Hem

CD: Greatest Hits – The Doors (1996)

Lämna en kommentar

Bild

Hello, I Love You/Light My Fire/People Are Strange/Love Me Two Times/Riders On The Storm/Break On Through/Roadhouse Blues (live)/Touch Me/L.A. Woman/Love Her Madly/The Ghost Song/The End (From Apocalypse Now)

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att jag skrev att jag skulle gå utanför boxen i nästa inlägg men nu öppnades en ny dörr (ursäkta ordvitsen) och då kunde jag inte låta bli att skriva om den här. Slog nämligen upp tidningen och såg att Ray Manzarek gått bort. Och Ray var snubben bakom orgeln i The Doors och således hyfsat viktig för bandets sound. Hen blev 78 år. Men hur som helst, detta ledde också till att jag tog en titt i samlingen och upptäckte den här. Då kan jag ju inte låta bli att skriva några rader om den, eller hur?

Fast det finns nog en anledning till att jag ‘glömt bort’ det här! Det står ‘greatest hits’ på omslaget (som är ohyggligt anskrämligt by the way) men det här är en makalöst tunnsådd samling. The Doors hade visserligen en ganska kort men intensiv karriär fast jag skulle kunna fylla detta inlägg med låt efter låt som saknas på denna samling. Exempel? Okej: ”Moonlight Drive”, ”When The Music’s Over”, Soul Kitchen” och en hel hoper andra.

Mest intressant på den den här samlingen är kanske ”The Ghost Song”, för att den sticker ut. Låten återfinns på plattan An American Poet, som bandet släpptes sju år efter att sångaren Jim Morrison gått bort. Paul A Rotchild, som producerat de flesta av bandets plattor, kallar den dock ”a rape of Jim Morrison” då han menar att dikterna inte alls framförs som Morrison hade velat.  Plattan består alltså av tonsatta dikter som Morrison lämnade efter sig. Överlevande Doors-medlemmar snodde dem helt enkelt för att skapad ny musik . Det låter makabert, och det är det ju. Så här i efterhand tror jag nog att samtliga inblandade ångrar detta tilltag då det inte direkt  gör The Doors arv rättvisa, snarare tvärtom. 

Förresten, när det gäller The Doors kommer jag på att jag är en periodare. Lyssnar på dem med jämna mellanrum men tröttnar ALLTID efter ett tag. Det är den där förbannade orgeln som både ger och tar, och om man lyssnar för länge på The Doors tar den över och det känns som om man käkat både svarta och vita tangenter till frukost, lunch och middag.

Citatet: ”Ninety percent of the time, when he was drunk, he was impossible to deal with. The other ten percent, he transcended himself, and was brilliant. The ten percent is on his records. The other ninety percent is garbage.” (Paul A Rotchild om hur det var att arbeta med Jim Morrison)

Annonser

Film: The Doors (1991)

Lämna en kommentar

Skådespelare: Val Kilmer, Meg Ryan, Kyle MacLachlan m.fl. Regissör: Oliver Stone

_________________________________________________________

Nu kanske ni tror att Skivhyllan blir en filmblogg men ta det lungt – jag gör bara ett litet undantag. Inget annat! Den här filmen är lite speciell då jag såg den två gånger på bio och tillhör den utvalda skaran DVD-filmer jag faktiskt köpt och sett mer än en gång. Det är inte många filmer jag ser om. Bortsett No Country For Old Men, några Tarantino-rullar och något mer så är det sällan jag faktiskt ser en film igen, än mindre köper den. Men visst finns det galet många filmer här hemma; skulle nog kunna skapa en en blogg bara kring barnens filmer men någonstans måste man dra gränsen.

Så varför detta undantag? Tja, den här filmen är bra helt enkelt. Den berättar en intressant historia. Den har fått mig att lyssna en jävla massa på The Doors samt gett mig styrkan att lalla runt på en kyrkogård utanför Paris bara för att få se den där graven i verkligheten (och när jag väl gjorde det blev jag grymt besviken). OBS: jag tror att de numera flyttat graven, så det är knappast värt besväret att åka dit idag.

När jag sedan läste Stephen Davis biografi om Jim Morrison insåg jag att Oliver Stones filmversion är rena rama Disneyversionen. Men det gör inte så mycket, jag gillar filmen ändå. Och så tycker jag att samtliga skådisar gör ett utomordentligt jobb – inte minst Val Kilmer som Jim Morisson och Kyle MacLachlan som organisten Ray Manzarek. Att den bara får 7.1 poäng på Imdb är ju självklart larvigt. 9.5 vore mer rättvist.

Själva storyn är ju enkel. Fyra grabbar träffas och bildar band, och en av dem är aningen mer begåvad än övriga – vilket både bandet och alla andra fattar ganska fort. Den mer begåvade – Morrison – är bandet trogen trots olika erbjudanden, men förvandlas istället till ett riktigt praktarsle. Ja, och sedan går det som det går.

I vilket fall, skön film – med hur mycket bra musik som helst. Och just nu verkar det som om du kan se hela filmen genom att klicka på play nedan.

Citatet: ”Actually I don’t remember being born, It must have happened during one of my black outs.” (Jim Morrison)