Producent: Wolfgang Lackerschmid Skivbolag: Sandra Music Productions
Nån slags latinojazz från tidigt åttiotal som låter tv-seriemusik från sent sjuttiotal. Alltså, jag har inte ens referenserna men det skriker intro till tvserie i inledande ”Sambita”. Eller så passar den kanske i slutscenen av Sällskapsresan; ni vet när de äntligen hittat pengarna i knäckebrödspaketet och tagit sig till Rio. Inte? Nähä, ni delar inte dessa referenser, jag fattar!
Joe Gallardo spelar piano och trombon (ja, och så lite trumpet). Det här är en tidig åttiotalsmacka till bredden fylld med latinojazz. Och vem gillar det? Det låter plastigt Buena Vista Social Club, på ett grisigt och turistigt All inclusive-vis. Det är smaklöst mest hela tiden. Och ibland blir det sång, som i ”El Brujo” – det är den typ av sång man hör inifrån hotellet när man sitter utanför på terrassen klockan tre på natten och försöker förtränga att man är där. Ridå!
Det här går tyvärr bort. Upplockat ur min fars jazzarkiv – därav inlägget. Och ibland undrar man ju hur han tänkte. Hur hamnade den här plattan i arkivet? Det måste väl ändå funnits nån slags kvalitetskontroll? Jag menar, sången i ”Once There Was You” låter ju som en tondöv och till hälften krockskadad Jamie Cullum. Nej, det här går fetbort.
Sid A: Ska Vi Dela?/El Bolero/Spanish Gypsy/Samba Fino
Sid B: Llamada Original/If We Were In Love/Latin Lover
Producent: Lars Samuelson Skivbolag: Four Leaf Clover Records
Jamendethärärjuhysteriskt!
Sägerdetigen – det här är h-y-s-t-e-e-e-e-r-i-s-k-t!
Ja men kom igen!? Lyssnar på inledande ”Ska vi dela?” och kommer genast att tänka på den där scenen i Sällskapsresan när Ole testar ljudanläggningen och ber Stig-Helmer justera högtalarna i hotellrummet. Ouch! Ole skriker ”det här är saaambaaa” medan Stig-Helmer trycker ner tofsen i bakhuvudet. Ouch igen!! Den här gräver jag upp ur min fars jazzarkiv och jag undrar: varför hade han den här? Det luktar grisfest om precis allt!
Det lugnar dock ner sig några hekto i efterföljande ”El Bolero” (och Janne Schaffer dyker upp på osynlig gura) och sedan tar det hela nån slags muzakvändning i ”Spanish Gupsy”. Och i ”Samba Fino” kräks jag lite. Visselpipa? Kom igen!? Och sådär fortsätter det – lite som om Santana förvandlats till Hector Salamanca i Breaking Bad och han går all in på klockan. Jag kräks lite igen.
Nåväl, Hector Bingert är en saxofonist från Uruguay, bosatt i Sverige sedan 60-talet. Att han spelat med Nat King Cole, Sammy Davis Jr, Stevie Wonder samt satte saxsolot i Lill Lindfors ”Musik ska byggas utav glädje” hjälper honom knappast här. Amerikanska saxofonistkollegan Don Menza har lirat med legender som Buddy Rich, Elvin Jones och Louie Bellson. Kan han rädda El Encuentro från att bli något annat än sliskig hissmusik? Nej!
Ibland blir det bara fel. Tömmer kräkhinken och går vidare. Passar på att slänga den här vinylbiten på komposten när jag ändå är ute med hinken.
Sid A: Carnaval/Let The Children Play/Jugando/Give Me Love/Verão Vermelho
Sid B:Let The Music Set You Free/Revelations/ Reach Up/The River/Try A Little Harder/María Caracóles
Producent: David Rubinson & Friends, Inc. Skivbolag: CBS
Den här skivan festvaldrarigång, så in i helvete. Det är ”vamanos al carnaval” från start med percussion, körer & allt som hör till, och sedan rakt in i blödande gitarr där Carlos Santana bänder loss strängarna i ”Let the Children Play”. Magiskt Santanaögonblick, typ.
Och så fortsätter det med klassiker som ”Jugando”, ”Let The Music Set You Free” och ”Revelations”. Festival är bandet Santanas åttonde platta. Santana var/är kanske ett band men det var väl främst på de där första plattorna, med den där kända uppsättningen bestående av Greg Rollie, Michael Shrieve, David Brown och senare Neal Schon (som bildade ganska framgångsrika bandet Journey) där det var ett band. Wikipedialistan på bandmedlemmar är hur som helst låååååång redan här, alltså 1976.
Nåja, hur som helst ….här snackar vi åttonde plattan och ett klassiskt sound. Det är bra! Går liksom inte att prata bort. Om du googlar ”Santanas best albums” får du ju givetvis upp andra plattor, som Abraxas, IV, Caravanserai och en del andra, men Festival är ta mig fan också värdig att nämna i samma andetag. Bra så!
Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).
Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.
En riktigt skön, lite småjazzig platta där Ry Cooder samarbetar med kubanen Manuel Galbán. Den senare, som huvudsakligen är gitarrist, etablerade sig redan på 50-talet med reverbfyllda gitarrbändande toner. Ja, Cooder har ju också släppt galet många plattor!
Det här är kanske inte en förlängning av Buena Vista Social Club men tankarna far givetvis åt det hållet. Lite mera enahanda kanske, med allt instrumentalt gitarrklinkande, men det sprider en skön stämning. Att jag sedan inte har en aning vad de sjunger om gör det kanske mindre tillgängligt? Ja, när de väl sjungs över huvud taget – för det är mycket instrumentalt!
Mycket smattrande percussion får du ju också, såklart. Helt klart dansvänligt, om du nu är lagd åt det hållet. Personligen tycker jag att ”Patricia”, ”Mambo Suínuendo” och ”Drume negrita” sticker ut lite mer än övriga låtar, som lätt grötar ihop sig och flyter in i varandra. Lite enahanda och lite tendens till muzakvarning ibland, men bara lite.
Bonusinfo: Den gamle trumlegendaren Jim Keltner, som spelat med Bob Dylan och precis alla andra som någonsin gjort något viktigt, finns såklar med på den här plattan. Ja, och så Cooders egen son Joachim Cooder på percussion förstås.
Trevor Dunn, Danny Heifetz, Clinton ”Bär” McKinnon, Mike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).
I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.
Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.
Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.
Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.
Ja, här hittar ni en jävla massa låtar – jag vet. Och i bästa livesammanhang går de in i varandra och förvandlas ibland till ett ändlöst jammande. Fast han håller det ändå ganska kontrollerat, men det är ju Santana på 70-talet – så vad väntar du dig? Om du tittar noga på det stiliga (ehh) egendesignade (jo tack) omslaget så ser du att jag lyckats trycka in några låtar från plattan Festival också.
På det hela en något splittrad upplevelse då det här är både liveinspelningar blandat med studiolåtar. Och JAAAAAAA, liveprylarna är bäst och det är ju givetvis dessa som jag har lyckats banda över. Höjdpunkter? Tja, ”Europa” sitter ju alltid precis där det ska och så har du säkert hört talas om den där Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman”.
Santana var ju bra på 70-talet. Så är det bara. Nu är han ju en pinsam produkt som liksom lever på sitt förflutna men ändå spelar skitlåtar från senare år. Ja, jag vet inte hur det där går ihop men det senaste jag hörde med denna man var en förfärlig AC/DC-cover och det spelar ingen roll hur många klassiska plattor han har gjort – en sån cover kommer han inte undan med. Usch! Fy! Blä!
Men skit i det – lyssna på sköna Moonflower istället. Och försök att förlåta Carlos som tappat sin själ.
Citatet:”Let the children have their way, let the children play”
Jösses, den här skivan har inte åldrats väl. Hoppas verkligen att det här inte är det första du hör med Santana – om du aldrig lyssnat på Santana, klicka då inte på länken ovan. Välj något annat först, annars kan det bli helt fel.
Nåja, vi tar det från början. Efter en alldeles vidrigt smörig och inställsam gospelinledning drar bandet igång titelspåret. Och vore det inte för det diskant klinkande jazzklaviraturet som ligger och stör hela låten igenom så hade det fått godkänt. Därefter kommer plattans höjdare, Curtis Mayfieldörhänget ”Gypsy Woman” – men återigen; produktionen är fullkomligt vidrig. Stelare och osvängigare än en tennsoldat.
Och sådär håller det på. Santana försöker få det att svänga med riffattacken ”It’s A Jungle Out There”, blandar Coltrane och Hendrix i ett medley och försöker vara samtida i ”Who’s That Lady” och ”Choose”, men det vill sig inte. Den sistnämnda låter som någonting Michael Jackson ratat redan på demostadiet.
Men det som verkligen tar knäcken på mig är luftiga instrumentalaren ”Full Moon” som låter så mycket porrfilmsmusik det bara går. Ja, eller ett sånt där litet stycke de spelar medan människorna i Bingolottostudion kryssar i sina lotter (med bingopennna). Vilket som funkar – beror liksom på vilka referenser man har.
Då spelar det ingen roll att de plockar upp stämningen igen i ”Jin-Go-La-Ba”, vilket är originalet till låten Santana baserade en av sina egna stora hitta ”Jingo” på redan 1969. Det är försent. Och förresten så såsar de till sig igen i sista spåret, så de får skylla sig själva.
Citatet: ”Let there be light, let there be joy, let there be love and understandig” (Ha, galet frireligiöst intro)
Här hittar man en riktig klassiker undangömd på ett slitet kassettband minsann. Det här är bandet Santanas andra platta, och Abraxas är helt klart en av de bättre plattorna Carlos Santana släppt (i vilken form det nu än må vara; solo eller band). Efter en riktigt skön instrumentalare dyker den där klassiska Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman” upp. En låt som kanske fler förknippar med Santana än just Fleetwood Mac idag? Det kanske inte är rätt dock, för originalet är ju grymt bra men visst tillför Santana något alldeles extra?
Många av låtarna från Abraxas hittar du på alla dessa otaliga samlingspattor som finns där ute med Santana. Du kanske inte vet om det, men självklart har du hört ””Oye Como Va” och instrumetalklassikern ”Samba Pa Ti”. De är hur som helst riktigt bra! ”Hope You’re Feeling Better” passar kanske inte rikigt in tillsammans med övriga låtar då den är något mer rifforienterad än övriga, men visst har du hört den också?
På det hela taget; latin vs rock – dvs Santana i sin allra bästa kostym.
Bonusinfo: när skitnödiga tidningen Rolling Stone listade de 500 bästa plattorna någonsin år 2003 hamnade Abraxas på plats nr 205. Men om ni frågar mig så skulle den lika gärna kunna knipa andraplatsen, för visst är det här bättre än The Beach BoysPet Sounds?
Carlos Santana har släppt sjukt många skivor. Vet inte om det finns någon som ha koll på hur många plattor han har i bagaget eller hur många samlingsplattor skivbolagen skeppat iväg till skivhyllorna. Många är det iallafall och han har hållit igång en karriär sedan slutet av 60-talet. Med en hel del ups and downs, och t.om. med låtar som ”Maria Maria” och ”Smooth”, vilka gav Santana en välbehövlig och stenhård spark rakt upp på listorna för över tio år sedan, känns idag riktigt gamla. Det gav honom iallafall goda skäl att fortsätta, och härom veckan lirade han i Globen (förmodar att det var fullsatt) och inledde med ytterliggare ett lågvattenmärke; en cover på AC/DCs ”Back In Black”.
Vi har här alltså att göra med en riktig dinosaurie i musikbranschen, och som de flesta föredrar jag Santanas 70-tal med ändlösa solon och latinoinfluenser. Inner Secrets hamnar lite mittemellan. Här har han skalat bort en hel del pukor och congas och koncentrerar sig på något mer radiovänligt istället. Det funkar faktiskt ibland, men inte hela vägen – även om den där glödande Santanagitarren (tänk ”Black Magic Woman”) dyker upp titt som tätt.
Inledande ”Dealer/Spanish Rose” är nog plattans bästa spår, där han lyckas balansera på gränsen mellan Santanasväng och radiovänlig skvalmusik. ”Move On” fortsätter i samma sköna stil, aningen funky ibland, men i ”One Chain (Don’t Make No Prison)” blir det för mycket 70-talsdisco för min smak. Och sedan har vi ”Stormy”. Gaaaah! Visst, du får den där gitarren men innan du hinner säga ”ostkaka” utvecklas det till en riktigt äcklig ballad med en oerhört fånig text. Fast han tar upp tråden igen, stundtals, i låtar som ”Well All Right” och ”Open Invitation”. Avslutningsvis glider han in i gamla takter med instrumentalaren ”Wham!” – och då känner jag att jag måste ge honom godkänt iallafall. Inte minst med tanke på alla riktiga lågvattenmärken denne man står för. Och så gillar jag konvolutet; snygg bild!
Bonus: ”Dealer” och ”Well All Right” är båda covers – den förstnämnda är ursprungligen en Trafficlåt (lyssna) och den sistnämnda en Buddy Hollylåt (lyssna).
skivhyllan - om mina skivor 
Dom säger: