LP: Fancy Dance – Joe Sample (1969)

Sid A: Fancy Dance/The Children’s Song/All The Lonely Years

Sid B: Another Blues/Svenska Flicka/Old Town

Producent: Rune Öfwerman Skivbolag: Sonet

Jag tror att vi måste prata om ”Svenska flicka” som är andra spåret på B-sidan av den här plattan. Det är ju en oväntad titel på en platta med kompositören och pianisten Joe Sample. Han har lirat med Miles Davis, George Benson, B. B. King, Eric Clapton, Steely Dan, Joni Mitchell, the Supremes och en del andra. Och så var han med och startade bandet The Crusaders. Men jag känner mest igen hans namn från skivor med Randy Crawford där han skrivit låtar och producerat och alltså inte i samband med nån svensk flicka.

Fancy Dance är en skön uppvisning i svängig triojazz. Titelspåret har ett skönt stompigt men lite bråkigt sväng. Det som till en början lägger sig som en skön triofond blir några minuter in lite väl neurotiskt. Joe liksom dampar över tangenterna lätt maniskt (eller jag kanske menar Sample:are?). Och sedan, i ”The Children’s Son”, är det avskalat piano hela vägen.

Och sådär håller det på och bökar; fram och tillbaka. Både bra och dåligt – om vartannat. ”Svenska flicka” är dock mestadels en skön blues som bara stundtals blossar upp i neurotiska utbrott. Nåväl, tror att det är just dessa små avvikelser som stör mig; som får Joe Samples Fancy Dance att bli en fotnot i min fars jazzarkiv. Det har sina stunder, men också inte. Och det är väl precis det som förpassar den till fotnot?

Citatet: ”Just see my role as giving Randy all the space she needs to utilise that voice. As her accompanist, I try to make her very, very happy – because that’s when she sings her ass off.” (Joe Sample om att jobba med Randy Crawfoed)

LP: Windsong – Randy Crawford (1982)

Sid A: Look Who’s Lonely Now/I Have Everything But You/He Reminds Me/Letter Full Of Tears/This Night Won’t Last Forever

Sid B: One Hello/Windsong/When I’m Gone/Don’t Come Knockin’/I Don’t Want To Lose Him/We Had A Love So Strong

Producent: Tommy LiPuma Skivbolag: Warner Bros.

Smooth, with sugar on top. Ja, eller…. give me some sugar coated 80’s soul. Båda klyschor som rätt och slätt (för att använda en annan klysha) skulle kunna beskriva Randy Crawfords sjätte platta Windsong. Det är bra. Ja, och så är det dåligt. Lite mittemellan, som ofta med Miss Crawford. Men när det är bra, då är det jävligt bra!

Den här plattan är kanske inte packad med hits, men ”One Hello” gör en ju lite knäsvag – både på ett bra och dåligt sätt. Smörigheten och det västkustsliskiga pianot gör ju sitt till, på ett dåligt sätt. Rösten gör sitt till, på ett bra sätt. ”If you’re not afraid of what love brings then endings are begiinnings” sjunger Randy och slår därmed två flugor i en smäll genom att leverera klyschiga nonsensrader i kombination med total jävla soulkänsla som gör en knäsvag.

Och det är väl där vi är, Randy och jag? På gränsen mellan vämjeligt västkustskval och total soulkänsla.

Resten av plattan puttrar på i samma anda (ände?). Men det klart, låtar som ”Look Who’s Lonely Now” (med grisigt (men ack så härligt) saxintro), ”He Reminds Me (med grisigt (men ack så härligt) vibrato) och titelspåret som liksom har ett tidigt Michael Jacksonsväng (och ja, det är ju både bu och bä med den jämförelsen, förstås). Ja, sedan får vi ju inte glömma bort avslutande ”We Had a Love So Strong” (med en grisig (men ack så härlig) slapbas) signerad självaste Stevie Wonder.Ja, inte basen då utan låten.

Ja ja …. ni kanske fattar. Det är sliskigt, vidrigt och polerat (men ack så härligt). Precis som det ska vara.

Citatet: When something isn’t right then something must be wrong, there’s still hope in something missing in my life and it’s good to know I am not the only one … look, look who’s lonely now”

LP: Abstract Emotions – Randy Crawford (1986)

Sid 1: Can’t Stand the Pain/Actual Emotional Love/World of Fools/Betcha/Higher Than Anyone Can Count

Sid 2: Desire/Getting’ Away With Murder/Overnight/Almaz/Don’t Wanna be Normal

Producenter: Reggie Lucas, Hawk Wolinski, James Newton Howard Skivbolag: Warner Bros.

Ja ja, jag gillar Randy Crawford men det finns gränser även för mig. Det här är inte en av hennes bättre plattor. Tre ord som beskriver den här skivan? Well, krispigt, cleant och …. eh ….. metallsmak i munnen. Typ. Att tre producenter mejslat fram detta sound är snudd på ofattbart, men förmodligen ett tecken i tiden då den gavs ut i slutet av 80-talet.

På det hela taget en ganska sorglig historia i jakten på att skapa radiohits (well, idag hade vi kallat det streams). Men det funkade, kanske delvis då Randy Crawfords åttonde platta genererade en och annan listplacering – fast kanske inget vi minns nu, 2023?

Ja, förutom den där låten då!? ”Almaz”, som Randy för ovanlighetens skull skrivit själv (hon har ju en rad hits signerad andra låtskrivare). Men, på ”Almaz sitter ta mig fan allt. Man blir ju alldeles knottrig av rösten (som efter ett alldeles fööööör långt bad) men det är nog också allt som är värt att lyssna på här. Resten kan man liksom vara utan. Men, man kan komma rätt lång med en låt; och ”Almaz” gör jobbet.

Citatet: In all her splendor, sweetly surrendering….. the love that innocence brings ….. Almaz, pure and simple”

LP: Now We May Begin – Randy Crawford (1980)

Sid A: Last Night at Danceland/Tender Falls the Rain/My Heart is Not as Young as it Used to Be/Now We May Begin

Sid B: Blue Flame/One Day I’ll Fly Away/Same Old Story (Same Old Song)/When Your Life Was Low

Producenter: Wilton Felder, Stix Hooper & Joe Sample Skivbolag: Warner Bros.

Jaha, då var vi där igen! Ytterligare en smått fantastisk platta med Randy Crawford. För tio spänn! En platta som släpptes året efter min Crawfordfavorit Raw Silk men som är snudd på lika bra. Ja, snudd på …. men det som drar ner helhetsintrycket är ju den med sterila handskar framförda bossa nova, som i inledande ”Late Night at Dancehall”. Det svänger men blir lite väl mycket Bingolotto och ”Bertil tjugotvå”, om ni fattar vad jag menar?

Men, Randyrösten är ju styrkan här. Den stora hitten heter ”One Day I’ll Fly Away”, som väl är mer eller mindre fläckfri örongodis. Personligen föredrar jag den oemotståndliga basrälsen som rullas ut i ”Blue Flame”, komplett med syntetiska stråkmattor och euforiska körer som tillåts breda ut sig i över sex minuter.

Och ”Same Old Story (Same Old Song)” har samma baktunga feeling som låtarna på Raw Silk och är sådeles galet svår att stå still till. I avslutande ”When Your Life Was Low” flexar Randy vibratot. Gott så; precis som det ska vara! Randy is the Queen!

Onödig bonusinfo: för en si sådär tjugo år sedan spelade Nicole Kidman in en version av ”One Day I’ll Fly Away” till filmen Moulin Rouge men den versionen kan vi nog alla klara oss utan. Du kan ju såklart söka upp den och jämföra med Randy men jag kan bespara dig besväret – gör det inte!

Citatet: ”They love me at the record store I get my records for free, they love me on the disco floor cause there’s nobody like me” (Blue Flame)

LP: Raw Silk – Randy Crawford (1979)

Sid A: I Stand Accused/Declaration Of Love/Someone To Believe In/Endlessly/Love Is Like A Newborn Child

Sid B: Where There Was Darkness/Nobody/I Hope You’ll Be Very Unhappy Without Me/I Got Myself A Happy Song/Just To keep You Satisfied/Blue Mood

Producent: Stephan Goldman Skivbolag: Warner Bros.

Det här är helt klart min favoritplatta med Randy Crawford! En fantastiskt bra platta med en enastående Randy som sjunger arslet av typ ALLA i inledande ”I Stand Accused”. Den där låten har ett sånt där skönt soulsväng och där hon ger wailandet (”that’s been proven guiltyuuuuuuu) en helt ny mening. Släng dig i väggen Whitney Huston (tillsammans med din livvakt).

För övrigt innehåller detta album sköna låtar som ”Declaration of Love”, hitten ”Endlessly” och skönt souliga ”Nobody” och ”I Hope You’ll be happy”, som hade gjort George Michael avundsjuk. Galet bra och souligt, sade jag det?

Och i ”I Got Myself A Happy Song” bjuder hon på sjukt quentinTarantinosväng. Ja, jag fattar inte varför hon inte hamnat typ som nr 1 i hans playlist över låtar som passar bra i filmintros (eller outros). Nåväl, den här plattan kom ut 1979 och ingen verkar bry sig längre …. men snälla; det här är bättre än bra. Som de säger, 5 av 5!

Citatet: ”I’m guilty …… I’m guilty of lovin’, lovin’ you”

LP: Secret Combination – Randy Crawford (1981)

Sid A:You Might Need Somebody/Rainy Night In Georgia/That’s How Heartaches Are Made/Two Lives/You Bring The Sun Out

Sid B: Rio De Janeiro Blue/Secret Combination/When I Lose My Way/Time For Love/Trade Winds

Producent: Tommy LiPuma Skivbolag: Warner Bros.

Jaha, it’s been a long time since I blogged and rolled men tänkte att det kanske var dags att sparka igång den här gamla bloggen igen? Det har ju hänt en del sedan sist, inte minst har jag lagt mig till med ett nytt vinylberoende. Vinylmarknaden blomstrar ju och i år lyfte även jag in vinylsvarven i vardagsrummet.

Nu har jag ju redan skrivit om mer eller mindre alla mina vinylskivor på den här bloggen men ett vinylt jazzarv (då min far gick bort för några år sedan) och mitt nyfunna intresse för 33-varvare (ja, jag undviker 45:or) har skapat nya förutsättningar. Och jag gräver djupt i tiokronorsbackarna trots det enorma utbudet av flashiga nyutgåvor. Det är ju liksom där guldet finns; i de där slitna backarna hittar man plötsligt en riktig pärla inbäddad mellan Pernilla Wahlgren och Tito Beltrán. Så, det är väl bara att köra igång – och var börjar man? Jo, precis i en sån där tiokronorsback.

Om man kan bli kär i en röst, då ligger Randy Crawford bra till. Tror att jag upptäckte henne på 90-talet, och trots att hon då gjorde smetiga och västkustdoftande plattor gick det inte att motstå denna röst. Trots rösten är hon dock en artist som gärna hamnar i dessa tiokronorsbackar, vilket jag tacksamt ta emot (och JA, det kommer mera med Randy senare).

Secret Combination kom ut 1981, alltså innan hennes plattor blev lite för smetiga och överproducerade. Öppningsspåret ”You Might Need Somebody” är en av hennes större hits och i samma ögonblick som jag fiskar upp den ur backen tittar den väderbitne mannen i backen bredvid på mig med höjda ögonbryn och säger: ”Ah, du vet väl att Steve Lukather lirar gura på den där?” Och Nej, det visste jag inte och efter en noggrannare titt på omslaget hittar jag även Toto-kollegan Jeff Porcaro på trummor och en rad andra supermusiker. Det är vad det låter – välspelat och snyggt, men även bra.

Höjdpunkter på plattan är självklart nämna öppningsspår med sängkammarförföriskt gitarrspel av just Lukather och skönt stötblås i refrängerna. Men det är ju även oerhört svårt att värja sig mot saker som ”Rainy Night In Georgia”, ”That’s How Heartaches Are Made” eller ”Rio de Janeiro Blue”, med ett flöjtsolo som är så på gränsen till corny att det blir bra. Miss Crawford ömsom viskar, ömsom wailar fram textraderna på den här plattan och en måndagskväll i ett kallt vinterlandskap värmer den bättre än konjaksspetsad glögg.

Tror att jag slutar där. Nu är jag igång och sneglar redan på de andra tiokronorsfynden i jakt på nästa inlägg. Eller blir det kanske något från min fars digra jazzsamling eller någon av de få nya vinylskivor som jag faktiskt inhandlat det senaste året? Well, vi få se. På återseende!

Citatet: ”Ah, du vet väl att Steve Lukather lirar gura på den där?”

LP: Nightline – Randy Crawford (1983)

Sid A: Nightline/Living On The Outside/Why/Bottom Line/In Real Life

Sid B: Happy Feet/This ‘Ole Heart Of Mine/Lift Me Up Ain’t/No Foolin’/Go On And Live It Up

Producent: Al Schmitt Skivbolag: Warner Bros.

_______________________________________________________________________________

Jag tror att det var min kusin som fick mig att köpa en platta med Randy Crawford. Han spelade upp hennes version av Dylans ”Knocking On Heaven’s Door” och även om jag tyckte att det lät aningen tillslätat och polerat så gillade jag verkligen rösten. Randy Crawford har nämligen en mycket behaglig röst.

Den här skivan är inte så dum fast det låter alldeles för mycket åttiotal om den. Det är ju inte så underligt då den är från 1983, men jag verkar ha nån allergi för det börjar liksom klia övetallt när jag hör de där plastiga åttiotalsackorden som slår an redan i inledande hiten ”Nightline”. Och som vanligt när det gäller sångerskor i den här divisionen så är listan på medverkande musiker imponerande; de är så duktigt att det nästan blir tråkigt att lyssna på. De spelar perfekt om man så släcker ljuset och hänger dem uppochner i taket.

Det är lite synd. Det finns nämligen en hel del bra låtar här. Titelspåret känner ni kanske igen, annars är jag lite svag för Jamiroquai-doftande”Living On The Outside” och stunsiga ”Happy Feet” – och man får stå ut med att det kliar hela tiden, för det gör det. Det blir dock en och annan ballad för mycket för mig, så den här lilla plattan stannar i söndagshögen för nostalgiskt slappa dagar.

Hittar inget bra klipp med låt från plattan, så det får bli ”Knocking On Heaven’s Door” – någonting för er som lever i tron att Guns n Roses-versionen är en bra cover – det är den inte.

Citatet: ”Don’t like living on the outside of you love”