Hem

CD: … All This Time – Sting (2001)

Lämna en kommentar

Fragile/A Thousand Years/Perfect Love…Gone Wrong/All This Time/The Hounds of Winter/Mad About You/Don’t Stand So Close to Me/When We Dance/Dienda/Roxanne/If You Love Somebody Set Them Free/Brand New Day/Fields of Gold/Moon over Bourbon Street/If I Ever Lose My Faith in You/Every Breath You Take

Producent: Sting & Kipper Skivbolag: A&M

___________________________________________________

Den här skivan spelades in den elfte september, alltså samma dag som terroristattackerna i New York ägde rum. Musikerna var väl medvetna om vad som hänt innan de gick upp på scenen men bestämde sig ändå för att genomföra konserten. Detta påverkade givetvis samtliga och förmodligen även resultatet ganska kraftigt.

Det här är nämligen ingen bra platta. Hur mycket ovan nämnda påverkat är ju svårt att säga, men maken till sävlig och tråkig liveplatta har jag nog aldrig hört – och då gillar jag Sting och har sett honom live. Han är oftast grymt bra.

Sedan är ju låtlistan ganska tråkig med sömnpiller som ”Fagile”, ”A Thousand Years” och ”Perfect Love … Gone Wrong” – och dessa väljer han dessutom att inleda med. Pust! Till och med annars så hurtiga ”All This Time” låter släpig och osvängig. Och sådär fortsätter det. Är det någon som lyckas hålla sig vaken så här långt?

Ni fattar? Jag gillar inte den här skivan utan rekommenderar vilken annan liveplatta med Sting som helst. Varför inte hans senaste, från Berlin 2010? Ni hittar den här: http://www.youtube.com/watch?v=yiduiqbf18I Den är grymt bra!

Citatet: Näeh, tror jag skiter i det och går vidare med nästa inlägg istället.

Annonser

CD: Ten Summoner’s Tales – Sting (1993)

Lämna en kommentar

Prologue (If I Ever Lose My Faith in You)/Love Is Stronger Than Justice (The Munificent Seven)/Fields of Gold/Heavy Cloud No Rain/She’s Too Good for Me/Seven Days/Saint Augustine in Hell/It’s Probably Me/Everybody Laughed but You/Shape of My Heart/Something the Boy Said/Epilogue (Nothing ‘bout Me)

Producenter: Hugh Padgham & Sting Skivbolag: A&M

_____________________________________________________________________

Jag vet vad ni tänker: vad heter den vita lilla robusta hästen på  bilden? Och vad vore den här bloggen om den inte kunde ge dig svaret på denna fråga? Precis, ingenting! Hästen i fråga är en islandshäst vid namn Hrímnir som Sting ägde när den här plattan spelades in. Vad hästen gör idag eller om den ens lever har jag faktiskt ingen aning om, men vi kanske inte ska fördjupa oss i detta, eller?

Ni märker nu att jag inleder detta inlägg med all den där onödiga extrainfon som oftast ligger sist i mina inlägg. Det måste vara semesternerverna som spelar mig ett spratt – men, nästa gång ni sitter på en fest och Stings ”Love is Stronger Than Justice” dyker upp i bakgrunden så vet du exakt vad du ska säga för att impa, eller hur? Du säger ”Hrímnir” klart och tydligt och sedan är konversationen igång.

Vidare, för att fortsätta i det nördiga infospåret kan jag tillägga att titeln är en liten ordlek. Ni vet ju sedan tidigare att Sting inte döptes till Sting utan att han egentligen går under namnet Gordon Sumner. Och genom att lägga till ett ”mo” i efternamnet drar han då tydliga paralleller till ”The Summoner’s Tale” i Geoffrey ChaucerThe Canterbury Tales. Fyndigt va? (Ja, med tanke på ehhhhh …. det medeltidsinspirerade omslaget, typ.)

Fast nu kanske du undrar hur skivan låter? Och det ha du ju all rätt att undra. Den är riktigt bra – kanske Stings bästa platta. Du har säkert hört inledande trion ”Prologue (If I Ever Lose My Faith in You)”, ”Love Is Stronger Than Justice (The Munificent Seven)” och ”Fields of Gold” – om du inte hört den sistnämnda så har du förmodligen aldrig varit på ett bröllop.

Nu är det ju inte just de där stora hitsen som gör att jag gillar den här plattan, utan det beror på att alla andra låtar också är hur bra som helst. Mina favoriter heter nog ”Heavy Cloud No Rain”, ”She’s Too Good for Me” och ”Everybody Laughed but You”. Sedan ska vi ju inte glömma ”Seven Days” som svänger så mycket att det knappt går att klappa takten till. Eller ”It’s Probably Me”, som är Stings egna version av den han gjorde året innan tillsammans med Eric Clapton, Michael Kamen och David Sanborn. Den versionen hamnade på soundtracket till Dödligt vapen 3. (Ja, det här är också nördig extrainfo.)

På det hela taget en fantastiskt bra skiva och en av anledningarna till att Sting är en av de största artisterna i världen. Inga små ord, jag vet – men den här skivan lever verkligen upp till dessa förväntningar.

Citatet: ”It’s hard to say it, I hate to say it but it’s probably me” (It’s Probably Me)

Kassettband: Darrells Blandband – The Soft Boys

Lämna en kommentar

Producent: Fan vet, men på något sätt kan man säga att det är Darrell Skivbolag: Ja du, bra fråga

Lyssna på The Soft BoysThe Soft Boys

________________________________________________________________________

När jag under en kortare period flyttade till England for jag givetvis dit med en portabel cdspelare i väskan, men jag förde mig fortfarande med kassettband. Det var ju trots allt nittiotal. På ett av banden hade jag spelat in en massa Sting, som enligt min nyfunna och något speciella vän Darrell var riktig skräpmusik. Det var iallafall vad han sade när jag räckte över det och sade ”du kan spela in på det här”. Ja, fast på engelska då.

Ska kanske ta det från början? Vi hade suttit i Darrells rökiga lilla källarlägenhet en stund. Han var något av en kuf, Darrell. Hade åsikter om allt och alla men gjorde inte mycket för att förbättra världen själv. Klagade dock gärna över en kall pint. Fast han var en skön snubbe på många sätt, och om jag minns rätt hade han en vrickad romanidé där huvudpersonen (ett foster) tog form och växte i en komage. Ja, nåt sånt – undrar om den blev verklighet? Han rökte en del, ska jag kanske säga. Och då menar jag inte bara Marlboro.

Nåväl, vi satt i hans lägenhet och pratade musik (men nej, vi rökte inte) när han frågade om jag hade hört The Soft Boys. Det hade jag ju inte, men när han sedan spelade upp ett par låtar och förklarade bakgrunden till alla texter kändes det för ett litet tag som världens bästa band. Det var därför jag gav honom det där Stingbandet – och han spelade in ett blandband. Och jag tror nog att jag tyckte att The Soft Boys var världens skönaste band i några veckor men sedan tröttnade jag och glömde bort dem.

Ja tills nu, för nu hittade jag bandet. Fast det  låter inte lika coolt längre. Lite för punkigt, lite för brittiskt. Men visst har Darrell lyckats få ihop ett riktigt skönt blandband med sköna låtar. För att inte tala om de stenade låttitlarna! Smaka bara på dessa: ”The Return of The Sacred Crab”, ”The Yodelling Hoover” och ”Where Are The Prawns?”. Men mest är det här ett skönt minne, ihopsatt av en skön snubbe vid namn Darrell.

Citatet: ”crawling Through A Train …. oozing With A Snake … hope It Doesn’t Break … Squash It On Your Cake …. deeply In A Lake …. I’m Very Dry … but My Lips Are Tainted By Your Heart…” (The Yodelling Hoover)

CD: The Soul Cages – Sting (1991)

Lämna en kommentar

Island of Souls/All This Time/Mad About You/Jeremiah Blues, Pt. 2/Why Should I Cry for You?/Saint Agnes and the Burning Train/The Wild Wild Sea/The Soul Cages/When the Angels Fall

Producent: Hugh Padgham Skivbolag: A&M

__________________________________________________________________________

Det har visat sig att Sting firar tjugofem år som soloartist i år, vilket han givetvis firar med en fet 45-spårsutgåva med den lämpliga titeln 25 Years. Och där hittar du ju givetvis ett urval av Stings tjugofem år i soloartistens tjänst.

Men det är ju inte den jag ska skriva om, utan när jag ser den där jubileumsskivan kommer jag att tänka på hur lite jag lyssnat på Sing de senaste åren. Han har verkligen tappat, ehhhh, stinget. Tror att Mercury Falling var senaste plattan som var riktigt bra, därefter har jag inte riktigt hängt med. Det har varit etnoflörtar, smöriga julskivor, konstiga projekt baserat på lutaspelande 1600-talsgubbe och återförening med The Police. Det där sista lyckades jag missa men det var säkert bra i ett livesammanhang, men resten ……. nääääh!

The Soul Cages däremot är riktigt bra. Det är Stings fjärde soloplatta, och utan att tveka håller jag ”All This Time” som en av hans allra bästa och svängigaste låtar. Nej förresten, det är den bästa! Det svänger nämligen något makalöst, trots att det är en löjligt simpel poplåt. Eller kanske just därför.

Det räcker nästan med denna sannslöst snygga poplåt. Den summerar Stings karriär bättre än en samling med 45 låtar. Den sätter en stor fet tumme på och poängterar det allra viktigaste – svänget. Jag kan inte stå still när jag hör den!

Sedan har du ju självklart hört ”Mad About You”. Och om jag ska rekommendera ytterliggare spår så drar jag till med vemodiga ”Why Should I Cry For You?”, ”The Wild Wild Sea” och titelspåret ”The Soul Cages”. Fast egentligen är det bra rakt igenom och funkar kanske bäst som en helhet, även om det kanske kunde vara lite mer upptempo ibland. Som i ”All This Time”, vilken höjer sig lite över de övriga – såklart.

Totalt meningslös bonusinfo: tänk att jag bytte till mig den här skivan mot nån sunkig hårdrocksplatta (minns inte ens vad det var). Bara för att en kompis inte fattade att den här var mycket bättre. Jag har nästan dåligt samvete än idag.

CD: Brand New Day – Sting (1999)

Lämna en kommentar

A Thousand Years/Desert Rose/Big Lie Small World/After the Rain Has Fallen/Perfect Love… Gone Wrong/Tomorrow We’ll See/Prelude to the End of the Game/Fill Her Up/Ghost Story/Brand New Day

Producent: Sting & Kipper Skivbolag: A&M

_______________________________________________________________________________

Jaha, från kanadensisk pop till det här, och Brand New Day är i mitt tycke ett riktigt sömnpiller signerat Gordon Sumner. Ja, eller Sting – som han gärna kallar sig. Kanske beror det på att jag hade höga förväntningar eftersom föregångaren Mercury Falling (som jag skrivit om tidigare) är min absoluta favoritplatta med Sting. Här känns låtarna mer eller mindre framtvingade och de som går loss på att hata Sting med ord som ”tråkig” och ”pretentiös”  hittar här fler argument än någonsin.

Det är nämligen inte lätt att hålla sig vaken i inledande ”A Thousand Years” och även om han drar upp tempot i ”Desert Rose” så är dock än mindre en ganska osmaklig etnoflört tillsammans med folkmusiksångare. Detta följer han sedan upp med tre av sina allra tråkigaste låtar någonsin – i rad! Den som inte tappat intresset här får dock en liten belöning i ”Tomorrow We’ll See”, som visserligen är ganska tråkig men men bäst hittills.

Sedan händer något konstigt. ”Prelude To The End of The Game” består av ett tjugo sekunder långt intro (som mer eller mindre består av tystnad) till en låt som inte finns med på plattan (fast i Spotifylistan har de faktiskt ersatt den med låten i fråga) och man undrar ju vad tanken med det hela var. En uppumpad halvcountry (”Fill Her Up”) mot slutet piggar upp en aning innan han avslutar med titelspåret, som är plattans bästa spår – kanske inte minst för att Stevie Wonder spelar munspel och på så vis får det hela att svänga mer än det förtjänar.

Att Sting här alltså gav ut sin tristaste samling låtar någonsin hindrade dock inte tre miljoner människor från att köpa plattan. Det är väl ändå konstigt?

Citatet: ”Baby wait a minute, wait a minute, wait a minute, wait a minute, wait a minute, wait a minute” (Brand New Day)

LP: The Dream of The Blue Turtles – Sting (1985)

Lämna en kommentar

Sid 1: If You Love Somebody Set Them Free/Love is the Seventh Wave/Russians/Children’s Crusade/Shadows in the Rain

Sid 2: We Work the Black Seam/Consider Me Gone/The Dream of the Blue Turtles/Moon Over Bourbon Street/Fortress Around Your Heart

Producent: Sting, PeterSmith Skivbolag: A&M

________________________________________________________________________________

Sitter här och är lite söndagsvemodig, och då får man passa sig för vad man lägger på skivtallriken. Det får inte vara för svårt för då blir det ju bara svårare att ta sig till jobbet imorgon.

Nä, så illa är det inte men jag tycker nog att Stings första soloplatta kan passa. Mitt egentliga omdöme är väl ”sådär” för den här skivan är både buoch bä – som man säger. Något felaktigt kallas den ofta Stings ‘jazzplatta’ men det är inte mycket jazz på den här skivan, och det blir ju inte automatiskt jazz bara för att Branford Marsalis spelar sax på en skiva. Sting har alltså samlat ihop ett snitsigt jazzmusikergäng till denna platta men det är väl bara titelspåret som skulle kunna sorteras in i just jazzfacket. Ja, och så jazzas det kanke lite i ”Consider Me Gone”.

Annars låter det mest Sting om det här. Ibland är det bra, ibland är det aningen pretto – som i ”Russians”. Den låten passar faktiskt inte riktigt in med resten. Mina favoriter heter dock ”We Work The Black Seam”, ”Moon Over Bourbon Street” och ”Fortress Around Your Heart”. Som Stingskiva betraktad är den högst medelmåttig, men som söndagsskiva håller den i allra högsta grad. Den gör mig sådär skönt, likgiltigt avslappnad.

Förresten, om ni vill höra Sting jazza till det alá pianobar så ska ni låna ett öra åt soundtracket till Leaving Las Vegas.

Citatet: ”How can I save my little boy from Oppenheimer’s deadly toy” (Russians)

CD: Mercury Falling – Sting (1996)

Lämna en kommentar

The Hounds of Winter/I Hung My Head/Let Your Soul Be Your Pilot/I Was Brought to My Senses/You Still Touch Me/I’m So Happy I Can’t Stop Crying/All Four Seasons/Twenty Five to Midnight/La Belle Dame Sans Regrets/Valparaiso/Lithium Sunset

Producent: Hugh Padgham, Sting Skivbolag: A & M

__________________________________________________________________________________

Okej, den här kanske faller i samma fack som Marxplattan; hyfsat ‘adult contemporary’; moget och så vidare. Visst, Sting har kanske gjort viktigare plattor än Mercury Falling men det är den här jag lyssnat allra mest på. Och det beror på den sköna avslappnade stämningen, som liksom omger hela skivan från inledning till slut.

Den gör sig allra bäst på hösten, egentligen, men jag spelar den året om – och varje gång kommer jag på mig själv med att lyssna igenom hela plattan, det är väldigt sällan jag bara lyssnar på en låt. Den kräver ingenting utan du kan lungt damma vidare eller pyssla med vad det nu var du gjorde under tiden. Den gör sig bra som bakgrund.

När jag varit utomlands har jag lyssnat på den här och känt mig hemma. Fråga mig inte varför, det är bara känslan och stämningen i den där inledande trumvirveln i ”Hounds of Winter” och gunget i ganska smetiga ”Let Your Soul Be Your Pilot” som får mig bekvämt tillbakalutad. Johnny Cash har visserligen gjort en skön cover på ”Hung My Head” men Stings version är överlägsen med sitt 9/8-delskomp.

Det här är en riktigt bra skiva. Ska jag klaga på något så blir det ju såklart ”La Belle Dame Sans Regrets” som är så där förbannat pretentiös som bara Sting kan vara – och på franska dessutom. Det är ju f-n att karln inte kan slappna av fullt ut utan måste krångla till det. Men annars, hur bra som helst – vuxet strömlinjeformat må det vara men det spelar ingen roll. Det här är Stings bästa skiva!

Citatet: ”Mercury falling I rise from my bed, collect my thoughts together”

Older Entries