Hem

CD: Inferno: last In Live – Dio (1998)

Lämna en kommentar

CD 1: Intro/Jesus, Mary & the Holy Ghost/Straight Through the Heart/Don’t Talk to Strangers/Holy Diver/Drum Solo/Heaven and Hell/Double Monday/Stand Up and Shout/Hunter of the Heart

CD 2: Mistreated”/Catch the Rainbow/Guitar Solo/The Last in Line/Rainbow in the Dark/The Mob Rules/Man on the Silver Mountain/Long Live Rock and Roll/We Rock

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Mayhem Records

____________________________________________________________

Den lille mannen i nätbrynja återförenades med Black Sabbath, släppte en mindre lyckad platta (Dehumanizer) och kunde väl återigen inte riktigt dra jämnt med Sabbathveteranerna Geezer och Iommi utan repriserade sin avgång och tog ännu en gång trummisen Vinny Appice med sig och återförenade sitt eget band Dio. Efter två ännu mindre lyckade plattor (Strange Highways och Angry Machines) ger bandet ut en liveplatta som dokumenterar turnésvängen de gjorde i och med den sistnämnda plattan.

Tja, Ronnie James Dio var inte riktigt på topp på 90-talet, sett till låtkvalité – men han skulle ju senare gaska upp sig och lyckas uppnå kultstatus innan han tyvärr gick bort för drygt två år sedan. Fast som liveplatta är det här inte direkt dåligt, bara lite tråkigt. Att låtarna från tidigare nämnda plattor drar ner intrycket är ju ganska självklart men annars blandar Ronnie i vanlig ordning låtar från karriären. Det blir Dioklassiker, lite Rainbowgodis och så ”Heaven and Hell”, såklart.

Är inte helt på det klara med vad som gör det tråkigt. Det låter lite baktung. Eller det kanske beror på den där gitarristen, Tracy G? Jag vet inte riktigt, men jag lyssnar sällan på den här. Känner att intensivt korta och allmänt nerskrivna liveplattan Intermisson från 1986 ger mer än det här. På 36 minuter lyckas de liksom skapa mer än på detta dubbelalbum.

Men vad vet jag? Nu kanske jag är onödigt hård? Dio var ett grymt band och jag lyssnade mer eller mindre sönder bandets tre första plattor. Så, jag kanske bara är dumnostalgisk nu – men vaddå? Kan man begära mer av en sliten bloggskribent en sketen måndagkväll?

Citatet: ”Well if you liked the last one you probably really like this one”

Annonser

DVD: Radio City Music Hall Live! – Heaven and Hell (2007)

Lämna en kommentar

E5150 / After All/Mob Rules/Children Of The Sea/Lady Evil/I/Sign Of The Southern Cross/Voodoo/The Devil Cried / Vinny Drum Solo/Computer God/Falling Off The Edge Of the World/Shadow Of The Wind/Die Young/Heaven And Hell/Lonely Is The Word/Neon Knights

Extramaterial: Road Movie/Hail The Gods Of Metal/Meet The Mob/Radio City

Speltid: 115 min Skivbolag: Rhino

________________________________________________________________________________________

Ni vet ju alla att Black Sabbath ska återförenas. Eller? Hur som helst, då min samling saknar pinsamt många Sabbathklassiker (jag har faktiskt bara två; en av dem är en pinsam version av bandet med Glenn Hughes (som jag redan skrivit om) och den andra är en rysk samlingsvinyl som jag i stundens hetta inte hittar) gör jag ett försök att vara lite aktuell.

Så, hur hänger det här ihop med Black Sabbath. Äh, det där vet ni ju redan – Ronnie James Dio ersatte Ozzy då denne fick kicken/slutade och bandet gav ut två plattor innan även Dio försvann, och Tony Iommi fortsatte med att dra bandet i smutsen genom otaliga medlemsbyten.  När Ronnieversionen av bandet återförenades för andra gången 2007  (första gången var 1992, som Black Sabbath) gjordes detta under namnet Heaven and Hell. Det fanns förmodligen två stora anledningar till namnbytet. Den största måste väl ändå ha varit att en återförening med Ozzy smäller högre – så varför då kalla bandet Black Sabbath och på så vis gör en framtida återförening mindre sensationell? Vidare, Ronnie (RIP) framstod som en sansad, timid och inte alls skrytsam person men jag tror nog att han innerst inne såg sig själv som en större sångare än Ozzy och då kanske inte ville förknippas med just Ozzys band. För så är det ju – Ronnies tid i bandet bleknar ju i jämförelse, trots att han är en bättre sångare.

Puh, det där blev en lång inledning men jag kände att jag behövde förklara läget. Typ. Nåja, låtarna med denna version av Sabbath är ju inte alls lika bra som de klassiska Ozzyspåren. Det går inte att förneka, men jag upptäckte i och med detta lilla namnbyte en hel del sköna låtar som jag tidigare dissat pga av Ozzyfixeringen. ”The Mob Rules”, ”Lady Evil” och inte minst ”Voodo” sitter inne med vassa riff. Och vem har inte hör just ”Heaven and Hell”? Sedan gör Dio ”Children of The Sea” till sin egen, för kan ni tänka er Ozzy sjunga den?

Det här är, kanske jag skulle nämna, en inspelning från Radio City Music Hall i New York där bandet endast kör låtar från Dioeran blandat med några nyskrivna spår, som dock inte alls övertygar (senare släpptes även en platta med nyinspelat, som var ojämn men något bättre). Det går dock inte att klaga på framförandet som är mer eller mindre perfekt. Fast, det blir bra baktungt emellanåt och jag vet inte vad som har hänt med trummisen Vinny Appice. På Dioplattorna (ja, med bandet Dio) spelade han hysteriskt svängigt och snärtigt men nu verkar åldern ha tagit ut sin rätt – för det ser ansträngande ut, som om han satt och spelade under vattenytan.

Således, borsett allt det där släpiga, ett grymt tråkigt trumsolo och ett och annat önödigt segt gitarrintro är detta riktigt bra. Det är inte Black Sabbath utan något annat. Och ibland låter det jävligt bra och precis sådär tungt som Black Sabbath ska låta. Ja, fast lite för släpigt. Men så är det ju inte Black Sabbath, som sagt.

Bonusinfo: Sett från den ljusa sidan får man här faktiskt någonting mer än en fronfigur som påminner om ett vandrande kylskåp med en enda replik i beredskap som mellansnack: ”I love you all”.