Hem

EP: Can’t Explain – Scorpions (1989)

Lämna en kommentar

Sid A: Can’t Explain

Sid B: Lovedrive/China White

Producenter: Keith Olsen & Dieter Dierks Skivbolag: EMI

___________________________________________________________________

Liten EP med tyska Scorpions som jag hittade i min samling. ”Can’t Explain” är ju som du vet en The Who låt och du kanske föredrar originalet men personligen har jag ingen direkt relation till The Who, så det här är första versionen jag hörde låten i. Tycker faktiskt att de gör ett riktigt bra jobb, varken mer eller mindre. Det låter liksom Scorpions.

Låten spelades in i samband med att Scorpions släppte samlingsplattan Best of Rockers ‘n’ Ballads. B-sidan består av två Scorpionslåtar som också återfinns på samlingen. Ja, det finns väl egentligen inte mer än så att säga.

Citatet: ”Dizzy in the head and I’m feeling blue”

Annonser

LP: Animal Magnetism – Scorpions (1980)

1 kommentar

Sid A: Make It Real/Don’t Make No Promises (Your Body Can’t Keep)/Hold Me Tight/Twentieth Century Man/Lady Starlight

Sid B: Falling In Love/Only A Man/The Zoo/Animal Magnetism

Producent: Dieter Dierks Skivbolag: EMI

____________________________________________________________________

Älskar det torra ljudet på den här. Har trummisen lagt en handduk över virveln och proppat baskaggen full med bomull? Har gitarristerna virat in stärkarna i madrasser? Jag vet inte men det snustorra ljudet gör faktiskt skivan bättre än den är. Eller, den är faktiskt ganska bra!

Så här är det: minnet säger att det här inte är en av Scorpions klassiker men när jag nu lyssnar igenom den inser jag att minnet sviker. Här står riffen som spön i baken (!). Ni har givetvis hört ”The Zoo” och ”Make It Real, där den senare har ett underbart riff. Men jag hade glömt bort ”Don’t Make No Promises (Your Body Can’t Keep)”, ”Hold Me Tight”, ”Twentieth Century Man” och ”Falling In Love” – och det spelar ingen roll att Klaus Meine stönar så där fånigt och retarded i den sistnämnda. Och ”Lady Starlight” är ju faktiskt en Scorpionsballad som inte känns så där ”Winds of Change”-äcklig.

Kanonplatta som äntligen får snurra här hemma igen. Det enda konstiga är ju omslaget. Scorpions har ju ett och annat konstigt omslag på sitt samvetet (inte minst Lovedrive och Virgin Killer) men undrar om inte detta tar priset. Snubbe med bärs, hund och en kvinna som står på knä framför honom, vaddå? Ja ja, det är ju insidan som räknas!

Citatet: ”She started to undress, what a shock to see – padded bra, blonde wig, not much left for me” (Don’t Make No Promises)

Dubbel-LP: World Wide Live – Scorpions (1985)

Lämna en kommentar

  

Sid 1: Countdown/Coming Home/Blackout/Bad Boys Running Wild/Loving You Sunday Morning/Make It Real

Sid 2: Big City Nights/Coast to Coast/Holiday/Still Loving You

Sid 3: Rock You Like a Hurricane/Can’t Live Without You/Another Piece of Meat/Dynamite

Sid 4: The Zoo/No One Like You/Can’t Get Enough”, Pt. 1/Six String Sting/Can’t Get Enough”, Pt. 2

Producent: Dieter Dierks Skivbolag: Harvest

_____________________________________________________________________________

Scorpions var ju hur stora som helst 1985, och då spelade de på stora scener och drog tusentals svettiga hårdrockare till arenorna. Några år senare blev de omsprungna av band som Bon Jovi – och i år, 2010, inledde bandet sin sista turné och skivrunda, fast det kanske bara är ett knep för att locka folk till spelningarna?

Hur som helst, jag tror att det här var bandets allra högsta punkt. De fick visserligen till några balladhits på 90-talet men som rockband betraktat måste denna liveplatta ses som slutet på en era i bandets karriär. När den kom tyckte jag att det var hur bra som helst – nu tänker jag lite annorlunda. På samma sätt som medlemmarna är inklistrade på omslaget (samt den kilometerlånga publikbilden) tror jag nog att det har klippts och klistrats ganska rejält även rent ljudmässigt. De uppenbart fejkade publikjublen stör mig mer nu än då, men jag kanske har blivit än mer synisk och bitter med åldern? Men, de behåller iallafall illusionen om en konsert (sånär som att man måste vända sida ibland).

Här hittar du många av bandets största hits som ”Blackout”, ”Big City Lights”, ”Rock You Like A Hurricane” och ”Still Loving You”. Sedan blir det en del jammande i ”The Zoo” och gitarrfest i ”Six String Sting”. På det hela taget en hyfsad liveillusion. World Wide Live är dock inte i närheten av en favorit som den var 1985, men det är en skön nostalgitripp. Och dessa blir liksom viktigare med åren.

Jaha, tror att jag orkar med ytterliggare en liveplatta men sedan är det nog dags att byta tema här på bloggen.

Citatet: Califoooooooooorrrrrnnnnnnniiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaa!”

LP: Savage Amusement – Scorpions (1988)

Lämna en kommentar

Sid 1: Don’t Stop At The Top/Rhythm of Love/Passion Rules The Game/Media Overkill/Walking On The Edge

Sid 2: We Let It Rock…You Let It Roll/Every Minute Every Day/Love On The Run/Believe In Love

Producent: Dieter Dierks Skivbolag: Mercury

___________________________________________________________________________________

Titta vad som låg och skräpade på golvet! En gammal åttiotalare med Scorpions. Och vad tycker vi om den? Usch! Precis, det här är riktigt illa och även om redan omslaget skvallrar om både det ena och det andra så känner jag mig nu tvungen att varna dig för denna platta. Den är nämligen vidrig!

På skivan efter Savage Amusement skulle Scorpions glida in i ett visslande balladträsk i form av ”Wind of Change” men jämfört med det som finns på denna skiva är allt det där förlåtet, ja det känns i jämförelse helt okej. Faktiskt!

Här försökte tyskarna uppgradera sitt sound, och man kan kanske inte klandra dem för en del av de tidiga plattorna lät ju som rena demotejper, men någonting gick väldigt fel. Allt det där som är bra med Scorpions har de lyckats ta bort! Riffen, svänget och Klaus Meines tyska brytning – boom, borta! Nej, vänta nu – Meines brytning finns kvar men det hjälper ju inte när resten av ekipaget rör sig lika osexigt som en stelbensopererad nittioårig SS-officer.  

Nej, fy fan! Det här kan jag inte förlåta dem!! Det låter som en maskin; totalt osvängigt och produktionen är syntetiskt vidrig. Bara trumljudet river upp stora själsliga hål inom mig och jag tror inte att jag har hämtat mig ännu. Det här är den totala besvikelsen! Ett band som förlorat all kontakt med verkligheten i hopp om att hitta ny publik – förmodligen i Amerika. Och jag tror fan att de fick en eller kanske två hits med låtar som ”Rythm of Love” och ”Passion Rules The Game”- det är det jävliga, för det är de verkligen inte värda. Jag tror att jag ska bryta den här skivan i små små bitar och gräva ner dem tillsammans med den där Kingdom Comeplattan jag skrivit om tidigare.

Citatet: ”Usch!”

LP: Herman Ze German and Friends – Herman Rarebell (1985)

Lämna en kommentar

Sid A: I´ll Say Goodbye/Junk Funk/Destiny/Rock Your Balls/Wipe Out

Sid B: Hard Sensation/Messing Around/Having A Good Time/Do It/Pancake

Producent: Herman Rarebell m.fl. Skivbolag: Capitol

______________________________________________________________________________________

Detta är ett tydligt exempel på varför tyska hårdrockstrummisar inte ska spela in soloplattor. Herman Rarebell spelade till vardags trummor i Scorpions när den här plattan släpptes och att han några år senare lämnade bandet beror nog inte på att han ville gå solokarriär. Den självinsikten hade han nog, även om han kanske fortfarande inte skulle erkänna att det här är ett alldeles förfärligt slöseri med vinyl.

Hermans polare heter här Don Dokken, Stevie Marriott, Jack Russell och ett gäng andra lirare. Tillsammans tar de sig igenom ett gäng hiskeliga låtar som ger mig rysningar bara jag läser titlarna på omslaget. Ni vet, som när någon drar naglarna över svarta tavlan. Gaaaaah! Det är hemskt! Det är vidrigt! Det är fult, otajt och saknar all form av stil eller klass.

Men visst, om du vill återuppleva det där distljudet du fick till i replokalen när du gick i tvåan så är den här plattan något för dig. Eller om du vill höra låtar utan en glimt av medryckande refräng, säg till så budar jag över plattan till dig omgående. Och så omslaget då! Näeh, jag orkar inte!

Bonusinfo: i konvolutet tackar Herman ”all those at Penthouse for the horizontal therapy”.