Sid G: Welcome to the Jungle/It’s So Easy/Nightrain/Out Ta Get Me/Mr. Brownstone/Paradise City

Sid R My Michelle/Think About You/Sweet Child o’ Mine/You’re Crazy/Anything Goes/Rocket Queen

Producent: Mike Clink Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________________

Jag gick i högstadiet när den här plattan kom ut. Det fanns inget internet, inga my space-sidor, bloggar, appar eller andra kanaler som bankade in budskapet om hur fantastiskt bra Guns n Roses Appetite for Destruction var. Men alla visste om det ändå – GnR var det nya stora amerikanska bandet och det gick inte att värja sig mot denna skiva. För mig började det säkert med ”Paradise City” och sedan var det kört.

Den här skivan är också riktigt bra, och om ni frågar mig så känns alla andra skivor med GnR relativt onödiga. De har liksom aldrig kommit i närheten av det här på andra skivor.

Det finns nog inte så mycket att säga om den här som ni inte redan hört. Låtarna har ju spelats sönder av varenda rockradiostation och det finns absolut ingenting som inte platsar på den här plattan – precis allt är bra. Det kanske inte är lika känt att det tog flera månader (nästan ett år) innan den här plattan tog fart. Skivbolaget var på gång att ta hem bandet från en pågående turné för att spela in ännu en platta. Guns n Roses var förband till bl.a. Motley Crue men när de väl slog igenom, ja då var rollerna ombytta – GnR hade kunna ha Crue som uppvärmare i sitt eget omklädningsrum.

Omslaget jag har (se bilden) drogs senare in då det ansågs vara i våldsammaste laget. Många skivhandlare reagerade på bilden av en våldtagen flicka och ville inte ha plattan i butik. Vidare, då detta är en hederlig gammal vinylplatta kan man kanske tro att sidorna heter A respektive B, men inte. Här heter de G (för ”Guns”) och R (för ”Roses”) – såklart. Tanken med det hela är att guns-sidans låtar handlar om droger och det hårda stadslivet medan låtarna på roses-sidan avhandlar relationer, kärlek och sex.

Vill också tillägga att jag fortfarande, efter alla dessa år, blir alldeles knottrig (?) på underarmarna när jag hör det där snygga sticket i ”Sweet Child o’ Mine” och när Axl Rose drar iväg sitt karismatiska ”Aye aye aye aye aye aye aye”. En sån enkel och genial låt. Efter den här plattan blev det tyvärr mer cirkus, med galet långa pianoballader och stora egon som bredde ut sig. Synd!

Citatet: ”I used to do a little, but a little wouldn’t do, so the little got more and more. I just keep trying to get a little better, said a little better than before” (Mr Brownstone)

Annonser