CD: Snakebite – Whitesnake (1978)

Come On/Bloody Mary/Ain’t No Love In The Heart Of The City/Steal Away/Keep On Giving Me Love/Queen Of Hearts/Only My Soul/Breakdown

Producenter: Martin Birch & Roger Glover Skivbolag: Sunburst

Minns att jag köpte den här via postorder på Ginza, som faktiskt finns kvar (fast som websida), nån gång på 80-talet. Det kändes som att få tag i en riktig raritet då jag alltid trott att Trouble varit bandets officiella debut. Snakebite släpptes som en EP med fyra låtar 1978 men kom även i en längre version senare samma år, med ytterligare fyra låtar tagna från David Coverdales soloplatta Northwinds – som kommit ut i början av 1978. Ja, och i oktober samma år släppte Whitesnake alltså även sin första fullängdare Trouble. Snacka om att Mr Coverdale var kreativ det året, men han hade ju å andra sidan varken instagram eller TikTok att pilla med, så vad skulle han göra?

Jag älskar verkligen den här tidiga versionen av Whitesnake med gitarristerna Micky Moody och Bernie Marsden. Det inledande bluesrockande svänget i ”Come On” är anledningen till att jag fortfarande lyssnar på Whitesnake, inte ”Still of The Night”. Den hade jag dock hört sedan tidigare då den inleder bandets klassiska liveplatta Live… in the Heart of the City. Där hittar vi även covern ”Ain’t No Love in the Heart of the City” men här får vi den i en skönt gungande studioversion som håller än idag. Den var anledningen till att jag köpte plattan.

Resten av låtarna är inte heller skåpmat, trots att inga av dem dök upp på första fullängdaren. Både ”Bloody Mary” och ”Steal Away” hade gott och väl platsat (och delar av den sistnämnda dyker faktiskt upp när Moody solar på tidigare nämnda liveplatta). Resten av låtarna är som sagt tagna från Coverdales andra soloplatta (han släppte den första året innan). De håller också, fast drar åt det lite mer souliga hållet – bortsett ”Breakdown” som är en rockig shuffle och det enda som egentligen inte riktigt håller måttet. Och varför Coverdale aldrig återbesökt snygga balladen ”Only My Soul” (han gillar ju sådana) övergår mitt förstånd. Ja, så till den grad att jag var tvungen att dubbelkolla, och det visar sig att det faktiskt finns en enminutersversion som Coverdale sjunger acapella under ett akustiskt gig i Tokyo som han gjorde tillsammans med Adrian Vandenberg 1997. Du hittar den på plattan Unzipped som gavs ut 2018.

Citatet: ”I don’t go looking for trouble it’s always coming my way”

CD: Come Taste The Band – Deep Purple (1975)

Comin’ Home/Lady Luck/Gettin’ Tighter/Dealer/I Need Love/Drifter/Love Child/This Time Around/Owed To ‘G’/You Keep On Moving

Producenter: Martin Birch & Deep Purple Skivbolag: Warner Bros. Records

Som jag har lyssnat på den här versionen av Deep Purple! Eller, nja… inte exakt den här versionen men jag menar sättningen med David Coverdale och Glenn Hughes på sång (och bas). På just den här plattan har dock gitarrgeniet Ritchie Blackmore hoppat av och ersatts av Tommy Bolin och det blev inte lika bra som på tidigare plattor.

Trots detta är det en riktigt bra rockplatta, men jämfört med föregångarna Burn och Stormbringer är det ‘below par’; en besvikelse. Det har ju med Blackmores frånvaro att göra såklart, men bandet var nog rätt slutkört vid den här tiden. När de sedan begav sig ut på turné gick det väl sådär, kanske inte minst på grund av både Glenn Hughes och Tommy Bolins eskalerande drogmissbruk. Jon Lord lär ha sagt följande om den här uppsättningen av bandet: ”We traveled the world and destroyed Deep Purple’s reputation everywhere we played.”

Nåja, så illa är det inte på plattan Come Taste The Band. Det är fortfarande en hel del schwuuung i låtarna. Bäst svänger det i ”Lady Luck”, ”You Keep On Moving” och inte minst ”Getting Tighter” – de två sistnämnda släpptes även som singlar (men klättrade inte direkt på några listor). Resten är helt okej men många av låtarna, som t.ex. ”Comin’ Home” och ”Drifter”, påminner mer om det band Coverdale skulle starta efter sin tid i Purple – Whitesnake. Fast å andra sidan, både John Lord och Ian Paice skulle spela i en uppsättning av just det bandet några år senare, innan de återförenades med Blackmore och släppte eminenta återföreningsplattan Perfect Strangers (med Ian Gillan åter vid mikrofonen), men det är ju en annan historia.

Nåväl, en hyfsad platta men varje gång jag lyssnar på den slutar det med att jag letar upp Burn eller Stormbringer eller kanske någon tidig Whitesnakeplatta (som t.ex Come an’ Get It) för att komma i bättre stämning.

Citatet: ”Get up, keep in line – it’s getting tighter all the time”

LP: Trouble – Whitesnake (1978)

Sid 1: Take Me with You/Love to Keep You Warm/Lie Down (A Modern Love Song)/Day Tripper/Nighthawk (Vampire Blues)

Sid 2: The Time Is Right for Love/Trouble/Belgian Tom’s Hat Trick/Free Flight/Don’t Mess with Me

Producent: Martin (the wasp) Birch Skivbolag: Sunburst

_______________________________________________________________

Nämen titta vad jag hittade i flytten! Precis, Whitesnakes Trouble med det vita omslaget! Ha, hade inte en aning om att den fanns i samlingen. Och när jag får ut skivan ur konvolutet står det faktiskt ”David Coverdales Whitesnake” på skivetiketten. Tja, han var boss då och är boss nu, typ.

Den här skivan känns dock som en vändpunkt för hela den här bloggen. Blir barnsligt lycklig när jag nu hittade den i flyttstädningen och om sanningen ska fram så har jag faktiskt inte använt min vinylspelare på två år – det är nån vajsing med stiftet. Detta ska dock åtgärdas då jag återigen har bestämt mig för att ge plats åt vinylsvarven i hemmet. Med detta sagt; kanske blir det då nya och nygamla vinylskivor i påsar längs något skivstråk som följer med hem, och då blir det mer skivor att skriva om . Det är ju faktiskt något alldeles speciellt med vinyl, eller hur?

Till saken: har som sagt skrivit om denna tidigare. Vet inte vilket omslag som är det mest vanliga men det här vita känns lite mer retro och kanske därav lite coolare. Samma låtar ändock, och precis lika bra. Den här upplagan av bandet var riktigt vass. Ljudet är något burkigt men vilket skönt sväng.

Tycker väl att nästintill allt är bra, och titelspåret är väl ändå en underskattad klassiker så säg? Texterna pendlar i vanlig ordning mellan halvmelankoliska högstadierim till rena snusket. Det där har ju Coverdale pysslat med sedan han startade bandet.

Citatet: ”I could come home late at night and after some loving, baby, it would be alright” (Love To Keep You Warm)

DVD: Live … In The Still of the Night – Whitesnake (2006)

Burn(Stormbringer)/Bad Boys/Love Ain’t No Stranger/Ready an’ Willing/Is This Love/Give Me All Your Love/Judgement Day/Blues for Mylene/Snake Dance/Crying in the Rain/Ain’t No Love in the Heart of the City/Don’t Break My Heart Again/Fool for Your Loving/Here I Go Again/Take Me With You/Still of the Night

Speltid: Bonusmaterial: dokumentär

________________________________________________________

Av alla sentida varianter av Whitesnake som David Coverdale dragit ihop är detta en av de mer lyckade konstellationerna. Första gången det spårade ur på riktigt var väl när David sparkade hela bandet och efter ytterliggare ett hjärnsläpp plockade in Steve Vai; ett alldeles galet val av gitarrist till ett i grunden bluesbaserat band. Därefter gick det upp och ner (mestadels ner) och det var inte förrän Coverdale bestämde sig för att sparka liv i bandet på 2000-talet som han hittade  en värdig samling komphundar.

Vi behöver kanske inte namndroppa bandmedlemmarna i detta inlägg, och dessutom byter herr Coverdale basister, trummisar och ibland gitarrister som andra byter kalsonger. Men visst, Tommy Aldrige lirar trummor. Så, nu har det namngetts nog!

Vi hoppar direkt på innehållet istället! Och det är bra, även om Coverdale har snudd på tantpåsiga kinder (om han skulle få för sig att släppa garden en sekund – vilket han dock aldrig gör) verkar han på det hela vara i fin fin form. Här väljer han också att närma sig materialet på ett mer klassiskt Whitesnake-vis då det inte är fullt lika vassa distortionkanter på gitarrerna som t.ex. under Vais period i bandet. Nyligen namnnämnda Aldrige är kanske lite ivrig med dubbelpedalerna bitvis men det är det lilla.

En riktigt bra konsertupptagning. En bra setlista med mix av gammalt och äldre. Allra bäst blir det mot slutet, när de dammar av två gamla guldkorn som ”Don’t Break My Heart Again” och ”Take Me With You” – det var när jag såg ett klipp med sisnämnda som jag bestämde mig för att köpa den här dvd:n. Att de sedan öppnar med Deep Purpleklassikern ”Burn”, med en inbakad ”Stormbringer”, gör det inte sämre.

Visst kan vi vara utan ”Blues for Mylene” och poserandet i ”Snake Dance”, där Coverdale lämnar scenen, samt trumsolot som avslutas med händerna. Kom igen! Det där är gammalt! Men, som helhet är det nog bästa sättningen med Whitesnake sedan Slide It In och en grymt bra dvd. Vidare,  det gäng som följer med Coverdale då han uppträder på Gröna Lund i sommar är nästan på pricken samma. Ja, bortsett basisten och keyboardisten, tror jag. Men i sammanhanget är det ju riktigt nära och på pricken, då medlemmarna i WS sällan blir långvariga. Gissa om jag kommer hänga framför stora scenen i juni.

CD: Come An’ Get It – Whitesnake (1981)

Come An’ Get It/Hot Stuff/Don’t break My Heart Again/Lonely Days, Lonely Nights/Wine, Women An’ Song/Child of Babylon/Would I Lie To You/Girl/Hit An Run/Till The Day I Die

Producent: Martin Birch Skivbolag: Atlantic

_______________________________________________________

Ha ha, det är väldigt passande att jag glömt bort den här allra mest underskattade plattan med Whitesnake. Tänk bort allt fluffigt; alla överdimensionerade videos med motorhuvar och syntetiska synthslingor som kramar musten ur dig. Come An’ Get It är pubbandet på lokala pizzerian med supersvänget, fem meter bort. Det känns liksom som om du sitter där bredvid bandet några meter bort när du lyssnar på den här plattan.

Låtarna spelar inte sådär jättestor roll. Det handlar mer om stämningen. Den här plattan har en alldeles fantastiskt start! Tänk dig supertrummisen Ian Paice i pausat läget, mitt i ett anslag, och den här skivan börjar med att du trycket på play. DISH!! och Paice drar igång världens skönaste rytmräls mitt i ett anslag (som liksom känns baktaktsavig men inte är det) och därefter faller Jon Lords (RIP) hammondmatta in tillsammans med Neil Murrays stabila basräls. Sedan skymtar vi Micky Moodys hatt innan Mr Coverdale frågar ”are you woman enough to take a man like me?”. Det är pubrökigt och bluesaktigt och svänger rakt igenom, och även om det inte handlar om de största låtarna så tror jag aldrig bandet varit bättre. Det svänger. Som. Fan!

Fast det där med låtarna är inte helt sant. ”Don’t Break My Heart Again” är en av de allra bästa låtarna Coverdale & Co någonsin gjort. Lägg sedan till svinhookiga riff som ”Hit An’ Run”, balladestetik som ”Lonely Days Lonely Nights” varvat med ”Child of Babylon” och sköna groove som ”Girl” och ”Hot Stuff” och det är självklart: Come an’ Get It håller måttet som en av de allra bästa plattorna Whitesnake släppt (and you can quote me on that!).

Citatet: ”still I want a heartbreaker, a love maker, a soul shaker, a woman who can turn me on for just a little hit an’ run” (Hit an’ Run)

CD: 1987 – Whitesnake (1987)

Still of the Night/Bad Boys/Give Me All Your Love/Looking for Love/Crying in the Rain/Is This Love/Straight for the Heart/Don’t Turn Away/Children of the Night/Here I Go Again/You’re Gonna Break My Heart Again

Producenter: Mike Stone & Keith Olsen Skivbolag: EMI

_________________________________________________________

Jo tack, jag är väl medveten om att att den här plattan dykt upp i ett tidigare inlägg men det var vinylversionen. Tro det eller ej, men jag har den även på CD. Vilket är aningen konstigt då 1987 inte på något sätt tillhör mina favoriter med Whitesnake. Tvärtom, här försvann någonting av charmen.

Hur som helst, minns inte riktigt vad jag skrev i förra inlägget men den här plattan sålde riktigt bra. David Coverdale ville plocka marknadsandelar i Amerika och lyckades riktigt bra. Rent kommersiellt alltså. Och många av låtarna här – inte minst balladen ”Is This Love” och nyversionen av ”Here I Go Again” – har gett herr Coverdale en skön pensionsförsäkring. Inte för att han pensionerat sig ännu, men ändå … det är nog goa stimpengar.

Bortsett några sköna riff, signerade John Sykes (vad hände med honom?), är det lite för mycket av allting. För mycket trummor, för mycket reverb, för mycket vassa gitarrer, för mycket videos där fru Coverdale ålar sig sexigt mot något trappräcke (eller slänger med håret eller dansar i högklackat) och herr Coverdale själv försöker se sexigare ut (lutad mot en vägg) i chinos och linne. Näeh, bort med den här!

Citatet: ”I steal around like a thief in the night, dancing ‘til the break of dawn” (Bad Boys)

 

Restless Heart – David Coverdale and Whitesnake (1997)

Don’t Fade Away/All In the Name of Love/Restless Heart/Too Many Tears/Crying/Stay with Me/Can’t Go On/You’re So Fine/Your Precious Love/Take Me Back Again/Woman Trouble Blues

Producent: David Coverdale Skivbolag: EMI

_____________________________________________________________________________

Jag blir lika besviken varje gång jag sätter på den här plattan. Det är en väldigt konstig Whitesnakehybrid, då den varken innehåller någon egentlig hårdrock eller har de där smöriga ballladerna som sätter sig som fästingar på trumhinnan. Den är något annat, något slags dåligt försökt till radiorock som ibland kommer på att det här bandet egentligen ska rocka lite hårdare och då gör ett tafatt försök till hårdrock.

Det är en jävla soppa, rent ut sagt. Men så var det tänkt som en soloplatta från början, och då skivbolag gärna ser till att platorna säljer så mycket som möjligt tvingade de David Coverdale att köra en mellanvariant, med både sångarens och bandets namn på framsidan. Därav David Coverdale & Whitesnake. Jättefånigt, eller hur?

Det spelar dock ingen roll om jag suddar ut Whitesnake från omslaget – det är lika dåligt ändå. Ett fegt melllanalternativ med låtar som inte berör det minsta. Eller berör …. Whitesnake brukar ju inte direkt beröra lyssnaren men det här rör inte ens på sig. Det får The Wallflowers att framstå som ett fartig och kreativt band. Ni förstår, det låter ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz mest hela tiden.

Men okej, ”Too Many Tears” står jag ut med. Den är okej, och kanske kan inledande ”Don’t Fade Away” komma undan med ett godkänt. Nej förresten, glöm det – den är ganska dålig. Jag letar förtvivlat bland spåren efter någonting positivt att skriva men somnar några sekunder in i ”Woman Trouble Blues”. Pust och stön – men det här är ingen Whitesnakeplatta. Tröstar mig med det. Och om du nu läst detta inlägg, ja då vet du iallafall vilken platta du ska undvika i framtiden.

Citatet: ”I’m torn and tattered, shattered and worn – I’ve had enough trying to live my life in the eye of the  storm” (Restless Heart)

LP: Eat ‘Em and Smile – David Lee Roth (1986)

Sid 1: Yankee Rose/Shy Boy/I’m Easy/Ladies’ Nite In Buffalo?/Goin’ Crazy!

Sid 2: Tobacco Road/Elephant Gun/Big Trouble/Bump And Grind/That’s Life

Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner Bros.

 ______________________________________________________________________________________

Det sägs att Van Halen döpte sin andra skiva med Sammy Hagar till OU812 som en liten armbåge i sidan på den här skivans titel. Titeln uttalas nämligen <Oh, you ate one too>. Hur det nu är med den saken vet jag egentligen inte men Eat ‘Em and Smile är bra mycket  bättre än Van Halens platta – det är ett som är säkert.

David Lee Roth inledde solokarriären med några tillbakalutade hisslåtar, som visserligen var ganska sköna men inte i nivå med tidigare bedrifter i Van Halen. Här är han dock tillbaka i ringen igen, och får desutom hjälp av surrealistiskt överjävliga musiker som Steve Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Och de får glänsa – så klart – men aldrig så mycket att det blir tråkigt och instrumentaljävligt utan det balanserar hela tiden på gränsen. Bara det är snyggt!

Visst finns det ett och annat halvsåsigt spår men vem minns inte ”Yankee Rose”, där Steve Vai pratar med gitarren, och svängiga stänkaren ”Goin’ Crazy”? Eller dubbeltrampandet i ”Shy Boy” som låter mer Van Halen än Van Halen gjorde just då (eller har gjort sedan dess)? Sedan får du ju två såna där tillbakalutade låtar i ”I’m Easy” och ”That’s Life”, och de svänger bra båda två. Och nej, jag har inte glömt bort covern ”Tobacco Road”. Sedan kan man kanske klaga på ”Ladies Nite In Buffalo” och ”Big Trouble” som är bra sega – men på det hela taget en alldeles strålande soloplatta från the one and only Diamond Dave.

Vidare, den här skivan blev en rejäl språngbräda för medmusikanterna – inte minst för Billy Sheehan som något år senare bildade Mr Big och klarade sig så bra på det att han hoppade av Rothcirkusen. Efter ytterliggare en platta lämnade även Vai, som fortsatte med sin solokarriär och senare hamnade en runda i Whitesnake och är väl numera bara allmänt betraktad som gitarrguden. Roths karriär gick nog i en nedåtgående spiral för att totaltkrascha på 90-talet. Men nu sjunger han i Van Halen igen och om man ska tro skvallret så är de i studion för att spela in en ny platta – men det kan säkerligen ta en fem sex år, så det lär nog dröja innan vi hör något.

Bonusinfo: Tro det eller ej, men plattan finns i en spansk version. Sonrisa Salvaje innehåller precis detsamma som Eat ‘Em and Smile, med den pikanta skillnaden att Roth försöker göra om bedriften på spanska. Det låter som ett skämt! Ja,  alltså det är precis så det låter: som ett skämt. Lyssna själva om ni vågar.

LP: 1987 – Whitesnake (1987)

Sid 1: Still Of The Night/Bad Boys/Give Me All Your Love/Looking For Love/Here I Go Again 87

Sid 2: Crying In The Rain/Is This Love/Straight For The Heart/Don’t Turn Away/Children Of The Night

Producenter: Mike Stone & Keith Olsen Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________________

Jag minns det som igår. Det var jag och Kristian, vi satt i farmor och farfars gula hus och väntade framför teven. Den där klockan på väggen som tickade och de mönstrade tapeterna. Vi stirrade på tvklockan. Det fanns bara två kanaler och Whitesnakes nya video skulle premiärvisas på en av dem.

Tror mest att det var en slump att vi satt där och väntade. Fast visst, Kristian var ett stort Whitesnakefan och hade fler plattor än jag så han kanske hade planerat det hela i veckor, vad vet jag? Och sedan när klockan räknat ner kom den, videon till ”Still of The Night” och vi satt där framför tjockteven och översköljdes av rockklyschor. Det var stort! Allt var stort; håren; scenen; gesterna och så spelade gitarristen med stråke i solot. Skithäftigt tyckte vi, för vi visste inte bättre och hade inga referenser som kunde tala om för oss att detta var en enda stor Led Zeppelin-stöld.

Men det funkade, och David Coverdale lyckades erövra Amerika då mer än åtta miljoner amerikaner sprang till skivaffären och köpte den här. Här återanvänder han ”Crying In The Rain” och ”Here I Go Again”, fast i nyare och mer överproducerade versioner. På det hela taget känns hela plattan just överproducerad. Gitarrerna är för vassa och trummorna för mycket. Det är för mycket av allting.

Och redan innan plattan kommit ut så hade Coverdale sparkat hela bandet och i den där videon som jag och min kusin satt och väntade på fanns ingen av dem som spelade på plattan med, utan Coverdale hyrde bara in nytt folk. Och så har han gjort sedan dess.

Tycker på det hela taget inte om den här plattan. Som jag sade tidigare; det är lite för mycket av allting och jag har oerhört svårt för  de sylvassa gitarrerna och det smattrande dubbeltrampet på baskaggarna. Det här är inte riktigt Whitesnake, det är något annat. Men John Sykes – som spelar på plattan – är ju en gudabenådad gitarrist och visst tycker jag att riff som de i ”Bad Boys” och ”Children of The Night” är alldeles lysande. Det blir dock lite för mycket av det goda, tyvärr.

Citatet: ”Now I just wanna get close to you and taste your love so sweet”

CD: Lovehunter – Whitesnake (1979)

 

Long Way From Home/Walking In The Shadow Of The Blues/Help Me Thro’ The Day/Medicine Man/You ‘N’ Me/Mean Business/Love Hunter/Outlaw/Rock ‘N’ Roll Women/We Wish You Well

Producent: Martin Birch Skivbolag: United Artists

_______________________________________________________________________________

I dagarna släpper Whitesnake en DVD inspelad på Monsters of Rock i Donington 1990. Varför? Ja, det är frågan för en osvängigare version av bandet går nog knappast att hitta. Förutom herr Coverdale består sättningen bl.a. av superhjältegitarristen Steve Vai och bläckfisken Tommy Aldrige på trummor. Det är, som man säger, kompetent men det har ju aldrig varit ett mått på hur bra någonting är. Några superegon som briljerar på scen medför inte ett bluesigt sväng, liksom.

Nej, då tar jag hellre fram en gammal platta och letar nostalgi på det sättet istället. Visst, Lovehunter är något ”ostig” och ljudet lämnar en hel del att önska. Kanske hade en Ian Paice behövts? Han hade förmodligen styrt upp det en aning, för trummisen Dave Dowles stela dansbandslir drar ner bandet en hel del. Men låtarna är det inget fel på, i de flesta fall, men ”We Wish You Well” hade de faktiskt kunnat skippa.

Du hittar dock en av bandets allra bästa låtar här. ”Walking In The Shadow of The Blues” har ett sånt där skönt tidigt Whitesnakehäng. Det där är liksom själva kärnan i Whitesnake. Sedan svänger det faktiskt skönt i ”Outlaw”och ”Mean Business” också (där får Dowle godkänt). Ja, och så klassiska titelspåret och gråtmilda balladen ”Help Me Thro’ The Day” på det. Det här bra, precis sådär som mr Coverdale vill låta nu, när han 2011 släppte plattan Forevermore (vilken jag kan rekommendera). På den nya plattan är givetvis ljudet bättre, men låtarna lämnar dock en hel del att önska.

Ja, och omslaget är ju klassiskt. Det behövs väl inte kommenteras vidare – det talar liksom för sig själv.

Citatet: ”I’m gonna give you all my loving and use my tail on you” (Lovehunter)