Hem

LP: Animalize – Kiss (1984)

1 kommentar

Animalize

Sid 1:I’ve Had Enough (Into The Fire)/Heaven’s On Fire/Burn Bitch Burn/Get All You Can Take/Lonely Is The Hunter

Sid 2: Under The Gun/Thrills In The Night/While The City Sleeps/Murder In High Heels

Producent: Paul Stanley Skivbolag: Vertigo

_________________________________________________________

Om ni känner igen det här inlägget så är det kanske inte konstigt. Jag har skrivit om Animalize tidigare men nu slumpar det sig så att det faktiskt finns två exemplar av den här skivan i min skivsamling, så vad göra? Tja, jag såg ingen annan bot än att skriva om båda. (Varför jag har två av just denna framgår dock inte av detta inlägg.)

Det kanske framgår vad jag tycker om den här i föregående inlägg, så varför inte lägga fokus på något annat. Mark St John, t.ex. Hans tid i Kiss blev kortvarig, och han går till kisstorien som enda medlem (hittills) som inte frontat ett omslag. Han finns förvisso med på baksidan, men ändå. Vidare lyckades han bara göra två och ett halvt gig med bandet (ja, på det där halva steg Bruce Kulick in och räddade (och sedermera ersatte) honom) då han kort efter att Animalize spelats in drabbades av ledinflammation och inte kunde lira. Han fick alltså kicken!

Därefter gick det väl sådär för Mark. Han försökte dock dra igång karriären efter att han dumpats av Paul och Gene och då den värsta svullnaden lagt sig. Men varken White Tiger eller Mark St John Project gjorde några större avtryck i rockhistorien. 2007 dog han av en hjärnblödning.

Tja, nu var det här kanske inget muntert inlägg men det är ju så rockhistorien ser ut. Inte minst den som handlar om Kiss. Skivan är dock ganska underhållande; för att vara en osminkad variant av bandet. Hitsen har ni ju hört, men även öppningsspåret ”I’ve Had Enough (Into The Fire)” och det sega, smått bluesiga riffet i ”Get All You Can Take” svänger gott. Och i vanlig ordning (då det gäller Kiss) är det inte bara de fyra medlemmarna på omslaget som spelar på skivan, utan både Jean Beauvoir och Mitch Weissman (som skrivit låtar till plattan) lär ha bidragit med både bas- och gitarrpålägg. Ja, och så kallade de in Bruce Kulick för ett och annat solopålägg. En del av dem är säkerligen inte heller omnämnda i eftertexterna (i vanlig ordning).

Citatet: ”How many times have you given up more than you got countin’ on things turnin’ out, but you know they will not” (I’ve Had Enough (Into The Fire))

Annonser

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

LP: Creatures of The Night – Kiss (1982)

1 kommentar

 

Sid 1: Creatures of the Night/Saint And Sinner/Keep Me Comin’/Rock and Roll Hell/Danger

Sida 2: I Love It Loud/I Still Love You/Killer/War Machine

______________________________________________________________________________

Skit på dig John Bonham! Nämen förlåt, det där kom ut fel men trumljudet på den här plattan är helt jävla fantastiskt. Den felande länken mellan soptunnorna utanför replokalen och studion. Jösses vilket brutalt ”in your face”-ljud de fick till här då. Var det meningen eller bara en slump? Fan vet! Det låter som om någon spöar skiten ur dig samtidigt som du förlorar medvetandet – fast du är med hela vägen och känner och tar emot varje slag. I solarplexus!

Inledande låten ”Creatures of The Night” är den första serien stenhårda knytnävslag rakt i ansiktet, ”Saints and Sinners” är några småfula armbågar i  sidan, ”Keep Me Comin'” och ”Rock n Roll Hell” är småjabbar med bra fotarbete och i ”Danger” dras tempot upp för att sedan gå på knock out i ”I Love It Loud”. Där är du totalt golvad men reser dig upp på nio i ”I Still Love You” och går en sista rond på darrande ben i ”Killer” men känner smärtan och hur det svartnar för ögonen några sekunder in i ”War Machine” och innan Gene Simmons avslutat inledande textraden ”Wanna bite the hand that feeds me” ligger du medvetslös på golvet.

Creatures of The Night går på knock! Och som den gör det! Helt uppenbart inte de bästa låtarna men med det fetaste, råaste och fläskigaste ljudet så kommer de längre än väntat. Ett band som mer eller mindre varit uträknat – med två nya medlemmar – reser sig upp på nio och går på knock: LOVE IT LOUD!

Det blir inte bättre än så. Eller förlåt; det blev inte bättre än så! Senaste Sonic Boom var ju bättre än väntat men kom igen; det här är nog den sista käftsmällen företaget Kiss bjuder på. Och när jag nu ändå håller på med hyllandet – RIP Eric Carr. Creatures of The Night var helt klart din största stund här på jorden!

Citatet:¨”Stand up you don’t have to be afraid” (I Love It Loud)

LP: Love Gun – Kiss (1977)

3 kommentarer

Sid 1: I Stole Your Love/Christine Sixteen/Got Love For Sale/Shock Me/Tomorrow And Tonight

Sid 2: Love Gun/Hooligan/Almost Human/Plaster Caster/Then She Kissed Me

Producenter: Kiss & Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

______________________________________________________________________

Frågan är om Love Gun inte är den allra bästa Kissplattan? Njae, kanske inte – men jag håller den högre än överskattade Destroyer, och om vi tänker efter lite: hur många plattor som Love Gun har Kiss släppt sedan 1977? Precis, inte en enda.

Det börjar med en av de svängigaste Kisslåtarna någonsin, ”I Stole Your Love”, och på den här skivan får samtliga medlemmar turas om att sjunga. T.om. Peter Criss får pröva sin hesa stämma i något annat än en halvunken countrylåt,  ”Hooligan” är faktiskt riktigt bra. Fast allra bäst är Ace Frehleys ”Shook Me”; med ett riff att dö för och Criss spelar för livet. Har han fått till ett svängigare beat sedan dess?

Texterna kan ju vara ganska krystade – i vanlig ordning – men sådant kan man inte bry sig om. Jag menar, tänk om vi skulle ta och direktöversätta ”Love Gun”. Ha, det ska vi kanske strunta i. Gene Simmons ser sig i vanlig ordning som något annat än mänsklig i ”Almost Human” och ”Christine Sixteen” är aningen stolpig.  Och så är det vär bara Kiss som kan komma på tanken att byta ut ”he” mot ”she” i ett gammalt Phil Spectorörhänge och göra en totalt osvängig liten sak av ”Then She Kissed Me”, men det är liksom lite charmigt. Men ”Tomorrow and Tonight” är en grymt underskattad låt.

Den här skivan har du ju såklart!

Bonusinfo: Love Gun är den sista plattan där samtliga Kissmedlemmar medverkar och spelar sina respektive intrument.  På nästa skiva, Dynasty, ersattes Criss delvis av Anton Fig – men på omslaget stod det bara Peter Criss.

Singel: Beth/Great Expectations – The Creeps (1997)

Lämna en kommentar

Beth/Great Expectations

Skivbolag: EMI

__________________________________________________

Det tillhör faktiskt inte vanligheterna att det inte finns ett endaste litet ljudklipp eller suddig mobilinspelning av det jag vill skriva om. Men, i detta fall hittar jag ingenting. Det finns inte speciellt mycket med The Creeps på det så annars överrepresenterade Internet.

Men Ni minns ju självklart The Creeps! ”Oh I Like It” och så vidare, men det här är något annat. Två Kisslåtar som bandet spelat in, och jag tror att de först och främst hamnade på skivan Kiss Covered In Scandinavia – iallafall ”Beth”.

Jag tycker att versionen av ”Beth” är riktigt bra; en skönt laidback sak utan stråkar och trams. Även ”Great Expectations” funkar och den ligger nog ganska nära originalet. Synd att ni inte kan höra dem här, men ni är kanske bättre på att hitta gamla låtar via webben?

Ja just det, på Spotify hittar ni ju några plattor fast där finns också ett annat The Creeps som spelar nån slags vedervärdig  skaterockpunk. Värsta tänkbara sorten, så snälla …. förväxla inte vårt svenska The Creeps med dem, tack.

Här hade det kanske passat sig att lägga in ett smörigt och smetigt klipp med originalet, men med tanke på att det egentligen är en riktig skitlåt låter jag det vara. Tystnaden och omslaget får tala!

Citatet: ”Just a few more hours and I’ll be right home to you, I think I hear them callin’ Oh, beth what can I do?”

Dubbel-LP: Alive! – Kiss (1975)

2 kommentarer

 

Sid 1: Deuce/Strutter/Got to Choose/Hotter Than Hell/Firehouse

Sid 2: Nothin’ to Lose/C’mon and Love Me/Parasite/She

Sid 3: Watchin’ You/100,000 Years/Black Diamond

Sid 4: Rock Bottom/Cold Gin/Rock and Roll All Nite/Let Me Go, Rock ‘n’ Roll

Producent: Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

__________________________________________________________________________

Ni som hängt med ett tag vet vad jag menar med Mölndalserien. För er andra kan jag kort berätta att jag på besök i Mölndal fick frågan om jag ville överta några plattor som annars skulle slängas. Ja, visst är det galet men så var det – vinylplattor!  Jag fyllde bilen med allt jag kunde rädda – om ni söker på ”Mölndal” i sökrutan till höger bör ni hitta dessa plattor.

Så, Kiss klassiska liveskiva Alive skulle alltså slängas! Det kunde jag helt enkelt inte tillåta – det är den ju alldeles för bra för! Bandet hade här tre plattor i ryggen och var väl igen succé men denna liveplatta gjorde susen och klättrade faktiskt lite på listorna. Men, precis som på Thin Lizzys klassiker Live and Dangerous gick bandet in i studion för att bättra på resultatet – fast det var det ingen som visste då, det har kommit fram långt senare. Exakt vad som är förbättrat står säkerligen på några sidor på det berömda NÄTET, men det är ingenting jag tänker lägga ner energi på att leta rätt på.

För, det spelar faktiskt ingen som helst roll – jag var inte där! Och, det här är en perfekt liveillusion; Kiss har fattat grejen med liveplattan – det ska låta som en hel konsert, och det – mina vänner- gör det. Flera gånger om! Klassiska Kisslåtar avlöser varandra. Personliga favoriter heter ”Deuce”, ”Hotter Than Hell”, Fire House”, ”C’mon and Love Me”, ”Parasite” och ja, jag inser nu att de är alldeles för många för att räknas upp här.

Grymt bra liveklassiker som du bara måste lyssna på! Så är det bara. Nu för tiden är ju Kiss en McDonaldsliknande cirkus för barnen men på den här tiden var det på allvar, och även om de nu fixat till ett och annat i efterhand så låter det ändå rått och skönt basic. Gott så!

Citatet: ”You wanted the best and you got it! The hottest band in the land – KISS!”

CD: Revenge – Kiss (1992)

1 kommentar

 

Unholy/Take It Off /Tough Love/Spit/God Gave Rock ‘N’ Roll To You II/Domino/Heart Of Chrome/Thou Shalt Not/Every Time I Look At You/Paralyzed/I Just Wanna/Carr Jam 1981

Producent: Bob Ezrin Skivbolag: Mercury

____________________________________________________________________

Jag ser mig inte som någon kisskille. Eller vänta, det där kom ut fel. Jag menar givetvis att jag aldrig varit något jättefan av Kiss (även om jag lyssnat på dem en hel del) men trots detta har det blivit en hel del plattor här på bloggen. Inte minst ett par rejält pinsamma singlar där Paul Stanley poserat i bar överkropp och stentvättade jeans. Hugah!

 Med Revenge var nog tanken att de skulle tvätta bort den där luddiga och pösiga imagen – de ser iallafall tuffare ut på bandfotot. Här återförenas de med Bob Ezrin (som tydligen lyfte bandet med plattan Destroyer men personligen har jag aldrig gillat den plattan) och försöker göra något mer seriöst, jämfört med de poppiga spektakel de fört sig med några år tidigare. Fast de lyckas ju inte helt, om man säger så.

Det som är tragiskt med hela den här skivan är att trummisen Eric Carr blir sjuk kort efter att de återförenats med Ezrin. Carr hamnar på sjukhus och får beskedet att han har cancer. Paul och Gene tar in en ersättare, Eric Singer, som får sköta trummandet när Eric Carr är på sjukhus. Carr blir dock sämre och går bort i november 1991. I december tar Singer över trummandet på heltid, de spelar in resten av skivan och släpper den några månader senare.

Visst, de hyllar Eric Carr i avslutande ”Carr Jam 81” men är det inte lite magstarkt att gå vidare så fort? The show must go on, typ. Fast det blev inte så där tvärbra. Du har ju självklart hört ”God Gave Rock n Roll To You II” men den är ju inte speciellt bra. Visst, det låter ju bättre än föregångaren Hot In The Shade men inga stora stunder här. Allra bäst är ”Domino”, och så tycker jag att ”Unholy” är värd att nämnas. Men sedan är det inte mycket mer. Jo en sak, det låter bra; stort och rockfläskigt på ett bra sätt – och det är ju Ezrins förtjänst.

Bonusinfo: Han är inte med och spelar, men Paul och Gene återförenades här med gamla gitarristen Vinnie Vincent för en liten låtskrivarsession. Tillsammans skrev de ”Unholy”, ”Heart of Chrome” och ”I Just Wanna”.

Fotnot (he he): ca sju månader efter att detta klipp spelats in somnade Eric Carr in för gott. RIP!

Older Entries