Hem

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

Annonser

CD: Live and Dangerous – Thin Lizzy (1978)

Lämna en kommentar

Jailbreak/Emerald/Southbound/Rosalie/Cowgirl’s Song/Dancing in the Moonlight (It’s Caught Me in Its Spotlight)/Massacre/Still in Love With You/Johnny the Fox Meets Jimmy the Weed/Cowboy Song/The Boys Are Back in Town/Don’t Believe a Word/Warriors/Are You Ready/Suicide/Sha La La/Baby Drives Me Crazy/The Rocker

Producent: Thin Lizzy & Tony Visconti Skivbolag: Vertigo

______________________________________________________________________________

Jag har inte speciellt mycket med Thin Lizzy, och om sanningen ska fram så låter deras plattor i många fall som rena demotejper. Ofta dras de med ett extremt tamt ljud. Den här skivan däremot, är fantastiskt bra. En liveskiva enligt konvolutet men om detta råder det delade meningar.

Vad alla verkar vara sams om är att Thin Lizzy gick in i studion tillsammans med producenten efter att de spelat in liveprylarna. I studion ”snyggar de till” produktionen genom vissa gitarr- och sångpålägg. Anledningen till detta är att de vill skapa någonting som varar, vilket alltså betyder att vissa små skavanker bör fixas till. Hur som helt, åsikterna går isär vad det gäller studiotid. En del menar att 75% är inspelat live, resten i studio – andra menar att det är tvärt om, dvs att merparten av materialet spelades in i studio.

Personligen bryr jag mig inte skvatt. Det spelar ingen som helst roll hur mycket som är ”äkta live”, eftersom Phil Lynott är död och det här utspelade sig 1978. Jag var inte där och kan inte jämföra, och jag kommer heller aldrig få chansen att se eller höra denna version av Thin Lizzy live ändå. För mig är detta en kanonspelning och jag önskar att jag varit där!

Och det är väl precis det en bra liveskiva ska skapa; stämningen och önskan att man vore där. Spelar roll om de skarvat lite i studion; det här låter ju bättre än alla deras skivor tillsammans. Fantastiska låtar, och då pratar jag inte bara om hits som ”The Boys Are Back In Town”, ”Don’t Believe A Word”, ”Dancing In The Moonlight” och ”Jailbreak” (som har världens fånigaste text; ”tonight there’s gonna be a jailbreak somwhere in this town” – jaha var då, i fängelset kanske?) utan om de sköna riffen. Lyssna bara på ”Emerald”, ”Massacre” och ”Sha-La-La-La”. Och så har trummisens världens skönaste handledsdriv på hi-haten. Fast främst är det ju Phil Lynott som briljerar; vilken frontman och vilken skön röst.

Det här är nog den bästa liveplattan jag har. Om den nu är live? Hur som helst – tror att detta inlägg får inleda en serie inlägg om just liveplattor. Ja, så får det blir! Får se nu vad vi har i samlingen. Den där med hårdrockstyskarna kanske? Eller den jag köpte på ett vattenskadat Åhléns? Det här blir inte lätt.

Citatet: ”The paper called it suicide, a bullet from a 45” (Suicide)

LP: Blue Murder – Blue Murder (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: Riot/Sex Child/Valley of the Kings/Jelly Roll

Sid 2: Blue Murder/Out of Love/Billy/Ptolemy/Black-Hearted Woman

Producent: BobRock Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________

När John Sykes fick sparken eller slutade i Whitesnake, beroende på vem man frågar, hade Whitesnake en jättesucce i den självbetitlade skivan, även kallad 1987, i ryggen vilket ledde till att skivbolaget gav Sykes ett nytt skivkontrakt. Han bildade Blue Murder och efter några turer med olika musiker blev det en trio med Sykes på sång och gitarr samt supermusikerna Carmine Appice på trummor och Tony Franklin på bas.

Trion gick in i studion tillsammans med den tidens hetaste rockproducent Bob Rock och kom ut med en fläskig kusin till just Whitesnake. Det låter ruskigt mycket Whitesnake om det här, fast på något sätt bättre än just den där 1987-upplagan av bandet. Det beror nog till stor del på producenten Rock som fått till en fläskig men snygg produkt. Det är rysligt välspelat och Sykes sjunger riktigt bra, fast kanske vill låta lite mycket Coverdale ibland. Det låter ju inte som nån trio direkt utan här snackar vi tusen gitarrpålägg, körer och hundratals trummor. Men det är å andra sidan lite därför jag gillar den – Carmine Appices snabba dubbelslag på virveln och Tony Franklins bandlösa bas är ju mer än halva nöjet.

Låtarna är kanske lite second hand Whitesnake, inte minst ”Black HeartedWoman” som är ett patetiskt plagiat. Det var kanske därför plattan floppade? Men med tanke på att den kom ut 1989 borde den ändå sålt aningen mer. David Coverdale lär ha sagt att han hade stämt Sykes om plattan blivit en succé. När intresset för Blue Murder inte visade sig vara så stort försvann rytmsektionen och det hela föll ihop likt ett korthus. Sykes fortsatte visserligen med andra musiker men det blev bara ytterliggare en platta – som jag inte ens har hört. Idag roar sig Sykes med att turnera som Thin Lizzy – trots att Phil Lynott gick bort för hundra år sedan. Så kan det gå!

Citatet: ”They called him public enemy number one but they don’t know what’s going on” (Billy)