Hem

CD: Gold – Ryan Adams (2001)

Lämna en kommentar

gold

New York, New York/Firecracker/Answering Bell/La Cienega Just Smiled/The Rescue Blues/Somehow, Someday/When the Stars Go Blue/Nobody Girl/Sylvia Plath/Enemy Fire/Gonna Make You Love Me/Wild Flowers/Harder Now That It’s Over/Touch, Feel and Lose/Tina Toledo’s Street Walkin’ Blues/Goodnight, Hollywood Blvd

Producent: Ethan Johns Skivbolag: Lost Highway Records

___________________________________________________________________________________________

Det sägs att Ryan Adams kastat ut folk från sina konserter då någon överförfriskad i publiken, som en liten humoristiskt gest till att han många gånger förväxlats med en viss Bryan, ölrusigt hojtat efter ”Summer of 69”. Lite fånigt kan tyckas, men det där var nog mest när han krökade. Adams har lagt av med både droger och alkohol sedan några år tillbaka och är nog inte lika stingslig längre. (OCH: för att visa Ryan respekt struntar jag att tagga Bryan i detta inlägg.)

Nåväl, man kan säga att Gold är ett mästerverk. Det är iallafall den platta jag använder som måttstock för att bedöma om en Adamsplatta är bra eller mindre bra. Det här är definitivt min favorit med honom och jag tror inte att han har fått till en jämnare samling låtar sedan denna. Många fantastiska låtar har det blivit, men inge lika helgjutna plattor som Gold.

Tror också att denna, hans andra soloplatta, blev det stora genombrottet med låtar som ”New York, New York”, ”Firecracker”, ”Answering Bell” och ”La Cienega Just Smiled” – som också inleder plattan (just i den ordningen). På ”Answering Bell” gästar även Adam Duritz från Counting Crows med ett skönt bakgrundsmässande.

Sviten med topplåtar slutar dock inte där utan fortsätter mer eller mindre genom hela platta. Fast med några dalar såklart. Det är dock skönt att han kränger iväg ett tiominutersjam i ”Nobody Girl” och får till ett fett rocksväng i ”Enemy Fire”. Det som sticker ut här blir alltså inte udda eller dåligt.

Sedan är frågan om han inte är som allra allra bäst i avskalade nummer som ”Sylvia Plath” och ”When The Stars Go Blue”. Inte minst i den senare. Fast det klart, det ena ger ju det andra; men andra ord – en smått perfekt samling låtar i den lite mer nyodlade och moderna countryrockfåran.

Gott så!

Citatet: ”Did I slip? I know I stumbled.” (Answering Bell)

Annonser

CD: Easy Tiger – Ryan Adams (2007)

Lämna en kommentar

Easy Tiger

Goodnight Rose/Two/Everybody Knows/Halloweenhead/Oh My God, Whatever, Etc./Tears of Gold/The Sun Also Sets/Off Broadway/Pearls on a String/Rip Off/Two Hearts/These Girls/I Taught Myself How to Grow Old

Producent: Jamie Candiloro Skivbolag: Lost Highway Records

____________________________________________________________________________

Det var ett tag sedan sist, jag vet. Det blir svårare och svårare att hitta de där skivorna jag inte skrivit om då de liksom blandades huller om buller när vi flyttade för några månader sedan. Men, plötsligt hittar man riktiga pärlor som av någon konstig anledning inte hittat till bloggen ännu. Detta och nästa inlägg kommer således att handla om Ryan Adams.

Ni minns kanske hur jag för några inlägg sedan länkade en artist till filmen This is 40? Det där är verkligen en riktig skitfilm som egentligen inte förtjänar att nämnas ytterligare men det går faktiskt att länka även Ryan Adams till denna Hollywoodsörja. Av den enkla anledningen av att han är med i  ….. gaaaah, SPOILERVARNING …. slutscenen. Och även om det är något förutsägbart så är det kanske det enda de lyckades med i filmen – att plantera Adams i slutet (framförandes låten ”Lucky Now”, som dock inte finns med på denna skiva). Filmen handlar ju nämligen delvis om en krisande 40-åring i skivbranschen och då han inte hänger med i ”dagens musikklimat” passar ju Adams in som en perfekt kompromiss där på slutet; en artist för honom som är relativt ung med ändå lutar sig på grunder andra singer/songwriters byggt upp åratals tidigare.

Fast det har ju inte så mycket med den här skivan att göra. Nej, det var bara någonting som slog mig nu när jag sitter här och lyssnar på Adams nionde platta Easy Tiger. Den är riktigt bra. En av hans bättre, och då ska ni veta att Ryan Adams kan vara grymt ojämn men har hyllats och geniförklarats fler gånger än de flesta 38-åringar. Precis som vissa andra artister i genren (säg Neil Young) är han produktiv och tänker inte alltid två gånger innan har släpper ifrån sig en samling låtar. Resultatet varierar, minst sagt. Fast på senare år har han slagit av på utgivningstakten en aning vilket också gjort skivorna något jämnare.

Här är det mestadels något avskalat och halvakustiskt, bortsett inledande ”Goodnight Rose” och småskojiga ”Halloweenhead” (vad nu det egentligen är). Vet heller inte hur personliga texterna egentligen är men jag får känslan av att Adams bearbetar en havererad relation och det är textmässigt ganska deppigt. Inte minst i vackra låtar som ”Two” och ”Everybody Knows”. Men deppigt blir ju många gånger bra, och här visar han verkligen sin styrka som textförfattare. Vidare är det enkelt! Låtarna är korta samt utan krångliga arrangemang – vilket här visar sig vara alldeles utmärkt. Kan verkligen rekommendera den här skivan, inte minst om du vill ha en bra introduktion till Ryan Adams – och då kommer du ju självklart upptäcka att han skrivit galet många bra låtar, och att bandet Whiskeytown (som Adams var med i) är/var sjukt underskattade.

Fast det är ju en annan historia.

Citatet: ”You come to me sometimes when I’m thinking like a cannonball shooting out a canyon …. and I forget whatever it was I was thinking about” (Everybody knows)

Julinlägg – årets skivor 2011

Lämna en kommentar

Härom veckan läste jag en grymt pretentiös liten artikel i DN där skribenterna tävlade i konsten att göra den coolaste och mest obskyra listan över årets bästa plattor 2011. Det kändes löjligt att läsa, och i många fall var det förmodligen inte det skribenten lyssnat mest på utan vad som kändes bäst och mest rätt att kalla årets platta. Jag gör det lite enklare för mig själv. Kollar Spotifylistan för en snabb koll på vad jag egentligen lyssnat mest på under 2011 – om vi nu koncentrerar oss på plattor släppta detta år.

Jag är inte helst säker på rangordningen, men tror att den stämmer ganska bra. Således:

1. Dream Theater A Dramatic Turn of Events Känns konstigt att jag nu kommer ut ur Dream Theater-garderoben men detta är utan tvekan den platta jag lyssnat på mest detta år. Äntligen fick de till det, och om det har med avhoppade Mike Portnoy eller nytillskottet Mike Mangini att göra låter jag vara osagt. Förmodligen inget av det.

2. ChickenfootIII Det här är inte fullt lika bra som debuten men visst funkar det. Bredbenta riff som slår undan benen på undertecknad. Konstigt nog döpt III när det i själva verket är andra plattan.

3. OpethHeritage Ett band jag egentligen inte gillar. Har har haft svårt för growlandet – och har det fortfarande. Lyckligtvis har de skippat detta på denna smått genialiska proggavancerade lilla skiva. Snyggt Jan Johansson-intro som sedan visar sig vara något helt annat.

4. Counting CrowsAugust and Everything After Live at Town Hall Nostalgi är ordet. Har givetvis beställt dvd:n men då den var slut på lagret får jag snällt vänta. Gaaaah, det var ju min julklapp till mig själv.

5. Rival SonsPressure and Time Grym Led Zeppelin ripoff som funkar. Tungt är bara förnamnet, och ibland blir det till och med lite souligt i balladerna. Ångrar bittert att jag inte beställde biljetter till bandets konsert i Sthlm för någon månad sedan – för när jag väl bestämde mig var det utsålt.

6. Ryan AdamsAshes and Fire Inte Ryans bästa, men bästa på väldigt länge.

7. Anna TernheimThe Night Visitor En kvinna som för mig tidigare varit ett statiskt, konturlöst surr. Nu känner jag plötsligt lite själ i musike, och det här är aningen lågmält men stundtals riktigt bra.

Sedan har jag förmodligen glömt en himla massa. Har även lyssnat grymt mycket på Rolling Stones detta år. Varför vet jag inte.

Hur som helst,

God jul på Er!

Och – jag vet inte om det var ett ”wasted year” men jag låter Ryan Adams summera detta lilla inlägg med en skön Iron Maiden-cover. Så syns vi nästa år (och kanske även i några inlägg innan dess).

CD: Hard Candy – Counting Crows (2002)

Lämna en kommentar

Hard Candy/American Girls/Good Time/If I Could Give All My Love -or- Richard Manuel Is Dead/Goodnight L.A./Butterfly in Reverse/Miami/New Frontier/Carriage/Black and Blue/Why Should You Come When I Call?/Up All Night (Frankie Miller Goes to Hollywood)/Holiday in Spain + Big Yellow Taxi (gömt spår)

Producenter: Ethan Johns & Steve Lillywhite Skivbolag: Geffen

________________________________________________________________________________

Tänk att det är snart tio år sedan den här skivan kom. Counting Crows stressar inte fram skivor direkt. Sedan Hard Candy har de bara gett ut ytterliggare en studioplatta. Fast det betyder visserligen att de aldrig släpper riktigt dåliga skivor, men jag hade gärna ränknat till fler plattor i diskografin. He he, counting counting crows.

Nåväl, det här är en riktigt bra platta – liter mer upptempo på den här än föregångaren This Desert Life. Bortsett några pianotyngda spår och ”Goodnight L.A.” (den låten har Adam Duritz skrivit en gång för mycket) så är detta en kanonplatta. Och när jag nu kör den i bilen är det främst spår som ”Miami”***, ”New Frontier”, ”4 White Stallions” och Ryan Adams****-samarbetet ”Butterfly In Reverse” som sticker ut. Sedan gillar jag ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” * för hänget

Det finns väl inte så mycket mer att säga? Bra platta, liksom. Just det, Joni Mitchellcovern ”Big Yellow Taxi” ligger som ett undangömt spår på mitt exemplar, men då låten blev en oväntad hit finns den med i låtlistan på senare versioner. Fast då lade de till sångerskan Vanessa Carlton, men personligen föredrar jag versionen på den här skivan.

Citatet: ”Everybody’s gone they left the television screaming that the radio’s on, someone stole my shoes but there’s a couple of bananas and a bottle of booze” (Holiday In Spain)

___________________________________________________________________________

* Då jag läste om hur fotnoten vinner mark och blir populärare för var dag som går i dagens DN tyckte jag att det var läge med en sådan. ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” är en låt skriven av Adam Duritz som en gång läste om Richard Manuels död i tidningen. Han var en av de drivande krafterna i The Band och tog livet av sig, och då han brottats med depressioner en längre tid kände Adam** igen sig i Manuel – och skrev låten som en hyllning flera år senare.

** Adam, Duritz – ja, här har vi en fotnot till fotnoten. Tror bestämt att jag läst någonstans att han är på gång med en soloplatta. Tror att den heter ”All My Bloody Valentines”, men ni kan inte förutsättningslöst lita på en simpel fotnot.

*** Versionen av ”Miami” nedan skiljer sig från den på skivan, men jag tycker att den kompletterar inlägget ganska bra.

**** Känner du inte till Ryan Adams sedan tidigare kan inte en fotnot hjälpa dig – googla för böveln!