DVD: Live i Linköping – Lars Winnerbäck och Hovet (2004)

Hugger i sten/Elden/Jag vill gå hem med dig/Kom/För den som letar/Min älskling har ett hjärta av snö/Dunkla rum/Nån annan/Aldrig riktigt slut/I Stockholm/Pollenchock och stjärnfall/Åt samma håll/Över gränsen/Tvivel (med Lisa Ekdahl)/Kom änglar (med Lisa Ekdahl)/Faller/Hum hum från Humlegården/Söndermarken/Du hade tid/Kom ihåg mig/Gråa dagar/Solen i ögonen

Extramaterial: Bakomfilm – intervju med Lars Winnerbäck/Kom änglar (med Hovet)/Kommentarer av Lars Winnerbäck och Hovet

Speltid: 3h 1min

_____________________________________________________________

Jag har sett Lars Winnerbäck live en jävla massa gånger och det har jag säkert tjatat om här på bloggen innan, så jag ska besvara er dessa anekdoter. Minns dock inte när jag såg honom sist, men det var en bra bit innan den här DVD:n spelades in.

Nu för tiden tycker jag att herr Winnerbäck är tristessen personifierad. Vet inte vad det är men han tycks stå still! Det händer inte mycket på Camp Winnerbäck. Likasamma. Och jag tror att det är precis därför jag slutat lyssna på Lasse. Han bara är! Slentrianmässigt sparkar han iväg en platta som fansen omfamnar och älskar, hur tråkig den än är.

Det här är däremot en riktigt bra konsert där Lindköpingsonen har kommit hem. Det kan tyckas att han är hemma redan innan start men i mångt och mycket beror det på bandet – Hovet. De är så jävla bra och lyfter den rödlätte trubaduren till oanade höjder. Fast det verkar han inte förstå då han avslutat samarbetet med Hovet.

Så, avslutningsvis – det här är en jävligt bra konsert! Men det beror på kompbandet, och jag förstår inte vad Lasse håller på med idag? Han borde ta sitt förnuft till fånga och samla ihop Hovet. Det är nämligen hans E Street Band.

Citatet: ” för ingen människa på jorden kan bestämma över ditt liv” (Hum hum från Humlegården)

CD: Made of Bricks – Kate Nash (2007)

Play/Foundations/Mouthwash/Dickhead/Caroline’s a Victim/Birds/We Get On/Mariella/Shit Song/Pumpkin Soup/Skeleton Song/Nicest Thing/Merry Happy/Little Red

Producent: Paul Epworth & Kate Nash Skivbolag: Fiction

____________________________________________________________

Den här plattan har jag på grund av en enda låt. Det är sant, jag ska – som sagt – inte sticka under stol med det. Den heter ”Foundations” och är så förbaskat bra! Det är den där låten Lily Allen aldrig skrev. Det ligger liksom ett ensamt pianoklinkande över ett hysteriskt casiosynthsbeat hela vägen igenom, och så Kates sanningar om ett förhållande på bristningsgränsen där nyckelorden är ”my fingertips are holding onto the cracks in our foundation and I know that I should let go but I can’t” i en refrängsnutt som är snudd på omöjlig att inte haka upp sig på.

Kan tänka mig att Miss Li lyssnat på det här, för Kate Nash är en slags engelsk Miss Lï – fast bra då. Det är mycket piano, och ibland kanske det halkar snett och är farligt nära Tori Amos-diket, men hon klara sig oftast bra.

Det här är en bra platta. Något enahanda bitivis, och så har hon ett problem: alla andra låtar överskuggas den där geniala och smått beroendeframkallande ”Foundations”. Tyvärr. (Fast ”Dickhead” är en skönt laidback in your face-nonsens som jag tror Björk skulle kunna göra en skön cover på.) Fast nu kanske jag bara svamlar?

Citatet: ”You said I must eat so many lemons ‘cause I am so bitter.”

CD: Weathered – Creed (2001)

Bullets/Freedom Fighter/Who’s Got My Back?/Signs/One Last Breath/My Sacrifice/Stand Here with Me/Weathered/Hide/Don’t Stop Dancing/Lullaby

Producenter: John Kurzweg, Kirk Kelsey & Creed Skivbolag: Wind-Up Records

________________________________________________________

Jag tänker att innan vi vänder den här nedåtgående spiralen av negativa inlägg så måste vi ju nå den absoluta botten. Och det gör vi nu; för längre ner kommer vi inte (i något träsk). Vi står nu med dynga upp till knäskålarna och kan efter detta inlägg gladeligen ta spjärn och skjuta oss upp mot ytan igen, och var vi än hamnar så blir det bättre.

Den amerikanska gruppen Creed är en parasit. Något som suger sig fast och tar energi från något annat; någonting större – och ibland lyckas dessa parasiter växa sig obehagligt stora. Det är precis vad som hände med Creed då de klamrade sig fast på listorna med någonting så obehagligt som en genre kallad post-grunge som plattform i sin ryggradslösa formation.

Fråga mig inte varför jag har denna platta. Ingen aning. Funderade som sagt på att mörka den, men så kan jag ju inte göra. Använder den som ett lägstamärke istället.

Trots att det här är fullkomligt värdelöst och på sin höjd ett fasansfullt dåligt försök att påminna om Pearl Jam (gaah, jag riktigt ryser när jag skriver det här) så ska ni inte tro att människorna här i världen ignorerade Creed som de värdelösa kopior de är. Nej då! Den här plattan, bandets tredje, sålde i nästan en miljon exemplar första veckan – bara i USA. Ni förstår, vi lever i en sjuk värld!

Således, rekommenderar ingenting på den här plattan. Den får mig att må fysiskt illa, och det har inte bara med bandets konservativt klichéartade och halvt frireligiösa texter att göra utan även det faktum att Creed har sålt 28 miljoner plattor bara i USA (över 40 miljoner i hela världen). Det får mig att tappa tron på mänskligheten. Hur kan någonting så uppenbart dåligt bli så populärt?

Citatet: ”The sun shines and I can’t avoid the light, I think I’m holding on to life too tight, Ashes to ashes and dust to dust sometimes I feel like giving up” (Weathered)