Hem

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

Lämna en kommentar

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

Annonser

CD-singel: With A Little Help From My Friends – Toto (1993)

Lämna en kommentar

With A Little Help From My Friends (Live Edit)/With A Little Help From My Friends (Live Album Version)

Producenter: Toto & James Guthrie Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Nu kommer den – sista plattan med Toto ut på bloggen. Det kanske gör dig glad eller ledsen, vad vet jag – är dock relativt säker på att det inte finns någonting mer med detta väskustgäng i min samling.

Här har vi en liveversion av gamla Beatlesdängan ”With A Little Help From My friends”, som ni såklart hört. Fast Totograbbarna (och några körtjejer) river av den i en fläskig Joe Cockerversion och får faktiskt till en grymt släpigt svängig version. Det är gospel light i refrängerna och det wailas å det grövsta – vilket faktiskt funkar riktigt bra. Där fick de faktiskt till det.

Den här singeln tror jag att jag fick i present nån gång. Du hittar den ena versionen av den här låten på plattan Absolutely Live som Toto spelade in då de turnerade med plattan Kingdom of Desire och fått ersätta bortgångne trummisen Jeff Porcaro med Simon Phillips. Så, det var alltså allt med Totot – och det blev ju några inlägg.

Citatet: ”Is that you David Paich?”

LP: Fahrenheit – Toto (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Till the End/We Can Make It Tonight/Without Your Love/Can’t Stand It Any Longer/I’ll Be Over You

Sid 2: Fahrenheit/Somewhere Tonight/Could This Be Love/Lea/Don’t Stop Me Now

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Precis när du trodde att det inte fanns fler Totoplattor att skriva om, ja då slår jag till och serverar ytterliggare en platta med detta välslipade västkustgäng. Fast nu är det bara en singel kvar, sedan är det slut med Toto här på bloggen. (Tror jag, borde kanske dubbelkolla skivhyllan?)

Fahrenheit är en ganska tråkig historia. Aningen för ”slick” och välputsad för mig – men visst lyssnade jag på den då det begav sig. Det här är första plattan med sångaren Joseph Williams, och den killen har inte direkt nån personlighet. Alltså, den lyser iallafall inte igenom på plattan för maken till tråkig röst har jag knappt hört. Han sjunger korrekt och allt det där, men lite människa hade ju inte skadat att få med på kuppen. Tycker nästan att det blir bättre när Steve Lukather får sköta sjungandet.

På det hela taget är det en ganska trist samling låtar, fast du hittar välkända hits som ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love”. De mest inbitna Totofansen ser säkert ”Till The End” som en klassiker, fast jag minns mest att Paula Abdul var med i videon. Stjärnor som Don Henley och Michael McDonald gästar på skivan och i sista spåret, ”Don’t Stop Me Now”, har de hyrt in självaste Miles Davis i en instrumentalare som har lite sömnig nattradiovarning över sig – men som självklart måste ses som själva höjdpunkten på en annars ganska uddlös och ofarlig skiva.

Citatet: ”Look! I just came back to town drink that green dragon down” (Till The  End)

 

LP: The Seventh One – Toto (1988)

4 kommentarer

Sid 1: Pamela/You Got Me/Anna/Stop Loving You/Mushanga/Stay Away

Sid 2: Straight for the Heart/Only the Children/A Thousand Years/These Chains/Home of the Brave

Producenter: George Massenburg, Bill Payne & Toto Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________________

Korrekt är nog ändå ordet som beskriver det här. Det går nog inte att producera något mer korrekt. Det här är bandets sjunde platta – korrekt, med tanke på titeln. Varenda anslag på gitarren är korrekt. Det finns inte en baston som inte är, just det …. korrekt. Varenda trumslag sitter som det ska och David Paichs knubbiga små fingrar trakterar klaviaturet anmärkningsvärt korrekt. Och Joseph Williams röst är varken opersonlig eller allt för krävande – dvs korrekt!

Kan det bli mer Toto än så här? Det ska möjligtvis vara på bandets fjärde platta då, men annars är nog det här din lathund till Toto – om du nu skulle vara en av dem som inte känner till detta band sedan tidigare.  Nu kan det kanske verka så att jag sitter här och raljerar och bara väntar på att vitsigt förpassa The Seventh One till kategorin skitplatta – men nej då, jag älskar verkligen den här plattan.

Jo, det är sant! Kanske älskar jag den allra mest för att den är så överpräktigt korrekt och har textrader som ibland får en att skruva på sig. Men skit i texterna nu; Toto har ju liksom aldrig varit några singer/songwriters. Det går ju inte att motstå Michael Jackson-svänget i ”You Got Me”, stompiga rythmrälsen i  ”Stop Loving You”, bassolot i ”Mushanga”, Jeff Porcaros överjordiska ghost pitch-sväng i ”These Chains” eller Steve Lukathers förutsägbara ballad ”Anna”. För att det är korrekt! Rekorderligt? Kompetent! Det går liksom inte att klanka ner på hantverket.

Till och med titelspåret, som inte kom med på plattan men numera finns utgivet på samlingar, är korrekt.

Kalla det gärna tråkigt eller förutsägbart – men dåligt, det är det liksom inte. Och har du orkat dig igenom hela plattan får du belöning i sista spåret ”Home of The Brave”, vilket vecklar ut sig till ett nästintill sju minter långt klimax och du får, mer eller mindre, all den där oantastliga musikaliska hantverkskompetensen som tagit plats på den här skivan i ett och samma spår. En helt korrekt avslutning med andra ord.

Citatet: ”Leave the politics behind boys”

Kassettband: Live i Göteborg – Toto (1992)

Lämna en kommentar

Gypsy Train/Never Enough/How Many Times/Kingdom Of Desire/Georgy Porgy/Africa/Don’t Chain My Heart/Hold The Line

Producent: Sveriges radio (P3 Live)

________________________________________________________________________

Nej, det här är ingen bootleg utan inspelat från radio. Sveriges radio har ju sänt en och annan livekonsert genom åren, och här fångade de Toto i Göteborg då de turnérade med plattan Kingdom of Desire. Det här är dock inte hela konserten utan bara det som sändes i radio – och givetvis är merparten av materialet från senaste skivan. Förmodligen ett krav från bandet för att P3 skulle få sända över huvud taget.

På den här tiden var Toto fortfarande så stora att de fick spela på Scandinavium. Vad mer ska jag säga? Kingdom of Desire var sista skivan med supertrummisen Jeff Porcaro – han gick ju som bekant bort i en tragisk trädgårdsolycka innan skivan kom ut. Istället för att lägga ner verksamheten hittade Toto en ersättare i Simon Phillips och stack ut på världsturné. Minns att vi pratade om att gå på konserten men det slutade med att jag hamnade framför radion istället (såg iallafall Toto med Jeff på Past To Present-turnén i globen några år tidigare).

Låtlistan är ju inte speciellt imponerande – många låtar från senaste skivan, som sagt. Men visst lirar de bra. Synd bara att jag inte hittar nån endaste liten länk till den här spelningen. Bjuder på ett annat klipp från den här turnén istället.

Citatet: ”Georgy Porgy pudding pie, kissed the girls and made them cry”

Vinylsingel: Love Has The Power – Toto (1990)

2 kommentarer

Sid A: Love Has The Power

Sid B: The Seventh One

Producent: James Guthrie & Toto  Skivbolag: CBS

_____________________________________________________________________________

Västkustpudlarna i Toto inleder 90-talet med att samla sig. De släpper samlingsplattan Past To Present och beger sig ut på världsturné. Jag var faktiskt på en av spelningarna i Globen men minns inte så mycket av spelningen; förutom att de öppnade med ”Child’s Anthem” och att frontmannen Jean-Michel Byron mest höll sig i bakgrunden.

Men, det visade sig inte vara en slump att detta nyförvärv var aningen konturlös på scen. Det var nämligen så att Toto nyligen hade gjort sig av med sin tredje sångare, Joseph Williams, och egentligen ville återförenas med Bobby Kimball – som ursprungligen sjöng i bandet. Skivbolaget ville dock något annat och propsade på sydafrikanske sångaren Jean-Michel Byron, därav en samlingsplatta med fyra nyskrivna, och ganska menlösa, låtar.

Michael Jackson-klonen Byron visade sig inte vara speciellt lämplig i Toto och hans roll i bandet minskade under turnén. När bandet senare bandade en spelning i Paris hade han degraderats till körsångare och nämns inte ens som officiell bandmedlem. Ha! Och, ”Love Has The Power” är nog en av Totos allra fånigaste låtar; lite som ett skämt! En löjlig Jacksonpastish.

Nåväl, bifogar två klipp till denna singel då B-sidan bjuder in till en pinsam minnesstund. Ni vet ju att killen som sjöng i Toto innan Michael Jacksonkopian dök upp hette Joseph Williams. På skiva lät det jättebra men det sägs att han fick kicken för att han inte riktigt höll måttet live – och jag tror nog att klippet nedan (inspelat i Stockholm!) är övertygande bevis på att det stämmer. 

Citatet: ”One two three four five six, the seventh one”

Kassettband: V och VI – Chicago (1972 – 73)

Lämna en kommentar

Sid A: Chicago V

Sid B: Chicago VI

______________________________________________________________________________

Plattan nummer fem och sex med Chicago inbakade på ett kassettband – inte illa alls. För du vet ju att Chicago var riktigt bra i början av sin karriär och om du nu tänker västkustslisk; tänk om. Det var först på 80-talet, när Peter Cetera tog över bandet efter Terry Kaths bortgång (vilket ni kan läsa mer om i andra Chicagoinlägg här på bloggen), som det blev sådär äckligt och polerat. Det här är riktigt bra musik; sköna refränger kryddat med jazzigt sväng och stabilt blås.

Jag gillar båda dessa plattor, och det är lätt att glömma bort dem eftersom inte speciellt många av låtarna på dessa två alster finns med på bandets otaliga samlingsskivor. Femman börjar luftigt och ledigt med låtar som ”Hit By Varese” och snudd på poppiga ”All Is Well”. Mest känd av låtarna på V är såklart ”Saturday In The Park” som också blev en hit då det begav sig. Det är en låt som liksom definierar tidiga Chicago. Glöm dock inte bort att lyssna på svängiga ”Dialouge part 1 – 2”.

På VI har de skalat botrt det mesta av jazzen och koncentrerar sig mer på melodierna och ett rockigare sväng. Det är lite synd men det funkar ganska bra ändå. Mest kända från denna platta är ”Just You n Me” och ”Feelin’ Stronger Every Day” men jag gillar även svängiga ”Darlin’ Dear” och balladen ”Jenny”. Fast, när jag tänker efter så är nog V aningen bättre ändå.

Jaha, det var det. Vad annat är värt att veta om Chicago? Bandet finns fortfarande och ja, det kommer fler inlägg med detta band. Precis som Toto så har Chicago alltid varit ett kritikerhatat band, och kanske beror det på att de istället för att endast koncentrera sig på melodierna även vävt in sköna jazzelement i musiken? Men det är ju liksom det som är charmen med detta band. Men vem bryr sig om kritiker?

Citatet: ”What do you need? Is it someone just to hurt ….. so that you can appear to be smart and keep a steady job? Play god, play god …. what do you really know? …. you parasite ….. you’re dynamite” (Critic’s Choice)

Older Entries