Hem

LP: The Joshua Tree – U2 (1987)

Lämna en kommentar

Sid A: Where the Streets Have No Name/I Still Haven’t Found What I’m Looking For/With or Without You/Bullet the Blue Sky/Running to Stand Still

Sid B: Red Hill Mining Town/In God’s Country/Trip Through Your Wires/One Tree Hill/Exit/Mothers of the Disappeared

Producent: Brian Eno & Daniel Lanois Skivbolag: Island

________________________________________________________________________________

Från bortglömd svensk platta till väldigt uppmärksammad jätteklassiker. Eller jag menar U2-klassiker, så klart. Här hittar du i motsats till föregående inlägg låtar som de flesta har hört – inte minsta inledande ”Where the Streets Have No Name”, ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For”, ”With or Without You”. Fast resten av låtarna är inte fy skam de heller. Tror dock att det var den där ‘still haven’t found’-låten som verkligen gav bandet ett brejk, kanske inte minst i US of A.

Det här kan nog vara U2s bästa platta. Jag gillar verkligen Achtung Baby och har säkert redan spikat fast den som bästaplatta här på bloggen men sett till låtkvalitét är nog Joshua Tree lite vassare. Här handlar det inte lika mycket om att få fram snygga ljudeffekter i studion utan först och främst om låtarna. Och vilka låtar sedan! Bortsett redan nämnda klassiker tycker jag ”Bullet The Blue Sky”, ”In God’s Country” och ”One Three Hill” sticker ut en aning extra. Fast allt är ju särdeles bra för att vara U2.

Känns ganska onödigt att babbla vidare om den här plattan då ni förmodligen har hört den fler gånger än ni kan minnas. Tror att den har sålt runt 25 miljoner exemplar och så är ju omslagsfotot, taget av numera välbekante rockfotografen Anton Corbijn, klassiskt. Det är nästan lika snyggt som det till Rattle and Hum. Undrar om det var Corbijn som tog även det? Förmodligen.

Tänk att det är 25 år sedan den här plattan släpptes. Tiden går.

Citatet: ”I have climbed the highest mountains, I have run through the fields only to be with you ….. only to be with you” (I Still Haven’t Found What I’m Looking For)

Annonser

CD: X & Y – Coldplay (2005)

Lämna en kommentar

Square One/”What If/White Shadows/Fix You/Talk/X&Y/Speed Of Sound/A Message/Low/The Hardest Part/Swallowed in the Sea/Twisted Logic Bonusspår: ‘Til Kingdom Come

Producent: Coldplay m.fl. Skivbolag: Parlophone

________________________________________________________________________

Pass på, för nu tänker jag såga den här skivan. Om du nu är ett känsligt litet Coldplayfan så rekommenderar jag dig att lägga energi på något annat än att tillrättavisa mig. Det har du ingenting för!

Det är en jävligt konstig värld vi lever i. När Coldplay slog igenom med debutplattan Parachutes var de på sin höjd halvtråkiga men hade riktigt bra låtar. Många muttrade något om dagssländor men när det sedan var dags för uppföljaren visade de sig kunna skriva gigantiska upptempohits som ”Clocks”. Så långt allt väl, eller hur?

Men på den här tredje plattan hände något. Coldplay blev ännu tråkigare. Uddlösa; alla vassa kanter har slipats bort och att lyssna på den här skivan känns som att vandra omkring i ett millimeteranpassat vitmålat IKEA-helvete. Det är kanske är där vi hamnar om vi inte sköter oss, tänker jag. Andra verkar dock gilla det.

Istället för att sätta ner foten så verkar varenda piffiga popsnören runt om i världen hylla Coldplay?  De kallar dem nästa U2! Ha, det där sista är lite komiskt för egentligen är det väl ingen komplimang då U2 varit tristessen personifierad de senaste 15 åren. Men okej, om Coldplay är ett U2 så är de ett U2 utan The Edge. Eller kanske ett Depeche Mode utan David Gahan. Ingenting som sticker ut eller tar emot det minsta. Totalt in- och uttryckslöst! Behöver jag säga att jag slutade lyssna på Coldplay efter den här plattan?

Det finns dock en sak som sticker ut. Den heter ”Fix You” och kan vara bandets allra bästa låt, men det räcker ju inte. Hela skivan är omdömeslös – vilket även extraspåret ”Til Kingdom Come” vittnar om då det är det näst bästa spåret och alltså inte alls borde vara ett extraspår.

Fast omvärlden skiter fullständigt i mina åsikter. Coldplay är världens största band. De levererar färdiga lösningar utan tuggmotstånd eller ojämna kanter, och jag antar att vi trivs i denna miljö. För där kan vi stå, i en millimeteranpassad köksmiljö och lyssna på låtarna som går in i varandra och bara börjar om och om och om igen. För mig känns det dock mer som ett litet helvete.

Citatet: ”Lights will guide you home and ignite your bone” (Fix You)

LP: The Unforgettable Fire – U2 (1984)

Lämna en kommentar

Sid 1: A Sort of Homecoming/Pride (In the Name of Love)/Wire/The Unforgettable Fire/Promenade

Sid 2: 4th of July/Bad/Indian Summer Sky/Elvis Presley & America/MLK

Producenter: Brian Eno & Daniel Lanois Skivbolag: Island

_____________________________________________________________________________

Jodå, ytterliggare en platta jag räddade källardöden i Mölndal. Jag är inte speciellt förtjust i tidiga U2 (eller senare U2 heller, för den delen) men det här känns som The Edges skiva. U2-gitarristen är ingen vidare riffmakare, jag undrar om han ens vet hur ett riff ska slås, men han är en jävel på att fippla med gitarren. Och det gör han mer än väl på den här plattan. Och det är snyggt, inte minst i ”Wire” och ”4th Of July” får han till det. Han är grym på att lägga ut drömliknande gitarrmattor, och det hörs ju redan i inledande ”A Sort of Homecoming”.

Vad mer ska man säga? ”Pride (In The Name of Love)” har väl alla hört? Annars är den här plattan fylld med, som sagt, The Edge-plockande intron; de tar liksom aldrig slut; introna alltså. Ibland är det på gränsen, ha ha …. ja, The Edge! Fattar ni! Ha ha! Nähe, ni var inte på det humöret!?

Således, en ganska skön platta som jag helt klart gjorde rätt i att rädda. Och om jag nu jämför den med bandets senaste, No Line On The Horizon, så framstår den som mycket bra – faktiskt. Men, något stort U2-fan har jag aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Men här ska The Edge ha den stora äran, han plockar på riktigt bra.

Citatet: ”If I could, I would let it go …. surrender …. dislocate … ” (Bad)

CD:How To Dismantle an Atomic Bomb – U2 (2004)

Lämna en kommentar

Vertigo/Miracle Drug/Sometimes You Can’t Make It On Your Own/Love and Peace or Else/City of Blinding Lights/All Because of You/A Man and a Woman/Crumbs From Your Table/One Step Closer/Original of the Species/Yahweh

Producent: Steve Lillywhite m.fl. Skivbolag: Island Records

_____________________________________________________________________________

Mig lurar de inte! Nej, det ska ni veta!! U2 släpper ännu en platta, får fina recensioner och skeppar iväg nio miljoner plattor i ett enda spadtag. Det är orättvist! Därför. Att. Detta. Inte. Är. Bra!

Bono lär ha sagt att detta är bandets ”rockplatta” och man kan ju inte annat än skratta åt detta uttalande. ”Vertigo”, tja kanske är det lite rock  där men sedan då? Den här skivan är fylld till bredden med rockklyschor – så visst, lite rock är det kanske. Vill man vara elak ber man er bara tittat på fåniga låttitlar som ”Miracle Drug”, ”Crumbs From Your Table” och ”Love and Peace or Else” och ni förstår vad det här är. Vill man vara lite mer precis är det bara att hänvisa till soundet; som är fotostatkopior av andra U2-låtar. Fast här behöver de byta toner då de inte är riktigt lika tydligt och direkt som förr.

Ledsen för den något tråkiga och överlägsna tonen i detta inlägg, men ibland måste man ju sätta ner foten. Det finns en gräns för vad som är okej, tycker ni inte det? How To Dismantle an Atomic Bomb är inte bra. Och som en sista spark i skrevet sorterar jag in den i kategorin ”pop”. Rockplatta, ha ha ha.

Citatet: ”uno, dos, tres, catorce” (Bono försöker räkna in ”Vertigo” med ett 1-2-3-4 men får liksom inte till det, utan avslutar med fjorton istället.)

Dubbel-LP: Rattle and Hum – U2 (1988)

Lämna en kommentar

Sid A: Helter Skelter/Van Diemen’s Land/Desire/Hawkmoon 269

Sid B: All Along the Watchtower/I Still Haven’t Found What I’m Looking For/Freedom For My People/Silver and Gold/Pride (In the Name of Love)

Sid C: Angel of Harlem/Love Rescue Me/When Love Comes to Town/Heartland

Sid D: God Part II/The Star-Spangled Banner/Bullet the Blue Sky/All I Want is You

Producent: Jimmy Iovine Skivbolag: Island

__________________________________________________________________________________________

Det är lördag, förmiddag, och jag rattar in radio P4 och plötsligt hör jag en låt som jag helt och hållet glömt bort. ”Love Rescue Me” med U2 och Bob Dylan. Det låter alldeles fantastiskt bra och jag frågar mig hur jag kunnat glömma bort det här. Rattle and Hum heter plattan, tror t.o.m. att jag köpte dvd:n på rea för några år sedan men minns inte att jag ens tittat på den.

Det kanske är lätt att glömma bort Rattle and Hum. Det är nämligen en något splittrad upplevelse; och egentligen ett soundtrack till filmen med samma namn – där U2 turnerar med plattan The Joshua Tree. Det betyder livespår som ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” och ”Pride (In The name of, ja vad det nu var)” blandat med nyinspelat material som just Dylanlåten och ”Desire”.

Främst är det här mogen rock där U2 trycker ner stövlarna rejält i den amerikanska myllan, och som ett statement gör en låt med BB King. Men det gör ingenting att det är lite vuxet och pretentiöst tråkigt för jag gillar det. ”Van Diemen’s Land”, ”Heartland”, ”God Part II” och ”All I Want Is You” är bra skit! Ja, till och med ”Angel of Harlem” svänger skönt med Larry Mullens virvelmarkeringar och The Edges skimrande gitarrspel. Fast det är kanske blåset som gör det intressant? Inledande Beatlescovern ”Helter Skelter” är kanske inte helt lyckad (även om den rör sig mågra mil högre i stratosfären än Motley Crues dito) men jag tycker nog att pojkarna får till ett osedvanligt livesväng i Dylans ”All Along The Watchtower”.

När jag hör den önskar jag fan i mig att jag var där och bevittnade spektaklet; innan U2 gled in i musikvideoåldern utrustade med insektsglasögon och coola poser. Det hade ju sin charm det också, men frågan är om inte U2 är allra bäst i en naken Dylancover där Bono vräker ur sig ”so let us not talk falsley now, because the hour is getting late hey hey hey ….. ”. Eller när han minuten senare bara kväker ur sig tre klassiska och vältajmade ”uh!”.

Jag vet inte, men det känns ganska stort – förmodligen större än det någonsin var. Men det är väl liksom hela poängen med rocken och rollen, eller? Nostalgitripp är nog ordet jag söker! Sedan är det här ett av de snyggaste skivomslagen jag äger – bara en sån sak!

Citatet: ”Don’t believe in the Uzi, it just went off in my hand” (God Part II)

CD: Pop – U2 (1997)

Lämna en kommentar

Discothèque/Do You Feel Loved/Mofo/If God Will Send His Angels/Staring at the Sun/Last Night on Earth/Gone/Miami/The Playboy Mansion/If You Wear That Velvet Dress/Please/Wake Up Dead Man

Producent: Flood, Howie B & Steve Osborne Skivbolag: Island

____________________________________________________________________________

Pop är den där svåra nionde skivan. Här försöker U2 gå vidare med hjälpav DJs och nytänkande producenter. När plattan kom ut kändes det kanske lite nytt men så här bakspegeln känns det här mer som ett desperat försökt. Fast jag är inget stort u2-fan och då den här plattan faktiskt sticker ut i diskografin är den ganska skön att lyssna på – för U2 har ju faktiskt låtit likadant sedan All That You Can’t Leave Behind.

Förutom vanliga U2-låtar som ”Staring at The Sun” och ”If You Wear That Velvet Dress” består den här skivan av en mängd samplingar och trumloopar – allt för att hotta till soundet. Producenterna samplade Larry Mullens trumspel och The Edges gitarrer i ett försök att göra det lite mer …. eh, dansant?! Och det funkar ju faktiskt ibland!

Även om en låt som ”Miami” faktiskt låter som ett experiment idag så ska de ha lite respekt för att de faktiskt försökte gå vidare. Sedan gillar jag ”Please”, som är en avskalad och luftig bedjan till politikerna på Nordirland. Främst är kanske Pop idag en trevlig återblick men även en påminnelse om att U2 faktiskt har upprepat sig och ståt till sedan dess. Det kanske är dags för Bono och Co att försöka göra om bedriften och kanske inte skapa en klassiker utan någonting som känns bra idag – inte om tio år.

Citatet: ”You know you’re chewing bubblegum, you know what it is but you still want some” (Discotheque)

CD:Sloper – An Emotional Fish (1994)

Lämna en kommentar

TIME IS ON THE WALL/SUMMERTIME/AEROPLANES/CLOWNS/OTHER PLANET GIRL/HAPPY FAMILY`S/MISTAKE FACTORY/DISCO VERA/SUPERMAN/DIRT/LEONCAVALLO/AIR/IT BELONGS TO THE WORLD

Producent: An Emotional Fish Skivbolag: Warner

_____________________________________________________________________

Fråga mig inte varför jag har den här, snälla? Hittade den i en låda under en soffa och kan inte på något vis komma på varför den ligger där. Minns den dock, men inte varför jag skaffade den. Totalt försvarslös, jag vet!

Det kan omöjligt ha med omslaget att göra, eller hur? Och bandnamnet sedan – duh!? Tror aldrig att jag lyckats lyssna igenom mer än ett par tre låtar; det är exakt lika tråkigt som både bandnamnet låter och omslaget ser ut. Varenda gång har jag nog faktiskt stupat redan i förstaspåret (lyssna nedan) och det här kan faktiskt vara den allra sämsta skiva jag har i min samling. Fast jag har å andra sidan aldrig orkat mig igenom hela plattan, men jag tror inte att de tänkte: ”Grabbar! Vi lägger skitlåtarna först och fyller på resten av plattan med kanonlåtar. Vad säger ni? Det är väl nåt nytt?”.

Enligt nån sida på nätet påminner de om U2 men det vette fan! Sångaren låter ju som nån pårökt jävla halvpoet. Lyssna bara på ”Clowns”. Det måste ju vara någon okänd brorsa till Duff McKagan som bestämt sig för att ta över basen. Ha, och dubbel Ha (ha-ha) igen.

Citatet: Gah, du är rolig du!

Older Entries