Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: Inferno: last In Live – Dio (1998)

Lämna en kommentar

CD 1: Intro/Jesus, Mary & the Holy Ghost/Straight Through the Heart/Don’t Talk to Strangers/Holy Diver/Drum Solo/Heaven and Hell/Double Monday/Stand Up and Shout/Hunter of the Heart

CD 2: Mistreated”/Catch the Rainbow/Guitar Solo/The Last in Line/Rainbow in the Dark/The Mob Rules/Man on the Silver Mountain/Long Live Rock and Roll/We Rock

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Mayhem Records

____________________________________________________________

Den lille mannen i nätbrynja återförenades med Black Sabbath, släppte en mindre lyckad platta (Dehumanizer) och kunde väl återigen inte riktigt dra jämnt med Sabbathveteranerna Geezer och Iommi utan repriserade sin avgång och tog ännu en gång trummisen Vinny Appice med sig och återförenade sitt eget band Dio. Efter två ännu mindre lyckade plattor (Strange Highways och Angry Machines) ger bandet ut en liveplatta som dokumenterar turnésvängen de gjorde i och med den sistnämnda plattan.

Tja, Ronnie James Dio var inte riktigt på topp på 90-talet, sett till låtkvalité – men han skulle ju senare gaska upp sig och lyckas uppnå kultstatus innan han tyvärr gick bort för drygt två år sedan. Fast som liveplatta är det här inte direkt dåligt, bara lite tråkigt. Att låtarna från tidigare nämnda plattor drar ner intrycket är ju ganska självklart men annars blandar Ronnie i vanlig ordning låtar från karriären. Det blir Dioklassiker, lite Rainbowgodis och så ”Heaven and Hell”, såklart.

Är inte helt på det klara med vad som gör det tråkigt. Det låter lite baktung. Eller det kanske beror på den där gitarristen, Tracy G? Jag vet inte riktigt, men jag lyssnar sällan på den här. Känner att intensivt korta och allmänt nerskrivna liveplattan Intermisson från 1986 ger mer än det här. På 36 minuter lyckas de liksom skapa mer än på detta dubbelalbum.

Men vad vet jag? Nu kanske jag är onödigt hård? Dio var ett grymt band och jag lyssnade mer eller mindre sönder bandets tre första plattor. Så, jag kanske bara är dumnostalgisk nu – men vaddå? Kan man begära mer av en sliten bloggskribent en sketen måndagkväll?

Citatet: ”Well if you liked the last one you probably really like this one”

CD: Master of the Moon – Dio (2004)

Lämna en kommentar

One More for the Road/Master of the Moon/The End of the World/Shivers/The Man Who Would Be King/The Eyes/Living the Lie/I Am/Death by Love/In Dreams

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Sanctuary

_____________________________________________________________

Höjer ett par förvånade ögonbryn över det faktum att jag har den här, tionde och sista, plattan med Dio. Kanske inte minst då jag faktiskt slutade lyssna på Dio i och med ganska tråkiga Dream Evil. Master of the Moon blev gruppens sista även om Ronnie James spenderade de sista åren i livet tillsammans med sin gamla Black Sabbath-kollegor, fast under namnet Heaven and Hell. Men det där känner du väl redan till?’

Nu undrar du om jag ska såga det här? Inte alls, men akta er för inledande ”One More For The Road”, för maken till tråkigt gitarrljud och klonkiga trummor går knappt att hitta. Hemskt! Men därefter bevisar den gode Ronnie att han fortfarande gjorde lungmos av konkurrenterna 2004 – lyssna inte minst på titelspåret och skönt storslagna ”The Man Who Would Be King”. Det är bara synd att det låter well papp-klädd hemmastudio om hela inspelningen. Några av dessa låtar är värda ett bättre öde.

Sedan finns det ju självklart småtråkiga låtar med trötta gamla riff men jag har även svårt att värja mig mot saker som ”The Eyes”, ”The End of The World” och lite småroliga ”I Am” – med sedvanliga Dioliknelser. Nu är jag kanske lite söndagssnäll i min bedömning men om Ronnie hade ringt upp nån hyfsat meriterad producent så tror jag nog att den här plattan hade varit en vändpunkt i gruppen Dios nedåtgående popularitetsspiral. Sedan kan du ju inte jämföra den här plattan med de där två första  från tidigt 80-tal då det är helt andra musiker. Det vore inte rättvist.

Citatet: ”In my invisible dreams when no one is watching I’d make the whole world blind and I’d be free” (The Eyes)

LP: Holy Diver – Dio (1983)

Lämna en kommentar

Sid A: Stand up and Shout/Holy Diver/Gypsy/Caught in the Middle/Don’t Talk to Strangers

Sid B: Straight Through the Heart/Invisible/Rainbow in the Dark/Shame on the Night

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Vertigo

____________________________________________________________________________

Det här är banne mig en riktig klassiker – inte minst för mig. Jag var ju faktiskt med och minns, även om jag kanske inte var så gammal. Precis som dina äldre syskon minns Led Zeppelin eller hur farsan din minns The Beatles eller farfar kanske stampar takten till ”Rock Around The Clock” och minns en klassiker. Jag älskar också det där men kan inte riktigt minnas tillbaka, för jag var ju inte med då det begav sig. 

Dio minns jag dock klart och tydligt första gången jag hörde. Skivan var nyss utkommen och jag minns det där långa introt och hur låten sedan drog igång med ett stenhårt fast medryckande riff. Och trummorna sedan? Var det Animal från Mupparna som satt bakom pukarna för jävlar vad det smattrade på, mest hela tiden. Sedan rösten. Lite större, lite mäktigare än allt annat jag hört. Senare såg jag en bild på sångaren Ronnie James Dio och fick inte ihop det. Hur kunde man vara en tvärhand hög men ändå låta så fasansfullt mäktig? Jag hade väntat mig något i stil med besten som svingar kedjan på omslaget.

Ja, kanske ska nämna något om konvolutet också. Det är klassiskt; elakt, brutalt och vad man skulle kunna kalla ‘pure evil’. En djävulsliknande demon med lysande ögon som stiger upp mot en askgrå horisont och svingar piskan runt den stackars prästen som försvinner ner i havet. Han var mycket för den där symboliken, Ronnie. Det var himmel eller helvete, eld och vatten, ängel och lögnare – fast ”angel and liar” låter förstås mycket tuffare.

Varenda låt är en klassiker. Redan efter inledande energiknippet ”Stand Up and Shout” och redan nämna rockklassiker ”Holy Diver” är man ju helt slut av att behöva spela gitarr och lufttrummor. Fast de lugnar ner sig och blir snudd på melodiösa i ”Gypsy” och ”Caught In The Middle” för att sedan dra upp tempot någon minut in  i ”Don’t Talk To Strangers”. Och sådär håller det på – och visst känner du igen slingan i ”Rainbow In The Dark”?

Ni ser ju redan på låttitlarna att de är fyllda med symboliska budskap, ofta snudd på clichéartade. Eller vänta nu; de är clichéartade och fyllda till bredden med klyschor. Men, till skillnad från när t.ex. Lenny Kravitz vräker ur sig rockklyschor, så funkar det. Det gör det på något sätt lite bättre. Och så rösten, den är stor. Ja, eller var stor – Ronnie försvann ju tyvärr i magcancer förra året. Men, som många andra stora rockröster blev hans omfång inte mindre med åren utan han sjöng ta mej fan bättre sextioårsåldern.

Jag tror inte att jag kan vräka ur mig mer nu. Det här är så fruktansvärt bra och jag har lyssnat så mycket på den här plattan att jag är tämligen övertygad om att jag skulle kunna nynna hela plattan för dig och då få med varenda pukslag och varenda solo – om du bara bad mig.

Citatet: ”Ride the tiger, you can see his stripes but you know he’s clean … Oh don’t you see what I mean” (ehhh, njae… är inte helt hundra på vad du egentligen menar Ronnie, om jag ska vara ärlig)

LP: Long Live Rock n Roll – Rainbow (1978)

Lämna en kommentar

Sid 1: Long Live Rock ‘n’ Roll/Lady of the Lake/”L.A. Connection/Gates of Babylon

Sid 2: Kill the King/The Shed/Sensitive to Light/Rainbow Eyes

Producent: Martin Birch Skivbolag: Polydor

_______________________________________________________________________

Innan jag tar ett litet blogguppehåll så blir det lite klassisk hårdrock. Ronnie James Dios sista platta med Rainbow inköpt för en sketen tjuga på nåt skivstråk. Och visst har jag luftat mina åsiker om denna grupp i tidigare inlägg? Är ju kanske inte överförtjust i Rainbow men den här skivan är nog ändå lite bättre än övriga. Eller jag kanske bara inbillar mig? Men visst är det inte lika jämntjockt med klaviaturmattor; lite mer gitarrbaserat, visst?

Nåväl, ni har väl med allra största säkerhet hört titelspåret ”Long Live Rock n Roll” och svängiga ”Kill The King”, där trummisen Cozy Powell bankar skinnen buckliga i vanlig ordning. Annars bjuder Ronnie på fantasytexter i låtar som ”Lady of The Lake” och ”Gates of Babylon”, i vanlig ordning. Och så avslutar de med mastodontballaden ”Rainbow Eyes”, som lider lite ”Stairway To Heaven”-komplex men ändå funkar – kanske för att den aldrig drar iväg och blir rockig som just Stairway?

Personligen föredrar jag det tunga riffet i ”L.A. Connection” och lite mer flummiga inledande bluesjammet i ”The Shed”. Mest kanske för att det låter mindre Rainbow än vanligt? Nåja, på det hela (enligt min mening) en riktigt bra platta med Ritchie Blackmores Rainbow – och härefter tog Graham Bonnet över sjungandet. Bandet fick visserligen en hit med snudd på poppiga ”Since You Been Gone” men Bonnet fick kicken redan efter en skiva, och när sedan Joe Lynn Turner tog över blev bandet något annat. Han har grym röst den där Turner men det blev liksom ett helt annat band då, och något med den sättningen har jag icke.

Det var nog allt. Får se om jag får ett ryck och avhandlar ytterliggare en eller kanske två plattor innan jag tar bloggsemester på allvar i några veckor. Den som lever får se, som man säger. Man jag sitter ju med en grym zeppelinare i handen, så kanske …..

Citatet: ”With a bubbly turn now the water should churn and push it way from the core and a lady in white will bring sun to the night brighter than ever before” (Lady of The Lake)

CD: Diamonds (The Best of) – Dio (1992)

Lämna en kommentar

Holy Diver/Rainbow In The Dark/Dont Talk To Strangers/We Rock/The Last In Line/Evil Eyes/Rock ‘N’ Roll Children/Sacred Heart/Hungry For Heaven/Hide In The Rainbow/Dream Evil/Wild One/Lock Up The Wolves

Producent: ronnie James Dio & Tony Platt  Skivbolag: Vertigo

________________________________________________________________________________

Härom året spretade den lille mannen med pek- och lillfinger och hytte med näven för sista gången då han var tvungen att ge upp kampen mot magcancer. RIP Ronnie James Dio.

Den här samlingsplattan har ingenting med detta att göra då den gavs ut redan 1992 men om du letar efter en bra samling med bandet Dio, ja då är nog det här den bästa. Han gav ut ytterliggare några plattor efter den här men jag tror inte att något av detta platsar på denna samling. Personligen rekommenderar jag de två första plattorna – allt det bästa finns liksom på dem. Men visst, här finns en och annan låt som förtjänar sin plats i en ‘best of’-samling.

”Sacred Heart” är ju grymt tung – tagen från tredje plattan med samma namn – och så diggar jag det stela riffet i ”Dream Evil”. Dio var grymt bra fram till den tredje plattan. Därefter tog nån tänkande skivbolagssnubbe och keyboardmattorna över. Det blev inte lika roligt efter det. Men visst, ”Lock Up The Wolves” är ju tung som en hel dumper – fast visst saknar man drivet från de tidigare låtarna?

Inte så mycket mer att säga! Ronnie James Dio var en jävel på att sjunga och målade upp George Lucasliknande Drakar och Demoner-landskap i sina texter. Det var sån han var, varken mer eller mindre – och så råkade han sitta på en av de bästa rösterna också. Han älskade motssättningar; gott mot ont och så vidare. I ”Rock n Roll Children” hittar du fler rockklyschor än du klarar av. Du kan citera och samla en container men ändå ha över.

Så är det!

Citatet: ”They were paper and fire, angel and liar – the devil of one another”

CD: Rising – Rainbow (1976)

Lämna en kommentar

Tarot Woman/Run with the Wolf/Starstruck/Do You Close Your Eyes/Stargazer/A Light in the Black

Producent: Martin Birch Skivbolag: Polydor

__________________________________________________________________________________

När Ritchie Blackmore tröttnade på funkrocken i Deep Purple (eller som han själv uttryckte det ”shoeshine music”) bildade han istället Rainbow. Han ryckte åt sig sångaren Ronnie James Dio och hans band Elf (minus gitarristen, såklart) men redan inför platta nummer två, Rising, sparkade han hela bandet (utom Ronnie) och ersatte dem med supertrummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keybordisten Tony Carey.

Men jag har aldrigt riktigt gillat Rainbow, och främst beror det på keyboardmattorna och gitarrskalorna som liksom dominerar (iallafall) de tidiga Rainbowplattorna. Fast på Rising är det dock fullt ställ och en minut och trettiotvå sekunder in i ”Tarot Woman” visar Cozy Powell var skåpet ska stå med ett fett trumintro. Det måste vara ”the trumintro”; fetaste i rockhistorien. Hela platta lyfter pga av dessa enorma pukmarkeringar. Och visst, det är tungt och svänger något grymt och Ronnie sjunger som en gud, men det är ändå något som saknas (för mig). Men jag kan å andra sidan inte låta bli att ryckas med i svänget – men låtarna är för långa.

Fast det är ju vad jag tycker. De flesta håller nog kanske inte med och menar att jag är en xxxx. Whatever; det är min blogg och jag säger vad jag vill, så det så! Fan, Blackmore var bättre i Deep Purple – så är det bara!

Citatet: ”Mystery to me is something I can’t see but I see you very well” (Do You Close Your Eyes)

Older Entries