BJ

That’s What the Water Made Me/You Give Love a Bad Name/Born to Be My Baby/Blood on Blood/Raise Your Hands/Captain Crash & the Beauty Queen From Mars/It’s My Life/Because We Can/What About Now/We Got It Goin’ On/Keep the Faith/(You Want to) Make a Memory/Someday I’ll Be Saturday Night/Army of One/We Weren’t Born to Follow/Who Says You Can’t Go Home/I’ll Sleep When I’m Dead (Rockin’ All Over The World)/Bad Medicine  (Start Me Up) Extranummer: Dry County/Wanted Dead or Alive/Have a Nice Day/Livin’ on a Prayer / In These Arms

Längd: ca 2 tim 20 min Spelplats: Stockholms stadion

___________________________________________________________________

Tänkte bjuda på någonting utöver det vanliga. Lite utanför (skiv)backen så att säga, och jag vet inte om det är en recension eller en observation? Kalla det vad ni vill!

Hur som helst, jag blev bjuden på arenarock! Det tackar man inte nej till, för även om jag aldrig varit speciellt förtjust i detta upplåsta konsertformat var det ändå med ett av världens största band – vars fem första skivor jag verkligen spelat sönder och samman. Det gick en nostalgisk rysning längs ryggraden av bara tanken att återförenas med Bon Jovi. Och det började verkligen bra, för sällan har jag haft sån enorm tajming inför en konsert! Vi körde nämligen en förfest med grill på balkongen, öl och spotifylista och lyckades med konststycket att sent omsider lomma iväg mot arenan och anlända med precis exakt supertajming! För, i samma sekund som vi stegat in på arenan med varsin öl i hand drog spektaklet igång. Vi kunde utan större ansträngning armbåga oss fram hyfsat lång i publikhavet för att avnjuta konserten, utan att behöva lyssna på förbandet. Två låtar senare var det knökfullt på hela innerplanen.

Och där, framför oss, stod bandet på scen i grillen på en gigantisk Biuck. Ett alldeles galet och pompöst scenbygge såklart men tämligen effektivt. En robust jänkare passar liksom bandet ganska bra.

Så, bra eller dåligt? Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska svara på detta. Låtlistan lämnar ju en hel del önskemål (från första två plattorna till exempel) men som den musiknörd jag är hade jag ju redan innan surfat in på bandets hemsida där de uppdaterar låtlistor från sina konserter, och där upptäckt att själva ryggraden i denna är densamma men att delar byts ut från kväll till kväll. Och det kunde ju faktiskt varit värre! Jag menar, de kör visserligen fyra låtar från senaste plattan (där den ena är sämre än den andra – eller nej, allra sämst är mässandet i ”Army of One” som nästan får mig att vilja vända om och gå hem) men när bandet varit på scen i fyrtio minuter  har de redan levererat fler klassiker än de flesta band klarar av under en hel konsert.

Det börjar alltså bra, över förväntan, men när de sedan glider in i 00-talets låtskörd börjar gäspandet. Fast Buicken fullkomligt vibrerar och kränger av ljuseffekter så hjälper det inte. För mig. Jag gillar inte låtarna, kan inte relatera till dem – och det är ju därför jag är där! Det blixtar visserligen till här och där (även utan Biuckens hjäp) och kanske allra mest i ”Keep The Faith”, trots att Jon kämpar sig lilablå i ansiktet under refrängerna, och lustigt nog i bilåkarpopsnöret tillika ‘låt-jag-inte-kan-relatera-till’ ”Who Says You Can’t Go Home”. Fast där beror det på att Jon plötsligt får in en duettpartner (en kvinna jag inte minns namnet på) och då händer något med både honom och bandet: det uppstår nån slags stämning på scen! Och det behövs, för i övrigt är det JBJs soloshow som ler konstlat med kritvita New Jerseytänder kvällen igenom. Jon låtsas bli till sig av publikens jubel och glider in i en Rolling Stonescover. Jon knackar på micken och frågar ”is this thing on” varpå publiken förväntas vråla högra.

Ja ja, nu kanske jag är cynisk och bitter. Men: En. Viktig. Sak: Richie Sambora är inte där! Nej, han hoppade ju av turnén innan Sverigespelningen (orsak: okänd) och har ersatts av en man vid namn Phil X. (Ha, Phil X!? Känns nästan som en ironisk pseudonym.) Denne man är högst kompetent och han sätter solopartierna som sig bör men för att publiken inte ska påminnas allt för mycket om Samboras frånvaro zoomar storbildsskärmen bara in gitarren under solona. Men när den stålsträngade gitarren åker fram och Jon frågar om det finns några cowboys i publiken blir Richie Samboras frånvaro alldeles för uppenbar. Det är ju mannen i hatten som ska stå där bredvid och vråla ”waaaaaannnteeeed” innan han försvinner in i det där snygga solot. Det tar udden av allt. Precis samma känsla uppstår i ”Living On A Prayer” och jag förstår helt plötsligt att jag saknat honom hela tiden. Han är ju motpolen Jon behöver, som Jagger behöver Richards, Lennon behövde McCartney. Annars blir det bara glättig underhållning. Proffsigt men tråkigt!

Mitt slutgiltiga omdöme blir därför inte speciellt positivt. Jag har varit på en jävla massa konserter under årens lopp och den som påstår att den här spelningen var bra kan inte ha sett många. Det krävs nämligen närvaro för att det ska funka. Det är ännu viktigare när man spelar inför 30 000 personer! Ett samspel och nån slags spänning mellan personerna på scen är liksom förutsättningen. Bon Jovi årgång 2013 saknar detta. Frontmannen valsar runt som nån slags Robbie Williams och övriga medlemmar har degraderats till kompmusiker. Och så kanske det alltid varit? Jag har inte sett bandet tidigare så jag vet inte men en sak är jag fullkomligt övertygad om: Richie Samboras frånvaro sänkte den här konserten rejält.

Jag trodde kanske inte att jag skulle skriva det men jag saknar Richie Sambora – så till den grad att jag nyligen lyssnade igenom hans första soloskiva Stranger In Town med ett leende på läpparna.

Citatet: ”Is this thing on?”

Annonser