Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Jazz Masters 3 – Chick Corea (1994)

Lämna en kommentar

You’re Everything/Lenore/Space Circus (Part One)/Friends/Night Streets/Children’s Song No. 15/Spain/Interplay/Nite Sprite/Light As A Feather/Tweedle Dee/Wind Danse/My Spanish Heart/Captain Marvel

Producent: Aric Lach Morrison & Matt Brown Skivbolag: Polygram

______________________________________________________________

Det här är liksom ett tvärsnitt. Något kapat rakt av! Det blir aldrig riktigt bra, om det nu inte handlar om nån popartist. Här snackar vi Chick Corea, tillika en av våra största jazzgenier någonsin. Då gör en tvärsnittad greatest hits-platta honom knappast rättvisa.

Jag menar, Return To Forever, Acoustic Band, Electric Band och så vidare. Det slutar liksom inte där utan den gode Chick har gjort galet mycket där emellan, och ofta hänger det ihop och det passar sig kanske inte att hoppa från platta till platta? Men pass på!

Trots detta är Jazz Masters 3 en fullkomlig njutning! Chick Corea sitter på ett berg av fantastiska låtar och det framkommer faktiskt på denna samling. Det må vara något hastigt hopplockat men det spelar ingen roll – vi fattar. Det här är världsklass! Lyssna bara på inledande jazzharmonin ”You’re Everything” och försök att inte röra foten! (Jag som inte ens gillar vokaljazz!!!) Sedan kan du ju klappa takten till funkiga nummer som ”Nite Sprite” och ”Night Streets”. Funky as hell!

Och ja, ”Spain” finns med här och det är väl förmodligen Chicks ”Stairway To Heaven”. På det hela en ganska rättvis samling och helt klart en alldeles lysande introduktion till en kolossalt mångsidig legend. Chick’s got the licks!

Citatet: ”ahhh ahhhh ahhhhh ahhhhhhh” (Spain)

CD: De-Loused in the Comatorium – The Mars Volta (2003)

Lämna en kommentar

Son et Lumiere/Inertiatic ESP/Roulette Dares (The Haunt Of)/Tira Me a las Arañas/Drunkship of Lanterns/Eriatarka/Cicatriz ESP/This Apparatus Must Be Unearthed” – 4:58
”Televators/Take the Veil Cerpin Taxt

Producenter: Rick Rubin & Omar Rodriguez-Lopez Skivbolag: Universal

_________________________________________________________

Läser mig till att det här är ett konceptalbum baserat på en novell skriven av bandets sångare Cedric Bixler-Zavala och ljudteknikern Jeremy Michael Ward, som då var medlem i bandet. Själva storyn handlar om Cerpin Taxt som hamnar i koma efter att ha överdoserat råttgift och morfin. Ha, det är liksom ingenting som man som lyssnare kanske snappar upp direkt? Iallafall inte jag. Ironiskt nog dog Jeremy Michael Ward av en överdos en månad innan plattan släpptes.

Det som fick mig att lyssna på The Mars Volta var det hejdlösa slalomåkandet mellan olika genres. Det kränger än hit, än dit – och som lyssnare blir man efter ett tag ganska utmattad. Lite för mycket ibland.

Men visst är det bra! Kompetent och så svänger det nåt så in i helvete bitvis. Inte minst ser jag ”Inertiatic Esp” som ett nyckelspår. Fast den här genren (vad det nu är) är som sagt ganska utmattande i längden. De-Loused in the Comatorium är bandets debut och den skiva jag lyssnat mest på. Har hört spridda skurar ur bandets produktion sedan dess men aldrig lyckats orka med ett helt album. När jag nu lyssnar på De-Loused in the Comatorium inser jag givetvis att jag borde lyssna mer på The Mars Volta. Det är nämligen både förlösande och ganska befriande.

Citatet: ”It’s been said a long time ago you’ll be the first and last to know” (Inertiatic Esp)

CD: Interloop – Jojje Wadenius Band featuring Magnus Lindgren (2004)

Lämna en kommentar

Cab Call/5-9/Real/Pontiac/Cigarette Sounds/Mr. Sippi/River Nile/Stalon/Joe Cool /Interloop /Apartment # 0145/Kitchen Jam

Producent: Johan Norberg Skivbolag: Amigo

__________________________________________________________

Ska väl ärligt talat redan inledningsvis föra fram att jag egentligen inte är speciellt förtjust i den här sortens jazz. Ja jag kallar det jazz, fast egentligen är jag lite osäker på vad det är. Instrumentalt. Visst, fast det är ju ingen genre direkt?

Jag menar iallafall gitarrplonkande instrumentalmusik. Lyssnar sällan på instrumental gitarrmusik över huvud taget, undantagen heter kanske ibland Steve Vai eller Yngwie Malmsteen men det är ju inte samma sak. Eller?

Nåväl, det var soligt och god stämning när vi var på Huddinge jazzfestival det där året. En picnicfilt med barnen, och jag minns att vi sänkte medelåldern rejält. På scenen satt Jojje Wadenius med band och jag rycktes väl med, för efter konserten knallade jag bort och köpte senaste plattan Interloop. Och så dyker den upp här på bloggen några år senare.

Här får Jojje hjälp av saxofonisten Magnus Lindgren men det blir rätt monotont efter ett par spår. Visst rycks jag med i korta inledande spåret ”Cab Call” när de liksom bygger upp något funky, men helt plötsligt (efter en någon minut) tar det slut och vi kastas in i något som påminner om Kalles klätterträd. Sedan fortsätter det med idogt jazzriffande och en hel del saxofonsjungande. Det som till en början är jazzigt sväng i ”Pontiac” övergår sedan i rutin och ramlar snart ner i hisschaktet och blir – precis, hissmusik.

Så, den här plattan är ljummen på sin höjd. Det tänder aldrig till! Fast det är nog inte riktigt meningen utan det ska vara coolt och tillbakalutat men det lyckas inte alls. All heder åt Jojje Wadenius men här blev det lite väl slätstruket.

CD: Mambo Sinuendo – Ry Cooder and Manuel Galbán (2003)

Lämna en kommentar

Duerme Negrita/Monte Adentro/Los Twangueros/Patricia/Caballo Viejo/Mambo Sinuendo/Bodas de Oro/Échale Salsita/La Luna en Tu Mirada/Secret Love/Bolero Sonámbulo/María la Lo

Producent: Ry Cooder Skivbolag: Nonesuch

_______________________________________________________

En riktigt skön, lite småjazzig platta där Ry Cooder samarbetar med kubanen Manuel Galbán. Den senare, som huvudsakligen är gitarrist, etablerade sig redan på 50-talet med reverbfyllda gitarrbändande toner. Ja, Cooder har ju också släppt galet många plattor!

Det här är kanske inte en förlängning av Buena Vista Social Club men tankarna far givetvis åt det hållet. Lite mera enahanda kanske, med allt instrumentalt gitarrklinkande, men det sprider en skön stämning. Att jag sedan inte har en aning vad de sjunger om gör det kanske mindre tillgängligt? Ja, när de väl sjungs över huvud taget – för det är mycket instrumentalt!

Mycket smattrande percussion får du ju också, såklart. Helt klart dansvänligt, om du nu är lagd åt det hållet. Personligen tycker jag att ”Patricia”, ”Mambo Suínuendo” och ”Drume negrita” sticker ut lite mer än övriga låtar, som lätt grötar ihop sig och flyter in i varandra. Lite enahanda och lite tendens till muzakvarning ibland, men bara lite.

Bonusinfo: Den gamle trumlegendaren Jim Keltner, som spelat med Bob Dylan och precis alla andra som någonsin gjort något viktigt, finns såklar med på den här plattan. Ja, och så Cooders egen son Joachim Cooder på percussion förstås.

Dubbel-LP: The Chicago Transit Authority – The Chicago Transit Authority (1969)

Lämna en kommentar

Sid A: Introduction/Does Anybody Really Know What Time It Is?/Beginnings

Sid B: Questions 67 And 68/Listen/Poem 58

Sid C: Free Form Guitar/South California Purples/I’m A Man

Sid D: Prologue, August 29, 1968/Someday (August 29, 1968)/Liberation

Producent: James William Guercio Skivbolag: Columbia

_________________________________________________________

Vinyldags!! Själva anledningen till att jag just nu sitter och skriver om gruppen Chicago (som på den här – första plattan – förde sig med det något längre och bökigare The Chicago Transit Authority) hittar du i första låten på denna platta, kort och gott döpt ”Introduction”. Det är allt du behöver! Gillar du inte den, ja då är inte Chicago någonting för dig (och då bortser jag nu helt från den där stela västkustpopen bandet började spela ca. femton sexton plattor senare – den är hemsk och bör inte nämnas mer i sammanhanget).

Jag tror att min farsa hade varit i USA, och när han kom hem så slet han fram sina gamla Chicagoplattor och sade ”lyssna på det här”. För mig var Chicago då någonting annat men när han släppte pickupen och bandet markant brakade in i ”Introduction” fattade jag varför han hade alla dessa plattor med bandet Chicago.

Det här är utan tvekan bandets bästa stund. Även andra och tredje plattorna är relativt helgjutna men därefter hittar du mest spridda låtar på plattorna. Någon kallade dem ett ”The Beatles med blås”, och vid närmare eftertanke tror jag det var en av medlemmarna i bandet. Hur som helst, det är en överdrift även om melodierna finns där.

”Does Anybody Really Know What Time It Is?” och ”Beginnings” är två av bandets största hits, men det finns massvis med sköna låtar på den här – lyssna inte minst på ”I’m A Man” och ”Question 67 and 68”. Och BLÅSET får allting att bli lite bättre, lite svängigare. Att gitarristen Terry Kath får ett galet långt solonummer i ”Free Form Guitar” är givetvis 60-talsdjärvt men det går fan i mig inte att lyssna på. Undrar om han var vid sina sinnes fulla bruk när det där spelades in?

Med detta sagt, upptäck Chicago – om du nu inte redan gjort detta!

Citatet: ”Hey there everybody please don’t romp or roam, We’re a little nervous  ‘cause we’re so far from home – so this is what we do, sit back and let us groove and let us work on you” (Introduction)

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

Older Entries