CD 1: Back in the USSR/Dear Prudence/Glass Onion/Ob-La-Di, Ob-La-Da/Wild Honey Pie/The Continuing Story of Bungalow Bill/While My Guitar Gently Weeps/Happiness Is a Warm Gun/Martha My Dear/I’m So Tired/Blackbird/Piggies/Rocky Raccoon/Don’t Pass Me By/Why Don’t We Do It in the Road?/I Will/Julia

CD 2: Birthday/Yer Blues/Mother Nature’s Son/Everybody’s Got Something to Hide Except Me And My Monkey/Sexy Sadie/Helter Skelter/Long Long Long/Revolution 1/Honey Pie/Savoy Truffle/Cry Baby Cry/Revolution 9/Good Night

Producent: George Martin Skivbolag: Apple

__________________________________________________________

Jaha, då tar vi ett djupt andetag och skriker KLASSIKER. Ja, jag vet inte om det över huvud taget finns någon platta med The Beatles som inte är en klassiker nu för tiden? The White Album är dock inte en av de mest lättillgängliga plattorna The Fab Four klämt ur sig.

Att det hela slutade med en dubbelplatta lär berott på att bandet tyckte att det annars hade blivit så mycket material över till ingen nytta. Rätt tänkt? Njae kanske inte riktigt. Men man får nog passa sig att kalla Beatleslåtar för skåpmat (så att man inte får etablissemanget efter sig), men visst finns det ett och annat svårtolkat spår på den här plattan. Ta bara ljudcollaget ”Revolution 9” eller pårökta ”Wild Honey Pie”.

Men varför koncentrera sig på detta? Precis, för klassiker finns så det räcker och blir över. Smaka bara på inledande ”Back in the U.S.S.R.” eller lyckopillret ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” eller ”Martha My Dear” eller ”I’m So Tired” eller ”Blackbird” eller ”Birthday”. För att inte tala om stenhårda ”Helter Skelter”. Ni förstår, det finns grymma låtar här. Till och med Ringo Starr och George Harrison fick till det i ”Don’t Pass Me By” respektive ”While My Guitar Gently Weeps”.

Kan alltså inte annat än att utnämna denna till en klassiker. Och pass på – nästa inlägg blir ett jubileumsinlägg.

Citatet: ”Hey, Bungalow Bill what did you kill, Bungalow Bill”

Annonser