”Well if you liked the last one you probably really like this one”

LP: Long Live Rock n Roll – Rainbow (1978)

Lämna en kommentar

Sid 1: Long Live Rock ‘n’ Roll/Lady of the Lake/”L.A. Connection/Gates of Babylon

Sid 2: Kill the King/The Shed/Sensitive to Light/Rainbow Eyes

Producent: Martin Birch Skivbolag: Polydor

_______________________________________________________________________

Innan jag tar ett litet blogguppehåll så blir det lite klassisk hårdrock. Ronnie James Dios sista platta med Rainbow inköpt för en sketen tjuga på nåt skivstråk. Och visst har jag luftat mina åsiker om denna grupp i tidigare inlägg? Är ju kanske inte överförtjust i Rainbow men den här skivan är nog ändå lite bättre än övriga. Eller jag kanske bara inbillar mig? Men visst är det inte lika jämntjockt med klaviaturmattor; lite mer gitarrbaserat, visst?

Nåväl, ni har väl med allra största säkerhet hört titelspåret ”Long Live Rock n Roll” och svängiga ”Kill The King”, där trummisen Cozy Powell bankar skinnen buckliga i vanlig ordning. Annars bjuder Ronnie på fantasytexter i låtar som ”Lady of The Lake” och ”Gates of Babylon”, i vanlig ordning. Och så avslutar de med mastodontballaden ”Rainbow Eyes”, som lider lite ”Stairway To Heaven”-komplex men ändå funkar – kanske för att den aldrig drar iväg och blir rockig som just Stairway?

Personligen föredrar jag det tunga riffet i ”L.A. Connection” och lite mer flummiga inledande bluesjammet i ”The Shed”. Mest kanske för att det låter mindre Rainbow än vanligt? Nåja, på det hela (enligt min mening) en riktigt bra platta med Ritchie Blackmores Rainbow – och härefter tog Graham Bonnet över sjungandet. Bandet fick visserligen en hit med snudd på poppiga ”Since You Been Gone” men Bonnet fick kicken redan efter en skiva, och när sedan Joe Lynn Turner tog över blev bandet något annat. Han har grym röst den där Turner men det blev liksom ett helt annat band då, och något med den sättningen har jag icke.

Det var nog allt. Får se om jag får ett ryck och avhandlar ytterliggare en eller kanske två plattor innan jag tar bloggsemester på allvar i några veckor. Den som lever får se, som man säger. Man jag sitter ju med en grym zeppelinare i handen, så kanske …..

Citatet: ”With a bubbly turn now the water should churn and push it way from the core and a lady in white will bring sun to the night brighter than ever before” (Lady of The Lake)

LP: The House of Blue Light – Deep Purple (1987)

Lämna en kommentar

Si: Bad Attitude/The Unwritten Law/Call of the Wild/Mad Dog/Black & Whited 1

Sid 2: Hard Lovin’ Woman/The Spanish Archer/Strangeways/Mitzi Dupree/Dead or Alive

Producent: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

__________________________________________________________________________

The House of Blue Light är Deep Purples andra skiva sedan återföreningen med den klassiska och mest framgångsrika versionen av bandet. Föregångaren Perfect Strangers framstår ju idag som en hyfsad platta men den här har inte åldrats väl. Vet inte hur de tänkte? Ibland låter det nästan Rainbow, som i ”Dead or Alive”, och ett av bandets absoluta lågvattenmärke – ”Call of The Wild” – hittar du på denna platta. Det är ett otäckt spektakel till låt som närmast liknar en popdänga.

Jag älskar Deep Purple men den här skivan tar jag inte fram igen. Fast, du kanske vill att jag ska vaska fram guldkornen? Sorry, det finns inga. fast, några låtar som kanske kan sträcka på sig, i förhållande till de övriga, är kanske ”Bad Attitude”, ”Hard Lovin’ Woman” och ”Mitzi Dupree” – där den senare är en sån där underbar nonsenstext signerad Ian Gillan (och som också sägs vara sann). Resten kan du glatt strunta i!

Men, som vanligt sjunger Ian Gillan överjordiskt bra. Älskar den rösten, så nu sitter jag och lyssnar igenom plattan en gång till bara för att få  höra den där fantastiska rösten. Ja, och Ritchie Blackmore passar såklart på att riva av några grymma gitarrsolon. Vad säger ni, ska vi ta en purpleplatta till?

Citatet: ”I said: what is this queen of the ping pong business? She smiled, ‘what do you think – it has no connection with china.’ I said: ‘ooohh, have another drink'” (Mitzi Dupree)

CD: Rising – Rainbow (1976)

Lämna en kommentar

Tarot Woman/Run with the Wolf/Starstruck/Do You Close Your Eyes/Stargazer/A Light in the Black

Producent: Martin Birch Skivbolag: Polydor

__________________________________________________________________________________

När Ritchie Blackmore tröttnade på funkrocken i Deep Purple (eller som han själv uttryckte det ”shoeshine music”) bildade han istället Rainbow. Han ryckte åt sig sångaren Ronnie James Dio och hans band Elf (minus gitarristen, såklart) men redan inför platta nummer två, Rising, sparkade han hela bandet (utom Ronnie) och ersatte dem med supertrummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keybordisten Tony Carey.

Men jag har aldrigt riktigt gillat Rainbow, och främst beror det på keyboardmattorna och gitarrskalorna som liksom dominerar (iallafall) de tidiga Rainbowplattorna. Fast på Rising är det dock fullt ställ och en minut och trettiotvå sekunder in i ”Tarot Woman” visar Cozy Powell var skåpet ska stå med ett fett trumintro. Det måste vara ”the trumintro”; fetaste i rockhistorien. Hela platta lyfter pga av dessa enorma pukmarkeringar. Och visst, det är tungt och svänger något grymt och Ronnie sjunger som en gud, men det är ändå något som saknas (för mig). Men jag kan å andra sidan inte låta bli att ryckas med i svänget – men låtarna är för långa.

Fast det är ju vad jag tycker. De flesta håller nog kanske inte med och menar att jag är en xxxx. Whatever; det är min blogg och jag säger vad jag vill, så det så! Fan, Blackmore var bättre i Deep Purple – så är det bara!

Citatet: ”Mystery to me is something I can’t see but I see you very well” (Do You Close Your Eyes)