LP: Jungle Jam – Egba (1976)

Sid A: Turtle Dance/Bland Tomtar Och Kontroller/Takdropp/Follow That Knallert/La Firmeza

Sid B: Trabajo Para Egba/Månadens Erbjudande/EKG/Apkalops/Hollywood Magic

Producenter: Egba Skivbolag: Sonet

Skön jazzig fusion signerat svenska gruppen Egba. Har tidigare skrivit om just Egba men en del tåls kanske att upprepas? Gruppen bildades iallafall nån gång i början av 70-talet och fokus ligger på nån slags skön symbios av jazz och funk. Ja, jag får en hel del Weather Report-vibbar av det här.

Bandnamnet togs från en afrikansk folkgrupp och trumpetaren Ulf Adåker är en röd tråd i sammanhanget då han varit en av få konstanta medlemmar. Egba har väl funnits från och till under åren men 70-talet är ju helt klart deras årtionde, fast för några år sedan firade bandet 50 år med en konsert på Fasching i Stockholm (nej, jag var inte där).

Jungle Jam blev bandets genombrott. Om det är deras bästa skiva vet jag faktiskt inte men helt klart den jag lyssnat mest på, kanske inte minst för att min far spelade den ganska ofta – och den här är mycket riktigt tagen från min fars jazzarkiv. Har alltid gillat inledande ”Turtle Dance” lite mer än övriga låtar då den har ett skönt funkigt schwung. Men, den fungerar nog bäst i sin helhet och trots att det är helt instrumentalt så hajar man ju till på några av låttitlarna, som t.ex. ”Bland Tomtar Och Kontroller”, ”Apkalops” och ”Follow That Knallert” – den sistnämnda har även ett smattrigt skönt trumspel signerat Åke Eriksson och slagverkaren Ahmadu Jarr. Dock inget för den kräsmagade Swiftien.

Bonusinfo: Lasse ”Sällskapsresan” Åberg har gjort omslaget, och det får man ju ändå ge honom att det gjorde han bra.

LP: Latino Blue – Joe Gallardo (1980)

Sid A: Sambita/Amanecer/Slidin’ Home

Sid B: El Brujo/Once There Was You/Lady Guajira

Producent: Wolfgang Lackerschmid Skivbolag: Sandra Music Productions

Nån slags latinojazz från tidigt åttiotal som låter tv-seriemusik från sent sjuttiotal. Alltså, jag har inte ens referenserna men det skriker intro till tvserie i inledande ”Sambita”. Eller så passar den kanske i slutscenen av Sällskapsresan; ni vet när de äntligen hittat pengarna i knäckebrödspaketet och tagit sig till Rio. Inte? Nähä, ni delar inte dessa referenser, jag fattar!

Joe Gallardo spelar piano och trombon (ja, och så lite trumpet). Det här är en tidig åttiotalsmacka till bredden fylld med latinojazz. Och vem gillar det? Det låter plastigt Buena Vista Social Club, på ett grisigt och turistigt All inclusive-vis. Det är smaklöst mest hela tiden. Och ibland blir det sång, som i ”El Brujo” – det är den typ av sång man hör inifrån hotellet när man sitter utanför på terrassen klockan tre på natten och försöker förtränga att man är där. Ridå!

Det här går tyvärr bort. Upplockat ur min fars jazzarkiv – därav inlägget. Och ibland undrar man ju hur han tänkte. Hur hamnade den här plattan i arkivet? Det måste väl ändå funnits nån slags kvalitetskontroll? Jag menar, sången i ”Once There Was You” låter ju som en tondöv och till hälften krockskadad Jamie Cullum. Nej, det här går fetbort.

LP: Katharsis – Janne Schaffer (1976)

Sid A: Bromma Struttin/Strumpan Suite a) Allegro b) Adagio/Den Blå Porten

Sid B: Dimbaa Jullow/Ramsa/Atlanta Inn 2419/Den Röda Porten/Skogsstjärnan (Hymn)

Producenter: Janne Schaffer & Lasse Samuelson Skivbolag: CBS

Sträcker mig efter en bit vinyl och får tag i den här (ur min fars jazzarkiv). Jag är inte överförtjust i jazzrocken men ingen skugga över Janne Schaffer; han förtjänar sin kultstämpel och tillhör med rätta raddan av legendariska musiker detta land producerat. Men, jag blir lite orolig i själen när jag lyssnar på Katharsis. Det är lite för… vad säger man?….. fippligt? Således kanske lite katharsis för mig då (pun intended).

Både inledande ”Bromma Struttin'” och efterföljande ”Strumpan Suite” (uppdelad i två delar; vilket märks tydligt i den senare delen (”Adagio”) som lyckligtvis är betydligt mer återhållsam) visar sitt stressiga jazzrockansikte. Kan inte riktigt ta till mig det, även om avbräcket i del två är högst välkommet. Tempot dras dock ner några hekto i A-sidans sistaspår, vilket gör att jag faktiskt vänder vinylen och ger andra sidan en chans.

Men, det fortsätter tyvärr lika stressigt i ”Dimbaa Jullow” och även om det blir aningen mer varierat på sida B är detta ingenting jag lyssnar på igen. Det är dock kompetent rent musikalisk till bredden fylld med duktiga musiker, som jag dock inte har koll på – förutom Björn J:Son Lindh som dyker upp på flöjt i några spår. Om du gillar den ekvilibristiska jazzrocken, ja då är Katarsis helt klart något för dig!

Bonusinfo: Stycket ”Strumpan Suite” skrevs som en hyllning till Jan-Olof ”Strumpan” Ström som körde bandets turnébuss.

LP: Blue Moods – Miles Davis (1983)

Sid A: Nature Boy/Alone Together

Sid B: There’s No You/Easy Living

Producent: Charles Mingus Skivbolag: Debut Records

På Blue Moods får vi ‘cool jazz’ signerat Miles Davis. Första gången utgiven på Charles Mingus etikett Debut Records 1955. Den här vinylen pressades dock långt senare.

Det här är kanske ingen ”Kind of Blue” men stämningsfullt och riktigt bra, där bland annat Elvin Jones står för återhållsamt vispande på trummorna och Mingus på bas. Endast fyra låtar på den här, där inledande ”Natur Boy” kanske sticker ut lite extra? Och visst, den spelades in av Nat King Cole redan 1948 – och han var väl ändå kungen av cool jazz? Sedan gör väl vibrafonen sitt till också. Och så avslutar Miles med en riktig standard i ”Easy Living”.

Den här plattans speltid är bara 26 minuter, fördelat på två sidor. På konvolutet förklaras detta med att spåren i vinylpressen är bredare än vanligt, vilket ska ge ett bredare och djupare sound. Om detta hörs? Well, fråga nån annan!

Citatet: “If they had just printed the conversations in the studio at that time, that would have been a best-seller.” (Elvin Jones om inspelningen av plattan)

LP: For Those Who Chant – Luis Gasca (1972)

Sid A: Street Dude/La Raza

Sid B: Spanish Gypsy/Little Mama

Producent: Luis Gasca Skivbolag: Blue Thumb Records

På For Those Who Chant får Luis Gasca sällskap av ett rejält meriterat gäng. Eller vad sägs om Stanley Clarke på bas, Lenny White på trummor, Carlos Santana och Neal Schon på gitarr, Gregg Rollie på keyboards …. och så vidare. De två sisnämnda spelade i bandet Santana, tillsammans med Carlos, men bildade senare inte helt okända orkestern Journey. Men det är en annan historia.

Och visst hörs Santanainfluenserna redan i inledande ”Street Dude” med sitt sköna percussionslammer och eldiga gitarrkomp. Luis Gasca, som spelar trumpet, gör dock entré efter bara några sekunder med ett primalvrålsliknande trumpetintro. Bortsett Gascas trumpetstötar så låter det faktiskt rätt mycket Santana om det här. Istället för Rollie, eller låt säga Greg Walker, på sång är det Gascas trumpet som står för det vokala här.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte hört talas om Gasca tidigare utan fiskade upp den här ur min fars jazzarkiv. Tog den främst på omslaget, som är ruskigt snyggt. Och, en snabbsökning på artisten visar att han nog är rätt bortglömd då han saknar egen wikipediasida (men har en namne som dock var förläggare och dog 2021). Well, fyra sköna spår får vi, där ”Spanish Gypsy” och tidigare nämnda inledande spår är höjdpunkterna.

Citatet: ”Everyone should have two favorite cities; their own and San Francisco” (Luis Gasca)

LP: Mirror Image – Blood, Sweat & Tears (1974)

Sid A: Tell Me That I’m Wrong/Look Up To The Sky/Love Looks Good On You (You’re Candy Sweet)/Hold On To Me Vocals/Thinking Of You

Sid B: Are You Satisfied/Movement I: Maglomania/Movement II: Mirror Image/Movement III: South Mountain Shuffle/Movement IV: Rock Reprise/She’s Coming Home

Producent: Henry Cosby Skivbolag: Columbia

Sjunde plattan med Blood, Sweat & Tears, utgiven för femtio år sedan. Vid den här tiden hade mer eller mindre alla originalmedlemmar lämnat skeppet (endast trummisen Bobby Colomby är kvar) men svenske gitarristen Georg Wadenius hänger fortfarande kvar, och får faktiskt sjunga på ett spår.

Well, det börjar i rakt nedstigande hysteriskt game show-läge i ”Tell Me That I’m Wrong” där alla tar i från tårna, inte minst sångaren Jerry Fisher. Blåset är liksom överallt, blandat med körer som skanderar ”tell me, tell me” och därefter fortsätter det med funkigt blås- och pianokomp i ”Look Up To Te Sky” och det är ju inte dåligt, men med BS&T-mått mätt är det inte heller särskilt bra. Och, i tredjespåret ”Love Looks Good On You (You’re Candy Sweet)” har man ju tröttnat på det sockersöta blåsstötandet. Lite som att de tänkte ”det här funkar väl på radiostationerna” (men det fanns ju så mycket annat, som lät bättre, just då).

Och sådär fortsätter det. De jagar sköna soulhits men fångar sällan något. Fast visst, i titelspåret ”Mirror Image” (behändigt indelat i Movement 1-4) händer det något; bandet jammar loss och släpper topplistetankarna i elva minuter. Och i avslutande ”She’s Coming Home” får Jojje skina en stund i en smäktande ballad, men det räcker ju inte.

Sammanfattningsvis är det ju högst kompetent men ganska tråkigt. Och om vi ska tala klarspråk så har Blood, Sweat & Tears släppt bättre plattor än det här. Flera stycken faktiskt.

”Citatet: It’s only natural that you won’t be free but how can I do when nothin’s feelin’….. Tell me that I’m wrong….”

LP: Hip Walk – Peter Herbolzheimer Rhythm Combination & Brass & Inga Rumpf (1976)

Sid A: Hip Walk/Butterfly/Superstition/Wheeler’s Choice

Sid B: Stoned Cockattoo/Jive Samba/Spirit/Nerve Wrecker/Neosho

Producenter: Justus Liebich & Peter Herbolzheimer Skivbolag: Polydor

Peter Herbolzheimer har jag skrivit om tidigare, pga. min fars digra jazzarkiv. Så, vi kör ytterligare en platta med hans Rhythm Combination & Brass, den här gången med tillägget ”Inga Rumpf”. Och, man vill ju veta mer om någon med det namnet, eller hur? Och, är det månne Inga som visar upp sin rumpf på omslaget?

Nå… jag vet inte men Inga Rumpf inledde karriären med bandet The City Preachers och debuterade som schlagersångerska 1968. Kort därefter bytte tidigare nämnda band namn till Frumpy, och det är väl som sångerska i detta hon är mest känd. Men medelst mest känd i hemlandet Tyskland, typ. Och nånstans där på 70-talet spelade hon in en platta med trombonisten Peter Herbolzheimer.

Hip Walk är en karbonkopia av jazzfunkigt 70-tal där Herbolzheimer blandar och ger; plattan innehåller egenhändigt tillyxade kompositioner såväl som klassiker av Herbie Hancock, Al Jarreau och Stevie Wonder, och om man ska tro tyskens egen hemsida så har några av låtarna samplats av hip hopproducenter världen över. Fast det där köper jag rakt av bara minuten in i titelspåret – för det svänger som fan! Även Hancocks ”Butterfly” och gitarrstinna ”Jive Samba” är ju högst samplingsvänliga – och samtliga instrumentalare! Och ”Nerve Wrecker” gör mig stissigt glad! Och Inga då? Tja, hon är bara med på två av spåren men i ”Spirit” flexar hon stämbanden rejält och visst känns ”Superstition” som en galet onödig ‘vi har hört den förut’-cover; men jävlar vilken skön pipa!

Således; sjukt oväntat bra platta uppfiskad ur det digra arkivet. Lite synd att Inga inte fick mer utrymme bara, men den här återkommer jag till!!

Citatet: ”No, it won’t take much of your precious time just to get the spirit ….. deep in your bones”

LP: Super Mann – Herbie Mann (1978)

Sid A: Supermann/Etagui/Jisco Dazz

Sid B: Rock Freak/Stomp Your Feet/Body Oil/Django

Producenter: Ken Morris, Patrick Adams, Stan Lucas m.fl. Skivbolag: Atlantic

Man älskar ju inte talintron; ja alltså där någon pratar över musiken för att sätta allt i sitt sammanhang inledningsvis. Lite som ett extra ljudspår för döva. Well, Herbie Mann inleder skivan Super Mann med prat: ”Look, up in the sky. It’s a bird, it’s a plane. Noooooo, it’s superman”. Som om titeln inte vore nog. Doh!?

Well, titelspåret är ingenting att skriva hem om. Äh, låt oss tala klarspråk: Herbie Mann var en flöjtekvilibrist som förtjänar Er respekt och allt det där. Och om stjärnorna stått rätt hade han kanske blivit en Ian Andersson och bildat sitt eget Jethro Tull men så är det inte. Det här är en smått förfärlig skiva (enlig mina mått mätt) men kanske en klassiker i Mann-mått mätt. Vad vet jag?

I ”Etagui” flöjtas det å det värsta. ”Jazz Disco” är exakt vad det låter – tänk extra tvärflöjt bara. ”Rock Freak” är typ bara hälften av vad det låter. Freak, javisst …. men rock? Näe, snarare en våldtagen kusin till Rick James ”Super Freak” efterlämnad på nån kall och snöisig gata i Pajala. Förlåt. ”Stomp Your Feet” bjuder på syntetiskt handklapp, konstgjort blås, ”lets get together”-körer och, jaaaaa…. flöjt. ”Body Oil” är….eh, näe…. jag orkar inte. Om du pallat läsa så här långt ha du säker krafter var att själv lyssna på (och bedöma) sista spåret ”Django”.

Återigen ställer jag mig frågan varför min far hade denna. Japp, fiskade upp den i arkivet. Men, kanske gjorde Herbie Mann en magisk spelning på nån festival för jävligt längesedan (typ 1978) och min far var kanske där, fick feeling och köpte skivan? Men då undrar man ju varför den inte är signerad. Well, ännu en av livets outgrundliga gåtor… I guess?

Citatet: ”Look, up in the sky! It’s bird! It’s a plane! Noo! It’s superman!”

LP: El Encuentro – Hector Bingert & Don Menza (1982)

Sid A: Ska Vi Dela?/El Bolero/Spanish Gypsy/Samba Fino

Sid B: Llamada Original/If We Were In Love/Latin Lover

Producent: Lars Samuelson Skivbolag: Four Leaf Clover Records

Jamendethärärjuhysteriskt!

Sägerdetigen – det här är h-y-s-t-e-e-e-e-r-i-s-k-t!

Ja men kom igen!? Lyssnar på inledande ”Ska vi dela?” och kommer genast att tänka på den där scenen i Sällskapsresan när Ole testar ljudanläggningen och ber Stig-Helmer justera högtalarna i hotellrummet. Ouch! Ole skriker ”det här är saaambaaa” medan Stig-Helmer trycker ner tofsen i bakhuvudet. Ouch igen!! Den här gräver jag upp ur min fars jazzarkiv och jag undrar: varför hade han den här? Det luktar grisfest om precis allt!

Det lugnar dock ner sig några hekto i efterföljande ”El Bolero” (och Janne Schaffer dyker upp på osynlig gura) och sedan tar det hela nån slags muzakvändning i ”Spanish Gupsy”. Och i ”Samba Fino” kräks jag lite. Visselpipa? Kom igen!? Och sådär fortsätter det – lite som om Santana förvandlats till Hector Salamanca i Breaking Bad och han går all in på klockan. Jag kräks lite igen.

Nåväl, Hector Bingert är en saxofonist från Uruguay, bosatt i Sverige sedan 60-talet. Att han spelat med Nat King Cole, Sammy Davis Jr, Stevie Wonder samt satte saxsolot i Lill Lindfors ”Musik ska byggas utav glädje” hjälper honom knappast här. Amerikanska saxofonistkollegan Don Menza har lirat med legender som Buddy Rich, Elvin Jones och Louie Bellson. Kan han rädda El Encuentro från att bli något annat än sliskig hissmusik? Nej!

Ibland blir det bara fel. Tömmer kräkhinken och går vidare. Passar på att slänga den här vinylbiten på komposten när jag ändå är ute med hinken.

Citatet: Citat? Nej tack, nån måtta får det vara.

LP: Master of Jazz – Ben Webster (1984)

Sid A: You’d Be So Nice To Come Home To/Stompy Jones/Going Home/I Got It Bad/Cottontail

Sid B: Come Sunday/Our Blues/Sunday/Old Folks

Det är lördag och inga minusgrader. Fan, till och med solen visar sig en aning, så jag bestämmer mig för att köra fönsterputsning och börjar på utsidan men när jag kommer in behöver jag något motivationshöjande och snurrar igång en skön Ben Webster-vinyl utgiven på danska etiketten Storyville.

Jag vet inte om det har med min ålder att göra, men jag verkar ha blivit en riktig mjukis med åren. En som uppskattar det här kaffebordsjazzandet. Missförstå mig rätt; det här är sjukt bra och kompetent men förr kunde jag liksom känna ett lugn genom att lyssna på stökiga plattor med Art Blakey eller Buddy Rich, nu för tiden landar jag i Websters ljumma Cole Porter-tolkningar. Eller så sitter jag och myser tillsammans med Art Pepper, som en annan Harry Bosch.

Master of Jazz är inspelad i Köpenhamn i slutet av 60-talet tillsammans med prominenta danska jazzkatter, bland annat Hugo Rasmussen och Palle Mikkelborg, och det hela lägger sig som en skön och behaglig gräddfond i sinnet. Websters väna sax är som vanlig balsam för själen och precis som vanlig är det ingenting som skaver utan det är typ bara jävligt bra. Som ett slags jazzens Dire Straits! Och det funkar rätt bra att putsa fönster till när solen tittar fram i februari.

Bonusinfo: Ber nya AI-tjänsten copilot att beskriva Ben som en metafor och får följande svar: ”Ben Webster var en brinnande eld som lyste upp jazzscenen med sin glödande saxofon. Han kunde antända en låga i lyssnarnas hjärtan med sin passionerade och uttrycksfulla spelstil. Han kunde också vara mjuk och öm som en varm brasa som gav tröst och värme i en kall natt. Han var en mästare på att skapa färgsprakande gnistor med sin improvisation och sin interaktion med andra musiker. Han var en eldsjäl som aldrig slutade utforska och utveckla sin musikaliska vision.” Hmmmmm, tror att jag lägger den där kopiloten på is.