Blue Eyes Blue/Change The World/My Father’s Eyes/Tears In Heaven/Layla (Unplugged Version)/Pretending/Bad Love/Before You Accuse Me (Take A Look At Yourself)/It’s In The Way That You Use It/Forever Man/Running On Faith (Unplugged Version)/She’s Waiting/River Of Tears/(I) Get Lost/Wonderful Tonight (Live Edit)
Producenter: Rob Cavallo, Babyface, Simon Climie m.fl. Skivbolag: Reprise
Första låten på den här samlingsplattan är en (för tiden) nyinspelad låt skriven av Diane Warren. Det känns lite som ett hån. I följande två låtar fortsätter Clapton att hånas med bagatellerna ”Change The World” och ”My Father’s Eyes”. Jag avfärdar det som trams. Och det hör definitivt inte hemma på en ‘best of’-platta med Slowhand a.k.a. Eric Clapton.
Därefter får vi gråtlåten ”Tears In Heaven” och ”Layla”, fast unpluggedversionen – doh. Men det blir lite bättre; ”Pretending” är ju en skön 80-talare och i ”Bad Love” får vi även Phil Collins på trummor; fan vad jag älskar Collins trumspel på den! Det får mig också att vilja gå tillbaka och lyssna på Claptons elfte platta Journeyman från 1989 – tror att jag missat nåt där.
Men mycket mer än så blir det inte, utan fortsätter med en tam unpluggedversion av ”Running On Faith” och ett gäng andra låtar som verkligen inte hör hemma på en best of-platta med Eric Clapton. Det här är en riktig skitplatta, med andra ord.
Citatet: ”I’ve had enough bad love I need something I can be proud of”
Cocaine/Wonderful Tonight/Lay Down Sally/Next Time You See Her/We’re All The Way/The Core/May You Never/Mean Old Frisco/Peaches And Diesel
Producent: Glyn Johns Skivbolag: Polydor
Klassisk platta med Eric Clapton som jag hade glömt bort att jag har. Kanske på grund av det för mig ganska ointressanta formatet CD, men …. om några år kanske CD är lika eftertraktat som vinyl är idag? Ni vet; man saknar doften av…. eh, plast?! Och den sterila förpackningen den lilla plastbiten ligger i? Nja, kanske inte – men jag hittade hursomhelst ett gäng cdskivor jag glömt bort att skriva om så formatet lär dyka upp igen.
Slowhand är Claptons femte platta som soloartist. Vid den här tiden – i slutet av 70-talet – var Clapton ganska djupt nere i drogträsket men producenten Andy Johns lyckades kräma ur det bästa (no pun intended) ur Clapton och hans medmusikanter. Idag omnämns just den här plattan som en av hans bästa.
Och tro fan det! Han inleder med J.J. Cales ”Cocaine”, en låt som han gjort till sin egen. Galet svängigt, inte minst tack vare trummisen Jamie Oldaker. Hitsen på den här heter ”Wonderful Tonight” och ”Lay Down Sally” och jag tror inte att det finns någon samlingsplatta med Clapton som saknar dessa. Den förstnämnda är en kärlekshyllning till Pattie Boyd som tidigare varit gift med George Harrison. Clapton och Boyd gifte sig 1979.
Resten av plattan är dock minst lika bra, hits eller inte. Riktigt skönt sväng rakt igenom med mer laidback nummer som ”Next Time You See Her”, ”We’re All the Way” och avslutande instrumentalaren ”Peaches and Diesel”. Sedan gör han en grym version av John Martyns ”May You Never” som ligger på Martyns platta Solid Air från 1973. Om du inte har koll på John Martyn så rekommenderar att du börjar med med just Solid Air; riktigt bra skit!!
Det här kan väl på nåt sätt kallas Claptons formtopp? Det blev inte roligare än så här. Visst, han har haft gråtmilda balladhits sedan dess, återvänt till bluesen och är väl mer eller mindre en levande legend, men ingenting han gjort efter 1977 är egentligen intressant. Bättre då att bläddra bakåt i diskografin – t.ex. till magiska 461 Ocean Boulevard från 1974.
Citatet: ”And may you never lose your temper if you get in a bar room fight, may you never lose your lover overnight”
The Road to the Royal Albert Hall/Django/The Ballad of John Henry/So It’s Like That/Last Kiss/So Many Roads/Stop!/Introducing Eric Clapton/Further On Up the Road/High Water Everywhere/Sloe Gin/I First Met B.B. King/Lonesome Road Blues/Happier Times/Introducing Paul Jones/Your Funeral My Trial/Blues Deluxe/Story of a Quarryman/The Great Flood/Just Got Paid/Mountain Time/Asking Around for You
Jaha, nu ska jag alltså skriva om en DVD som jag inte har sett. JA, ni läste rätt!! Det här var nämligen ett felköp och när jag trodde att jag äntligen gjort ett klipp och slet ut fodralet ur kuvertet såg jag att det var en bluray. DOH! Jag har ingen blurayspelare och har inte orkat med besväret att skicka tillbaka och byta. Tanken att köpa en spelare har funnits där men inte blivit av.
Så, den här är alltså ospelad – men jag har ju faktiskt hört plattan på Spotify så ett och annat kan jag väl ändå säga?
Om ni nu mot all förmodan inte vet vem Joe Bonamassa är så bör ni ge honom en chans. Ja, förutsatt att ni diggar blues då, för det här är väl ändå en av de största stjärnorna på blueshimmelen just nu? Visst är det något rockigt emellanåt men inte alls sådär okänsligt som ett skenande godståg alá Gary Moore – när han släppte sin första bluesplatta. Bra mycket mer feeling om ni frågar mig. Och här firar han nu en hyfsat lång karriär med ett utsålt gig på Royal Albert Hall, där bl.a. Eric Clapton gör ett gästinhopp. Inget konstigt med det kan man tycka, men den här snubben föddes 1977 och har sedan år 2000 släppt över ett tiotal plattor i eget namn och med supergruppen Black Country Communion. Ganska imponerande för en 30-nånting.
Här blandar han valda låtar ur karriären där ”Sloe Gin” och ”Blues Deluxe” är sköna höjdpunkter (enligt spotifylistan). Och visst blir det en hel del covers, men den egna prylar som ”The Ballad of John Henry” är inte fy skam. När jag bläddrar igenom medföljande häftet ser jag också att han har två trummisar, och att den ene heter Anton Fig (ni vet snubben i Lettermans husband, tja och så spelade han på en och annan Kissplatta också). Det är ju coolt om något!
När jag tänker efter så är det kanske läge att inhandla en blurayspelare iallafall. I väntan på det tröstar jag mig med klippet nedan.
Citatet: ”Oh, you’d better stop before you tear me all apart” (Stop)
Jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag har den här skivan. Hittar ingen självklar länk, så jag kommer fram till tre möjliga scenarion:
1 – jag fick den här plattan av min far som hade dubbletter. Men det innebär att jag i så fall köpt föregångaren Pilgrim (som jag skrivit om tidigare) eftersom jag i det inlägget hävdade att jag fått den av min far. Kan jag ha förväxlat dessa två plattor? Eller är det möjligt att han hade dubbletter av båda?
2- jag hittade den i en reaback på Kvantum eller liknande och tänkte att ”man vet ju aldrig” och slog till. Kanske kostade den en tjugolapp?
3 – Någon virade fast en stor tung sten tillsammans med den här plattan, gjorde en drive by och slängde in den genom vårt fönster en mörk natt – bara för att han eller hon ville bli av med den.
Fast, det där sista känns inte speciellt troligt. Det borde jag kommit ihåg, och att farsan skulle sitta med dubbletter av två tråkiga Eric Claptonplattor känns smått otroligt. Det lutar åt alternativ två, helt klart. Fast jag minns det inte.
Ska kanske inte babbla på mer om bortförklaringar utan koncentrera mig på skivan. Hur låter det? Tja, kan säga att det är bra mycket bättre än tidigare nämnda Pilgrim men det är först efter att jag har tagit mig igenom inledande instrumentalaren ”Reptile”. Den är vekligen hemsk med sin lustiga och något lättsinniga jazzgitarr, och som lyssnare hamnar du direkt i Bingo Lotto-studion. Det far liksom en rysning upp längs hela ryggraden och du tänker efter både en och två gånger innan du vågar skippa vidare till nästa låt.
Men därefter blir det bättre. Kanske något baktungt i ”Got You On My Mind” men i ”Travelin’ Light” (som givetvis är en J. J. Cale-låt), ”Come Back Baby” (som även Ray Charles spelat in en gång i tiden) och ”I Ain’t Gonna Stand For It” (som givetvis är en Stevie Wonder-låt) låter det riktigt bra. Nästan som det gjorde förr. Men Claptons egna kompositioner är bara trötta reliker som varken inspirerar eller svänger.
Således, jämför med Claptons allra sämsta platta låter det här riktigt bra men det finns liksom en anledning till att jag aldrig riktigt lyssnat klart på den här. Jag vet inte när Clapton tappade stinget? Kanske var det när sonen klättrade ut genom fönstret i den där skyskrapan och han fick ur sig ”Tears In Heaven” som en sista desperat suck? Den som vill lyssna på Eric Clapton gör iallafall bäst i att bläddra bakåt i diskografin. Och fan vet om det inte var alternativ tre ändå. Det kanske är dags för mig att leta upp en sten och en repstump och bli av med skiten?
Citatet: ”No use looking for no one else, I’ll be alone till I find myself (Find Myself)
Farsan hade dubbletter så jag fick den här. Ha, jo det är sant! Han hade dubbletter av den här skivan, men jag orkade inte fråga varför – men det är ju egentligen en intressant fråga som kanske kräver ett svar. Borde ringa och fråga.
Fast, jag har kanske inte gett den en ärlig chans; den genomlyssning skivan kräver? Men jag kan väl inte hjälpa att jag somnar varenda gång jag hör förstaspåret ”My Fathers Eyes”*? Om den låten dök upp på radion i bilen vore jag rökt! Skulle hamna i väggrenen i bästa fall.
Men visst, nån gång har jag vaknat till för att somna in igen. ”River of Tears” gör dig nämligen inte piggare och att den är mastodontlånga sju minuter betyder att den kan söva vilken elefant som helst. Varför dessa vidriga trumprogrammeringar? Blir faktiskt riktigt förbannad när jag hör den! Vad fan hände med Eric Clapton här? Han har väl ändå något slags ansvar, som den hyllade gitarrgud han är? Jag har aldrig orkat längre än till spår nummer fem! Det finns inte en chans att de kan reparera allt de förstört och rivit ner under dessa fem låtar. Fullkomligt vidrigt!
Tänk om det här är den första plattan man hör med Clapton. Det vore ju fullkomlig katatrof. En hel världsbild ruinerad; en gud som plötsligt förvandlas till ett lättsamt muzakdoftande pekfinger som rör sig i takt med de stela trumbeatsen på ratten i en pendlares bil full av människor som borde fråntas rätten att lyssna på musik. Fy!
Citatet: JAG VÄGRAR!!!!!!! Hör ni det? JAG VÄGRAR!!!!!
* jag inser nu att jag kunde gjort någon humoristisk koppling till den här låten och min fars konstiga dubblettinnehav av denna skiva, men orkar inte – för nu är ju inlägget färdigskrivet.
Den här skivan är inte min, jag bara lånade den en gång men då det var för över 17 år sedan tror jag inte att den är speciellt saknad. Minns inte riktigt vem den egentligen tillhör. Hur som helst, tror att jag skriver några rader om den här på bloggen.
Det här låter ju mer Phil Collins än Genesis. Phil hoppade ju sedan av för att fokusera på sin solokarriär – och härom dan lät han meddela att han nu slutar som artist. Inget illa om Phil, men det det var kanske dags? Fast den där soulplattan han släppte härom året var faktiskt ganska bra.
Nåja, nu skulle vi inte bara prata Phil Collins. Genesis var det! Tycker inte speciellt mycket om den här skivan men det som slår mig är att det inte är hitsen som är bra – det är de bortglömda låtarna som håller. ”No Son of Mine”, ”I Can’t Dance” och ”Jesus He knows Me” drar bara ner intrycket. Istället är det de längre låtarna – ”Driving The Last Spike”, ”Dreaming While You Sleep” och ”Fading Lights” – som tillför något. Där bygger de upp någonting och kommer till sin rätt. Känns som om de ligger mitt emellan popådran och det där flummiga rymdskeppet där Peter Gabriel stod i fören och såg ut som en jycklare med tamburin och bastrumma. Eller? Kanske inte, men …. äh … ni fattar kanske? Inte? Okej, jag lägger ner.
Men, resten av låtarna är egentligen bara irriterande popdängor som skulle passa in på valfri Phil Collinsplatta. Och det är väl bra om man gillar Phil Collins – men om man sätter på en Genesisplatta förväntar man sig liksom någonting annat. Hade det inte varit för de tre längre låtarna hade detta inlägg taggats som ”skitplatta” – nu klarar den sig precis.
Bonusinfo: Phil Collins skrev låten ”Since I Lost You” till vännen Eric Clapton som nylig sett sin fyraåriga son falla från 53:e våningen i en skyskrapa. Clapton skrev ju som bekant också en låt om det hela – ”Tears In Heaven”.
Här fick de till en fyndig titel, eller hur? The Cream of Clapton består av ett antal djupdykningar ner i Eric Claptons karriär mellan 1966 – 1987. På det hela taget en mycket bra samling, enda nackdelen är väl kanske att man ibland vill fördjupa sig lite mer i vissa delar av karriären när man lyssnar.
Det börjar såklar med Derek & The Dominos, som väl egentligen bara var kamouflage för Clapton som ville undan rampljuset. Sedan har vi Cream, och det är ju makalöst bra – har det någonsin funnits en powertrio av samma kaliber sedan dess? Nej, det tror jag inte – och tyngst av alla är ju ”White Room”.
Det är är också anmärkningsvärt hur bra Claptons versioner av ”I Shot The Sheriff” och ”Knocking On Heaven’s Door” är, där den senare kanske är den allra bästa versionen av Dylans paradnummer någonsin. Bland de egna klassikerna hittar vi såklart ”Wonderful Tonight” och ”Let It Grow”.
Det här är en riktigt bra samling Claptonlåtar, och ska du nån gång lyssna in dig på Eric Clapton kan du nog inte få en bättre start än det här. Sedan har han ju gjort några riktigt sköna bluesplattor på senare år, men annars täcker The Cream of Clapton upp det hela ganska bra.
Citatet: ”Yellow tigers crouched in jungles in her dark eyes. She’s just dressing, goodbye windows, tired starlings” (White Room)
skivhyllan - om mina skivor 
Dom säger: