CD: 1 – The Beatles (2000)

Love Me Do/From Me To You/She Loves You/I Want To Hold Your Hand/Can’t Buy Me Love/A Hard Day’s Night/I Feel Fine/Eight Days A Week/Ticket To Ride/Help!/Yesterday/Day Tripper/We Can Work It Out/Paperback Writer/Yellow Submarine/Eleanor Rigby/Penny Lane/All You Need Is Love/Hello, Goodbye/Lady Madonna/Hey Jude/Get Back/The Ballad Of John And Yoko/Something/Come Together/Let It Be/The Long And Winding Road

Producent: George Marin Skivbolag: Apple Records

Satan i gatan! Här hittar du inga deepcuts men det spelar ingen roll. Jag menar, du kan lyssna ihjäl dig på de där konstiga spåren på The White Album eller hävda att ”Dig Your Pony” eller ”For Your Blue” är dina favoriter. Det är ändå monoversionen av ”Love Me Do” som är den ultimata pungsparken där du knäar asfalten och utbrister ”Satan va bra”. Det började där och den sitter fortfarande som en … eh … pungspark.

Släng sedan in ”From Me To You”, ”She Loves You”, ”I Want To Hold Your Hand”, Can’t Buy Me Love” och ”A Hard Day’s Night” i kronologisk ordning och du är är nere för räkning redan här, bara tre plattor in i karriären (1964). Och det kom mera! Så. In. I. Helvete!

Man kan kalla The Beatles vad man vill men ‘världens bäst popband’ är ju inte helt off. Den här skivan heter ”1” av en anledning; den innehåller bara bandets listettor, och då snackar vi 27 spår (och då har de hoppat över två av dem; ”Please Please Me” och ”Strawberry Fields Forever”). Galet? Ja! Ju längre speltid desto djupare gräver vi i sagan The Beatles som symboliskt nog slutar med en lång and winding road och plattan Let It Be 1970. The Beatles gjorde mer på 10 år än vad artister som Bruce Springsteen, Iron Maiden, Aerosmith, Metallica, Madonna, Stevie Wonder gjort på trettio, fyrtio år. Ganska makalöst!

Och när du lyssnar på den här plattan hör du hur de utvecklades och förde popmusiken in i framtiden; som om de sköt den framför sig. Från trallvänliga ”Yesterday” till ”Yellow Submarine” på ett år. Och två år senare sitter Paul vid pianot och hamrar ur sig klassikern ”Hey Jude”. Året efter ”Get Back” och ”Let It Be”. Ganska makalös karaktärsutveckling, eller?

Den här skivan är helt makalöst bra. Och då saknar vi alla deepcuts. Fast, de kanske är deepcuts i Beatlessammanhang – för andra band är låtar som ”While My Guitar Gently Weeps”, ”Blackbird”, ”Tomorrow Never Knows”, ”Here Comes The Sun” och ”A Day In The Life” karriärer som definierar band och ger dem möjlighet att turnera på rockklubbar världen över bara för att de har just den där låten.

The Beatles, världens bästa band? Japp!

Citatet: ”Someone to love, somebody new, someone to love, someone like you … love, love me do”

Love Me Do (1962)

The Long and Winding Road (1970)

LP: Tug of War – Paul McCartney (1982)

Sid A: Tug Of War/Take It Away/Somebody Who Cares/What’s That You’re Doing?/Here Today

Sid B: Ballroom Dancing/The Pound Is Sinking/Wanderlust/Get It/Be What You See (Link)/Dress Me Up As A Robber/Ebony And Ivory

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

Håller inte riktigt med Rolling Stones recension från 1982 där de kallar Tug of War ett mästerverk, men visst har albumet åldrats väl. Paul McCartneys tredje soloplatta – den första sedan Wings lagt ner verksamheten – är riktigt bra, och jag kanske är orättvis då jag instinktivt jämför allting Paul gör med den där andra gruppen han inledde karriären med (alltså inte Wings)?

Titelspåret ”Tug of War” tolkades som en kommentar till Mccartneys och John Lennons ibland något ansträngda vänskap (plattan kom ut efter att John Lennon mördats). Och visst, det var väl nån slags dragkamp mellan de två, inte minst under de sista åren där man verkligen hör vilka låtar som är Johns respektive Pauls. Men det är ”Here Today” som, enligt Paul själv, är låten låten som handlar om relationen med John Lennon, skriven ett år efter hans död. Det är fint men rätt smörigt.

En av de bättre låtarna här är ”Take It Away” där både forne bandkompisen Ringo Starr och rytmmonstret Steve Gadd lirar trummor. Ingenting du kanske märker där du står och skalar potatis och den här dyker upp på radion, men om du lyssnar noga så hör du att det är två trummisar. Tror att Ringo ligger lite mer till höger i mixen och Gadd till vänster. Snyggt proddat av ingen mindre än George Martin.

”What’s That Your Doing?” är helt klart plattans funkigaste spår där duett- och låtskrivarpartnern Stevie Wonder givetvis står för funken. De två duettisterna fick även en jättehit med förstasingeln ”Ebony and Ivory” som landade på förstaplatsen både i England och USA. Personligen tycker jag dock att ”Somebody Who Cares” och ”Wanderlust” är två rätt underskattade pärlor medan ”Dress Me Up As Sober” och ”Ballroom Dancing” är rätt pajiga. Med två såna låtar i laguppställningen blir det inget mästerverk, men utan tvekan en av Sir Pauls bästa plattor.

Citatet: ”In the audience watching the show with a paper in his hand, some important impresario has a message for the band, oh take it away”

2-CD: The White Album – The Beatles (1968)

CD 1: Back in the USSR/Dear Prudence/Glass Onion/Ob-La-Di, Ob-La-Da/Wild Honey Pie/The Continuing Story of Bungalow Bill/While My Guitar Gently Weeps/Happiness Is a Warm Gun/Martha My Dear/I’m So Tired/Blackbird/Piggies/Rocky Raccoon/Don’t Pass Me By/Why Don’t We Do It in the Road?/I Will/Julia

CD 2: Birthday/Yer Blues/Mother Nature’s Son/Everybody’s Got Something to Hide Except Me And My Monkey/Sexy Sadie/Helter Skelter/Long Long Long/Revolution 1/Honey Pie/Savoy Truffle/Cry Baby Cry/Revolution 9/Good Night

Producent: George Martin Skivbolag: Apple

__________________________________________________________

Jaha, då tar vi ett djupt andetag och skriker KLASSIKER. Ja, jag vet inte om det över huvud taget finns någon platta med The Beatles som inte är en klassiker nu för tiden? The White Album är dock inte en av de mest lättillgängliga plattorna The Fab Four klämt ur sig.

Att det hela slutade med en dubbelplatta lär berott på att bandet tyckte att det annars hade blivit så mycket material över till ingen nytta. Rätt tänkt? Njae kanske inte riktigt. Men man får nog passa sig att kalla Beatleslåtar för skåpmat (så att man inte får etablissemanget efter sig), men visst finns det ett och annat svårtolkat spår på den här plattan. Ta bara ljudcollaget ”Revolution 9” eller pårökta ”Wild Honey Pie”.

Men varför koncentrera sig på detta? Precis, för klassiker finns så det räcker och blir över. Smaka bara på inledande ”Back in the U.S.S.R.” eller lyckopillret ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” eller ”Martha My Dear” eller ”I’m So Tired” eller ”Blackbird” eller ”Birthday”. För att inte tala om stenhårda ”Helter Skelter”. Ni förstår, det finns grymma låtar här. Till och med Ringo Starr och George Harrison fick till det i ”Don’t Pass Me By” respektive ”While My Guitar Gently Weeps”.

Kan alltså inte annat än att utnämna denna till en klassiker. Och pass på – nästa inlägg blir ett jubileumsinlägg.

Citatet: ”Hey, Bungalow Bill what did you kill, Bungalow Bill”

CD: Revolver – The Beatles (1966)

Taxman/Eleanor Rigby/I’m Only Sleeping/Love You To/Here, There and Everywhere/Yellow Submarine/She Said She Said/Good Day Sunshine/And Your Bird Can Sing/For No One/Doctor Robert/I Want to Tell You/Got to Get You into My Life/Tomorrow Never Knows

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

__________________________________________________________________________

Så där ja – en klassiker serverad! Visst, jag var inte ens född när den härplattan kom ut men när jag nu lyssnar igenom den känns det som att samtala med en gammal vän. Ja, en mycket gammal vän förvisso, men det är ett kärt återseende.

Det hade ju varit så lätt att fylla detta inlägg med kul fakta kring plattan men det har ni väl läst förr, eller? Jo då, det klart ni har för den här skivan hamnade ju på nån lista som världens tredje bästa platta någonsin. Vilka som kammade hem första- respektive andraplatsen vet jag inte, men det är ju inte helt otroligt att det också var Beatlesplattor.  För The Beatles är ju heliga kossor i musikvärlden. Men okej, sansa dig nu! Innan du trycker på hataknappen och raderar den här bloggen ur listan ‘favoriter’ i din webbläsare (huh?) så vill jag verkligen säga: ”det har de verkligen förtjänat, såklart”. Fast, ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där andra stora bandet med en viss Mick Jagger i spetsen. Men det är såklart en annan historia.

Nåja, vad får du här då. Tja, vad sägs om allt. För det här var väl ändå ett stilbrott för The Beatles? En skiva där de lämnade det traditionella rockliret bakom sig och började experimentera med både indisk och klassisk musik samt spelade in gitarrsolon baklänges. Om den här skivan kom ut idag skulle den givetvis inte vara lika viktig (doh!) men inte hade den känts det allra minsta omodern. Nej, den hade varit helt rätt.

Det roliga med The Beatles är ju också att de där låtarna som man till en början avfärdar som skräplåtar eller utfyllnad oftast växer och blir roligare och roligare för varje genomlyssning. Ta bara helt galna ”Doctor Robert” eller Ringo Starrs brölande i ”Yellow Submarine”. Sedan måste väl ”I’m Only Sleeping” vara en av de släpigaste låtar Lennon fått ur sig? Grymt skön är den iallafall. Och tillhör du dem som säger att George Harrison inte kunde skriva lika bra låtar som John och Paul? Jamen lyssna på ”Taxman” och ”I Want To Tell You” då och säg det igen! Alla andra låtar är väl superklassiker, så dessa lämnar jag helt enkelt utan kommentar. 

Ni som nu inte har den här plattan har lite otur. Ni kan nämligen inte klicka på någon länk till några ljudklipp då Beatlesadvokaterna i vanlig ordning sopat, mer eller mindre, rent. Nästan, för på YouTube kan man klicka sig runt och lyssna på låtarna. Så jag bifogar några av dessa nedan – enjoy (om de nu inte sopas bort innan jag hinner klicka på publicera).

Citatet: ”If you drive a car I’ll tax the street. If you drive to city, I’ll tax your seat. If you get too cold, I’ll tax the heat. If you take a walk, I’ll tax your feet” (Taxman)

LP: Help! – The Beatles (1965)

Sid A: Help!/The Night Before/You’ve Got to Hide Your Love Away/I Need You/Another Girl/You’re Going to Lose That Girl/Ticket to Ride

Sid B: Act Naturally/It’s Only Love/You Like Me Too Much/Tell Me What You See/I’ve Just Seen a Face/Yesterday/Dizzy Miss Lizzy

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

____________________________________________________________

Superklassiker med The Beatles! Kan det bli bättre än så här? Svaret är givetvis JA, och det är ju precis därför The Beatles är så kolossalt bra. Här duggar kanonlåtarna lika tätt som pottfrisyrerna – och det vill ju inte säga lite. De gjorde dock en hel drös fantastiska plattor efter den här men det här är helt klart en favorit bland de tidiga plattorna.

Nu är det här egentligen ett soundtrack till filmen Help! men den har jag nog inte sett. Och det spelar ingen som helst roll för detta är i vanlig ordning – då det gäller dessa fyra britter – ett gäng geniala poplåtar. Tro inte annat! Och för den som vill slänga sig med fakta så kan ni skriva ner att låtarna på A-sidan finns med i filmen, där bandet givetvis medverkar. JA, och så är det första gången wah wah-pedalen används på en inspelning – exempel på detta hör ni i ”I Need You” och ”It’s Only Love”.

Låtarna då? Ja, du har nog hört de flesta även om en del är mer välkända än andra. Ta titelspåret t.ex.! Vem har inte hört den? Eller låtar som ”Ticket to Ride”, ”I’ve Just Seen a Face” och ”Yesterday” – där den senare är genial i all sin enkelhet. Men allt är bra på den här skivan! Snygga melodier och vacker musik – i all sin enkelhet, som sagt! Ska jag invända mot något så känns avslutande ”Dizzy Miss Lizzy” överflödig  och onödigt stökig i sammanhanget. Men det är det lilla!

Bonusinfo: ”Act Naturally” är en cover där Ringo Starr sjunger. John och Paul kämpade länge med att skriva en låt ämnad åt trummisen men fick inte till det och i sista stund valdes denna låt, som tidigare varit en hit med Buck Owens.

LP: British Steel – Judas Priest (1980)

Sid 1: Breaking the Law/Rapid Fire/Metal Gods/Grinder/United

Sid 2: Living After Midnight/Don’t Have to Be Old to Be Wise/The Rage/Steeler

Producent: Tom Allom Skivbolag: Epic

________________________________________________________________________________

Om ni undrar varför jag inte länkar till Spotify längre så beror det på att det inte går. Det strular! Irriterande, då man är service minded – men ni läsare får väl ta och söka upp plattan själva. Och det krävs ju ingen högskoleutbildning på det.

Nu får det vara slut på halvjazziga inslag, det är dags för hårdrock här på bloggen. Och vad passar bättre än en tvättäkta hårdrocksklassiker. Har aldrig brytt mig speciellt mycket om Judas Priest. Vill inte på något sätt vara fyndig och smart, men den där fåniga läderstilen och motorcyklarna tilltalade aldrig mig. Och visst är det hystersikt kul såhär med facit i hand, hur Rob Halford klev in på scen i tajta läderkläder och piska och fick motorcykelkillar att headbanga skallen ur led – sedan kom han ut som bög några år senare. Ha! Det var nog en och annan lädersnubbe som svalde tungan då. Det är humor!

Fast på British Steel får de till det. Skitbra platta och min absoluta Priestfavorit. Här bara vräker de ur sig klassiker som ”Breaking The Law”, ”Metal Gods”, ”Grinder” och ”Living After Midnight”. Gillar det mjuka soundet på plattan; känns mer analogt än 80-tal. Sedan älskar jag introt i ”The Rage” – blir nästan besviken när låten drar igång. Fast fotbollsrefrängen i ”United” blir nästan för mycket. Fast de kommer t.o.m. undan med ”Don’t Have To Be Old To Be Wise” trots den stendumma texten.

Vill minnas att jag sett en dokumentär om den här plattan, och om jag inte minns fel så spelades den in i Ringo Starrs hus (som han i sin tur hade köpt av John Lennon). För att skapa ljudeffekter använde de ingen effektbox utan saker som biljardkö och kökslådor (för extra tyngd i ”Metal Gods”). Att trummisen Dave Holland för några år sedan åkte in i finkan för att ha utnyttjat småpojkar sexuellt vid trumlektioner drar kanske en viss skugga över skivan, men han hade å andra sidan slutat i bandet när det hela inträffade. Och så är omslaget så bra att det gör ont i mig när jag tittar på det!

Citatet: ”Marching in the streets dragging iron feet, laser beaming hearts ripping men apart” (Metal Gods)

CD: Abbey Road – The Beatles (1969)

Come Together/Something/Maxwell’s Silver Hammer/Oh! Darling/Octopus’s Garden/I Want You (She’s So Heavy)/Here Comes the Sun/Because/You Never Give Me Your Money/Sun King/Mean Mr. Mustard/Polythene Pam/She Came in Through the Bathroom Window/Golden Slumbers/Carry That Weight/The End/Her Majesty

Producent: George Martin Skivbolag: Apple

________________________________________________________________________________________

Snacka om att sluta med flaggan i topp! Abbey Road är nämligen The Beatles sista skiva, fast den släpptes innan Let It Be som påbörjades några månader tidigare. Om det inte är gruppens bästa skiva så är det iallafall den Beatlesplatta som jag lyssnat allra mest på. Och så har den det snyggaste omslaget.

Vad ska man säga om denna som ni inte redan vet? Två av de bästa låtarna, ”Something” och ”Here Comes The Sun”, är för ovanlighetens skull skrivna av George Harrison. Inte ens Ringo Starrlåten ”Octopus’s Garden” är dålig – fast den har en ganska knäpp text, men jämför med en del av John Lennons texter så är den kanske inte alls konstig? Det sägs också att plattan skulle ha titeln ”Everst” efter cigaretterna, men då bara tanken på ett omslagsfotot vid nån bergskedja gjorde grabbarna trötta gick de istället ut på gatan och fick jobbet gjort på några minuter. Paul McCartney brydde sig inte ens om att ta på sig dojorna. Skivan avslutas med ett medley, där låtarna oftast ligger på en till två minuter. ”She Came In Through the Bathroom Window” är kanske allra mest kända av dessa låtar. Den handlar om närgångna fans.

The Beatles är mycket duktiga på att skydda sin musik, och du hittar dem inte heller på Spotify. Hittade dock en sida där du ska kunna streama hela plattan – om du nu av någon konstig anledning har glömt ditt exemplar i båten eller i husvagnen. Vidare kan du dock hitta hysteriskt underhållande covers på just Spotify. Kan inte låta bli att länka till  Jukka Virtanens version av ”Maxwell’s Silverhammer”.

Citatet: ”I’d like to be under the sea in an octopus’ garden in the shade”