Hem

CD: The Presidents of the United States of America – The Presidents of the United States of America (1995)

Lämna en kommentar

Kitty/Feather Pluckn/Lump/Stranger/Boll Weevil/Peaches/Dune Buggy/We Are Not Going to Make It/Kick Out the Jams/Body/Back Porch/Candy/Naked and Famous

Producenter: The Presidents of the United States of America & Conrad Uno Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________________

Ett helt underbart bandnamn. Korta låtar. Humoristisk framtoning. Och en något punkig attityd.

Ja, där har ni The Presidents of the United States of America. Den här debutplattan blev nog en oväntad succé då bandet sålde miljontals plattor trots att inspelningarna låter som någonting inspelat på en fyrkanals portastudio. Inspelat i en källarlokal i Seattle på 90-talet visserligen, vilket gav dem etiketten grunge. Men The Presidents of the United States of America (fortsättningsvis kallat ”pusa” … puh!) har någonting som 5.1-ljudsnobbar inte för sitt liv kan förstå: bra låtar i grunden.

För om du tänker efter, allt som behövs är en bräda, några strängar och en catchy melodi. Lägg därtill småroliga textrader som ”moving to the country I’m gonna eat a lot of peaches”, ” I can’t explain glacial motion or why Los Angeles don’t drop into the  ocean”, ”Spiderwoman in the front seat screamin’ go go go” eller solopartier som låter ”Me me meeeee ow whoa whoa whoa”så förstår du kanske att det inte spelar någon roll. Det behöver inte låta Hysteriaproducerat och ta tre år att spela in för att vara bra. Det räcker långt med bra låtar.

Det är precis där du har har Pusa. Bra låtar med minst två verser, tre refränger och ett stick på mindre än tre minuter. Allt klappat och klart på första tagningen (antar jag). Och det räcker så. Bra nog – antar jag. Och den exakta anledningen till att jag gillar det. Snyggt och spjuveraktigt! Jag är också övertygad om att du hört hits som ”Peaches”, ”Lump” och ”Dune Buggy” även om du inte riktigt vill minnas. Det är sjukt  bra – erkänn!

Citatet: ”Peaches come from a can, they were put there by a man” (Peaches)

Och typ tio år senare framför de en låt från denna skivan:

Svaret: Ja, PUSA finns fortfarande – i en eller annan form.

Äh, vi kör en låt till:

Okej, jag ska sluta nu … bara en till …. okej?!

Ja, just det – och så var det den där persikolåten också:

Annonser

CD: Infinite Arms – Band of Horses (2010)

Lämna en kommentar

 

Factory/Compliments/Laredo/Blue Beard/On My Way Back Home/Infinite Arms/Dilly/Evening Kitchen/Older/For Annabelle/NW Apt./Neighbor

Producenter: Band of Horses & Phil Ek Skivbolag: Columbia

___________________________________________________________________________

Inte för att det händer speciellt ofta, men om jag nu skulle få för mig att hugga ved så tror jag nog att ”Compliments” med Band of Horses vore en bra låt att ha i lurarna vid tillfället. Den har liksom rätt swung!

Den här skivan köpte jag faktiskt härom dan. Köper inte skivor speciellt ofta men när en välkänd återförsäljare på nätet (tänker inte göra reklam här) rear ut skivor för 24,50 kr så kan man inte stå emot. Köpte fyra plattor som jag ska ha i bilen, men hittills har jag bara fått tre av dem.

Infinite Arms hade jag redan hört, och den gör sig verkligen som bil-cd. Den är sådär grymt laidback och man riktigt ser landsvägen breda ut sig innan man ens startat bilen. De tre första låtarna är allra bäst – så känns det iallafall just nu – men förhoppningsvis växer hela skivan och blir ännu bättre. Det är hur som helst oerhört sällsynt med en skiva som är bra men ändå är så anonym att den liksom bara finns där i bakgrunden.

Vidare, jag kunde inte valt en bättre skiva att köpa och hålla i (har ju nyligen avfärdat cdskivan som onödig plastbit i ett tidigare inlägg) eftersom Band of Horses har fattat grejen. Döm av min förvåning när jag öppnar postorderpaketet (ah, nostalgi) och varsamt öppnade det vackra konvolutet. Då hittar jag ett gäng snygga polaroidbilder med textrader klottrade på baksidan. Det är inget nytt, jag vet. Pearl Jam gjorde det redan på 90-talet med plattan No Code men ändå, det är ju precis sådana detaljer som får den digitala versionen att verka lite magrare. Helt rätt!

Om Band of Horses vet jag inte mycket, har knappt lyssnat på dem tidigare. Jag vet att de gärna bär rutiga skjortor och har skägg. Tror att de kommer från Seattle men är inte säker – jag kanske bara vill att det ska vara så. Att de kanske är polare med utomordentligt underbart sjönsjungande kollegorna i Fleet Foxes, som också gärna bär rutigt och skägg. Det kanske är för bra för att vara sant?

Själv rakade jag dock av mig några månaders skägg härom dan – det kliar så jävligt.

Och nu sitter ni kanske där och undrar vad mer jag köpte? Det tänker jag inte avslöja men kan kanske slänga ut lite ledtrådar. Å ena sidan handlar det om en av de största (och minsta) manliga artisterna någonsin- i min värld. Å andra sidan handlar det om svensk tokenkel hårdrock med tatueringar i förgrunden. Ja, och den där plattan som inte dykt upp ännu är ett utskällt tyskt spektakel där bandet i fråga frångick tidigare koncept och tappade all kontroll – men den är både storslaget bra och fantastiskt dålig och på något sätt tror jag på allvar att den gör sig i bilen. Om den nu dyker upp?

Citatet: ”A quieted call through the day see the sun burn through the fog, approaching was a yellow dog” (Compliments)

CD: Alice In Chains – Alice In Chains (1995)

Lämna en kommentar

Grind/Brush Away/Sludge Factory/Heaven Beside You/Head Creeps/Again/Shame in You/God Am/So Close/Nothin’ Song/Frogs/Over Now

Producenter: Toby Wright & Alice In Chains Skivbolag: Columbia

_____________________________________________________________________________

Den här plattan är kanske inte fullt så lyckad som föregångaren och mästerverket Dirt men Alice In Chains var förbannat bra. Så även här. Nedstämt och baktungt manglar de på likt en brinnande asfaltvält på väg till helvetet. Det hörs ju inte minst i öppningsspåret ”Grind”, och gillar du inte det då är nog inte AIC din kopp kolsvart kaffe. Då får du ta nåt annat, en utblandad kaffe slatte, kanske?

När bandet spelade in denna platta hade Layne Staleys heroinmissbruk blivit värre än någonsin. De lyckades hur som helst spela in en platta men någon turné var det inte tal om – det gick liksom inte när sångaren var ett vrak. Ja, och stackars Layne kunde inte sluta upp med drogerna förrän 2002, då de hittade honom död i en lägenhet i Seattle. Han hade legat där en vecka innan de hittade honom. Fast, jag tror att jag återkommer till denna tragiska händelse i ett annat inlägg.

Det här är tungt och bra, men kanske med ett och annat spår som ångar på tomgång. Allra bäst är de i låtar som påminner om de på föregångaren, som ”Grind”, ”Sludge Factory, ”Again” och ”God Am” men får också till två riktigt sköna halvballader i ”Over Now” och ”Heaven Beside You” – den senare tror jag blev en mindre hit. Vidare tar gitarristen Jerry Cantrell mer plats här och sjunger mer än tidigare – inte minst på de två sistnämnda. Och det funkar riktigt bra!

Riktigt skönt retrolyssning det här. Sitter och blir lite nostalgisk och saknar stackars Layne. Jag är fullt medveten om att bandet återförenats med ny sångare och även släppt en platta. Den var inte alls dålig, det lät nästan för bra – men det blir inte samma sak utan Layne.

Citatet: ”In the darkest hole you’d be well advised not to plan my funeral before the body dies” (Grind)

CD: Freaked Out and Small – The Presidents of The United States of America (2000)

Lämna en kommentar

Tiny Explosions/Nuthin But Luv/Tiger Bomb/Last Girl on Earth/Jazz Guy/Meanwhile Back in the City/Jupiter/Superstar/Death Star/Blank Baby/I’m Mad/Headin’ Out

Producent: Martin Feveyear Skivbolag: MUSICBLITZ 

_____________________________________________________________________________________

När jag tidigare idag lyssnade på sommarprataren Ulf Malmros kom jag att tänka på hur mycket radio jag lyssnade på förr i tiden. Mestadels var det P3, men nuförtiden är ju den kanalen mest skräp – fast det är förmodligen jag som blivit gammal. Hur som helst, ett program som jag ofta lyckades ratta in var P3 Live som sändes kl 21 eller 22 på vardagkvällar, och en kväll framför radion upptäckte jag denna platta.

Jag slog på radion och kände igen rösterna och låtarna trots att musiken var ny för mig. Det visade sig vara en inspelning med ett gammal favoritband – The Presidents of The United States of America – som körde en världsturné med endast ett datum, dvs i hemstaden Seattle. Och denna konsertkväll hade P3 bevarat – och jag köpte den här skivan några dagar senare.

Jag trodde att bandet lagt av helt men detta var tydligen en återförening och det roliga är att det låter exakt lika bra som på debutplattan (med ”Peaches”, ni vet) och uppföljaren II. Freaked Out and Small är en liten pärla fylld till bredden med korta explosiva låtar med låttexter om allt och ingenting – i de flesta fall det senare. En underbar liten trio som är makalöst duktiga på att snickra ihop tvåminuterslåtar där de hinner med både vers, brygga och refräng – och ibland t.om. ett solo. Det roligaste är texterna, som är på gränsen till fåniga men ändå underbart roliga och underhållande. Allting gjort med ett stort leende befriat från pretentiösa gester.

Om du någonsin lyssnat på och gillat The Presidents of The United States of America (puh, långt bandnamn eller?) så kommer du att älska den här platta – kanske inte minst de fyra första låtarna. Fast egentligen, med undantag för de där låtarna med ordet ”star” i titeln så är det här en kanonplatta. Check it out!

Citatet: she plays the drums like a queen/got the prettiest hi-hat cymbal I’ve ever seen/I could fix a broken bass drum beater if I had the courage to go up to her and meet her” (Tiger Bomb)

CD: Ten – Pearl Jam (1991)

Lämna en kommentar

Once/Even Flow/Alive/Why Go/Black/Jeremy/Oceans/Porch/Garden/Deep/Release

Producent: Rick Parashar, Pearl Jam Skivbolag: Epic

_______________________________________________________________________________________

Det är svårt att skriva om de där plattorna som verkligen betyder någonting, de viktiga plattorna. Pearl Jams Ten är en mycket viktig platta som har präglat mig sedan första gången jag hörde den. Det kanske är min Sgt Pepper, vad vet jag?

 Minns iallafall exakt första gången jag hörde Pearl Jam. Det var på MTv, på den tiden kanalen spelade musikvideos, som ”Alive” uppenbarade sig som en befrielse efter många års irrande i det allra värsta hårbandsträsket. ”Alive” var något helt annat; med det där skönt gungande riffet och hur sångaren Eddie Vedder tog sig igenom verserna utan att stapla rim som ”seventeen” och ”machine” på varandra. Och det där traditionella gitarrsolot efter två refränger var som bortblåst, istället kommer det ett helt fantastiskt solo i slutet  av låten. Sedan hörde jag ”Even Flow” och var totalt fast! Den låten har ett ännu bättre gitarrsolo och om jag har någon favoritgitarrist heter han förmodligen Mike McCready.

I samma veva var Nirvana världens största band och alla pratade om hur bra de var, men jag fattade aldrig grejen med Nirvana. Visst, några bra låtar men i närheten av Pearl Jam har de ju aldrig varit. Och det här är inte ens PJs bästa skiva, men efter Ten bytte de producent och lade ner en jävla massa energi på skrämma iväg alla de miljontals fans som köpt debutplattan. De slutade t.om. att spela in musikvideos. Det blev lite stökigare efter Ten; inte lika polerat – vilket också är anledningen till att jag har blandade känslor för just den här skivan. Den representerar inte riktigt det Pearl Jam som jag älskar. Men det var första skivan och den slog undan benen på mig totalt  – så därför kommer Ten alltid vara en skiva jag hävdar att du måste ha i din skivsamling!

Jag skulle kunna fortsätta att prata om den här plattan i flera dagar, men slutar här.

Citatet: ”Son, she said. Have I got a little story for you… what you thought was your daddy …was nothing but a…”