Hem

CD: Greatest Hits – The Doors (1996)

Lämna en kommentar

Bild

Hello, I Love You/Light My Fire/People Are Strange/Love Me Two Times/Riders On The Storm/Break On Through/Roadhouse Blues (live)/Touch Me/L.A. Woman/Love Her Madly/The Ghost Song/The End (From Apocalypse Now)

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att jag skrev att jag skulle gå utanför boxen i nästa inlägg men nu öppnades en ny dörr (ursäkta ordvitsen) och då kunde jag inte låta bli att skriva om den här. Slog nämligen upp tidningen och såg att Ray Manzarek gått bort. Och Ray var snubben bakom orgeln i The Doors och således hyfsat viktig för bandets sound. Hen blev 78 år. Men hur som helst, detta ledde också till att jag tog en titt i samlingen och upptäckte den här. Då kan jag ju inte låta bli att skriva några rader om den, eller hur?

Fast det finns nog en anledning till att jag ‘glömt bort’ det här! Det står ‘greatest hits’ på omslaget (som är ohyggligt anskrämligt by the way) men det här är en makalöst tunnsådd samling. The Doors hade visserligen en ganska kort men intensiv karriär fast jag skulle kunna fylla detta inlägg med låt efter låt som saknas på denna samling. Exempel? Okej: ”Moonlight Drive”, ”When The Music’s Over”, Soul Kitchen” och en hel hoper andra.

Mest intressant på den den här samlingen är kanske ”The Ghost Song”, för att den sticker ut. Låten återfinns på plattan An American Poet, som bandet släpptes sju år efter att sångaren Jim Morrison gått bort. Paul A Rotchild, som producerat de flesta av bandets plattor, kallar den dock ”a rape of Jim Morrison” då han menar att dikterna inte alls framförs som Morrison hade velat.  Plattan består alltså av tonsatta dikter som Morrison lämnade efter sig. Överlevande Doors-medlemmar snodde dem helt enkelt för att skapad ny musik . Det låter makabert, och det är det ju. Så här i efterhand tror jag nog att samtliga inblandade ångrar detta tilltag då det inte direkt  gör The Doors arv rättvisa, snarare tvärtom. 

Förresten, när det gäller The Doors kommer jag på att jag är en periodare. Lyssnar på dem med jämna mellanrum men tröttnar ALLTID efter ett tag. Det är den där förbannade orgeln som både ger och tar, och om man lyssnar för länge på The Doors tar den över och det känns som om man käkat både svarta och vita tangenter till frukost, lunch och middag.

Citatet: ”Ninety percent of the time, when he was drunk, he was impossible to deal with. The other ten percent, he transcended himself, and was brilliant. The ten percent is on his records. The other ninety percent is garbage.” (Paul A Rotchild om hur det var att arbeta med Jim Morrison)

Annonser

Film: The Doors (1991)

Lämna en kommentar

Skådespelare: Val Kilmer, Meg Ryan, Kyle MacLachlan m.fl. Regissör: Oliver Stone

_________________________________________________________

Nu kanske ni tror att Skivhyllan blir en filmblogg men ta det lungt – jag gör bara ett litet undantag. Inget annat! Den här filmen är lite speciell då jag såg den två gånger på bio och tillhör den utvalda skaran DVD-filmer jag faktiskt köpt och sett mer än en gång. Det är inte många filmer jag ser om. Bortsett No Country For Old Men, några Tarantino-rullar och något mer så är det sällan jag faktiskt ser en film igen, än mindre köper den. Men visst finns det galet många filmer här hemma; skulle nog kunna skapa en en blogg bara kring barnens filmer men någonstans måste man dra gränsen.

Så varför detta undantag? Tja, den här filmen är bra helt enkelt. Den berättar en intressant historia. Den har fått mig att lyssna en jävla massa på The Doors samt gett mig styrkan att lalla runt på en kyrkogård utanför Paris bara för att få se den där graven i verkligheten (och när jag väl gjorde det blev jag grymt besviken). OBS: jag tror att de numera flyttat graven, så det är knappast värt besväret att åka dit idag.

När jag sedan läste Stephen Davis biografi om Jim Morrison insåg jag att Oliver Stones filmversion är rena rama Disneyversionen. Men det gör inte så mycket, jag gillar filmen ändå. Och så tycker jag att samtliga skådisar gör ett utomordentligt jobb – inte minst Val Kilmer som Jim Morisson och Kyle MacLachlan som organisten Ray Manzarek. Att den bara får 7.1 poäng på Imdb är ju självklart larvigt. 9.5 vore mer rättvist.

Själva storyn är ju enkel. Fyra grabbar träffas och bildar band, och en av dem är aningen mer begåvad än övriga – vilket både bandet och alla andra fattar ganska fort. Den mer begåvade – Morrison – är bandet trogen trots olika erbjudanden, men förvandlas istället till ett riktigt praktarsle. Ja, och sedan går det som det går.

I vilket fall, skön film – med hur mycket bra musik som helst. Och just nu verkar det som om du kan se hela filmen genom att klicka på play nedan.

Citatet: ”Actually I don’t remember being born, It must have happened during one of my black outs.” (Jim Morrison)

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

3LP: In Concert – The Doors (1991)

Lämna en kommentar

Sid A: House Announcer/Who Do You Love?/Alabama Song/Back Door Man/Love Hides/Five to One/Build Me a Woman

Sid B: When the Music’s Over/Universal Mind/Petition the Lord with Prayer/Dead Cats, Dead Rats/Break On Through

Sid C: Lions in the Street/Wake Up/A Little Game/The Hill Dwellers/Not to Touch the Earth/Names of the Kingdom/The Palace of Exile/Soul Kitchen

Sid D: Roadhouse Blues/Gloria/Light My Fire

Sid E: You Make Me Real/Texas Radio & The Big Beat/Love Me Two Times/Little Red Rooster/Moonlight Drive

Sid F: Close to You/Unknown Soldier/The End

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

_____________________________________________________________________________________

Jag hade en The Doorsperiod, som infann sig i samma veva som Oliver Stones film om The Doors. Tror att jag såg filmen två gånger på bio, och vill minnas att jag även tog en lov runt kyrkogården i Paris där Jim ligger (låg?) begravd men blev grymt besviken eftersom den inte alls såg ut som i filmens slutscen. Minns allt klotter och pilar med ord som ”JIM THIS WAY” och det hindrade inte heller några riktigta hippiefans att dela en joint vid graven.  Vi stod mest och gapade! Och för några år sedan hamnade den där filmen i DVD-hyllan efter att jag läst en biografi om Jim Morrison. Då gled jag tillbaka i ännu en period där jag odlade skägg och lyssnade på The Soft Parade i flera veckor. Galet, eller hur? Jag upptäckte också, tack vara biografin, att Stones film var rena Disneyversionen av vad som verkligen hände. Men det är en bra film – se den!

Den här skivan är väl sådär. På baksidan står det att detta är ett hopkok av tidigare kända liveinspelningar där avslutande ”The End” är det tidigare outgivna undantaget. Och det är också den som är allra bäst, även om det svänger skönt om låtar som ”Who Do You Love?” och ”Soul Kitchen”.

Men sanningen ska ju fram, eller hur? Och det är ju att The Doors inte var ett speciellt bra band, och nu kanske nån skickar hatmejl, men är det inte så att hade det inte varit för en viss frontman vid namn Jim så hade ingen kommit ihåg The Doors idag? Han var å andra sidan alldeles lysande; en extraordinär frontman och textförfattare som dog alldeles för tidigt, ensam i Paris. Och i just ”The End” kommer bandet till sin rätt; när de lämnar över till Jim och stannar i bakgrunden för att skapa stämning. Då är det alldles lysande, och det tar iallafall upp femton minuter av speltiden, och då tänker jag att dessa femton minuter faktiskt är värda de 190 spänn som prislappen skvallrar om att jag gav för den här trippelkakan.

Citatet: ”Hey I’m not kiddin, you gotta turn the lights down”