Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Mambo Sinuendo – Ry Cooder and Manuel Galbán (2003)

Lämna en kommentar

Duerme Negrita/Monte Adentro/Los Twangueros/Patricia/Caballo Viejo/Mambo Sinuendo/Bodas de Oro/Échale Salsita/La Luna en Tu Mirada/Secret Love/Bolero Sonámbulo/María la Lo

Producent: Ry Cooder Skivbolag: Nonesuch

_______________________________________________________

En riktigt skön, lite småjazzig platta där Ry Cooder samarbetar med kubanen Manuel Galbán. Den senare, som huvudsakligen är gitarrist, etablerade sig redan på 50-talet med reverbfyllda gitarrbändande toner. Ja, Cooder har ju också släppt galet många plattor!

Det här är kanske inte en förlängning av Buena Vista Social Club men tankarna far givetvis åt det hållet. Lite mera enahanda kanske, med allt instrumentalt gitarrklinkande, men det sprider en skön stämning. Att jag sedan inte har en aning vad de sjunger om gör det kanske mindre tillgängligt? Ja, när de väl sjungs över huvud taget – för det är mycket instrumentalt!

Mycket smattrande percussion får du ju också, såklart. Helt klart dansvänligt, om du nu är lagd åt det hållet. Personligen tycker jag att ”Patricia”, ”Mambo Suínuendo” och ”Drume negrita” sticker ut lite mer än övriga låtar, som lätt grötar ihop sig och flyter in i varandra. Lite enahanda och lite tendens till muzakvarning ibland, men bara lite.

Bonusinfo: Den gamle trumlegendaren Jim Keltner, som spelat med Bob Dylan och precis alla andra som någonsin gjort något viktigt, finns såklar med på den här plattan. Ja, och så Cooders egen son Joachim Cooder på percussion förstås.

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

Kassettband: Moonflower – Santana (1977)

Lämna en kommentar

Dawn/Go Within/Carnaval/Let the Children Play/Jugando/I’ll Be Waiting/Zulu/Bahia/Black Magic Woman/Gypsy Queen/Dance Sister Dance/Europa (Earth’s Cry Heaven’s Smile)/She’s Not There/Flor d’Luna/Soul Sacrifice/Head, Hands & Feet/El Morocco/Transcendence/savor/Toussaint L’Overture/Black Magic Woman/Gypsy Queen/I’ll Be Waiting/She’s Not There Och så lite från Festival

Producent: Carlos Santana & Tom Coster Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Ja, här hittar ni en jävla massa låtar – jag vet. Och i bästa livesammanhang går de in i varandra och förvandlas ibland till ett ändlöst jammande. Fast han håller det ändå ganska kontrollerat, men det är ju Santana på 70-talet – så vad väntar du dig? Om du tittar noga på det stiliga (ehh) egendesignade (jo tack) omslaget så ser du att jag lyckats trycka in några låtar från plattan Festival också.

På det hela en något splittrad upplevelse då det här är både liveinspelningar blandat med studiolåtar. Och JAAAAAAA, liveprylarna är bäst och det är ju givetvis dessa som jag har lyckats banda över. Höjdpunkter? Tja, ”Europa” sitter ju alltid precis där det ska och så har du säkert hört talas om den där Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman”.

Santana var ju bra på 70-talet. Så är det bara. Nu är han ju en pinsam produkt som liksom lever på sitt förflutna men ändå spelar skitlåtar från senare år. Ja, jag vet inte hur det där går ihop men det senaste jag hörde med denna man var en förfärlig AC/DC-cover och det spelar ingen roll hur många klassiska plattor han har gjort – en sån cover kommer han inte undan med. Usch! Fy! Blä!

Men skit i det – lyssna på sköna Moonflower istället. Och försök att förlåta Carlos som tappat sin själ.

Citatet:”Let the children have their way, let the children play”

LP: Spirits Dancing In The Flesh – Santana (1990)

Lämna en kommentar

Sid 1: Let There Be Light/Spirits Dancing In The Flesh/Gypsy Woman/It’s a Jungle out There/Soweto (Africa libre)/Choose/

Sid 2: Peace on Earth…Mother Earth…Third Stone from the Sun/Full Moon/Who’s that Lady/Jin-go-lo-ba/Goodness and Mercy

Producent: Carlos Santana, Chester Thompson m.fl. Skivbolag: Columbia

_______________________________________________________________________

Jösses, den här skivan har inte åldrats väl. Hoppas verkligen att det här inte är det första du hör med Santana – om du aldrig lyssnat på Santana, klicka då inte på länken ovan. Välj något annat först, annars kan det bli helt fel.

Nåja, vi tar det från början. Efter en alldeles vidrigt smörig och inställsam gospelinledning drar bandet igång titelspåret. Och vore det inte för det diskant klinkande jazzklaviraturet som ligger och stör hela låten igenom så hade det fått godkänt. Därefter kommer plattans höjdare, Curtis Mayfieldörhänget ”Gypsy Woman” – men återigen; produktionen är fullkomligt vidrig. Stelare och osvängigare än en tennsoldat.

Och sådär håller det på. Santana försöker få det att svänga med riffattacken ”It’s A Jungle Out There”, blandar Coltrane och Hendrix i ett medley och försöker vara samtida i ”Who’s That Lady” och ”Choose”, men det vill sig inte. Den sistnämnda låter som någonting Michael Jackson ratat redan på demostadiet.

Men det som verkligen tar knäcken på mig är luftiga instrumentalaren ”Full Moon” som låter så mycket porrfilmsmusik det bara går. Ja, eller ett sånt där litet stycke de spelar medan människorna i Bingolottostudion kryssar i sina lotter (med bingopennna). Vilket som funkar – beror liksom på vilka referenser man har.

Då spelar det ingen roll att de plockar upp stämningen igen i ”Jin-Go-La-Ba”, vilket är originalet till låten Santana baserade en av sina egna stora hitta ”Jingo” på redan 1969. Det är försent. Och förresten så såsar de till sig igen i sista spåret, så de får skylla sig själva.

Citatet: ”Let there be light, let there be joy, let there be love and understandig” (Ha, galet frireligiöst intro)

Kassettband: Abraxas – Santana (1970)

Lämna en kommentar

 

Singing Winds, Crying Beasts/Black Magic Woman/Gypsy Queen/Oye Como Va/Incident at Neshabur/Se a Cabo/Mother’s Daughter/Samba Pa Ti/Hope You’re Feeling Better/El Nicoya

Producent: Carlos Santana & Fred Catero Skivbolag: Columbia

___________________________________________________________________

Här hittar man en riktig klassiker undangömd på ett slitet kassettband minsann. Det här är bandet Santanas andra platta, och Abraxas är helt klart en av de bättre plattorna Carlos Santana släppt (i vilken form det nu än må vara; solo eller band). Efter en riktigt skön instrumentalare dyker den där klassiska Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman” upp. En låt som kanske fler förknippar med Santana än just Fleetwood Mac idag? Det kanske inte är rätt dock, för originalet är ju grymt bra men visst tillför Santana något alldeles extra?

Många av låtarna från Abraxas hittar du på alla dessa otaliga samlingspattor som finns där ute med Santana. Du kanske inte vet om det, men självklart har du hört ””Oye Como Va” och instrumetalklassikern ”Samba Pa Ti”. De är hur som helst riktigt bra! ”Hope You’re Feeling Better” passar kanske inte rikigt in tillsammans med övriga låtar då den är något mer rifforienterad än övriga, men visst har du hört den också?

På det hela taget; latin vs rock – dvs Santana i sin allra bästa kostym.

Bonusinfo: när skitnödiga tidningen Rolling Stone listade de 500 bästa plattorna någonsin år 2003 hamnade Abraxas på plats nr 205. Men om ni frågar mig så skulle den lika gärna kunna knipa andraplatsen, för visst är det här bättre än The Beach Boys Pet Sounds

LP: Inner Secrets – Santana (1978)

Lämna en kommentar

Sid A: Dealer/Spanish Rose/Move On/One Chain (Don’t Make No Prison)Stormy

Sid B: Well All Right/Open Invitation/Life Is a Lady/Holiday/The Facts of Love/Wham

Producent: Carlos Santana & Tom Coster Skivbolag: Columbia

________________________________________________________________________________

Carlos Santana har släppt sjukt många skivor. Vet inte om det finns någon som ha koll på hur många plattor han har i bagaget eller hur många samlingsplattor skivbolagen skeppat iväg till skivhyllorna. Många är det iallafall och han har hållit igång en karriär sedan slutet av 60-talet. Med en hel del ups and downs, och t.om. med låtar som ”Maria Maria” och ”Smooth”, vilka gav Santana en välbehövlig och stenhård spark rakt upp på listorna för över tio år sedan, känns idag riktigt gamla. Det gav honom iallafall goda skäl att fortsätta, och härom veckan lirade han i Globen (förmodar att det var fullsatt) och inledde med ytterliggare ett lågvattenmärke; en cover på AC/DCs ”Back In Black”.

Vi har här alltså att göra med en riktig dinosaurie i musikbranschen, och som de flesta föredrar jag Santanas 70-tal med ändlösa solon och latinoinfluenser. Inner Secrets hamnar lite mittemellan. Här har han skalat bort en hel del pukor och congas och koncentrerar sig på något mer radiovänligt istället. Det funkar faktiskt ibland, men inte hela vägen – även om den där glödande Santanagitarren (tänk ”Black Magic Woman”) dyker upp titt som tätt.

Inledande ”Dealer/Spanish Rose” är nog plattans bästa spår, där han lyckas balansera på gränsen mellan Santanasväng och radiovänlig skvalmusik. ”Move On” fortsätter i samma sköna stil, aningen funky ibland, men i ”One Chain (Don’t Make No Prison)” blir det för mycket 70-talsdisco för min smak. Och sedan har vi ”Stormy”. Gaaaah! Visst, du får den där gitarren men innan du hinner säga ”ostkaka” utvecklas det till en riktigt äcklig ballad med en oerhört fånig text. Fast han tar upp tråden igen, stundtals, i låtar som ”Well All Right” och ”Open Invitation”. Avslutningsvis glider han in i gamla takter med instrumentalaren ”Wham!” – och då känner jag att jag måste ge honom godkänt iallafall. Inte minst med tanke på alla riktiga lågvattenmärken denne man står för. Och så gillar jag konvolutet; snygg bild!

Bonus:  ”Dealer” och ”Well All Right” är båda covers – den förstnämnda är ursprungligen en Trafficlåt (lyssna) och den sistnämnda en Buddy Hollylåt (lyssna).

Older Entries