CD: Angel Dust – Faith No More (1992)

Land Of Sunshine/Caffeine/Midlife Crisis/RV/Smaller And Smaller/Everything’s Ruined /Malpractice/Kindergarten/Be Aggressive/A Small Victory/Crack Hitler Jizzlobber /Midnight Cowboy/Easy

Producenter: Matt Wallace & Faith No More Skivbolag: Slash

______________________________________________________

Det är ju helt galet att det ska ta över 580 inlägg på den här bloggen innan Faith No Mores Angel Dust dyker upp. Som ni suttit där och väntat och undrat och tänkt ”vad håller han på med, det är ju alldeles galet”. Eller hur?

Lite dålig tajming bara; för jag är inte alls på Faith No More-humör. Det är liksom lite för mycket annat runt omkring just nu, och då mäktar jag inte riktigt med dessa duracellkaniner. Men det går ju inte annat än att hylla denna fantastiska platta – jag lyssnar bara inte på den innan jag skriver, och det behövs knappast då den här plattan gick varm hela jävla 90-talet och har snurrat en del även sedan dess. Jag kan den utantill; den ligger säker förvarat i ramminnet!

Det hela låter kanske som en snällare kusin till sångaren Mike Pattons lilla sidoprojekt Mr Bungel, men är trots detta ett överladdat bilbatteri kopplat till bröstvårtorna! Den går rakt in i bröstkrogen och borrar sig längs ryggraden rakt upp i skallbenet. Ett slags monster till överproducerad skiva som jag inte kan låta bli att pilla på med skräckblandad förtjusning; som en nagel under sårskorpan ungefär.

Och texterna sedan, de är ju mestadels helt sjuka. Och det var ju mestadels Patton som stod för dessa. Based on true stories? Tja kanske, för såhär säger han själv om den kreativa processen:  ”I drove around a lot in my Honda, drove to a real bad area of town, parked and just watched people. Coffee shops and white-trash diner-type places were great for inspiration.”

Du behöver egentligen inga låttitlar, men om du tyckte att FNM sprängde gränser med genombrottets stenhårda ”Epic” bör du lyssna på ”Middlife Crisis”, ”Crack Hitler”, ”RV”, ”Malpractice” och ”Caffein” där Patton i vanlig ordning skriker och spottar sig fram mellan sylvass gitarrdist och smoggiga klaviaturmattor, och där producenten vridit ljudreglagen ur led.

Det kanske inte låter spektakulärt 2012 men då minns jag det som alldeles eget och i viss mån genrebrytande. Faith No More gav mig en jävla åktur första gången jag satte på Angel Dust och det är jag grymt tacksam för. Det är faktiskt nästa lika kul fortfarande – trots alla år som gått! Om inte detta är bra kriterier för en fantastisk skiva, ja då vet jag inte vad som egentligen räknas?

Citatet: ”I’m a swingin’ guy, throw a belt over the shower curtain rod and swing …. Toss me inside a hefty and put me in the ground” (RV)

CD: California – Mr Bungle (1999)

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor Dunn, Danny Heifetz, Clinton ”Bär” McKinnon, Mike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

Vinyl-EP: I’m The Man – Anthrax (1987)

Sid A: I’m the Man (Censored Radio version)/I’m the Man (Def Uncensored version)/Sabbath Bloody Sabbath

Sid B: I’m the Man” (Live)/Caught in a Mosh” (Live)/I Am the Law” (Live)

Producenter: Anthrax,  Skivbolag: Island

_________________________________________________________________________________

Ska väl sanningsenligt erkänna att jag aldrig riktigt fattat storheten med Anthrax. Men visst, av de ”Stora fyra” som nyligen uppträdde tillsammans så är det nog just Anthrax som jag lyssnat mest på efter Metallica. De har ju också en hel del riktigt sköna låtar som ”Caught In A Mosh”, ”Indians” och fick till sköna covers i ”Antisocial” och ”Got The Time”. Har dock bara ytterliggare en platta med Anthrax, som jag redan skrivit om.

Här tycker jag dock att de skjuter sig själva i …. ehhhhh… foten, om man får uttrycka sig så? Jag menar, ta en titt på omslaget! Ärligt talat, det känns inte så begåvat. Det kan visserligen var befriande med humor men att gå från stenhårda thrasherkillar till träningsoverall är kanske inte det smartaste karriärdraget rent imagemässigt. Det ser liksom ut som om de kommer direkt från knattelagets innebandyträning.

Omslaget speglar visserligen musiken, för med den här EP:n för de in humorn i genren. De blandar med lite hip hop och samplar Metallicas ”Master of Puppets”. Och visst tyckte jag att det lät skitfräckt 1987, det ska erkännas, men idag känns det som någonting jag vill glömma. Eller kanske inte? Lite charmigt är det nog trots allt.

”I’m The Man” har kanske sin roll trots allt då det var en av de allra första låtarna inom kategorin rap metal. Utan denna kanske ingen ”Epic” med Faith No More? Fast å andra sidan hade vi då sluppit Limp Bizkit  – så egentligen vet jag inte om vi ska tack Anthrax för det här.

Nåja, kul nostalgi är det trots allt. Och Black Sabbath-covern och liveversionerna av ”Caught in a Mosh” och ”I Am the Law” är roliga att lyssna på. Sedan har jag inte allt för många skivor av detta format. Vilket får mig att tänka på en annan EP som är utomordentligt bra. Undrar om jag har skrivit om den?

Citatet: ”Yeah”

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Album of The Year – Faith No More (1997)

Collision/Stripsearch/Last Cup of Sorrow/Naked in Front of the Computer/Helpless/Mouth to Mouth/Ashes to Ashes/She Loves Me Not/Got That Feeling/Paths of Glory/Home Sick Home/Pristina

Producent: Roli Mosimann & Billy Gould Skivbolag: Slash Records

__________________________________________________________________________

Ingen blygsam titel på den här direkt, men blygsamheten är inte heller Faith No Mores melodi. Album of The Year blev bandets sista platta innan de lade ner versamheten, men de har ju återförenats sedan dess och nu återstår bara att se om det blir någon ny platta.

Vad ska man säga om det här då? Jag gillar det, men jag gillar å andra sidan allt detta band har gjort. Kanske låter de aningen trötta här men annars innehåller den här skivan precis allt som en platta med FNM ska göra. Fast ändå tillför det något nytt. Man kan säga att det lade av med flaggan i topp!

I vanlig ordning öppnar de med en riktig manglarlåt och sedan hittar du alltid något mer radiovänligt, som t.ex. ”Stripsearch” och ”She Loves Me Not”. En Mike Patton i högform hittar du i ”Naked In Front of The Computer” och ”Mouth To Mouth”, men annars återkommer jag ofta till spår som ”Last Cup of Sorrow”, Ashes To Ashes” och ”Helpless”.

Har fler gånger varit på väg att se denna grupp, men det har aldrig blivit av. Det har jag ångrat många gånger. Vet inte om bandet tänker sig en fortsättning på den återföreningsrunda de körde förra året, men då kanske jag får chansen att se dem live till sist. Det vore trevligt – ny platta eller inte. 

Citatet: ”They said it’s normal but they’re keeping me dumb and hot” (Naked In Front of The Computer)

CD: Deaf Dumb Blind – Clawfinger (1993)

Nigger/The Truth/Rosegrove/Don’t Get Me Wrong/I Need You/Catch Me/Warfair/Wonderful World/Sad To See Your Sorrow/I Don’t Care

Producent: Jacob Hellner, Clawfinger Skivbolag: MVG

_______________________________________________________________________________

Rakt upp i nittiotalet! Minns ni Clawfinger? Klart ni gör, de var ju en frisk fläkt när de kom -93 och första gången jag hörde ”Nigger” lyssnade jag förfärat innan jag förstod att det faktiskt var ett antirasistiskt primalskrik. Ett ganska djärvt grepp av en ny grupp 1993. Det riffades och scratchades i ett; någonting som kändes stenhårt på 90-talet.

Clawfinger sorteras in i den tröstlösa genren ‘rap metal’. I samma fack placerade Faith No More när de slog igenom stort med ”Epic” men i detta fall visade det sig vara fel eftersom gruppen var någonting helt annat – inte minst pga frontmannen Mike Patton. Clawfinger är tyvärr inget annat än just ‘rap metal’, vilket jag personligen tycker blir ganska tråkigt efter ett par tre låtar.

Nu vill jag dock inte kommentera Clawfingers alla skivor men det jag hört låter exakt som på debuten, och även om det finns en hel del stenhårda riff och lådvis med arga textrader infinner sig mättnadskänslan ganska fort. Men när det är bra, då är det riktigt bra! Synd bara att de inte lyckades utveckla sitt sound vidare.

Bäst är såklart tokarga ”Nigger” samt mangelriffen i ”The Truth” och ”Warfair”. Bättre än så blir det inte även om en och annan sampling förgyller tillvaron. Men åldrats särskilt väl har den tyvärr inte.  

Hur som helst, lite kul nostalgi är det allt. Och var är alla arga musiker idag? De har stenhårda namn som Death By April och låter tatuera sig men framför rena melodifestivalbidragen med sin utslätade P3-dist. Nej, Clawfinger var iallafall ren och skär ilska med budskap om en bättre värld – och för det ska de ha all respekt!

Citatet: ”Take a look at yourself and your history you don’t look like a goddamn Nigger to me/It’s a negative world and the white man made it, gave you a name to dominate and trade it” (Nigger)

CD: King For A Day … Fool For A Lifetime – Faith No More (1995)

Get Out/Ricochet/Evidence/The Gentle Art of Making Enemies/Star A.D./Cuckoo for Caca/Caralho Voador/Ugly in the Morning/Digging the Grave/Take This Bottle/King for a Day/What a Day/The Last to Know/Just a Man

Producent: Andy Wallace Skivbolag: Slash Records

_________________________________________________________________________________________

Det är egentligen ganska enkelt att bestämma sig för om musik är bra eller dålig. Om det svänger så är det ju oftast bra, och man kan således dra slutsatsen att man gillar det man hör. Hur som helst, Faith No More är ett stort undantag eftersom det INTE under några som helst förutsättningar svänger. Men det är ju inte så lustigt när basisten föredrar att spela med knytnäven, gitarrriffen är så osexigt white trash-aktiga, trummisen hamrar på som värsta plåtslagaren och när killen vid klaviaturet har lika mycket känsla i fingertopparna som en ettåring. Det betyder alltså inte att FNM är dåliga – tvärtom, det är ett av mina favoritband.

Mycket av charmen med detta band är galjonsfiguren Mike Patton som sjunger, skriker, fiser, rapar, skrattar, gråter, fnyser, nyser, kräks, mumlar och vrålar sig igenom detta album. Och det faktum att han spenderar mer än hälften av tiden till att INTE sjunga gör att det blir så otroligt bra när han väl bestämmer sig för att göra det.

Om du aldrig lyssnat på FNM så ska du inte börja med den här plattan, för det är nog bandets mest utflippade. Fast jag gillar den – kanske inte deras allra bästa men snudd på. Den innehåller en nästan sjuklig mix av låtar, från sköna halvballaden ”Evidence” och hårt halvpunkiga ”Digging The Grave” till helt galna ”Cuckoo for Caca” och banala och snudd på fåniga ”Take This Bottle”.  Det är precis som det ska vara!

Citatet: ”It’s always funny until someone gets hurt and then it’s just hilarious”