Hem

LP: Fahrenheit – Toto (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Till the End/We Can Make It Tonight/Without Your Love/Can’t Stand It Any Longer/I’ll Be Over You

Sid 2: Fahrenheit/Somewhere Tonight/Could This Be Love/Lea/Don’t Stop Me Now

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Precis när du trodde att det inte fanns fler Totoplattor att skriva om, ja då slår jag till och serverar ytterliggare en platta med detta välslipade västkustgäng. Fast nu är det bara en singel kvar, sedan är det slut med Toto här på bloggen. (Tror jag, borde kanske dubbelkolla skivhyllan?)

Fahrenheit är en ganska tråkig historia. Aningen för ”slick” och välputsad för mig – men visst lyssnade jag på den då det begav sig. Det här är första plattan med sångaren Joseph Williams, och den killen har inte direkt nån personlighet. Alltså, den lyser iallafall inte igenom på plattan för maken till tråkig röst har jag knappt hört. Han sjunger korrekt och allt det där, men lite människa hade ju inte skadat att få med på kuppen. Tycker nästan att det blir bättre när Steve Lukather får sköta sjungandet.

På det hela taget är det en ganska trist samling låtar, fast du hittar välkända hits som ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love”. De mest inbitna Totofansen ser säkert ”Till The End” som en klassiker, fast jag minns mest att Paula Abdul var med i videon. Stjärnor som Don Henley och Michael McDonald gästar på skivan och i sista spåret, ”Don’t Stop Me Now”, har de hyrt in självaste Miles Davis i en instrumentalare som har lite sömnig nattradiovarning över sig – men som självklart måste ses som själva höjdpunkten på en annars ganska uddlös och ofarlig skiva.

Citatet: ”Look! I just came back to town drink that green dragon down” (Till The  End)

 

Annonser

LP: The Seventh One – Toto (1988)

4 kommentarer

Sid 1: Pamela/You Got Me/Anna/Stop Loving You/Mushanga/Stay Away

Sid 2: Straight for the Heart/Only the Children/A Thousand Years/These Chains/Home of the Brave

Producenter: George Massenburg, Bill Payne & Toto Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________________

Korrekt är nog ändå ordet som beskriver det här. Det går nog inte att producera något mer korrekt. Det här är bandets sjunde platta – korrekt, med tanke på titeln. Varenda anslag på gitarren är korrekt. Det finns inte en baston som inte är, just det …. korrekt. Varenda trumslag sitter som det ska och David Paichs knubbiga små fingrar trakterar klaviaturet anmärkningsvärt korrekt. Och Joseph Williams röst är varken opersonlig eller allt för krävande – dvs korrekt!

Kan det bli mer Toto än så här? Det ska möjligtvis vara på bandets fjärde platta då, men annars är nog det här din lathund till Toto – om du nu skulle vara en av dem som inte känner till detta band sedan tidigare.  Nu kan det kanske verka så att jag sitter här och raljerar och bara väntar på att vitsigt förpassa The Seventh One till kategorin skitplatta – men nej då, jag älskar verkligen den här plattan.

Jo, det är sant! Kanske älskar jag den allra mest för att den är så överpräktigt korrekt och har textrader som ibland får en att skruva på sig. Men skit i texterna nu; Toto har ju liksom aldrig varit några singer/songwriters. Det går ju inte att motstå Michael Jackson-svänget i ”You Got Me”, stompiga rythmrälsen i  ”Stop Loving You”, bassolot i ”Mushanga”, Jeff Porcaros överjordiska ghost pitch-sväng i ”These Chains” eller Steve Lukathers förutsägbara ballad ”Anna”. För att det är korrekt! Rekorderligt? Kompetent! Det går liksom inte att klanka ner på hantverket.

Till och med titelspåret, som inte kom med på plattan men numera finns utgivet på samlingar, är korrekt.

Kalla det gärna tråkigt eller förutsägbart – men dåligt, det är det liksom inte. Och har du orkat dig igenom hela plattan får du belöning i sista spåret ”Home of The Brave”, vilket vecklar ut sig till ett nästintill sju minter långt klimax och du får, mer eller mindre, all den där oantastliga musikaliska hantverkskompetensen som tagit plats på den här skivan i ett och samma spår. En helt korrekt avslutning med andra ord.

Citatet: ”Leave the politics behind boys”

CD: Tambu – Toto (1995)

Lämna en kommentar

Gift of Faith/I Will Remember/Slipped Away/If You Belong to Me/Baby He’s Your Man/The Other End of Time/The Turning Point/Time Is the Enemy/Just Can’t Get to You/Drag Him to the Roof/Dave’s Gone Skiing/The Road Goes On

Producent: Toto Skivbolag: Sony

_______________________________________________________________________________________

Japp – det är dags för lite Toto igen. Det här är inte den sista Totoplattan som dyker upp på bloggen men den sista jag köpte. Och den är faktiskt inte dåligt på något sätt; gillar den faktiskt en hel del.

Det finns såklart några riktigt fåniga låtar, som t.ex. ”Drag Him To The Roof”, men här finns fler bra låtar än dåliga – faktiskt. Inledande ”Gift of Faith” har ett riktigt skönt riff och sedan är det trevligt att de låter den bre ut sig i över sju minuter. ”I Will Remember” är faktiskt en av Totos bättre ballader och så gillar jag det återhållsamma svänget i ”Slipped Away”. Och så där kan jag hålla på.

Det här är första skivan med Simon Phillips på trummor och precis som på föregångaren är det Steve Lukather som står för merparten av sången, men denna gång förlitar de sig även på två körsångare – en manlig och en kvinnlig – som ibland för kliva upp i duett med Lukather. Det funkar ganska bra, fast ”Baby He’s Your Man” köper jag inte – den är överusel. Ni hittar dock en svängig instrumentalare i ”Dave’s Gone Skiing”.

Tänk att vi körde tjugo mil i snöstorm, i lånad bil, för att se Toto live på Olympen i Lund. Ha ha ha, vi missade inledningen och då upptäckte vi att Simon Phillips inte satt bakom trummorna. Han var sjuk så Gregg Bissonette hade hoppat in i stället – och det var faktiskt ännu bättre. Riktigt bra konsert faktiskt!

Citatet: ”Brought up on hypocrisy the seeds they sow don’t last forever, they just fade away” (Gift of Faith)

CD: IV – Toto (1982)

Lämna en kommentar

 

Rosanna/Make Believe/I Won’t Hold You Back/Good for You/It’s a Feeling/Afraid of Love/Lovers in the Night/We Made It/Waiting for Your Love/Africa

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________________

Det är dags för ännu en Totoplatta! Hörde jag ett ”nej”? Ha, det är ju politiskt korrekt att dissa Toto men själv är jag stolt ägare av MÅNGA plattor med denna grupp. Hm, tja kanske inte stolt men var sak har sin tid, och det fanns en tid då jag älskade den här musiken. Så, nu var det sagt! Och alla Lo-Fidiggare och popsnören hatar det faktum att dessa killar faktiskt kan lira – kanske inte med känsla alla gånger, men ändå – och varför måste man välja sida; det ena eller det andra? Det går väl ändå att lyssna på båda?

Och du kanske mår illa av Tom Scotts släta saxofon i ”Make Believe” eller tycker att Steve Lukathers ”I Won’t Hold You Back” är i sliskigaste laget och tycker att pianoklinkandet i ”Good For You” och ”We Made It” går dig på nerverna eller får ticks och konstiga utslag av gitarrljudet i ”Afraid of Love”  och somnar till David Paichs dova stämma i ”Africa”? Det spelar ingen roll, för ingenting kan överskugga det faktum Jeff Porcaro fick till världens skönaste trumbeat i ”Rosanna”. Bara genom att kombinera några takter från en Steely Danplatta med det John Bonham gjorde i ”Fool In The Rain” och sedan lägga till en Bo Diddleyshuffel. Hänger du inte med? Kolla in när Jeff Porcaro förklarar och instruerar.

Det här är sjukt slickt och välspelat men det funkar. Tro det eller ej, men Toto nominerades till hela sex Grammy Awards 1982, bl.a. för bästa låt (”Rosanna”) och årets album, samt fick en världshit med ”Africa”. Det här måste nog vara den ultimata Totoplattan.

Bonusinfo: en vanlig missuppfattning är att ”Rosanna” handlar om skådespelerskan Rosanna Arquette, men det stämmer inte. Steve Porcaros förhållande med skådespelerskan tog visserligen slut, men då hade David Paich redan skrivit låten och använde bara namnet Rosanna för att det passade in bra i texten.

Liveklippet nedan är faktiskt ett av få klipp med bandet där det inte låter riktigt bra. Tycker att det kan passa, nu när allt annat på plattan är så förbannat välspelat.

CD: Kingdom of Desire – Toto (1992)

Lämna en kommentar

Gypsy Train/Don’t Chain My Heart/Never Enough/How Many Times/2 Hearts/Wings of Time/She Knows the Devi/The Other Side/Only You/Kick Down the Walls/Kingdom of Desire/Jake to the Bone

Producent: Toto Skivbolag: Sony

_________________________________________________________________________________

Toto goes hårdrock? Närå, men inledande ”Gypsy Train” och titelspåret ”Kingdom of Desire” osar en del hårdrock. Och visst, på den här tiden var band som Toto inte speciellt heta så de försökte anpassa sig. Istället för att ta in en sångare fortsatte gruppen utan och lät gitarristen Steve Lukather stå för sjungandet. Och om Steve får bestämma så blir det gärna gitarrbaserat.

Men det gäller bara delar av plattan. Resten är mer eller mindre kopior av andra, mer framgångsrika, låtar som bandet gjort förr. Samma recept, lite snyggare producerat (ja, eller iallafall 90-talsanpassat). Den här plattan har åldrats lite bättre än de övriga rent ljudmässigt, synd bara att inte låtarna håller samma kvalitét.

Det här var trummisen Jeff Porcaros sista platta med bandet. Han avled innan plattan gavs ut, och i den officiella versionen heter det att han påtade i trädgården och plötsligt avled av en allergichock – eftersom han besprutade plantorna i trädgården med något starkt medel. Den andra versionen talar om ett vitt pulver som han av en händelse drog upp i näsan, men detta förnekas av de övriga medlemmarna. Trädgårdsincidenten låter i vilket fall ganska otrolig, även om jag inte riktigt vill tro på den andra versionen heller.

Nedan hittar du ett klipp med titelspåret framfört live – Jeff Porcaros sista konsert med Toto. I vanliga fall skulle trummisen dra upp tempot i en livesituation men inte Jeff Porcaro, som alltid var stabil. Det säger liksom något om varför han är så omtalad – inga soloutflykter men världens groove, och så stabilt. RIP!

LP: Rush Street – Richard Marx (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: Playing with Fire/Love Unemotional/Keep Coming Back/Take This Heart/Hazard/Hands in Your Pocket/Calling You

Sid 2: Superstar/Streets of Pain/I Get No Sleep/Big Boy Now/Chains Around My Heart/Your World

Producent: Richard Marx, Fee Waybill Skivbolag: Capitol

_________________________________________________________________________________

Adult contemporary! Ja, det är väl Richard Marx i ett nötskal när han sitter vid sitt piano och sjunger låtar utan vassa kanter och helt utan tuggmotstånd. Fast om man jämför honom med en smörklick, säg Bregott, så är den här skivan iallafall extrasaltat.

Här hittar du givetvis de där balladerna och de lealösa pianolåtarna men på en del låtar bjuds alltså lite tuggmotstånd. I ”Playing With Fire” har han bjudit in Steve Lukather, som får till ett fett gitarriff, och självaste Tommy Lee gästar trumpallen i hårdrocksdoftande ”Streets of Pain”. ”Hands In My Pocket” har faktiskt ett sjukt sväng och så tycker jag att den där singeln ”Keep Coming Back” är ganska skön.

Jag tror att det här är en annorlunda Richard Marxplatta, för allt annat jag hört med honom har låtit mer ”adult contemporary” och sliskig västkust. Rush Street är min enda platta med Marx och jag kan nog garanterat att jag inte skaffar fler, så detta blir mitt första och sista inlägg i ämnet.

Citatet: ”Let’s get busy” (Playing With Fire)