Hem

CD: Magical Mystery Tour – The Beatles (1967)

Lämna en kommentar

magical_mystery_tour

Magical Mystery Tour/The Fool On The Hill/Flying/Blue Jay Way/Your Mother Should Know/I Am The Walrus/Hello Goodbye/Strawberry Fields Forever/Penny Lane/Baby You’re A Rich Man/All You Need Is Love

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

_____________________________________________________________

Sedär, en Beatlesklassiker kvar att skriva om! Den här gavs ju ursprungligen ut som ett slags soundtrack i EP-format men har på den här CD-utgåvan utvidgats med ytterliggare spår. Sex av låtarna finns med i filmen Magical Mystery Tour och de resterande fem är tidigare singlar. Filmen har jag dock bara sett valda delar av och när den kom fick den varken publik eller kritiker att jubla. Det var mer ris än ros, så att säga.

Som album betraktat funkar det bättre. Ingen favorit med pojkarna från Liverpool men ändock ganska lysande stundtals. Inte minst är ju de sista fem låtarna rejält superkända men ”The Fool On The Hill” och ”Baby You’re A Rich Man” är ju riktigt sköna. Fast George Harrisons ”Blue Jay Way” känns ju mest flummigt och distanserad. Som ett rymdskepp vilse någonstans i yttre rymden.

Den mest omdiskuterade av dessa låtar är nog ändå ”I Am The Walrus”, där John Lennon liksom satte ihop fragment av tidigare låtidéer. Det låter som en efterhandskonstruktion men det är ändå precis såhär geniala vi vill att Beatlarna ska framstå. Detta första fragment var iallafall frasen ”Mister City Policeman” till vilken Lennon tidigare skapat en låtidé baserad på en polissiren han hört utanför sin bostad. Han satte sedan ihop detta med bl.a. ”sitting in an English garden…”, som var en kort dikt om, ehhhhh, hur han satt i sin trädgård samt ”sitting on a cornflake” som sägs vara en annan nonsensdikt Lennon klottrat ner i sitt skrivhäfte. Sedan slängde han in valrossen då den syftar på ”The Walrus and The Carpenter” som återfinns i Alice i underlandet.  Allt detta nonsens sägs ha sporrat  Lennon extra då han fått reda på att hans gamla lärare lät sina elever analysera Beatlestexter.

Och jag är ju oftast den förste att skriva under på att texterna är minst lika viktiga som musiken men det här bevisar nog motsatsen.  Ja, och att musiknördar som undertecknad mer än fyrtio år senare sitter och bloggar om allt detta nonsens – och förmodligen är inte en siffra rätt. Då ler han nog i sin himmel den  gode Lennon.

Citatet: ”Roll up (and that’s an invitation), roll up for the mystery tour”

Annonser

CD: (What’s The Story) Morning Glory? – Oasis (1995)

Lämna en kommentar

Hello/Roll with It/Wonderwall/Don’t Look Back in Anger/Hey Now!/(Swamp Song Excerpt #1)/Some Might Say/Cast No Shadow/She’s Electric/Morning Glory/(Swamp Song Excerpt #2)/Champagne Supernova

Producent: Owen Morris & Noel Gallagher Skivbolag: Creation Records

______________________________________________

Oasis blev väl mer eller mindre geniförklarade redan med debutplattan Definitely Maybe så när den här uppföljaren seglade in på Englandslistans förstaplats (och i nuläget placerar sig som den bäst säljande plattan i England någonsin efter The Beatles Sgt. Pepper’s-platta) gjorde ingen något för att slå hål på dessa uppblåsta superlativ.

Personligen hade jag lite svårt för bandet och speciellt bröderna Noel och Liam Gallaghers överjästa superegon som tävlade i att skryta och kalla sig världens bästa band i varenda tidning villig att trycka deras rapparkalja. Det var den begåvade låtskrivaren och hans stökiga brorsa med rösten; som två brunstiga tonåringar lät en hel värld dem hållas. De var ju stjärnor i billiga John Lennon-glasögon.

Men om vi nu lägger allt det där åt sidan så är det ju bara att konstatera: ”Wonderwall”, ”Don’t Look Back In Anger” och ”Some Might Say” är galet snygga poplåtar. Jag kan dock fortfarande störa mig på den där diffust distade ljudväggen som ligger likt en jagad kanin i ett hundrace och tar täten i varje låt, men visst är det bra. Inte minst Liam Gallaghers uppkäftiga stämband.

Så, jag tar ett steg tillbaka och bockar ödmjukt – det här är en klassisk skiva. Jag kanske inte fattade det då (-95) men nu kan jag se storheten (och kanske) nostalgin i det hela. Oasis som föredettingar är dock inte lika passande utan det blir bättre om man minns dem i all sin kaxighet då det begav sig. Ni vet då Liam mässade ”backbeat, the word is on the street” och hur trummisen kommer in i baktakt i ”Wonderwall” eller hur densamme vräker ur sig några utdragna ”hello” till tonerna av en distad och mullrande fondvägg i öppningsspåret.

Det var då och det var bra. You gotta roll with it, typ.

Citatet: ”Slip inside the eye of your mind” (en snygg passning till The Beatles när de inledningsvis snor en bit av Lennons ”Imagine” och sedan ersätter denna titel med en synonym-mening i första versraden i ‘Dont Look Back In Anger’)

Bonusinfo: tror också att det retat Liam Gallagher något kopiöst att brorsan Noel valde att sjunga på just ”Don’t Look Back In Anger”, som blev en av bandets allra största hits – kanske den som alla minns mest. Inte bra för brödrarskapet, typ.

2-CD: The White Album – The Beatles (1968)

Lämna en kommentar

CD 1: Back in the USSR/Dear Prudence/Glass Onion/Ob-La-Di, Ob-La-Da/Wild Honey Pie/The Continuing Story of Bungalow Bill/While My Guitar Gently Weeps/Happiness Is a Warm Gun/Martha My Dear/I’m So Tired/Blackbird/Piggies/Rocky Raccoon/Don’t Pass Me By/Why Don’t We Do It in the Road?/I Will/Julia

CD 2: Birthday/Yer Blues/Mother Nature’s Son/Everybody’s Got Something to Hide Except Me And My Monkey/Sexy Sadie/Helter Skelter/Long Long Long/Revolution 1/Honey Pie/Savoy Truffle/Cry Baby Cry/Revolution 9/Good Night

Producent: George Martin Skivbolag: Apple

__________________________________________________________

Jaha, då tar vi ett djupt andetag och skriker KLASSIKER. Ja, jag vet inte om det över huvud taget finns någon platta med The Beatles som inte är en klassiker nu för tiden? The White Album är dock inte en av de mest lättillgängliga plattorna The Fab Four klämt ur sig.

Att det hela slutade med en dubbelplatta lär berott på att bandet tyckte att det annars hade blivit så mycket material över till ingen nytta. Rätt tänkt? Njae kanske inte riktigt. Men man får nog passa sig att kalla Beatleslåtar för skåpmat (så att man inte får etablissemanget efter sig), men visst finns det ett och annat svårtolkat spår på den här plattan. Ta bara ljudcollaget ”Revolution 9” eller pårökta ”Wild Honey Pie”.

Men varför koncentrera sig på detta? Precis, för klassiker finns så det räcker och blir över. Smaka bara på inledande ”Back in the U.S.S.R.” eller lyckopillret ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” eller ”Martha My Dear” eller ”I’m So Tired” eller ”Blackbird” eller ”Birthday”. För att inte tala om stenhårda ”Helter Skelter”. Ni förstår, det finns grymma låtar här. Till och med Ringo Starr och George Harrison fick till det i ”Don’t Pass Me By” respektive ”While My Guitar Gently Weeps”.

Kan alltså inte annat än att utnämna denna till en klassiker. Och pass på – nästa inlägg blir ett jubileumsinlägg.

Citatet: ”Hey, Bungalow Bill what did you kill, Bungalow Bill”

LP: A Collection of Beatles Oldies – The Beatles (1966)

Lämna en kommentar

Sid 1: She Loves You/From Me to You/We Can Work It Out/Help!/Michelle/Yesterday/I Feel Fine/Yellow Submarine

Sid 2: Can’t Buy Me Love/Bad Boy/Day Tripper/A Hard Day’s Night/Ticket to Ride/Paperback Writer/Eleanor Rigby/I Want to Hold Your Hand 

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

_____________________________________________________________________________

Jaha, från skanderande hockeykörer till en delikat samling Beatleslåtar. Eller gamla godingar, som det står på konvolutet. Ni har ju hört dem allihop då de är klassiker.  Det här är alltså de tidiga klassikerna; innan de började göra lite mer flummiga studioinspelningar (jag gillar dock både sorterna). Fast det klart, den där Larry Williamscovern ”Bad Boy” är kanske inte lika känd.

Och jag vet att du inte har bett om det, men här kommer nu lite onödig nördfakta om den här samlingen. Den gavs ut under julrushen 1966 då skivbolaget inte hade något nytt material med grabbarna att kräma ut till julklappsköparna. Många av låtarna har pimpats från mono till stereo enkom för denna samling. Den sålde dock inte sådär jättebra då de flest redan hade låtarna. Omslaget satte också griller i huvudet på folk och startade ett Paul is dead-rykte. Det har tydligen någonting att göra med hur vägen på omslaget går in i konvolutsnubbens huvud. Fråga mig inte hur man kan dra den slutsatsen – googla istället!

Personligen tycker jag att det är en utomordentligt bra samling av tidiga Beatles. Fan, refrängerna sitter som små envisa fästingar och vill aldrig släppa taget. Pojkaktiga refrängsnuttar och monoriff. Jag skulle kunna säga nostalgi men jag var inte med 1966. Well well, it’s only rockn n roll but I like it (som en annan halvkänd snubbe sjöng).

Citatet: ”Until I find a way I will say the only words I know that you’ll understand …. Michelle, my belle” (Michelle)

CD: Why don’t We Do It In The Road – Uncut (2001)

Lämna en kommentar

Echo & The Bunnymen – Ticket To Ride/Lowell Folson* – Why Don’t We Do It In The Road?/801 Featuring Phil Manzanera And Brian Eno – Tomorrow Never Knows/Teenage Fanclub – Tell Me What You See/Otis Redding – Daytripper/Siouxsie & The Banshees – Helter Skelter/Nils Lofgren – Anytime At All/Junior Parker* – Taxman/Damned, The – Help/Marianne Faithfull – I’m A Loser/Gene – Don’t Let Me Down/Al Green – I Wanna Hold Your Hand/Tiny Tim With Brave Combo – Girl/10cc – Across The Universe/Billy Bragg – Revolution/Laibach – One After 909/Joe Cocker – I’ll Cry Instead/Rainer – Within You, Without You/Chris Farlowe – Yesterday/Steve Harley & Cockney Rebel – Here Comes The Sun/Peter Sellers – She Loves You/Lord Sitar – Blue Jay Way/Booker T & The MGs* – I Want You (She’s So Heavy)/Oasis – Helter Skelter

___________________________________________________________________________________

Den här sortens gratisskivor får man se upp för då de sällan känns speciellt genomtänkta. Beatlessamlingen Why Don’t We Do It In The Road? är dock ett undantag då den är riktigt bra. Riktigt roligt att lyssna på den här faktiskt, för det har ju spelats in en oändligt massa dåliga Beatleslåtar av både Kreti och Pleti.

Den här fick jag med tidningen Uncut som jag läste ganska ofta då det begav sig. Minns faktiskt när första numret kom ut (bodde i England vid tillfället) som något nytt – dvs. en blandning av musik och film. Fast namnet kan ju lätt ge andra vibbar, ha. Vad jag minns var det dock övervägande musik i denna tidning och på senare år har jag inte läst den alls. (Har dock ytterliggare skivor som jag fått med denna tidning och som nog kommer i typ …. nästa inlägg).

Nåväl, här tolkar artister som Oasis, Otis Redding, 10cc, Laibach och Peter Sellers väl valda Beatleslåtar. En salig blandning, visst, men trots det något spretiga artistutbudet blir det sällan riktigt dåligt. Echo & The Bynnymens ”Ticket To Ride”, Lowell Folsons ”Why Dont We Do It In The Road” och Junior Parkers ”Taxman” funkar riktigt bra. Och en hel del annat.

Fast sedan påminns man gärna om att originalet är bäst. Vilket fantastiskt band The Beatles var och vilka låtar. ”I Want You (She’s So Heavy)” kan vara en av de allra skönaste Lennonlåtarna (för det måste ju vara Lennon som skrev den) någonsin men här förvandlas den till ett instrumentalnonsens. Och i avslutande ”Helter Skelter” är det ju uppenbart att Fab Four gör låtarna bäst. Fast det här är en skön och lite udda samling, och för att vara medföljande cd till en tidning så är den riktigt bra.

Citatet: ”I want you, Iwant you so bad ….. I want you, I want you so bad it’s driving me mad, it’s driving me mad” (I Want You (She’s So Heavy))

CD: Revolver – The Beatles (1966)

2 kommentarer

Taxman/Eleanor Rigby/I’m Only Sleeping/Love You To/Here, There and Everywhere/Yellow Submarine/She Said She Said/Good Day Sunshine/And Your Bird Can Sing/For No One/Doctor Robert/I Want to Tell You/Got to Get You into My Life/Tomorrow Never Knows

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

__________________________________________________________________________

Så där ja – en klassiker serverad! Visst, jag var inte ens född när den härplattan kom ut men när jag nu lyssnar igenom den känns det som att samtala med en gammal vän. Ja, en mycket gammal vän förvisso, men det är ett kärt återseende.

Det hade ju varit så lätt att fylla detta inlägg med kul fakta kring plattan men det har ni väl läst förr, eller? Jo då, det klart ni har för den här skivan hamnade ju på nån lista som världens tredje bästa platta någonsin. Vilka som kammade hem första- respektive andraplatsen vet jag inte, men det är ju inte helt otroligt att det också var Beatlesplattor.  För The Beatles är ju heliga kossor i musikvärlden. Men okej, sansa dig nu! Innan du trycker på hataknappen och raderar den här bloggen ur listan ‘favoriter’ i din webbläsare (huh?) så vill jag verkligen säga: ”det har de verkligen förtjänat, såklart”. Fast, ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där andra stora bandet med en viss Mick Jagger i spetsen. Men det är såklart en annan historia.

Nåja, vad får du här då. Tja, vad sägs om allt. För det här var väl ändå ett stilbrott för The Beatles? En skiva där de lämnade det traditionella rockliret bakom sig och började experimentera med både indisk och klassisk musik samt spelade in gitarrsolon baklänges. Om den här skivan kom ut idag skulle den givetvis inte vara lika viktig (doh!) men inte hade den känts det allra minsta omodern. Nej, den hade varit helt rätt.

Det roliga med The Beatles är ju också att de där låtarna som man till en början avfärdar som skräplåtar eller utfyllnad oftast växer och blir roligare och roligare för varje genomlyssning. Ta bara helt galna ”Doctor Robert” eller Ringo Starrs brölande i ”Yellow Submarine”. Sedan måste väl ”I’m Only Sleeping” vara en av de släpigaste låtar Lennon fått ur sig? Grymt skön är den iallafall. Och tillhör du dem som säger att George Harrison inte kunde skriva lika bra låtar som John och Paul? Jamen lyssna på ”Taxman” och ”I Want To Tell You” då och säg det igen! Alla andra låtar är väl superklassiker, så dessa lämnar jag helt enkelt utan kommentar. 

Ni som nu inte har den här plattan har lite otur. Ni kan nämligen inte klicka på någon länk till några ljudklipp då Beatlesadvokaterna i vanlig ordning sopat, mer eller mindre, rent. Nästan, för på YouTube kan man klicka sig runt och lyssna på låtarna. Så jag bifogar några av dessa nedan – enjoy (om de nu inte sopas bort innan jag hinner klicka på publicera).

Citatet: ”If you drive a car I’ll tax the street. If you drive to city, I’ll tax your seat. If you get too cold, I’ll tax the heat. If you take a walk, I’ll tax your feet” (Taxman)

CD: Demon Days – Gorillaz (2005)

Lämna en kommentar

Intro/Last Living Souls/Kids with Guns/O Green World/Dirty Harry/Feel Good Inc./El Mañana/Every Planet We Reach Is Dead/November Has Come/All Alone/White Light/Dare/Fire Coming Out of the Monkey’s Head/Don’t Get Lost in Heaven/Demon Days

Producent: Gorillaz, Danger Mouse,  Jason Cox & James Dring Skivbolag: Parlophone

______________________________________________________________________________

Jaha, här har vi då Gorillaz, som består av sångaren och keybordisten 2D, basisten Murdoc Niccals, gitarristen Noodle och trummisen Russel Hobbs. Fast de är ju animerade, tecknade av Jamie Hewlett, och någonstans i bakgrunden sitter Damon Albarn och rattar alla spakarna. Och Albarn hade ju tidigare en karriär som frontman i inte helt okända Blur. Fast det där visste ni ju redan!

Demon Days är bandets (?) andra platta och även om jag lyssnade en del på succédebuten så är det den här som jag lyssnat på allra mest. Det är fantastiskt bra popmusik – animerat eller inte. Du hittar inga dåliga låtar på den här plattan; jag vill nog hävda att det är ett litet mästerverk! Ska vi nu lyfta fram några nyckelspår så får det bli ”Kids With Guns”, ”O Green World”, ”Dirty Harry”, ”Feel Good Inc”, ”El Mañana”, ”DARE” och skönt knarkiga titelspåret ”Demon Days”.

Den här plattan är fylld till bredden med sköna beats och små melodisnuttar som liksom ibland går in i varandra. Det går inte riktigt att genrebestämma Gorillaz, om du nu inte nöjer dig med animerat? Varenda gång jag lyssnar på den upptäcker jag något nytt. Den är makalöst bra. Upptäckt Demon Days du också – om du nu inte redan gjort det, och med tanke på att den sålts i över tio miljoner exemplar så har du väl redan gjort det?

Bonusinfo: det dyker upp en hel del gästartister på den här plattan. Några av de mer kända heter Shaun Ryder, De La Soul, Neneh Cherry, Ike Turner och Dennis Hopper. Och om du tycker att omslaget påminner om något så stämmer det ju på pricken, för det är ju en ganska tydlig blinkning till The Beatles Let It Be

Older Entries