CD: Snakebite – Whitesnake (1978)

Come On/Bloody Mary/Ain’t No Love In The Heart Of The City/Steal Away/Keep On Giving Me Love/Queen Of Hearts/Only My Soul/Breakdown

Producenter: Martin Birch & Roger Glover Skivbolag: Sunburst

Minns att jag köpte den här via postorder på Ginza, som faktiskt finns kvar (fast som websida), nån gång på 80-talet. Det kändes som att få tag i en riktig raritet då jag alltid trott att Trouble varit bandets officiella debut. Snakebite släpptes som en EP med fyra låtar 1978 men kom även i en längre version senare samma år, med ytterligare fyra låtar tagna från David Coverdales soloplatta Northwinds – som kommit ut i början av 1978. Ja, och i oktober samma år släppte Whitesnake alltså även sin första fullängdare Trouble. Snacka om att Mr Coverdale var kreativ det året, men han hade ju å andra sidan varken instagram eller TikTok att pilla med, så vad skulle han göra?

Jag älskar verkligen den här tidiga versionen av Whitesnake med gitarristerna Micky Moody och Bernie Marsden. Det inledande bluesrockande svänget i ”Come On” är anledningen till att jag fortfarande lyssnar på Whitesnake, inte ”Still of The Night”. Den hade jag dock hört sedan tidigare då den inleder bandets klassiska liveplatta Live… in the Heart of the City. Där hittar vi även covern ”Ain’t No Love in the Heart of the City” men här får vi den i en skönt gungande studioversion som håller än idag. Den var anledningen till att jag köpte plattan.

Resten av låtarna är inte heller skåpmat, trots att inga av dem dök upp på första fullängdaren. Både ”Bloody Mary” och ”Steal Away” hade gott och väl platsat (och delar av den sistnämnda dyker faktiskt upp när Moody solar på tidigare nämnda liveplatta). Resten av låtarna är som sagt tagna från Coverdales andra soloplatta (han släppte den första året innan). De håller också, fast drar åt det lite mer souliga hållet – bortsett ”Breakdown” som är en rockig shuffle och det enda som egentligen inte riktigt håller måttet. Och varför Coverdale aldrig återbesökt snygga balladen ”Only My Soul” (han gillar ju sådana) övergår mitt förstånd. Ja, så till den grad att jag var tvungen att dubbelkolla, och det visar sig att det faktiskt finns en enminutersversion som Coverdale sjunger acapella under ett akustiskt gig i Tokyo som han gjorde tillsammans med Adrian Vandenberg 1997. Du hittar den på plattan Unzipped som gavs ut 2018.

Citatet: ”I don’t go looking for trouble it’s always coming my way”

CD: Wingspan: Hits And History – Paul McCartney (2001)

HITS: Listen To What The Man Said/Band On The Run/Another Day/Live And Let Die/Jet/My Love/Silly Love Songs/Pipes Of Peace/C Moon/Hi Hi Hi/Let ‘Em In/Goodnight Tonight/Junior’s Farm/Mull Of Kintyre/Uncle Albert / Admiral Halsey/With A Little Luck/Coming Up/No More Lonely Nights

HISTORY: Let Me Roll It/The Lovely Linda/Daytime Nightime Suffering/Maybe I’m Amazed/Helen Wheels/Bluebird/Heart Of The Country/Every Night/Take It Away/Junk/Man We Was Lonely/Venus And Mars / Rockshow/The Back Seat Of My Car/Rockestra Theme/Girlfriend/Waterfalls/Tomorrow/Too Many People/Call Me Back Again/Tug Of War/Bip Bop / Hey Diddle/No More Lonely Nights (Playout Version)

Producenter: Chris Thomas, George Martin, Linda & Paul McCartney Skivbolag: Parlophone

En dubbel-cd uppdelad i rubrikerna HITS och HISTORY och där det fyndiga ”wingspan” syftar på Paul McCartneys tid med Wings men också hans bredd som soloartist. Och den första cdn är ju mycket riktigt fylld med hits som ”Band On The Run”, ”Jet”, ”Pipes of Peace” och ”No More Lonely Nights” (den sistnämna finns med även på andra skivan, fast i en annan version).

Och då jag inte lyssnat på denna samling sedan den köptes för över tjugo år sedan är det ju lite roligare att frottera sig med låtarna kategoriserade ”history”, men om sanningen ska fram så borde några av dem byta plats med några av spåren under ”hits”-rubriken. McCartneypärlor som ”Let Me Roll It”, ”Maybe I’m Amazed” och ”Too Many People” är väl ändå att betrakta som hits?

Nåväl, det här är väl en rolig samling men hade nog kunnat trimmats ner till en enkel-CD? Fyrtiofyrasekundaren ”The Lovely Linda” kan man väl leva utan? Och var inte ”Take It Away” en hit? Det är ju dock en av plattans skönaste låtar. Ja ja, inte mycket mer att säga om den här och det slår mig nu att jag skrivit ett helt inlägg om Sir Paul McCartney utan att nämna det där andra bandet han var med i. Hmm, bara en sån sak!

Citatet: ”Buy buy says the sign in the shop window, why why says the junk in the yard” (Junk)

LP: Jungle Jam – Egba (1976)

Sid A: Turtle Dance/Bland Tomtar Och Kontroller/Takdropp/Follow That Knallert/La Firmeza

Sid B: Trabajo Para Egba/Månadens Erbjudande/EKG/Apkalops/Hollywood Magic

Producenter: Egba Skivbolag: Sonet

Skön jazzig fusion signerat svenska gruppen Egba. Har tidigare skrivit om just Egba men en del tåls kanske att upprepas? Gruppen bildades iallafall nån gång i början av 70-talet och fokus ligger på nån slags skön symbios av jazz och funk. Ja, jag får en hel del Weather Report-vibbar av det här.

Bandnamnet togs från en afrikansk folkgrupp och trumpetaren Ulf Adåker är en röd tråd i sammanhanget då han varit en av få konstanta medlemmar. Egba har väl funnits från och till under åren men 70-talet är ju helt klart deras årtionde, fast för några år sedan firade bandet 50 år med en konsert på Fasching i Stockholm (nej, jag var inte där).

Jungle Jam blev bandets genombrott. Om det är deras bästa skiva vet jag faktiskt inte men helt klart den jag lyssnat mest på, kanske inte minst för att min far spelade den ganska ofta – och den här är mycket riktigt tagen från min fars jazzarkiv. Har alltid gillat inledande ”Turtle Dance” lite mer än övriga låtar då den har ett skönt funkigt schwung. Men, den fungerar nog bäst i sin helhet och trots att det är helt instrumentalt så hajar man ju till på några av låttitlarna, som t.ex. ”Bland Tomtar Och Kontroller”, ”Apkalops” och ”Follow That Knallert” – den sistnämnda har även ett smattrigt skönt trumspel signerat Åke Eriksson och slagverkaren Ahmadu Jarr. Dock inget för den kräsmagade Swiftien.

Bonusinfo: Lasse ”Sällskapsresan” Åberg har gjort omslaget, och det får man ju ändå ge honom att det gjorde han bra.

CD: Danko Jones (samling) – Danko Jones (2015)

Do You Wanna Rock/Lovercall/Play The Blues/Forget My Name/First Date/Code Of The Road/Full Of Regret/Baby Hates Me/Had Enough/Gonna Be A Fight Tonight/Invisible/Cadillac

Skivbolag: Bad Taste Records

En samlingsplatta som följde med nån tidning; minns dock inte vilken. Men det här är en rejält givmild 12-spårscd i all enkelhet. Vi får inte bara låtar från bandets (vid tiden) kommande platta Fire Music utan låtar från tidigare släpp.

Svårt att ogilla Danko Jones om man gillar sin rock rak. Riffen sitter som de ska; likt småjabbar penetrerar de trumhinna och luftguran åker ju fram direkt i inledande ”Do You Wanna Rock” där Danko även vräker ur sig versraderna maskingevärsfort, och så lite koskälla på det. Vad finns det att ogilla?

Okej, kanske blir det lite enahanda efter ett par låtar men här känns det lite mer varierat, kanske för att de blandat upp med låtar från bandets tidigare plattor? Danko sjunger om att hångla i en bil, om att vilja kn***** redan på första dejten, och så en hel del om att rocka. Blir inte djupare än så men det gör inget eftersom riffen kompenserar de kylskåpsmagnetiga textraderna.

Citatet: ”Hey, do you kiss on the first date? ‘Cause I do, ‘cause I do, ‘cause I do, ‘cause I do, ‘cause I do”

CD: Soul Mover – Glenn Hughes (2005)

Soul Mover/She Moves Ghostly/High Road/Orion/Change Yourself/Let It Go/Dark Star/Isolation/Land of the Livin’ (Wonderland)/Miss Little Insane/Last Mistake/Don’t Let Me Bleed

Producenter: Glenn Hughes, Chad Smith & Fabrizio Grossi Skivbolag: Frontiers Records

Lite sjukt att den här plattan snart har tjugo år på nacken, och att den kom ut runt 30 år efter Deep Purples Burn. Säga vad man vill om Glenn Hughes, men han är väl mest känd för sina år i Deep Purple på 70-talet? Och när jag såg honom live på just den här turnén så avslutade han givetvis med just ”Burn”.

Soul Mover är dock en av Hughes bättre soloplattor, fast nu killgissar jag lite; har faktiskt inte så bra koll på Glenns soloplattor. Tror dock att jag skrivit om några av hans plattor tidigare, bland annat föregångaren till den här: Songs In The Key of Rock. Här får han i alla fall hjälp av Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) på trummor, och i titelspåret dyker även superposören Dave Navarro upp på gitarr (och som den linslus han är så tog han även tillfället i akt att vara med i videon – i bar överkropp såklart). Ytterligare stjärnglans hittar vi i ”High Road” där Smiths bandkollega John Frusciante gästspelar lite.

En hel del koppling till Chili Peppers här för även Navarro har ju lirat i RHCP. Kanske därför det lite funkiga anslaget i flera av låtarna? De bättre låtarna på den här är nämnda titelspår, ”High Road”, ”Orion” och ”Dark Star” som är stöpta i typ samma funkiga form, och det funkar ganska bra. Tycker även att ”Isolation” sticker ut en aning. Således, en ganska bra platta.

Citatet: ”I’m a soul mover elevated from above”

CD: Past to Present – Toto 1977-1990 (1990)

Love Has the Power/Africa/Hold the Line/Out of Love/Georgy Porgy/I’ll Be Over You/Can You Hear What I’m Saying/Rosanna/I Won’t Hold You Back/Stop Loving You/99/Pamela/Animal

Producenter: Toto, George Massenburg, Bill Payne m.fl. Skivbolag: Columbia

River av ytterligare ett inlägg med Toto!

Minns ni Jean Michel Byron? Inte!? Han hänger i alla fall i fingertopparna och kör Totolåtar 2024. Som affischnamn på nån festival i sommar (Giants of Rock – fast det är mest exmedlemmar som tolkar sina respektive band) tolkar han låtar med tillägget ”PERFORMS SONGS BY TOTO”. Och visst, han var visserligen medlem i Toto under några månader i början av 90-talet när bandet samlade sig på Past To Present, och Byron fick representera ”nutiden” i fyra nya låtar. Men, när bandet sedan klev upp på scenen inför livepubliken degraderades han ganska omgående till bakgrundssångare på grund av MJK (Michael Jacksonkomplex). Det gick inte hand i handske med Toto (pun intended samt se citatet nedan).

De där nya låtarna var inte så tokiga när de kom, faktiskt. ”Love Has The Power” blev väl nån slags minihit och jag tyckte att ”Can You Hear What I’m Saying” var något som doftade aningen nytt då, i början av nittiotalet. Men, det var då – de har inte åldrats så bra. Bäst av dessa är i alla fall balladen ”Out of Love” med exemplariskt trumspel av Jeff Porcaro.

Allt det där spelar dock mindre roll när de ställs mot hitsen (”Africa”, ”Rosanna”, ”Hold The Line” m.fl.). Det här var Totos första samling men nu har det getts ut hur många som helst, egentligen med samma låtar (minus Byrons bidrag) samt med några tillägg. Och även om bandet gett ut ett gäng plattor sedan denna samling så är det ju inte mycket av detta som platsar på en samlingsplatta. Visst, Kingdom of Desire (1992) och Tambu (1995) har ju sina stunder men därefter är låtskörden ganska konturlös. Hur som helst, om du är ute efter en samling med Toto så finns det bättre alternativ, helt klart.

Citatet: ”We get on stage and we start the first tune, ”Love Has The Power” and he starts dancing around like fucking Richard Simmons on acid. Some fucking fruity shit going on, man. And the crowd is like looking at me and going, something’s up. They’re looking at him and flipping him the bird telling him to get off the stage. And I’m looking at Jeff Porcaro and he’s looking at me going, what the fuck is that? I mean it was unbelievable…He thought he’d come to save the day. Like Christ had come down and blessed us. We get off the gig and we’re like, what the fuck is that?” (Steve Lukather om att turnera med Byron)

Bonusinfo: jag såg spelningen bandet gjorde i Globen på denna turné och Byron var mer eller mindre en kuliss. Steve Lukather frontade mestadels – med den äran!

CD: Fahrenheit – Toto (1986)

Till the End/We Can Make It Tonight/Without Your Love/Can’t Stand It Any Longer/I’ll Be Over You/Fahrenheit/Somewhere Tonight/Could This Be Love/Lea/Don’t Stop Me Now

Vissa skivor har man tydligen både på vinyl och CD. Och, här behöver vi liksom stanna upp ….. OK, alright ….. japp, det här är ….. en guilty pleasure för mig, okej? Om du misstycker så slänger jag upp följande MOTARGUMENT: Jeff Porcaro, Steve Lukather, David Paich, Mike Porcaro, Steve Porcaro…. och Joseph Williams (exakt i den ordningen). Fahrenheit är Totos sjätte platta; den första med Joseph Williams på sång och jo … han är ingen Bobby Kimball men i det 80-tal den släpptes sitter den ganska bra. Eller hur?!

Det finns dock en hel del ogjort kring den här plattan. Som t.ex. videon till ”Till The End” där Paula Abdul svansar runt och fånar sig medans Joseph Williams spatserar runt i lustig hatt. Eller videon till ”I’ll Be Over You”; en smetig powerballad där Steve Lukather & Co gör en takspelning (som om de vore Beatles) med fåniga solglasögon och iscensatt solljus. Trams? —– Japp!

Men om vi bortser från allt det där, och det kanske lite väl polerade soundet, så är det här en riktigt bra platta. Visst, Willams är ju ingen Bobby K men låtmaterialet håller rätt bra 80-talsklass. Jag har, hur som helst, svårt att värja mig mot låtar som ”Without Your Love” (galet hi-hathäng på den här), ”Ill Be Over You (Steve L …. snyggt; absolut!), ”Could This Be Love” (sitter som en 50-talssmäck) och så gav de en säck guldpengar till Miles Davis som spelar på avslutande instrumentalaren ”Don’t Stop Me Now” (kan det bli mer 80-talsDavis än så?).

En klassiker, helt klart. Den här har man lyssnat på från och till, och som alltid älskar man ju Steve Ls solo i ”I’ll Be Over You”, den poppiga percussionmattan som omsluter ”Lea” (Steve Porcaro, well done) och kedjerasslet i titelspåret – det funkar fortfarande (David Paich). Den här plattan släpptes 1986 och nånstans är det bara att se tillbaka och minnas; snyggt, polerat och perfekt – men vaddå; nån måste väl få hålla på med det det där snygga, polerade och perfekta? Och de kallar sig Toto!

Citatet: ”Got a fast education holding you in tears, someone finally hurt you after all these years… got to get my message to you somehow”

CD: Essential Chill Out – Q Magazine (2000)

Moby– Novio/Groove Armada– At The River/Kinobe– Slip Into Something…/Fairport Convention– Who Knows Where The Time Goes?/John Martyn– Solid Air/Underworld– Push Downstairs/Moloko– Sing It Back/Oasis– Half The World Away/Nick Drake– River Man/Grandaddy– Underneath The Weeping Willow/Garbage– Milk (The Classic Mix By Massive Attack)/Goldfrapp– Utopia/Talk Talk– Inheritance/Depeche Mode– Useless/David Bowie– Art Decade/Mercury Rev– Holes

Producenter: – Skivbolag: Q Magazine

De flesta skivor som följer med musiktidningar är ju sådana man kan kasta. Ett hastigt hopkok av låtar med den enda gemensamma nämnaren ”aktuella för tillfället”. Eller lite bättre; att de även hänger ihop tematiskt eller genremässigt. Då blir det oftast bättre, men sällan bra.

Essential Chill Out är ett undantag – den är inte bara bättre utan riktigt bra! Den följde med tidningen Q i novembernumret år 2000 och när jag hittar denna cd undangömd i garaget sköljer minnen över mig. Som jag lyssnade på den här! Tror faktiskt att jag upptäckte John Martyn tack vare denna samling. Martyns suggestiva ”Solid Air” gav mersmak och jag minns hur jag ivrigt letade upp just plattan Solid Air och senare upptäckte andra pärlor, som London Conversation, Grace and Danger och Bless The Weather.

Det som också skiljer Essential Chill Out från andra tidningsbihang är att de verkligen lyckats med

låtordningen – det är en komplett spellista där temat är att chilla. Det lyckas de med! Här blandas gammalt och nytt, men många av låtarna var faktiskt inte alls aktuella runt år 2000 utan gavs ut tidigare – som David Bowies ”Art Decade” (1977), Talk Talks ”Inheritance” (1988) eller nämnda ”Solid Air” (1973). Bland det vid tillfället nyare finns Underworlds ”Push Downstairs”, Grandaddys ”Underneath the Weeping Willow”, Groove Armadas ”At The River” och Goldfrapps ”Utopia” representerade.

Den här samlingen har kanske inte fått mig att upptäcka en massa nya artister men som spellista funkar den alldeles utmärkt. Och så tror jag att den har fått mig att lyssnat lite mer på artister som Moby, Fairport Convention och Nick Drake. Det verkar också som om fler minns just den här. Jag hittar i alla fall en komplett spellista på Spotify och någon har lagt upp cdn på Tradera, visserligen för det generösa utropspriset 13 kr – men ändå! Du som läser det här kanske ska lägga ett bud?

Citatet: ”If you’re fond of sand dunes and salty air, quaint little villages here and there” (Groove Armada – At The River)

Groove Armada – ”At The River”

John Martyn – ”Solid Air” (rekommenderar även resten av skivan)

Nick Drake – River Man

Depeche Mode – Useless (The Kruder + Dorfmeister Session)

LP: Latino Blue – Joe Gallardo (1980)

Sid A: Sambita/Amanecer/Slidin’ Home

Sid B: El Brujo/Once There Was You/Lady Guajira

Producent: Wolfgang Lackerschmid Skivbolag: Sandra Music Productions

Nån slags latinojazz från tidigt åttiotal som låter tv-seriemusik från sent sjuttiotal. Alltså, jag har inte ens referenserna men det skriker intro till tvserie i inledande ”Sambita”. Eller så passar den kanske i slutscenen av Sällskapsresan; ni vet när de äntligen hittat pengarna i knäckebrödspaketet och tagit sig till Rio. Inte? Nähä, ni delar inte dessa referenser, jag fattar!

Joe Gallardo spelar piano och trombon (ja, och så lite trumpet). Det här är en tidig åttiotalsmacka till bredden fylld med latinojazz. Och vem gillar det? Det låter plastigt Buena Vista Social Club, på ett grisigt och turistigt All inclusive-vis. Det är smaklöst mest hela tiden. Och ibland blir det sång, som i ”El Brujo” – det är den typ av sång man hör inifrån hotellet när man sitter utanför på terrassen klockan tre på natten och försöker förtränga att man är där. Ridå!

Det här går tyvärr bort. Upplockat ur min fars jazzarkiv – därav inlägget. Och ibland undrar man ju hur han tänkte. Hur hamnade den här plattan i arkivet? Det måste väl ändå funnits nån slags kvalitetskontroll? Jag menar, sången i ”Once There Was You” låter ju som en tondöv och till hälften krockskadad Jamie Cullum. Nej, det här går fetbort.

CD: Chinese Democracy – Guns n Roses (2008)

Chinese Democracy/Shackler’s Revenge/Better/Street of Dreams/If the World/There Was a Time/Catcher in the Rye/Scraped/Riad N’ the Bedouins/Sorry/I.R.S./Madagascar/This I Love/Prostitute

Producenter: Axl Rose & Caram Costanzo Skivbolag: Geffen

Tro nu inte att jag kommer såga det här. Som Guns n Roses-platta betraktat är det ju inte speciellt bra men jag tycker att den här plattan stundtals är ganska bra. Jo faktiskt, och den hade värderats högre (inte minst i efterhand) om Axl släppt den under ett annat namn. Han kunde kallat det AXL, Axl Rose eller bara hittat på ett bandnamn. Men, Axl trampade på och avverkade si sådär tio års studiotid och mer än dussinet musiker (om man då räknar de som finns med på skivan – inte alla de som kom och gick under arbetets gång) och menade med en dåres envishet att det är en Guns n Roses-platta. Det är det inte!

Men vi kan ta kritiken först! Det är ju delvis alldeles galet överproducerat, inte minst signerat ett sleasy rock band. Det låter inte Guns alls! Ibland blir det alldeles för mycket lager på lager, och några av låtarna håller inte riktigt måttet. Med tanke på att Axl och hans medarbetare hade ett sextiotal låtar i produktion så hade de kanske kunnat göra ett bättre urval, kan man tycka.

Men vad är bra då? Tja, inledande titelspåret har ju faktiskt ett rätt skönt riff men det är ju kanske främst låtarna som inte låter GnR som sticker ut här. Jag tänker på ”Street of Dreams” (länge kallad bara ”The Blues”), ”There Was A Time” och ”Madagascar” som är snudd på storslagna orkestrala kompositioner; vilket vi känner igen redan på Use Your Illusion (i spår som ”Estranged” och ”Coma”). Det ligger något lockande i storhetsvansinnet och Axls röst i förgrunden här. Och i ”This I Love” går Axl bat shit crazy i just storhetsvansinne och vräker ur sig plattityder som ”no matter how I try you say it’s all a lie” över en fond av piano- och stråkarrangemang. Det är så dumt, så svulstigt och så världsfrånvänt att det på nåt skruvat sätt blir bra. Och det sammanfattar nog hela den här plattan; inspelad under tio års tid där releasedatumet sköts fram och blev ett meme.

Och just det där sista sammanfattar den här plattan ganska bra! Det är inte Guns n Roses; det är svulstigt, makabert och världsfrånvänt. Men ibland är det faktiskt riktigt jävla bra. Fast inte som Guns n Roses då, utan som någonting annat. Ja, nåt axl. Typ.

Citatet: ”And now you’re sleeping like an angel near the man who you gave head”