CD: Musicology – Prince (2004)

Musicology/Illusion, Coma, Pimp & Circumstance/A Million Days/Life ‘O’ The Party/Call My Name/Cinnamon Girl/What Do U Want Me 2 Do?/The Marrying Kind/If Eye Was The Man In Ur Life/On The Couch/Dear Mr. Man/Reflection

Producent: Prince Skivbolag: NPG Records

Album nr tjugoåtta med Prince är inte ett av hans bättre alster. Trots detta fick plattan hyfsade recensioner och var väl i sammanhanget en framgång. Detta beror nog mest på att prinsen befunnit sig i en rejäl svacka och att Musicology var han första album på några år, och där han dessutom kallade sig Prince igen. Han släppte visserligen ett gäng album innan detta men det var mestadels instrumentala plattor som C-Note, Xpectation och N·E·W·S. Hur som helst, med lite perspektiv … ja då sorterar jag in den här i nedre botten av Princediskografin.

Här låter han saxofonisten Candy Dulfer sjunga och spela på några spår. Vet inte vad hon gjorde under andra halvan av 90-talet och fram till 2004, men det känns som om hon försvann från jordens yta efter den där Dave Stewart-hitten ”Lily Was Here” och soloplattan Saxuality i början av 90-talet? På ”Life ‘O’ The Party” sjunger hon duett med Prince i något som mest blir ett halvkul mellanspår som prinsen gjort så många gånger förr, fast bättre.

Vet inte hur många singlar han släppte eller om de presterade något på listorna, men känner igen titelspåret ”Musicology” och ”Call My Name” när jag nu lyssnar igenom plattan för första gången på flera år. Och det är väl dessa som sticker ut tillsammans med ”Dear Mr Man” och ”Cinnamon Girl”, fast den sistnämnda hade nog varit mer intressant om det varit en Neil Young-cover. Det är det inte!

När Prince sedan gav sig ut på turné 2004 blev det succé på riktigt; han sålde snudd på en och en halv miljon biljetter då han turnerade USA från mars till september med The Musicology Tour. Ett ex av skivan följde med biljetten, vilket påverkat statistiken för antal sålda album – ett gammalt knep som Prince inte är ensam om att använda för att salta försäljningsstatistiken.

Citatet: ”Lord, if it ain’t Chuck D or Jam Master Jay. Know what? They’re losin’ ‘cause we got a PhD in advanced body movin'”

DVD: Live at Town Hall – Eels (with strings) (2005)

I Heart NY/Theme from Blinking Lights/Going to Your Funeral Part 2/Dust of Ages/In the Yard, Behind the Church/Ladies of EELS/Bride of Theme from Blinking Lights/From Which I Came/A Magic World/The Chet/Son of a Bitch/Blinking Lights (For Me)/Big Al/Dirty Girl/My Beloved Monster/On the Road/The Only Thing I Care About/Bus Stop Boxer/Pretty Ballerina/E on the A/I Like Birds/Girl from the North Country/The Late EELS/Railroad Man/Trouble with Dreams/Backstage Tomfoolery/If You See Natalie/I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart/Dead of Winter/Groupies/Flyswatter/Novocaine for the Soul/Losing Streak/The Stars Shine in the Sky Tonight/Souljacker Part 2/E Is Lost/Hey Man (Now You’re Really Living)/Things the Grandchildren Should Know/Dog Faced Boy/The Adulation of Thousands/Och när bandet spelar Princelåten ”I Could Never Take the Place of Your Man” tvingas de dra ner ljudet då den gode Prinsen inte godkände att E tog med den på DVD:n/Mr. E’s Beautiful Blues/Blinking Lights (For You) Lyssna på Spotify!

Speltid: Ca 120 min (inkl bonusmaterial)

___________________________________________________________

Jag har alltid velat se Eels live men det här är tyvärr det närmaste jag kommit. Inte för att det här är dåligt – utan för att varje gång bandet lirat i Sverige (hur många gånger? Ha, ingen aning!) har jag alltid lyckats missa det. Och då menar jag att denna DVD är min mesta Eelsupplevelse, livemässigt då. Fan, krånglig start på detta inlägg. Ringrostig!

Nåja, Live at Town Hall (med suffixet ”with strings” efter bandnamnet i titeln, faktiskt) är en mycket bra livedokumentation. Mycket riktigt en del strängar – och det har han ju också på sin lyra Mr E! Ja, strängar alltså. Ehhh, hörde jag ett Ha? Inte, nåja – vidare använder han sig av några multiinstrumentalister; det spelas på resväskor och lite allt möjligt.

Många låtar på denna DVD och nästan allt är bra. Vissa saker är lite bättre än annat, och rent låtmässigt sticker ju saker som ”It’s A Motherfucker”, ”I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart” och ett gäng andra ut lite mer än sömniga nummer som ”Dirty Girl”. Vidare bjuds det på en del sköna covers, men när de på slutet bjuder publiken på en Princecover (iklädda pyjamas, för att det är ett extra extranummer) får vi den utan ljud eftersom de inte lyckades övertyga prinsen om att ha med den på DVD:n. Så istället har man lagt till ett kommentatorspår som enda ljud – och första gången jag såg detta undrade jag hela tiden vilken låt de spelar, för det nämns aldrig.

Det enda som stör mig (förutom att jag nu inte fick höra ovan nämnda låt) är de små inklippta videosnuttarna mellan låtarna. Det är fåniga backstagesekvenser och annat trams som de gärna hade kunnat lägga sist – som bonusmaterial. Det bryter hela tiden illusionen av konsertupplevelse, och jag HATAR NÄR DE GÖR SÅ på liveinspelningar. Men vad den där Princelåten anbelangar så finns ju Youtube.

Citatet: ”radiation sore throat got your tongue, magic markers tattoo you and show it where to aim and strangers break their promises, you won’t feel any pain” (Dead of Winter)

Dubbel-CD: Sign “☮” The Times – Prince (1987)

CD 1: Sign o’ the Times” Prince/Play in the Sunshine/Housequake/The Ballad of Dorothy Parker/It/Starfish and Coffee/Slow Love/Hot Thing/Forever in My Life

CD 2: U Got the Look/If I Was Your Girlfriend/Strange Relationship/I Could Never Take the Place of Your Man/The Cross/It’s Gonna Be a Beautiful Night/Adore

Producent: Prince Skivbolag: Warner bros

______________________________________________________________________

Det här är en alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt och på alla sätt och vis mångbottnad och högst varierad skiva. Ja, kort och gott ett mästerverk; en dubbelplatta i all sin prakt. Dessutom är omslaget makalöst snyggt, och säger en hel del om skivans innehåll då det porträtterar Prince i förgrunden men med fokus på instrumenten och underhållningen.

När jag hörde den här skivan för första gången, ja då förstod jag hur enormt genialisk och utomordentligt begåvad Prince är. Det finns inte  många som kan mäta sig med honom! Och här är det mer eller mindre en ‘one man show’, då han spelar merparten av alla instrument själv. Han är långt ifrån ensam men här finns inget Revolution eller New Power Generation (som det senare skulle heta) att luta sig emot.

På något sätt är det nog ändå enkelheten; det sparsamma och återhållsamma som verkligen gör den här skivan till den klassiker den är. Inte minst är inledande titelspåret ”Sign ‘o’ The Times” ett ordentligt utropstecken som bekräftar detta. Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar sedan upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvasst svängig gitarrslinga. Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Vet ärligt talat inte hur i h–vete han fick till det där!?

Då har vi bara pratat om titelspåret! Ni förstår, det finns mycket mer.

Här finns givetvis låtar om sex. Här finns givetvis låtar om kärlek. Här finns låtar om att uppnå någonting spirituellt. Här finns låtar som uppmanar dig att dansa och festa. Här finns givetvis låtar som är så funkiga att det räcker och blir över, och trots att jag i vanliga fall hatar kantiga beats från trummaskinen blir de här alldeles fantastiska. Och hela skivan är fylld med dessa kantiga beats, som trots sitt i många falla anskrämliga och burkiga yttre kompletterar låtarna alldeles perfekt. Lyssna bara på”The Ballad of Dorothy Parker” och ”Housequake”.

Och jag har ju inte ens nämnt ”The Cross”, där prinsen bygger upp någonting med ett inledande gitarrpillande som sedan tar fart med hjälp av en stenhårt uppmickad bastrumma (som kontrast till alla maskinbeats) och därefter far iväg på en rivig gitarrvägg, mer trummor och en nästintill skrikande Prince. Och så har du väl hört ”U Got the Look”, ”If I Was Your Girlfriend” och ”Strange Relationship” i all sin åttiotalsprakt? Eller ”I Could Never Take the Place of Your Man”?

Den här skivan borde alla ha i sin skivsamling. Så bra är den, jag överdriver inte. Och det allra bästa är att trots sin återhållsamhet är den också fylld med ljud och stämningar som bara växer för varje genomlyssning. Jag tröttnar aldrig på Sign “☮” the Times – den är, som sagt, alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt bra.

Citatet: ”In france a skinny man died of a big disease with a little name, by chance his girlfriend came across a needle and soon she did the same” (Sign o’ The Times)

CD: 1-800 NEW FUNK (1994)

Minneapolis-MPLS/Hollywood-George Clinton/Love Sign-Nona Gaye & Prince/If I Love U 2nite-Mayte/Color- The Steeles/2gether-The N.P.G./Standing at the Altar-Margie Cox/You Will be Moved-Mavis Staples/17-Madhouse/A Woman’s Gotta Have It-Nona Gaye/Minneapolis Reprise-MPLS

Producent: Prince Skivbolag: NPG Records

______________________________________________________________

Jaha, titta vad man hittar här då! En samlingsplatta där P-, ehhh jag menar The Artist eller The Symbol eller rent utav T.A.F.K.A.P.* samlar sina artister. Jo ni förstår, på den här tiden fick vi inte använda hans riktiga (?) namn utan han slängde sig med sig med symboler och AKA’s för att undvika konflikt med skivbolaget.

Vaddå hans artister? undrar du. Du minns väl hur, ehhhhh, Han* bröt kontrakt och slog sig fri och släppte nytt material under slavkraftiga, eh förlåt…. slagkraftiga, titlar som Emancipation? Snubben* bildade ju ett eget skivbolag (NPG Records) där han* gav ut sina egna och andras plattor – och med samlingen 1-800 New Funk visar han* upp stallet med artister.

Även om det tituleras ‘new funk’ ingår gamla funkrävar som George Clinton och Mavis Staples i paketet. Och så dåvarande frugan Mayte såklart, som egentligen inte alls platsar här. Fast det är inte speciellt bra och låter idag oerhört daterat (på ett dåligt sätt) och jag måste erkänna att jag hellre lyssnar på riktigt gammal soul/funk. Det blir inte bättre än i duetten där han* och Nona Gaye möts i en lite för statisk rnb-räls, som också låter daterad (på ett dåligt sätt).

Nej, det här kan vi vara utan. Den enda egentliga trösten är att hysteriska funkbasisten Larry Graham inte öär med här, vilket är konstigt då han och snubben* gärna hängde runt den här tiden. Således, en riktigt tråkig samling låtar som delvis är så trummaskinstyngda att det inte svänger någonting alls. Synd på en så begåvad samling artister.

Citatet: ”when we be killin’ one another how do we call each other brother?” (2gether)

* Jo då, numera kallar han sig Prince igen

CD: Come – Prince (1994)

Come/Space/Pheromone/Loose!/Papa/Race/Dark/Solo/Letitgo/Orgasm

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

______________________________________________________

I konvolutet till denna skiva står följande att läsa: ”Prince: 1958–1993”. Ni minns kanske att Prince inte precis var on speaking terms med sitt skivbolag Warner Bros. på 90-talet. Nej, prinsen var trött på skivbolagsdirektörer som skulle bestämma och lägga sig i. Han ville ta över kontrollen! Så, han tog död på sitt artistnamn och ersatte det med en symbol, och på den här skivan fick han det till och med i skrift – vilket var någonting skivbolaget gick med på även om de inte var helt överförtjusta.

Tanken med den här skivan var att den skulle ges ut samtidigt som The Gold Experience så att alla kunde se skillnaden mellan nya och gamla Prince. Det gick skivbolaget dock inte med på, så när den här skivan gavs ut (alltså efter The Gold Experience) struntade Prince helt i att marknadsföra den och förkastade det hela som ”old material”.

Nåja, till saken: den här skivan är inte speciellt bra. Jag vet inte riktigt var det går fel; kanske redan i överdrivet långa titelspåret, i brunnsdjupsaccapellan ”Solo”  eller kanske i avslutande gitarr vs stönande brud-duetten ”Orgasm”? Ja, eller någonstans där emellan?

Låtarna är ganska profillösa och går in i varandra. Det blir många trötta beats som fyller ut här och där. Den enda egentliga behållningen är nog ”Letitgo”, som nog också var en mindre hit. Och om titelspåret varit si sådär åtta minuter kortare så hade jag nog även satt upp det som en favorit.

Citatet: ”‘Baby cried ”I’m sorry, I won’t do it no more’. Papa said ‘Yeah, I know, that’s what this here’s 4’. Smack! ‘Ooh Papa…’ Smack! Smack!” (Papa)

Bonusinfo: för någon vecka sedan twittrades det hysterisk när Prince plötsligt dök upp i amerikansk teve. Orsaken till denna hysteri: prinsens nya frisyr. För nu tror alla att han reser tillbaka till 80-talet och återigen serverar klassiska hits. Ni ser resultatet nedan.

 

CD: The Love Symbol – Prince (1992)

My Name Is Prince/Sexy MF/Love 2 the 9s/The Morning Papers/The Max/Segue/Blue Light/I Wanna Melt with U/Sweet Baby/The Continental/Damn U/Arrogance/The Flow/7/And God Created Woman/3 Chains o’ Gold/Segue/The Sacrifice of Victor

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

________________________________________________________________________

Fjortonde plattan med Prince! Här är han inte riktigt lika fokuserad som på föregångaren Diamonds and Pearls då låtmaterialet är aningen spretigt. Det blir lite funk, lite reggae och en del pop och så vidare. Det här var ju början på slutet. Ja, alltså början på Prince frigörelse fån skivbolaget, och då han lät omslaget prydas av en guldsymbol planterade han härmed ett nytt varumärken. Kärlekssymbolen () blev sedan The Symbol som blev The Artist, som egentligen skulle vara någonting som man inte kunde uttala och som skivbolaget inte kunde hävda rättighet till. Fast det där är ju en annan historia.

Nämnde att det är aningen spretigt, men när prinsen är bra – ja då är han jävligt bra! Goda exempel på detta är ”My Name Is Prince”, Sexy MF”, ”7” och ”The Morning Papers” där prinsen går på högvarv och gör det han sattes här på jorden att göra; nämligen att få till ett funky och överjordiskt sväng. Han är bra på det, när han är på det humöret.

Sedan finns det ju låtar som är bra men inte riktigt känns som toppar. Det finns fragment i var och varannan låt här som känns geniala (som t.ex. ”Blue Light”, ”The Continental”, ”Damn U”) men det blir lite uttjatat stundtals. Sedan kan man ju lätt hänga upp sig på de där pratspåren (segue) där prinsen intervjuas (av Kirstie Alley, faktiskt) och han kämpar med att vara svår och otillgänglig. Från början var det tänkt att plattan skulle innehålla fler intervjuspår men pga platsbrist (cd-formatet) skrinlades dessa planer till förmån för ”I Wanna Melt With U”. I sista spåret ”The Sacrifice of Victor” försöker han få fram en namnbytespoäng som jag inte riktigt hänger med på. Men det blev ju å andra sidan inget namnbyte utan bara en symbol.

På det stora hela, bra skit från den lille mannen i högklackat.

Citatet: ”My name is Prince and I am funky”

LP: Neither Fish nor Flesh – Terence Trent d’Arby (1989)

Sid A: Declaration: Neither Fish Nor Flesh/I Have Faith in These Desolate Times/It Feels So Good to Love Someone Like You/To Know Someone Deeply Is to Know Someone Softly/I’ll Be Alright/Billy Don’t Fall” – 4:21

Sid B: This Side of Love/Attracted to You/Roly Poly/You Will Pay Tomorrow/I Don’t Want to Bring Your Gods Down/…And I Need to Be With Someone Tonight

Producent: Terence Trent d’Arby Skivbolag: CBS

__________________________________________________________________________

Jaha, hur har den här plattan hamnat hemma hos mig? Det frågar du dig säkert i denna stund, och väntar på bortförklaringar som ”den här måste vara syrrans” eller en historia om hur några ungar knackade på, skrek bus eller godis varpå jag bad dem dra åt helvete – och minuten senare ringde det på dörren igen och när jag öppnade hade ungjävlarna lagt den här utanför dörren.

Men INTE- den här har jag faktiskt köpt. Jo, du läste rätt och om du tittar noga på bilden så hittar du en prislapp märkt 5 kr i vänstra hörnet. Det var ju en chansning så klart, och då jag gillar Prince och tycker att Terence Trent d’Arby har Princeliknande drag då han gärna producerar och gör allting själv tänkte jag att det kanske kunde vara något för mig.

Det här är D’arbys andra plattan. Här följer han upp succédebuten (med hits som ”Sign Your Name”) med en skiva som är minst sagt krävande. Det ringer några varningsklockor redan när man läser skivtiteln: Neither Fish nor Flesh. Hmmm. Och låttitlar långa som visdomsord gör dig kanske inte superpeppad. Det som dock gör mig aningen skeptisk är inledande deklarationen och efterföljande accapelladoftande ”I Have Faith In These Desolete Times”. Han målar liksom på med allt för grova och pretentiösa penseldrag. Ja det är nästan så att man sitter här och rodnar. Jag menar, harpa! For fuck sake …. get on with it!

Den här skivan går dock inte att avfärda som skit. Nej, han har något den där d’Arby även om det blir alldleles för mycket vokalonani stundtals. Det känns kanske som om jag försöker förvara honom (och ja, det kanske jag gör?) men han vill bara för mycket. Kräver nog aningen för mycket av lyssnaren som tidigare lojt nickat i takt med ”Sign Your Name”. Och det är just det splittrade intrycket som gör att plattan inte håller i sin helhet och är den enda anledningen till att jag aldrig lyssnar på den. Behöver jag säga att plattan floppade när den kom ut?

Tycker dock att små fragment ur låtar verkligen sticker ut, men sällan orkar jag en hel låt – för när det verkligen känns som en poplåt blir det mest muzak av det hela, tyvärr. Hur som helst, ”To Know Someone Deeply Is To Know Someone Softly”, ”I’ll Be Alright” och ”Billy Don’t Fall” fastnar lite lättare (och det kanske inte är en tillfällighet att dessa ligger efter varandra på plattan). I vilket fall bör du strunta i att lyssna alltför intensivt på texterna då de är oerhört fåniga mest hela tiden.

Jag gillar idén med den här plattan men den ger ett för splittrat  intryckt för att det ska gå att lyssna på. Jag blir mest rastlös. Vidare, ni kanske tycker att Terence Trent d’Arby försvann likt en dagsslända, och ni är inte helt ute och cyklar. Han gjorde visserligen några plattor efter den här men bytte sedan namn till Sananda Maitreya. Tror att det var något med artistiskt frihet, precis som prinsen. Kolla in hemsidan om du vill: http://www.sanandamaitreya.com

Citatet: ”People, this  is not a film, this is my song. Now pick up your shovel and dig” (I Don’t Want To Bring Your Gods Down)

3-CD: Lotusflow3r/MPLSound – Prince (samt Bria Valente – Elixer) (2009)

Lotusflow3r: From the Lotus…/Boom/Crimson and Clover/4ever/Colonized Mind/Feel Good, Feel Better, Feel Wonderfu/Love Like Jazz/77 Beverly Park/Wall of Berlin/$/Dreamer/…Back 2 the Lotus

MPLSound: (There’ll Never B) Another Like Me/Chocolate Box/Dance 4 Me/U’re Gonna C Me/Here/Valentina/Better with Time/Ol’ Skool Company/No More Candy 4 U

Elixer: Here Eye Come/All This Love/Home/Something U Already Know/Everytime/2nite/Another Boy/Kept Woman”/Immersion/Elixer

Producent: Prince Skivbolag: NPG Records

______________________________________________________________________

Kvällstidningarna har vräkt ur sig superlativ efter helgens Princekonsert på Way Out West. Försöker intala mig att det bara är snack – för det vet man väl hur recensenterna är; antingen så hissar de eller dissar de – men det är j-ligt svårt att bortse spellistan. Han fullkomligt pepprar publiken med hits. Annat var det när jag såg honom. Visst, det var inte dåligt men låtarna han körde var väl inte den ultimata setlistan, fast när han solade till tonerna av ”Purple Rain” insåg man att han nog är världens bästa gitarrist, också, och vi fick bara den instrumentala versionen  – publiken i Gbg skämdes bort med en tjugominutersversion. Fy vad orättvist.

Nåja, denna trippelcd köpte jag för några månader sedan för en tjuga. Dock under falsk marknadsföring då det utlovades ett trippelalbum med just Prince men när jag väl fick skivan i hand insåg jag ju att det bara var halva sanningen. Dubbel-cd är rätt benämning då det liksom följde med en tredje skiva med Bria Valente – och om du hört hissmusik förut så vet du hur hon låter. Fullkomligt vidrig musik – fast hon råkar vara prinsens flickvän. Tänker alltså inte kommentera hennes skiva ytterliggare utan ordet ”blä” borde vara nog.

Nåja, så hur låter resten då? Tja, på samma sätt som man liksom alltid vet vad man kan förvänta sig av Prince vet man aldrig riktigt var man har honom. Det kan bli såååååååååå bra eller sååååååååååå dåligt, sällan någonting mittemellan. Men dessa två plattor ligger nog precis där, mittemellan – faktiskt. Lotusflow3r hade nog varit riktigt bra om det inte vore för den där effektboxen som krämar all energi ur prinsens röst (inte minst i ”Boom”). Det låter förfärligt och jag undrar hur han tänkte där – fast det finns några riktigt halvsköna spår, där ”4Ever” sticker ut en aning.

MPLSound är bättre. Skönt stuns i låtarna – inte minst inledande ”(There’ll Never B) Another Like Me”, ”Chocolate Box” och ”Dance 4 Me” som liksom tar dig tillbaka till 80-talet och prinsens stora framgångar. Problemet är att det blir på sin höjd kopior av tidigare alster. När jag hör de bästa låtarna på MPLSound tänker jag bara på andra låtar från förr, som är bättre – och då vill jag liksom hellre lyssna på dem. Tyvärr.

Det här är bra (bortsett den där hiskeliga bonuscd:n) men det blir aldrig lika bra som förr. Vilket beror på att prinsen inte riktigt utvecklar något nytt utan kör på i gamla spår, och visst är det lustigt att sånt funkar för Rolling Stones men inte för honom. Vet inte varför, men jag känner inte samma sväng i de nya låtarna. Så är det bara. Men den här skivan gör sig dock ganska bra i bilen, så jag tror att den får ligga kvar där. Ett skönt stunsigt bilåkarsoundtrack är det nog ändå, trots allt. Och så diggar jag verkligen Prince – han är ju grym.

Citatet: ”Then I check my emale 2 c where the party b, change the names 2 protect the guilty and get ready 2 creep, should I bring somebody or dance alone? It don’t matter 2 me u’all cuz 2nite is on” ((There’ll Never B) Another Like Me)

CD: Rave Un2 The Joy Fantastic – Prince (1999)

Rave Un2 the Joy Fantastic/Undisputed/The Greatest Romance Ever Sold/Segue/Hot Wit’ U/Tangerine/So Far, So Pleased/The Sun, the Moon and Stars/Everyday Is a Winding Road/Segue/Man’O’War/Baby Knows/I Love U, but I Don’t Trust U Anymore/Silly Game/Strange but True/Wherever U Go, Whatever U Do/Segue/Prettyman

Producent: Prince Skivbolag: Arista, NPG

_____________________________________________________________________

De flesta låtarna på den här plattan skrevs redan 1988 men spelades inte in och gavs ut förrän över tio år senare, när Prince inte längre kallade sig Prince utan använde en liten symbol (”love symbol”) – men det där vet ni ju redan. Det var tänkt som nån slags comeback – då prinsens karriär haltade något – och här hittar du gästartister som Gwen Stefani och Chuck D. Men någon storslagen comeback blev det tyvärr inte.

Jag tar fram den här skivan ibland men upptäcker alltid efter ett par spår att den är sämre än jag minns den. Visst, ”The Sun, The Moon and The Stars” och titelspåret låter verk dligen som någonting taget från mästerverket Sign -o- The Times och det är skön stuns i låtar som ”Undisputed” och ”Hot Wit’ U” men det vill sig inte riktigt. Kan dock till och med uppskatta den baktunga funkrocken, som i ”Baby Knows”, om jag verkligen anstränger mig. Men varför – ja, VARFÖR – underlåter sig prinsen att spela in en Sheryl Crowlåt? Det var väl jävligt onödigt! Låten är högst medioker och hans version gör den liksom inte bättre.

Men att lägga in ett fyra sekunder tyst spår kallat ”Segue” som en hyllning (några tysta sekunder) till Miles Davis är ju självklart helt rätt.

Det kanske är det där att låtarna skrevs redan på 80-talet men inte spelades in förrän i slutet av 90-talet? Det funkar kanske inte att göra så? Och det hade kanske varit bättre om han spelat in låtarna och släppt plattan 1988 istället för det där tråkiga och lite konstiga Batman-soundtracket som kom ut istället?

Fast nu känner jag att jag varit lite hård. Det här är ju egentligen inte en dålig Princeplatta – för han har ju gett ut så otroligt många och mer än en handfull av dem är sämre än Rave Un2 The Joy Fantastic. Men det är något med helheten som inte riktigt funkar. I småportioner kan den dock fungera alldeles utmärkt.

Citatet: ”Once again I don’t follow trends they just follow me just like the Israelites through the Red Sea, it might take U some time but U will learn 2 see the undisputed truth and get free” (Undisputed)

CD: The Gold Experience – Prince (1995)

P Control/NPG Operator/Endorphinmachine/Shhh/We March/NPG Operator/The Most Beautiful Girl in the World/Dolphin/NPG Operator/Now/NPG Operator/319/NPG Operator/Shy/Billy Jack Bitch/I Hate U/NPG Operator/Gold

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros

________________________________________________________________________________

Ni kanske minns? Prince bytte namn till  i sin jakt på artistisk frihet och skrev ”slave” på kinden när skivbolaget inte lät honom släppa den här skivan samtidigt som plattan Come. Prinsen ville ju bara visa att gamla Prince – dvs materialet på Come – inte var alls lika bra som nya Prince, dvs materialet på The Gold Experience. Så när skivan äntligen kom ut hade han tappat intresset – trots att den är riktigt bra. Prinsen struntade att göra PR för plattan.

Det kanske är skälet till att den här plattan är något underskattad? Jag gör det dock enkelt för mig och kallar honom Prince i samtliga inlägg här på bloggen. Men, jag respekterar fajten mot skivbolaget och viljan att bryta sig loss; Prince är ett musikaliskt geni och även om han kanske gett ut en och annan platta för mycket så går det inte att bortse hans storhet. Han är ett geni, okej!?

Nåväl, åter till The Gold Experience – som är en alldeles utmärkt platta. Förmodligen hans bästa på 90-talet. Han går ut stenhårt i snuskiga ”Pussy Control”, ”Endorphinmachine” och trumstinna flåsballaden ”Shhh”. Men här finns mer, sånt som kastar oss tillbaka till Sign o The Times-tider. Ta bara skönt stompiga ”We March” och ”Now” eller funkigt svängiga ”Billy Jack Bitch”. Det blir inte mer Prince än så.

Sedan får skivbolaget en riktig snyting i ”I Hate U”. Och ”The Most Beautiful Girl In The World” är ju en perfekt låt, kanske en av hans snyggaste. Har jag nämnt ”Dolphin”? ”319”? Eller ”Shy”? Fast i ”Gold” tycker jag att han tar i lite för mycket, men visst är det en värdig avslutning på en oerhört underskattad platta i prinsens diskografi.

Tror bestämt att jag har halkat in i en Princeperiod – så räkna med fler inlägg om den lille mannen i högklackat.

Bonusinfo: Han kommer till festivalen Way Out West i sommar. Gaaaaah, jag vill dit! Och numera heter han Prince igen – ordningen återställd. Såg honom förvisso på Hovet en gång men så hade han en skitplatta i ryggen, så jag tror att jag borde se honom igen. Bara för att höra honom spela gitarr – för jösses vad den snubben kan lira gitarr!