Sid A: Introduction/Joe Tex/Take It Off Him And Put It On Me/Down By The River
Sid B: Wrap It Up
Sid C: Place Over There/The Segment
Sid D: Them Changes/Applause/We Got To Live Together
Producent: Buddy Miles Skivbolag: Mercury
Det här är ett alldeles galet (och sjukt underskattat) livealbum. Gosse vad det svänger! Här får du jazz, soul, rock, blues och lite därtill på ett bräde – inspelat under en USA-turné 1971. Plattan består av väl valda delar av tre konserter i Seattle, Santa Monica och Bakersfield. Din jävel vad de lirar; Buddy Miles och hans band blandar eget material med klassiker som ”Down By The River” av Neil Young. Så sjuuukt bra!
Och vem är Buddy Miles kanske du undrar? Tackar som frågar! Buddy Miles var (han gick bort 2008) kanske främst känd som trummis i Jimmy Henrix inte helt okända Band of Gypsys men var även en av orginalmedlemmarna i Electric Flag. Utöver detta hade han en framgångsrik solokarriär där han inte bara bankade skinn utan även spelade gitarr, sjöng och skrev sina egna låtar.
Och allt detta kan du (typ) höra på denna fantastiska dubbelmacka där han tillsammans med sitt band framför den ena svängiga låten efter den andra. Och här snackar vi tio och ibland tjugominutersversioner som bara går in i varandra ; precis så där som bra livemusik ska vara.
Året efter detta – 1972 – släppte han ytterligare ett livealbum tillsammans med Carlos Santana; Carlos Santana & Buddy Miles! Live! där även Journeygitarristen Neal Schon finns med. Ni fattar; Buddy is the GUY! Begåvad kille. Riktigt bra platta som du inte hittar på streamingtjänsten Spotify. Tror att den kom ut på CD för ett par år sedan, men om du vill ha tag i den får du hosta upp en slant, tror jag?
Citatet: ”We’re gonna slow it down just for a second to just see if we can just quiet down and mellow out just for a second cuz I think we all could dig it just for a minute. Were gonna get into a little ol Neil Young song, kinda slow it down a bit and do a little bit of ‘Down By The River’ for you.”
Du kan dock lyssna på plattan här. Tack youtube för detta (och så mycket annat).
Hittar den där sista minidiscen i en låda. Ha! MINIDISC (eller MD, som vi initierade säger) – sug på den; ett format som ingen längre känner till då det var mer eller mindre meningslöst och hamnade någonstans i mp3-skarven och blev ett digitalt kassettband. De flesta struntade nog i detta format, fast jag skaffade en MD-spelare och intalade mig själv att den var smidig, och om man hade en optisk kabel så behövde man ju inte spela in sådär analogt. I realtid, doh!
Men visst fan var ljudet bra. Bättre än dagen mp3-spelare. Och vem vet, det kanske är på väg tillbaka? Jag vet iallafalla att Neil Young har något på ”g” med sin nya spelare Pono.
Det här är en MD fullsmockad med Ozzy Osbourne, men då min MD-spelare sedan länge är död och begraven vet jag inte riktigt vad som finns på den. Låter minnet styra, och då tror jag nog att vi hittar följande plattor:
Blizzard of Ozz – debutplattan som soloartist, och kanske den allra bästa med Ozzy? Tja, fan vet – men ”I Don’t Know”, ”Crazy Train”, ”Mr Crowley”, ”Suicide Solution” och ”Goodbye To Romance” är inte kattskit – och att få med dem på en och samma platta är inte dåligt. Och i instrumentalaren ”Dee” får underbarnet och tillika supergitarristen Randy Rhoads köra ett helt, enligt plattans tema, omotiverat Deer Hunter-solo, typ. Bara en sån sak!
No More Tears – ett daterat nittiotalssound förvisso, men det här är definitivt en av mina Ozzyfavoriter. Här snackar vi låtkvalitet, så skit i de kantiga distortionväggarna och de burkiga trummorna – det här är skitbra, med bonustexter av MotorheadLemmy. Nyckelspår: ”Mr Tinkertrain”, ”I Don’t Wanna Change The World”, ”Desire”, ”Mama, I’m Coming Home” och det snudd på (bas)episka titelspåret.
Bark At The Moon – titelspåret har ett av de allra skönaste gitarriffen, ever! Vad fan hände med Jake E Lee? Det finns en del ganska lökiga låtar på denna platta, men man kan ändå inte annat än att älska Ozzy.
Och, om jag minns rätt så är jag ganska övertygad om att jag även lyckats klämma in låtar som ”Over The Mountain” och ”Flying High Again” från Bark At The Moon också. Möjligtvis finns även ”Perry Mason” med; den enda låten efter 1991 som är värd att nämnas med Ozzy.
Den här plattan består mestadels av låtar Neil Young skrev på 90-talet. Ja, och inte minst titelspåret är ännu äldre och är ett outgivet spår från 80-talet (fast inspelat för just den här plattan). Allt det där ökade ju på värdet när Silver and Gold släpptes år 2000. New vintage, typ!? Det var lite av ett ”halleluja-moment”. Neil var tillbaka i countryfållan; med munspelet och den akustiska gitarren. Det kändes imperfekt, fast på ett hippt sätt.
Och nu, 2012, är den fortfarande bra men vilar tungt på grundpelare som Harvest och Harvest Moon. Det blir liksom mest en kompetent produktplacering; där Neil går tillbaka till ruta ett. Han är dock mannen för jobbet – och då blir det bra, så klart. Men det är svårt att inte tänka på de där andra plattorna.
Nåväl, inledande trion ”Good To See You”, ”Silver and Gold” och ”Daddy Went Walkin'” sätter en hög standard. Inte minst den sistnämnda visar hur Neil med van hand styr upp en högst medioker låt till någonting större och slänger ur sig cowboyklyschor till sin fördel (”corduroy pants and an old plaid shirt, daddy went a walkin’ just to feel the earth”). Och i ”Buffalo Springfield Again” sträcker han ut en förlåtande hand till sina gamla bandmedlemmar. (Och visst blev det väl en återförening några år senare?)
Skön platta, som liksom kompletterar de två andra – Harvest och Harvest Moon. Fast om du måste välja så skaffar du såklart de två andra plattorna. Vilken som är viktigast? Nej nej, det går inte – du måste skaffa båda. De är oumbärliga.
Citatet: ”Like to see those guys again and give it a shot” (Buffalo Springfield Again)
Okej, firar 600 inlägg med att skriva om 10 snudd på fantastiska låtar. Det finns 1000-tals låtar värda att nämna i otaliga genres, men det här är tio som jag just i denna minut känner vara helt, snudd på, fantastiska.
1. ”Loving Cup” – The Rolling Stones
Det snygga pianointrot hjälper förstås till. Och den där efterfestaktiga körsången i inledande refrängsnutten ”I’m the man on the mountain, come on up” känns som en förebyggande brygga rakt in i låtens kärna. Det är snyggt! Fast egentligen handlar min fascination av den här låten om det otämjda. Jag menar, lyssna bara på Charlie Watts hysteriskt okänsliga trummarkeringar när Jagger och Richards vräker ur sig refrängsnutten ”give me little drink from your loving cup, just one drink and I’ll fall down drunk”. Det blir inte mer autentiskt än så, eller hur. Möjlitvis om man är riktigt full när man lyssnar. Det låter i vilket fall lite som ett band taggat på twitter när de minst anar det, men ändå på något vis för deras bästa. Och bandet kan köra den live på hur många upptagningar som helst men det blir ALDRIG bättre än på Exile On Main Street 1972.
2. ”Warwick Avenue”- Duffy
Det här är min fredagslåt. Mest för att den sprider en behaglig känsla i kroppen efter en veckas arbete, men givetvis också för att den är sannslöst bra och snyggt producerad! Kan egentligen ingenting om artisten Duffy men, som John Cleese sade i en Monty Python-sketch – ”I don’t know much about art but I know what I like”. Så är det för mig här, typ. I don’t know much about Duffy but I know what I like. Sagolikt bra, och så gillar jag hennes röst som liksom är oldschool på ett bra sätt och får mig att tänka ”det här är så jävla retro, fast på ett nytt, lite snyggare, sätt”.
3. ”Lover, You Should’ve Come Over” – Jeff Buckley
En alldeles fantastisk låt om ett uppbrott; en kärleksrelation som tagit slut – och jag tror nog att den är autentisk, för hur kan man annars skapa något så smärtsamt och på samma gång vackert. Om Jeff Buckleys röst inte rycker tag i dig måste du nog kolla om du har puls eller ens ett dunkande hjärta kvar i kroppen. Det här är ett utmärkt exempel på en Buckleylåt där han trollbinder lyssnaren med rösten, inte minst i refrängen. Sedan är Buckleys eget öde ett tragiskt suffix till det hela. Med bara en platta i ryggen men redan geniförklarad är han på väg att spela in sin andra platta, men stannar oväntat på vägen, vadar ut fullt påklädd i en flod och försvinner i strömmen. Några dagar senare hittas kroppen. En otrolig förlust!
4. ”Raining In Baltimore” – Counting Crows
Adam Duritz är en makalöst begåvad textförfattare. I ”Raining In Baltimore” använder han metaforer och liknelser för att beskriva en trasig distansrelation. ”I need a phone call, I need a raincoat” sjunger Duritz i denna pianodrivna ballad där regnet öser ner och Duritz söker skydd. Den här låten tillhör de mindre sönderspelade spåren från succédebuten August and Everything After. Den ger mig rysningar varje gång, fortfarande.
5. ”Isis” – Bob Dylan
Det här är en fantastisk Dylanlåt utan refräng. ”Hurricane” från samma platta (Desire) har fått mer uppmärksamhet än detta andra spår på plattan, och förmodligen med rätta – men jag fastnar alltid i denna skeva och krängiga kärlekshistoria om en separation. De stompiga trummorna, svajande pianokompet och fiolen som ligger och gnäller i förgrunden hela tiden ger låten en extra boost. Här är Dylan så bra att han inte ens behöver en refräng utan håller liv i historien i nästan sju minuter.
6. ”The Needle and The Damage Done” – Neil Young
Här sätter sig Neil Young ner och minns vännerna som försvunnit in i herointräsket och hittats med en spruta i armen. En uppmaning, ”I watched the needle take another man”, och kanske var det en utsträckt hand till Crazy Horse-kollegan Danny Whitten som inte lyssnade utan dog av en överdos senare samma år. En tragisk bakgrund men ack så vacker låt.
7. ”No One Knows” – Queens of The Stone Age
Bästa riffet sedan jag vet inte när. Rakt in i handlingen bara, utan betänketid. Dave Grohls hysteriska trummande gör givetvis sitt till men styrka sitter i det stelbenta riffet; som liksom är så staccatostelt att det blir svängigt. JA, och så får vi inte glömma den pulserande basen som håller liv i allting. Jag älskar den här låten lika mycket för sin enkelhet som för att jag ofta upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar på den. På ett sätt är den genialt producerad.
8. ”You Reallt Got Me” – The Kinks
Är det här världens första heavy metal-låt? Kanske inte, men Ray Davis var helt klart något på spåren då han och The Kinks spelade in låten redan 1964. Jag var inte ens påtänkt då men ändå sitter jag här och skriver om låten, och det spelar ingen som helst roll att Van Halen spelade in en högst kompetent cover fjorton år senare – vilken kanske fick mig att upptäcka låten – för det är ändå originalet som håller än. Originalet är hårdast och mest hardcore. Ett stenhårt riff som inget annat! Man kan riktigt höra högtalarmembranen vibrera och nästan spricka redan i första anslaget. Har vi någonsin hört ett riff som detta sedan 1964? Är inte all rockmusik idag aningen mer upphottade powerversioner av riffet Ray Davis hamrade fram redan 1964?
9. ”The Weight” – The Band
Levon Helm dog för några månader sedan. The Band-trummisen har nog aldrig varit bättre än när han sjunger ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead” i ”The Weight”. Den här låten ger mig rysningar varenda gång. Det kan vara världens bästa låt någonsin, om det nu går att avgöra någonting så dumt? Helms röst är såklart fantastiskt, precis som det lättsamma trumliret och gitarrplockandet som tillsammans med övriga medlemmars väna stämmor i refrängen skapar magi. Om jag fastnade i en evighetshiss (?) med bara en låt strömmande ur högtalarna så skulle tillvaron bli lite behagligare med ”The Weight” i högtalarna.
10. ”Dead Memories” – Slipknot
Har ett av- och på-förhållande till Slipknot. Ibland orkar jag liksom inte med det hysteriska smattrandet, clownerna och den enorma ljudväggen som hela tiden rusar emot lyssnaren. ”Dead Memories” är en högst sansad Slipknotlåt, och det är precis därför jag gillar den lite mer än andra låtar. Ett viss smattrande från trummorna dyker upp från och till men både vers och refräng är relativt behärskade – och jag tror att det är precis därför det blir så bra när just Slipknot gör en sån här låt. ‘Less is more’ må vara ett slitet uttryck men här är det ganska talande.
Jag vet inte om man kan kalla detta en supergrupp? Buffalo Springfield hjälpte iallafall Neil Young, Stephen Stills, Richie Furay och Jim Messina att bygga upp riktigt hyfsade karriärer, där det ju gått allra bäst för den förstnämnda. Men det var Stills låt ”For What It’s Worth” som blev bandets mest kända.
Buffalo Springfield var ett kortlivat projekt med en hel del medlemsbyten. Efter två år och tre skivor var det över – bandets splittrades och denna samling gavs ut året därpå. Fast trots denna korta livslängd valdes bandet in i Rock n Roll Hall of Fame 1997. Vilket säger något om låtkvalitén.
Det här är nämligen rysligt bra. Med sin countryaktiga folkrock trollbinder de iallafall mig. Och ni har säkert inte bara hört den där hitlåten utan även Youngs ”Mr Soul” (som han även spelat in i eget namn flera gånger) och ”Bluebird”. Fast allt är ta mej tusan bra på den här samlingen.
Det är visserligen en del blommor i håret och öppna fält med spring i benen i halvlulliga ”Sit Down I Think I Love You” och ”Nowadays Clancy Can’t Even Sing” men det är förbaskat bra. För att inte tala om släpiga ”Kind Woman”. Fast okej, ”Go and Say Goodbye” är kanske lite väl hurtig men det är det lilla.
Riktigt bra, trots det något 60-talsdammiga ljudet. Klicka på länken och upptäck om du inte redan gjort det!
Citatet: ”There’s somethin’ happenin’ here, what it is ain’t exactly clear there’s a man with a gun over there tellin’ me, I got to beware” (For What It’s Worth)
Ja, bara två låtar men likväl en EP. Varför? Jamen fråga inte mig – det är en EP och ingen singel, okej!? Det här är material som liksom blev över när Pearl Jam spelade in Mirror Ball med Neil Young. Den där korsbefruktningen mellan fågelskrämman från Kanada och slynglarna från Seattle blev ju – om sanningen ska fram – inte speciellt bra. Det här är helt klart det bästa detta lilla samarbete lyckades producera. Och här stannar tyvärr Youngs insats vid lite gitarr, sång och tramporgel.
Båda låtarna är skrivna av Eddie Vedder (som knappt finns med på tidigare nämnda korsbefruktning) och kanske är det just ”Long Road” som är den stora låten här, med sina öppna ackord och orgelmattor. En gnyende Vedder i högform, och han lär ha skrivit låten som en hyllning till sin lärare Clayton E. Ligget som just gått bort.
”I Got Id” lär ha hetat ”I Got Shit” från början men skivbolaget bad Vedder ändra titeln. Och egentligen är det inte en bandinsats då endast Vedder, basisten Jeff Ament och dåvarande trummisen Jack Irons spelar på denna låt. Hur som helst, bra skit det här.
Och nu är det inte många dagar kvar innan jag traskar in i globen och ställer mig framför scenen och ser mitt favoritband. Det kommer att bli fantastiskt – och blir det ens hälften så bra som förra gången så är jag nöjd. Kanske hinner jag slänga iväg ytterliggare ett inlägg innan lördagens konsert? Och då handlar det nog inte helt oväntat om just Pearl Jam. Fan vet, om jag är på humör så kanske jag gör ett bonusinlägg i form av konsertrecension – bara för att jag kan.
Corduroy/Given to Fly/Hail, Hail/Daughter/Rockin’ in the Free World/W.M.A./Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town/Untitled/MFC/Go/Red Mosquito/Even Flow/Off He Goes/Nothingman/Do the Evolution/Better Man/Black/Fuckin’ Up Pearl Jam – Live On Two Legs
Med tanke på hur många inspelningar det finns som dokumenterar Pearl Jam live så är det här knappast en av de bättre. De har ju sedan år 2000 gett ut mer eller mindre samtliga konserter på skiva, och på senare år har man kunnat köpa dem bara timmar efter spelningen. Fast ljudet har ju varit sådär, och även om det är lite bättre på den här plattan – bandets första officiella livegiv – så kunde det ju varit aningen bättre.
Men, ni som hängt med på den här bloggen vet att Pearl Jam är världens bästa band, enligt mig, så det här kan ju inte rimligtvis vara dåligt, eller? Nej, det är inte dåligt utan jag påpekar bara att det finns så många bättre inspelningar, ja snudd på hundratals. Och då talar jag alltså inte om ljudet utan tänker främst på setlista och framförande.
Håren på armarna reser sig dock fortfarande varenda gång jag hör ”Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town” när hela publiken skanderar ”I just wanna scream hello” tillsammans med Eddie Vedder. Annars bjuder bandet på blandade klassiker, då de på den här turnén nyligen släppt plattan Yield och lånat in förre Soundgardentrummisen Matt Cameron (han blev senare fast medlem). Han är en av världens bästa rocktrummisar – fast jag tycker att han drar upp tempot en aning för mycket i ”Even Flow”. Slutligen, låna också ett öra åt Neil Youngspåret ”Fuckin’ Up” som de avslutar med.
Crosby Stills & Nash hade tidigare släppt en platta när de sedan bjöd in Neil Young och blev Crosby Stills Nash & Young. Stills och Young var ju kompisar sedan Buffalo Springfield. Plattan är dock inhandlad på något skivstråk i Sthlm i modern tid (00-tal). Om du tittar noga på omslaget ser du att även trummis och basist fått sina namn tryckta på konvolutet, fast lite mindre än stjärnorna.
Några minuter in i den här plattan är allt du behöver, sedan sitter du där på ett fält utanför Woodstock och sjunger stämmor. Det är handklapp och blommor i håret mest hela tiden; man riktigt hör fåglarna kvittra i bakgrunden. Det är bara på med jeansvästen och peacemärket! Jag tror att ”Teach Your Children” är ett nyckelspår här, för mer blommor i håret och handklapp kan det väl ändå inte bli?
Fast allra bäst är Youngs bräckliga stämma i ”Helpless”; en halvkusin till Bob Dylans ”Knockin’ On Heavens Door” och A-sidans avslutande ”Woodstock” – skönt riff där! Men sedan vänder man sida och blommorna är tillbaka, handklappen sitter där de ska och gräset känns skönt mellan fingrarna igen. Härligt och flummigt!
Skön platta, visst! Men ibland undrar man …. vissa låtar får liksom Dixie Chicks att framstå som värsta hormonstinna monstret. Men visst är det bra, fast tillbakalutat och sanden mellan tårna. Stillskt. Nashskt. Crobyskt. Inte speciellt Youngskt. Bara lite.
Citatet: ”Can you hear and do you care and can’t you see we must be free to teach your children what you believe in, make a world that we can live in” (Teach Your Children)
Här har vi en Neil Young-platta där han istället för att låta ordinarie komphundarna i Crazy Horse stå för stämningen lånat Pearl Jam. Och trots att detta var på 90-talet, när inte minst Pearl Jam stod på topp, så blir det inte alls så bra som det borde. Det låter inte alls Pearl Jam om detta – vilket kanske inte är så konstigt då det är en platta med Neil Young, men man önskar att de påverkat soundet något mer. Här låter de bara som ett aningen piggare Crazy Horse.
Det är inte dåligt men jag hade givetvis hoppats på något bättre. Det låter garagerock om det hela och det är förmodligen meningen. Det mesta dränks i massiva gitarrväggar. Eddie Vedder var dock inte närvarande speciellt mycket under inspelningen men ibland dyker han upp, inte minst i utmärkta ”Peace and Love”. Andra låtar som sticker ut en aning är ”Act of Love”, ”Big Green Country” och ”Downtown”.
Även om Pearl Jam inte står med på omslaget så släppte de senare tvålåtars-EP:n Merkinball i eget namn med överblivna låtar från denna inspelning – med Eddie på sång. Och om ni frågar mig så är dessa det bästa de någonsin spelade in tillsammans och Mirror Ball hade blivit så mycket bättre om de istället utforskat den vägen. Och ja, den dyker upp här på bloggen nån gång i framtiden.
Citatet: ”Jimi’s playin’ in the back room, Led Zeppelin on stage …. there’s a mirror ball twirlin’ and a note from Page … like a water-washed diamond in a river of sin … goin’ down like a whirlpool when you get sucked in…”
Jaha, då är vi redan framme vid inlägg nummer tvåhundra. Tänka sig vad tiden går fort! Då krävs det någonting extra; ett jubileumsinlägg – eller hur?!
VHS – Video Home System – känns hyfsat förlegat, och jag ska inte säga att jag har speciellt mycket musik i detta format men innan jag nu slänger ut kartongen så hyllar jag mina kassetter med ett inlägg. Här finns prylar som sträcker sig tillbaka till Bagen 1984 med Cia Berg och det är ju en häftig nostalgitripp i sig. Denna gång tänker jag dock låta musiken tala, så håll till godo – ett urval ur mitt VHS-bibliotek:
skivhyllan - om mina skivor 
Dom säger: