VHS: Uncensored – Motley Crue (1986)

Live Wire/Looks That Kill/Too Young To Fall In Love/Smokin In The Boys Room/Home Sweet Home

Speltid: 44 min

_________________________________________________________

Som jag har lyssnat på Mötley Crue! Galet mycket, och jag hade affischer och läste reportagen i Okej och alla de där tidningarna och jag tummade skivomslagen och tyckte att Tommy Lee, Vince Neil, Mick Mars och Nikki Sixx var skithäftiga. Sedan blev jag äldre och lyfte blicken både bakåt och framåt, för det fanns ju så mycket annat! Mötley var ju bara hårspray, smink, BH runt midjan och så mycket yta och image ett band mäktar med! Sedan kom The Dirt och jag läste och återupplevde, såklart.

Och visst, det är lätt att så här i efterhand skratta åt det men en sak skiljer Mötley Crue från merparten av alla de där andra banden i samma sliskiga genre! De har låtar; och inte bara en eller två (eller kanske till och med tre) utan flera. De är mer än ett band samlat på Hair Metal vol. 4! De har låtar nog till ett samlingsalbum värt att lyssna på, och det är precis därför de fortfarande kan turnéra på de stora scenerna trots att de inte har gjort en vettig platta sedan 1989. Därefter måste vi gå in på specifika låtar, med ”Primal Scream” från 1991 och ”Hooligan’s Holiday” från 1994 som enda egentliga höjdpunkter. Därefter intet!

Unscensored gör dem knappast rättvisa. Den är iallafall inspelad i skarven mellan Theater of Pain och Girls Girls Girls, och jämfört med The Dirt som kom långt senare är det rena rama Disneyversionen av bandet som här visar upp sig i korta, separata, intervjusessioner när de försöker fly intervjusituationen. Tommy Lee glider runt på en båge i LA. Nikki Sixx åker runt i en sportbil och passar på att tatuera sig medan Mick Mars låtsas bli tagen av en polis för fortkörning. när han flyr kameran. Vince Neil glider runt stan i en bil utrustad med en bubbelpool, som den frontman han är/var. Det hela varvas med fem musikvideor plus några glimtar ur bandets två första promoclips (fast dessa pratas sönder av bandet som kommenterar varenda bildruta). 

Således inte mycket att hänga i rockgranen. Den här videon vill vara behind the scenes men känns bara regisserad och tillgjord. Och det blir ju bara konstigt med ett band som har så många rock n roll-skandaler på sitt samvete. Hur som helst, i genren är dock Mötley Crue svårslagna! Säg ett band i samma hårliga med lika mycket smink, yta och rouge på kinderna som kan leverera ett set med lika många bra låtar? Säg ett, det räcker!

Citatet: ”Motley who?”/ ”Dude I forgot, I’m sorry.

CD: Red, White and Crue – Motley Crue (2005)

Live Wire/Piece of Your Action/Black Widow/Looks That Kill/Too Young to Fall in Love” (Remix)/Shout at the Devil/Girls, Girls, Girls/Wild Side/Kickstart My Heart/Dr. Feelgood/Primal Scream/Home Sweet Home ’91/Hooligan’s Holiday/Beauty/Bitter Pill/”Hell On High Heels/”If I Die Tomorrow/Sick Love Song

Producenter: Bob Rock, Mike Clink m.fl. Skivbolag: Motley

___________________________________________________________________________________

Konstigt att jag har denna samling – som även finns i en dubbelutgåva – då jag har allt som är intressant med Mötley Crue sedan tidigare. Visst, det finns på vinyl men ändå. Kan sträcka mig till att bandets enda platta utan sångaren Vince Neil också är en bra, men något annorlunda, Crueplatta. Den har jag faktiskt på cd.

Jag tappade iallafall intresset för denna grupp efter Dr Feelgoood. Grungen tog över, och även om de gjorde ett gott försök genom att sparka Neil och skapa ett nytt sound så ville det sig inte. Trots detta är bandet större än någonsin idag – de spelar som en av huvudakterna på årets upplaga av Sweden Rock – och lever såklart på gamla meriter. Inget fel med det (eller nja, lite kanske) men denna samling hör inte hemma hos mig.

Materialet som sträcker sig efter Dr Feelgood är mer eller mindre dåligt, och de nya låtarna ska vi inte tala om. Men då, på 80-talet, tyckte jag att de var världens coolaste band och uppskattar fortfarande låtar som ”Live Wire”, ”Shout At The Devil” och ”Kickstart My Heart”. Det är bara att kapitulera; Motley Crue har en imponerande samling låtar i ryggsäcken. Och smart nog så köpte de upp rättigheterna till sin egen katalog när den här sortens hårdrock inte var värd ett dugg. Men så kom nya tider och alla dessa gamla band blev poppis igen. Nikki Sixx och Co skrattar nog hela vägen till banken.

Det finns nog inget mer att säga. Jag älskade detta band när jag var yngre, men det har jag liksom redan påtalat i tidigare inlägg. En skön nostalgitripp blir det men nu sätter jag punkt.

Citatet: ”When we started this band all we needed, needed was a laugh … years gone by I’d say we’ve kicked some ass” (Kickstart My Heart)

LP: Theatre of Pain – Motley Crue (1985)

Sid A: City Boy Blues/Smokin’ in the Boys’ Room/Louder Than Hell/Keep Your Eye on the Money/Home Sweet Home

Sid B: Tonight (We Need a Lover)/Use It or Lose It/Save Our Souls/Raise Your Hands to Rock/Fight for Your Rights

Producent: Tom Werman Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________________

Minns fortfarande första mötet med den här plattan. Besvikelsen! Ni kanske minns att det på sista sidan i tidningen Okej fanns en postorderfirma som sålde skivor. Sidan var full med små bilder av konvolut och under bilderna kunde man läsa skivtiteln, bandets namn samt några av låttitlarna.

Jag köpte Theatre of Pain från denna firma och minns fortfarande när jag satt i passagerarsättet i morsans bubbla och rev av kartongpapperet som skyddat den under frakten till postkontoret. Framsidan kände jag igen, men var den inte lite väl färgglad? Och så vände jag på plattan. Nämen, hur såg de ut? Från stentuffa Shout At The Devil-looken till något …. ehhh, helt annat. Vad är det egentligen Vince Neil har runt midjan? Är det en BH? Och Tommy Lee i nån randig kroppsstrumpa, nämen lägg av!

Rent musikaliskt tar de ju också en annan riktning, men det låter inte fullt så illa som De ser ut. Det är faktiskt ganska tungt fortfarande – inte minst i ”Louder Than Hell”, ”Use It Or Lose It” och ”Save Our Souls”. Men det finns en hel del skitlåtar, som låter halvfärdiga. Smart drag att släppa en cover som förstasingel, ”Smokin’ In The Boys’ Room” räddade nog upp karriären en hel del. Sedan ska man aldrig underskatta en riktig skitlåt! ”Home Sweet Home” är ju en sådan men för Motley Crue innebar det ytterliggare ett kliv upp på karriärstegen då de i denna fick till sin första powerballad. Ofattbart nog klättrade den på listorna.

När jag lyssnar på den här plattan idag känns den lite charmig. Den är ganska talande för Motley Crue; som är ett band där imagen betyder minst lika mycket som musiken (eller egentligen mer). Här har du The Dirt! De spökar ut sig och ställer till skandal (Hanoi Rockstrummisen Nicholas ”Razzle” Dingley fick t.ex. sätta livet till då Vince Neil skjutsade honom på fyllan några månader innan plattan kom ut) men låtarna de spelar, ja de är ju sådär. Det är liksom Motley i ett nötskal. Men jag erkänner – jag har plattorna och var en av dem som lyssnade och stod och gapade, förvånat och något avundsjuk på det vilda rocklivet.

Citatet: ”I remember standing tall telling you I’m gonna be a rock-n-roll star when someone said ‘sit down boy, you already are'” (Raise Your Hands To Rock)

Vinylsingel: Primal Scream – Motley Crue (1991)

Sid 1: Primal Scream

Sid 2: Dancing On Glass

Producent: Bob Rock & Tom Werman (B-sidan) Skivbolag: Elektra

____________________________________________________________________________

När Motley Crue nått absoluta toppen med plattan Dr Feelgood var de ju tvungna att samla sig. Detta gjordes med samlingsplattan Decade of Decadence, bandets första samlingsplatta, och  som brukligt är läggs det till några nya låtar så att fansen ska köpa även samlingen. Så, sist på plattan ligger några nya låtar samt en pinsamt dålig cover av ”Anarchy in the U.K.” – förmodligen den minst lämpliga låten för Crue att spela in. Men jag lät mig inte luras; hade ju redan alla plattorna och de nya låtarna var ju ändå bara skit.

Ja, förutom ”Primal Scream då” – därav detta singelköp. Det här är faktiskt en av Motley Crues bättre låtar! Riktigt tung sak det här som faktiskt hävdade sig riktigt bra gentemot 90-talet och den stundande grungevågen. Sedan gav de plötsligt sångaren Vince Neil sparken och ersatte honom med en kille som faktiskt kunde sjunga. Det tyckte inte fansen om, så efter en platta med den nya killen tog de helt enkelt tillbaka ”the blonde guy” – trots att plattan var riktigt bra (jag har ju skrivit om den tidigare).

När Vince sedan kom tillbaka tappade jag intresset för bandet. Har hört plattorna de släppt sedan dess men där finns ingenting som jag skulle få för mig att lyssna på. Ska jag lyssna på Crue så börjar jag med Dr Feelgod och letar mig sedan bakåt, men hoppar gärna över Girl Girls Girls (lyssna på B-sidan på denna singel så förstår ni varför).

Citatet: ”Grab it and shake it, reach down scrape it”

LP: Dr Feelgood – Motley Crue (1989)

 

Sid 1: T. N. T. (Terror ‘N Tinseltown)/Dr. Feelgood/Slice of Your Pie/Rattlesnake Shake/Kickstart My Heart/Without You

Sid 2: Same Ol’ Situation (S.O.S.)/Sticky Sweet/She Goes Down/Don’t Go Away Mad (Just Go Away)/Time for Change

Producent: Bob Rock Skivbolag: Elektra

__________________________________________________________________________

Så, då var det dags för en fet rockmacka! Dr Feelgood är Motley Crues allra bästa platta, utan tvekan. Producenten Bob Rock föste in sångaren Vince Neil i sångbåset och lät honom stanna där i några månader och sedan lyckades han ratta till ett snortungt och snyggt ljud. Tänk att detta band var nere för räkning med föregångaren Girls Girls Girls, men här lyckades de verkligen resa sig och ta några rejäla kliv framåt. Det kan de med säkerhet tacka Bob Rock för. Och när Lars Ulrich sedan hörde resultatet fick Rock även äran att producera Metallica – och det gick ju riktigt bra det också.

Det här fick fart på Crues karriär och de försvann iväg på en maratonturné (jag såg en av spelningarna i Stockholm). Efter den här skivan kom 90-talet och bandet gick närapå under i grungevågen – de finns ju dock fortfarande men Dr Feelgood var den sista riktigt stora plattan. Jag gillar verkligen den självbetitlade plattan de släppte efter denna, där de ersatte Neil med John Corabi – men den floppade dock rejält. 

Det stora texttemat på den här plattan handlar såklart om droger. Bandet gick närapå under pga alla droger de stoppade i sig och vid den här tiden ryckte de upp sig och blev – kanske inte nykterister – men iallafall nyktrare. Annars handlar det som vanligt om brudar och sex. Här finns iallafall fler bra låtar än på andra Crueplattor. Det är stabilt rakt igenom, bortsett avslutande ”Time For Change” som är lite för mycket. Personliga favoriterna heter dock ”Dr Feelgood”, ”Kickstart My Heart”, ”Slice of Your Pie” och ”Don’t Go Away Mad (Just Go Away)”.

Citatet: ”My friends called today, down from L.A. They were shooting pool all night sleeping half of the day” (Don’t Go Away Mad (Just Go Away))

LP: Skid Row – Skid Row (1989)

Sid 1: Big Guns/Sweet Little Sister/Can’t Stand the Heartache/Piece of Me/18 and Life/Rattlesnake Shake

Sid 2: Youth Gone Wild/Here I Am/Makin’ a Mess/I Remember You/Midnight/Tornado

Producent: Michael Wagener Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________________

Fet rocksmocka från sent åttiotal som också skulle slängas – och det kunde jag ju inte tillåta. Konstigt nog hade jag inte denna skiva men bläddrar fram bandets andra och tredje i min samling. Skid Row blev iallafall superstjärnor med denna debutplatta, och jag såg dem faktiskt på Hovet som förband till Mötley Crue. Det måste ha varit -89, eller möjligtvis -90. Minns dock inte speciellt mycket av konserten, mer än att vi lantisar hade lyckats boka hockeyladans allra sämsta platser – längst upp på läktaren mitt emot scenen. Trumsetet var inte större än en sockerbit från vår plats.

Du har ju garanterat hört ”18 and Life”, ”Youth Gone Wild” och powerballaden ”I Remember You”. Men det finns en hel del annat här; om du nu gillar den här sortens hårdrock. ”Big Guns”, ”Piece of Me” och ”Sweet Little Sister” sitter också fint. Den stora behållningen är ju sångaren Sebastian Bach, som sjunger trikåerna av de flesta frontmän i den här genren (inte minst Vince Neil).

Efter tre plattor lämnade (eller sparkades) frontmannen bandet (beroende på vem man frågar) och Skid Row fortsatte några år senare med en ny sångare. Efter två skivor har de ju inte direkt blivit bättre, och grabbarna försökte vinna mark med en nyversion (rockigare) av ”I Remember You”. Hur som helst, om du fortfarande vill se bandet live så föreslår jag att du ringer runt till valfria bowlinghallar runt om i USA – för det är ungefär i den divisonen de lirar nu.

Citatet: ”Tequila in his heartbeat, his veins burned gasoline – it kept his motor running but it never kept him clean” (18 and Life)

CD: Motley Crue – Motley Crue (1994)

Power to the Music/Uncle Jack/Hooligan’s Holiday/Misunderstood/Loveshine/Poison Apples/Hammered/Til Death Do Us Part/Welcome to the Numb/Smoke the Sky/Droppin’ Like Flies/Driftaway

Producent: Bob Rock  Skivbolag: Elektra

_______________________________________________________________________________________

Precis när jag badade som värst i grungevågen och trodde att jag växt ifrån band som Mötley Crue så släpper de den här plattan. De reser sig upp ur resterna av sönderbränt hårspray, sparkar sångaren Vince Neil och ersätter honom med en kille som inte bara kan sjunga – han kan skrika också. Det lät som ett helt annat band, och texterna handlade helt plötsligt inte bara om brudar, bågar och bärs.

Men de hjälpte ju inte, för den här plattan sjönk som en sten och kom aldrig upp igen – och skivbolaget krävde att de tog tillbaka ”the blonde guy”. Och det här är kanske inget mästerverk men höjdpunkter som ”Uncle Jack”, ”Misunderstood”, ”Welcome To The Numb” (mycke ljud här hörru) och ”Til Death Do Us Part” tillhör helt klart bandets bättre låtar. Dessutom är ”Hooligans Holiday” bandets tveklöst bästa låt någonsin. Gött sväng i den!!

Citatet: ”Bruised bad apples crawling through the night, busted loose …… runaway”