Hem

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

CD: Un-Led-Ed – Dread Zeppelin (1990)

Lämna en kommentar

Black Dog/Hound Dog/Heartbreaker (At the End of Lonely Street)/Livin’ Lovin’ Maid (She’s Just A Woman)/Your Time Is Gonna Come/Bring It On Home/Whole Lotta Love/Black Mountain Side/I Can’t Quit You Baby/Immigrant Song/Moby Dick

Producenter: Jah Paul Jo & Rasta Li-Mon Skivbolag: I.R.S.

_________________________________________________________________

Okej, andra och sista inlägget i kategorin ”Zeppelin-Inna-Reggae-Style”. Dread Zeppelin är inte ditt vanliga coverband, de spelar Led Zeppelinklassikerna i baktakt med hjälp av Burger Kingstinna tjockiskopian TortElvis. Fast de gör det bra, må jag säga.

Det här är debutplattan och här koncentrerar de sig på Zeppelinlåtar, med vissa Elvisundantag.  På senare skivor klantar de till det med egna nummer. Fast det här är ju charmigt en liten stund men som helhet blir det tivolitråkigt – för mycket sockervadd i munnen, typ.

Men, jag måste nämna ”Heartbreaker”, ”Whole Lotta Love” och ”I Can’t Quit You Babe” som undantagen som bekräftar regeln. Det borde inte funka men gör det. Och när jag ändå har farten uppe måste jag även nämna ”Immigrant Song” som en kul gest.

Jag älskar Led Zeppelin och gillar det här. Det gjorde även Jimmy Page och Robert Plant som bestämde sig för att mastra plattan. Det, om något, är ett erkännande. Och så kan vi liksom inte komma undan det faktum att ”Heartbreaker” (med Elvisinslag) är en alldeles lysande cover. Det är så det är, liksom. Like it or not.

Citatet: ”Hey, hey, mama, said the way you move gonna make you sweat, gonna make you groove” (Black Dog)

CD: Presence – Led Zeppelin (1976)

Lämna en kommentar


 
Producent: Jimmy Page Skivbolag: Swan Song
_______________________________________________________________________
 
Gosse, här snackar vi underskattad platta med Led Zeppelin. En av mina personliga favoriter, trots det konstiga omslaget. Och här har vi inte att göra med Zeppelins mer välkända låtar, fast ”Achilles Last Stand” och ”Nobody’s Fault But Mine” behöver du ju inte vara ett större fan för att ha hört. De har nämligen överlevt och hamnat på samlingsplattorna.
 
Men resten då? Ja, just det – relativt bortglömt, och det är lite synd. Här går de nämligen tillbaka till det lite mer gitarrbaserade, och på det hela mest trummor, bas och gitarr i sättningen. Att Robert Plant satt i rullstol under inspelningen hörs inte alls, fast visst är han aningen mer nedtonad här, kanske? Anledningen till stolsittandet var en bilolycka som Plant var med om i Grekland innan inspelningarna drog igång.
 
Presence känns som en helhet, där låtarna ibland drar iväg runt tio minuter men där bandet känns som en enhet. Det är svintajt i låtar som ”Royal Orleans” och ”Candy Store Rock”. Trummisen John Bonham är i högform och står själv för mer än hälften av svänget. Ja, för att inte tala om mastiga avslutningen ”Tea For One” som behandlar hemlängtan och ensamhet då man sitter ensam på hotellrummet under turnén och dricker, just det, tea for one.
 
Gör dig själv en tjänst: klicka på länken ovan och lyssna på den här! En undanskuffad klassiker som sitter skönt så här i sommarvärmen. Ha det nu gott, så syns vi nån gång i augusti.
 
Citatet: ”and she said: ‘Don’t you wanna – don’t you wanna cocai-cocai-cocaine?’ Hadn’t planned to – could not stand to try it, fry it” (For Your Life)
 
 

CD: Coda – Led Zeppelin (1982)

Lämna en kommentar

We’re Gonna Groove/Poor Tom/I Can’t Quit You Baby/Walter’s Walk/Ozone Baby/Darlene/Bonzo’s Montreux/Wearing and Tearing

Producenter: Jimmy page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song

_________________________________________________________________________

Led Zeppelin har bara släppt åtta studioalbum men är helt klart ett av världens största band någonsin. Lägg därtill att de bara var aktiva under drygt tio år. En ganska hyfsad prestation med tanke på hur länge vissa av dagens storheter väntar och pausar mellan utgivningarna. Vidare, Zeppelin visade sig ha den goda smaken att lägga av när en av medlemmarna oväntat föll bort – och det är ju få förunnat (fler band borde följt deras exempel).

Bortsett ett gig på Live Aid och nån privat bröllopsspelning så har bandet konsekvent vägrat att återförenas. Ja, fast 2007 återförenades de för en spelning i London (med Bonhams son Jason på trummor – kan inte bli mer återförening än så) och då kastade sig över en miljon människor över sina datorer och försökte få tag i biljetter – men få fick tag i de eftertraktade plåtarna och sidan krashade. Därefter spekulerades det om en återföreningsturné men sångaren Robert Plant hade dock den goda smaken att låta bli.

Men vad menar  jag nu? Ett återförenat Led Zeppelin är väl rena himmelriket? Jo visserligen, men ibland måste man nog låta saker och ting vila. För om ni tänker efter, hur bra var egentligen bandets sista platta In Through The Outdoor? Precis, inte alls! Även om Zeppelin släppt några grymma plattor så blev de ju inte bättre på slutet. Det finns liksom en anledning till att de fortfarande är så stora – nämligen för att de la av i tid!

En del menar på att Coda är deras nionde och sista platta, men jag tycker inte riktigt att den räknas. Visst, det är en Led Zeppelin-platta och låter som Led Zeppelin men gavs ut postumt, dvs efter att de hittat trummisen John Bonham död i den allra vanligaste rockdöden (somnat med spyan i halsen). Coda består av ett hopkok av låtar som liksom blivit över – och det hörs, då detta inte är en helt jämn platta.

Allra bäst är bluescovern ”We’re Gonna Groove” och sannslösa Willie Dixon-tolkningen ”I Can’t Quit You Babe”. Den senare fanns ju med även på debuten men den här versionen, inspelad under ett soundcheck, är ännu vassare. Resten är sådär. Vore det inte för det sjaskiga ljudet i ”Wearing and Tearing” så hade jag nog kallat den ”klassiker” och när jag verkligen vill att det här ska vara bra, ja då stampar jag takten som en galning till ”Darlene” – trots att det egentligen är sådär. Men ”Poor Tom” är ju kul, eller?

Nåja, jag älskar Led Zeppelin och har lyssnat grymt mycket på den här plattan. Fast det beror nog mest på att jag spelat sönder de där andra åtta studioplattorna och diverse liveutgåvor. Det här är alltså ingenting för den som inte känner till bandet – då börjar man liksom i andra änden.

Citaten: ”Coda was released, basically, because there was so much bootleg stuff out. We thought, ”Well, if there’s that much interest, then we may as well put the rest of our studio stuff out”” (Jimmy Page om varför bandet släppte Coda).

”They were good tracks. A lot of it was recorded around the time punk was really happening… basically there wasn’t a lot of Zeppelin tracks that didn’t go out. We used everything” (John Paul Jones förklarar vidare).

CD: Fate of Nations – Robert Plant (1993)

Lämna en kommentar

Calling to You/Down to the Sea/Come into my Life/I Believe/29 Palms/Memory Song (Hello Hello)/If I Were a Carpenter/Colours of a Shade/Promised Land/The Greatest Gift/Great Spirit/Network News

Producenter: Chris Hughes & Robert Plant Skivbolag: Es Paranza

_____________________________________________________________________________

Tryckte in den här cd:n i bilstereon härom dan. Mest för att jag minns den som en riktigt bra soloplatta med Robert Plant. Kanske också för att jag härom dan lånade en bok med titeln 29 Palms – tillika namnet på en av de mer kända låtarna på den här plattan. Det kanske faktiskt var så att jag lånade den där boken för att titeln påminde mig om just den där Plantlåten. Hur som helst, boken och låten har inte med varandra att göra – förutom att den förstnämnda utspelar sig i staden 29 Palms och låten handlar om denna stad.

Nej, det där blev en flummig start på ett inlägg. ”29 Palms” är faktiskt en ganska skön bilåkarlåt, om än monoton, men det jag minns mest från den här skivan är de mer akustiska delarna i låtar som ”Down To The Sea”, ”Come Into My Life”och covern ”If I Were A Carpenter”. Men den har liksom inte riktigt åldrats med värdighet – eller så är det jag som har åldrats med desto mer värdighet. Ha, kanske inte?

Hade så mycket att säga om den här i bilen, när jag hörde den. Alla associationer. Det ena och det andra. Nu är allt borta. Ska ta med mig skivan in nästa gång jag är i bilen. Trycker in den i hyllan igen. Den kanske måste vila några år till. Eller så är den övermogen. Vet inte – fast fan vad besviken jag blev. Har ju liksom alltid hävdat att Fate of Nations är en bra platta, kanske hans bästa soloplatta. Nu vet jag varken ut eller in.

Citatet: ”Hallelujah, hallelujah, .. oil, oil” (Network News)

CD: II – Led Zeppelin (1969)

2 kommentarer

 

Whole Lotta Love/What Is and What Should Never Be/The Lemon Song/Thank You/Heartbreaker/Living Loving Maid (She’s Just a Woman)/Ramble On/Moby Dick/Bring It On Home

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________

Jag tror att det var med ”Whole Lotta Love” som Led Zeppelin blev odödliga och lite onåbara. Jag menar, gör om det om ni kan! Om det finns en låt som står över alla andra låtar i hela jävla världen så är det nog ”Whole Lotta Love”. Riffet är ju fetare än ett elefantarsle på semester. Du kan koppla på hur många distpedaler du vill, ansluta ett kärnkraftverk eller två och klä dig själv i taggtråd – du kommer ändå inte i närheten. David Coverdale har ju lagt ner hela sin själ i ett livslångt försök att skapa en lika snuskigt sofistikerad text men aldrig lyckats. Lägg sedan till John Bonhams oljeplattformstunga grundkomp, John Paul Jones ångvältsbas och Robert Plants ”ahh ahh” och du förstår att det här är rockhistoria. Och sedan, efter en och en halv minut, då kommer ett helt utflippat och pårökt brejk, som liksom gör låten ännu bättre.

Det räcker egentligen där – klassiker, liksom. Men det blir ju inte sämre av att resterande låtar också är små klassiker (på sitt sätt). Allt byggt på en stadig bluesgrund, som i ”Heartbreaker” och ”What Is and What Should Never Be”. Tycker också att ”Thank You” är en något underskattad Zeppelinlåt med en närmast popdoftande refräng.

II är långt ifrån den platta med Led Zeppelin jag lyssnat mest på. Den är bra men något splittrad, och dess placering på bästalistor har egentligen mest att göra med förstaspårets oantastliga storhet. Ja, och möjligtvis det sega och blytunga riffet i ”Heartbreaker”. Här hittar du också klassiska trumsolot ”Moby Dick”, men det finns liveversioner (inspelade några år senare) som spöar skiten ur studioversionen – och live sträcker solot gärna ut sig en aning och varar si sådär tjugo minuter. Det var sjuttiotal mina vänner – och då var faktiskt trumsolon lika långa som lunchraster fullt möjliga.

Citatet: ”Shake for me girl, I wanna be your backdoor man” (Whole Lotta Love)

CD: Raising Sand – Robert Plant / Alison Krauss (2007)

Lämna en kommentar

 

Rich Woman/Killing the Blues/Sister Rosetta Goes Before Us/Polly Come Home/Gone, Gone, Gone (Done Moved On)/Through the Morning, Through the Night/Please Read the Letter/Trampled Rose/Fortune Teller/Stick with Me, Baby/Nothin/Let Your Loss Be Your Lesson/Your Long Journey

Producent: T Bone Burnett Skivbolag: Rounder

___________________________________________________

Här har du 2007 års bästa platta om du frågar mig. Smått fantastisk liten skiva det här, och när du lyssnar igenom den förstår du varför Robert Plant inte vill köra återföreningsrundan med forna kompisarna i Led Zeppelin. Respekt! Det finns så mycket annat att göra, och som kan bli så mycket bättre. Raising Sand är ett utmärkt exempel på detta!

Jag hade ingen som helst koll på Alison Krauss innan jag hörde det här och har väl inte intresserat mig speciellt mycket för henne sedan dess heller. Hennes vanliga stallplats, i bluegrassbåset, intresserar mig måttligt men det här är ett magiskt möte mellan två världar. Och det ska självklart till en demonproducent som T Bone Burnett till att fatta det.

Här låter han Krauss och Plant botanisera bland klassiker med Gene Clark, Everly Brothers, Tom waits och många andra. Och det blir överjordiskt bra! Till och med ”Please Read The Letter”, som först dök upp på trötta Page & Plant-samarbetet Walking In To Clarksdale från 1998 låter bra.

Den här skivan hyllades unisont och fick utmärkelsen årets platta vid Grammy Awards. Jag hoppas att du inte har missat den. Tanken var också att duon skulle spela in en uppföljare men efter några försök i studion lade de ner projektet. Varför vet jag inte, men Robert Plant har sagt i nån intervju att det inte funkade. Tjaha, man får nöja sig med det lilla!

Citatet: ”If you change your way baby you might get me to stay baby, ya better hurry up if ya dont wanna be alone … or I’ll be gone” (Gone Gone Gone)

CD: Groovus Maximus – Electric Boys (1992)

Lämna en kommentar

 

Groovus Maximus/Knee Deep In You/Mary In The Mystery World/Fire In The House/The Sky Is Crying/Bed Of Roses/She’s Into Something Heavy/Dying To Be Loved/Bad Motherfunker/When Love Explodes/Tambourine/Tear It Up/March Of The Spirits

Producent: Electric Boys Skivbolag: Vertigo

____________________________________________________________________________

Jag tänkte såhär; det är väl lika bra att vi tar och betar av plattorna med Electric Boys direkt. Då har vi det gjort – och så var det ett jävligt bra band. Fast ‘var’ är kanske inte rätt ord för ni vet ju, sedan tidigare inlägg, att boysen återförenats och släpper plattan And Them Boys Done Swang inom kort. Så, Electric Boys är fortfarande – frågan är ju om de fortfarande är bra?

Nåväl, Groovus Maximus är ju en fånig titel med ett grymt fult omslag, men det här är en riktigt bra platta. Men man får passa sig för att jämföra den med tidigare alster; för här har mycket av funken tyvärr försvunnit. Det är synd, men som svensk rockplatta betraktad så är den riktigt bra. Trummisen Nicklas Sigevall goes John Bonham all over the place och det där ryktet om att han skulle vara aktuell som trummis då Page och Plant återförenades men inte fick jobbet då han påminnde allt för mycket om gamle bandkamraten Bonham, kan mycket väl vara sant . Sigevall är/var en av Sveriges bästa trummisar, så är det bara!

Men hur låter det här då? Tja, ta bort funken och lägg till en jävla massa Led Zeppelin och annan 70-talsrock så är du på pricken. Ibland är det sjukt bra och tungt, som i titelspåret. Ibland blir det lite löjligt, som i ”Bed of Roses”. Förutom nämnda ”Groovus Maximus” heter mina favoriter ”Knee Deep In You”, ”Fire In The House” (skönt seeeegt riff där du!), ”The Sky Is Crying”, ”Tambourine”, ”Bad Motherfunker” och blytunga munspelsrapsodin ”Tear It Up”.

Tanken var väl att Electric Boys skulle slå stort med den här plattan men det ville sig inte riktigt. Sångaren Conny Bloom tyckte sig ha skrivit den där stora kärleksballaden som  skulle ge dem gratisskjuts upp bland de stora stjärnorna och surnade till när skivbolaget inte höll med. Bandet spelade då in en egen video som inte kostade många dollar men sucéen uteblev dock. Du kan se resultatet här. Och när plattan floppade skylldes det såklart på skivbolag som inte satsade på dem – men med facit i hand vet vi ju alla att det var den där berömda grungevågen som kom och sköljde bort band som Electric Boys. Det hela låg liksom inte i skivbolagets händer.

Kolla in klippet nedan där de återförenade elektriska pojkarna plöjer igenom titelspåret. Ljudet må vara skit, men visst finns svänget kvar? Ja, och så har vi en platta kvar med elpöjkarna!

Citatet: ”Funky power it’s a must ….. groovus groovus maximus”

LP: Now and Zen – Robert Plant (1988)

Lämna en kommentar

Sid 1: Heaven Knows/Dance on My Own/Tall Cool One/The Way I Feel/Helen of Troy

Sid 2: Billy’s Revenge/Ship of Fools/Why/White, Clean and Neat/Walking Towards Paradise

Producent: Robert Plant, Tim Palmer &  Phil Johnstone Skivbolag: Es Paranza

_____________________________________________________________________________

Robert Plant var väl inte ens trettio år gammal när Led Zeppelin lade ner verksamheten? Sedan dess har han fajtats med legenden om Zeppelin och på något sätt försökt leva upp till det. Men det går ju inte. Och det är först på senare år som Plant hittat hem och faktiskt slappnat av – nu sitter han bekvämt i gubbrockfåran och verkar trivas som fisken i vattnet.

Now and Zen är en åttiotalare, och det märks inte minst på ljudet – som är hopplöst daterat. Här gästar Zeppelinkollegan Jimmy Page på två spår men det hjälper inte mycket. När plattan kom fick Plant några hits men idag låter det inte speciellt kul. Kanske skulle några låtar funka om han kör dem live idag, men jag tror inte att Plant skulle ta i en låt som ”Tall Cool One” ens med tång idag.

Den enda låten som överlevt och faktiskt fortfarande är bra heter ”Ship of Fools”. Det är en vacker ballad där Plants röst kommer fram. Annars är detta inte mycket att ha – vilket tyvärr gäller merparten av Robert Plants solokarriär. Det är först nu på senare år som han fått till  det, inte minst genom samarbetet med Alison Krauss för några år sedan.

Citatet: ”I’m your your tall cool one with the crazy feet”

CD: III – Led Zeppelin (1970)

Lämna en kommentar

Immigrant Song/Friends/Celebration Day/Since I’ve Been Loving You/Out on the Tiles/Gallows Pole/Tangerine/That’s the Way/Bron-Y-Aur Stomp/Hats Off to (Roy) Harper

Producent: Jimmy Page Skivbolag: Atlantic

__________________________________________________________________________

Världens bästa Led Zeppelins tredje platta. Nu är den ju hyllad och anses av kritiker som en av bandets allra bästa plattor men när Zeppelin släppte III var mottagandet dock ganska splittrat eftersom det inte fanns nån ny ”Whole Lotta Love”. Bandet bytte riktning och då blir ju kritiker förvirrade! Det är också lätt att glömma bort att Led Zeppelin aldrig var några kritikerfavoriter, de gav t.om. ut sin sista platta i en brun papperspåse eftersom den sågats i pressen. Nu är de däremot allas älsklingar, och så även III.

Inledningsvis låter allt som som på tidigare plattor med ett dundrande riff i ”Immigrant Song”. Därefter tonar de ner med akustiska låtar som drar åt folkmusikhållet, och de mest lyckade försöken heter ”Friends”, ”Gallows Pole” och ”That’s The Way”. Den här plattan och inte minst uppföljaren IV visar Led Zeppelins bredd, och är nog anledningen till att de fortfarande är ett av världens största band.

Sedan finns det ju en och annan rockrökare. Ha, kan man säga rockrökare? Näväl, i ”Out On The Tiles” lägger trummisen John Bonham ut en skönt avig rytmräls och ”Since I’ve Been Lovin You” är väldens skönaste och mest baktunga blues. Led Zeppelin ska ju också ha respekt för att de la av i tid, för när Bonham dog lade de ner verksamheten och har bara gjort några enstaka framträdande, med Bonhams son, sedan dess. Sist de återförenades var på en hyllningsgala för Ahmet Ertegun 2007 och då försökte över en miljon människor få tag i biljetter på nätet. Intresset finns alltså, men sångaren Robert Plant håller konsekvent emot och vägrar delta i några längre utsvävningar. Och visst känns det ganska skönt, för var tid har sitt. Och det här var 1970 (men håller fortfarande).

Citatet: ”Hammer of the gods will drive our ships to new land, to fight the horde, sing and cry: Valhalla, I am coming!”