LP: Latino Blue – Joe Gallardo (1980)

Sid A: Sambita/Amanecer/Slidin’ Home

Sid B: El Brujo/Once There Was You/Lady Guajira

Producent: Wolfgang Lackerschmid Skivbolag: Sandra Music Productions

Nån slags latinojazz från tidigt åttiotal som låter tv-seriemusik från sent sjuttiotal. Alltså, jag har inte ens referenserna men det skriker intro till tvserie i inledande ”Sambita”. Eller så passar den kanske i slutscenen av Sällskapsresan; ni vet när de äntligen hittat pengarna i knäckebrödspaketet och tagit sig till Rio. Inte? Nähä, ni delar inte dessa referenser, jag fattar!

Joe Gallardo spelar piano och trombon (ja, och så lite trumpet). Det här är en tidig åttiotalsmacka till bredden fylld med latinojazz. Och vem gillar det? Det låter plastigt Buena Vista Social Club, på ett grisigt och turistigt All inclusive-vis. Det är smaklöst mest hela tiden. Och ibland blir det sång, som i ”El Brujo” – det är den typ av sång man hör inifrån hotellet när man sitter utanför på terrassen klockan tre på natten och försöker förtränga att man är där. Ridå!

Det här går tyvärr bort. Upplockat ur min fars jazzarkiv – därav inlägget. Och ibland undrar man ju hur han tänkte. Hur hamnade den här plattan i arkivet? Det måste väl ändå funnits nån slags kvalitetskontroll? Jag menar, sången i ”Once There Was You” låter ju som en tondöv och till hälften krockskadad Jamie Cullum. Nej, det här går fetbort.

LP: El Encuentro – Hector Bingert & Don Menza (1982)

Sid A: Ska Vi Dela?/El Bolero/Spanish Gypsy/Samba Fino

Sid B: Llamada Original/If We Were In Love/Latin Lover

Producent: Lars Samuelson Skivbolag: Four Leaf Clover Records

Jamendethärärjuhysteriskt!

Sägerdetigen – det här är h-y-s-t-e-e-e-e-r-i-s-k-t!

Ja men kom igen!? Lyssnar på inledande ”Ska vi dela?” och kommer genast att tänka på den där scenen i Sällskapsresan när Ole testar ljudanläggningen och ber Stig-Helmer justera högtalarna i hotellrummet. Ouch! Ole skriker ”det här är saaambaaa” medan Stig-Helmer trycker ner tofsen i bakhuvudet. Ouch igen!! Den här gräver jag upp ur min fars jazzarkiv och jag undrar: varför hade han den här? Det luktar grisfest om precis allt!

Det lugnar dock ner sig några hekto i efterföljande ”El Bolero” (och Janne Schaffer dyker upp på osynlig gura) och sedan tar det hela nån slags muzakvändning i ”Spanish Gupsy”. Och i ”Samba Fino” kräks jag lite. Visselpipa? Kom igen!? Och sådär fortsätter det – lite som om Santana förvandlats till Hector Salamanca i Breaking Bad och han går all in på klockan. Jag kräks lite igen.

Nåväl, Hector Bingert är en saxofonist från Uruguay, bosatt i Sverige sedan 60-talet. Att han spelat med Nat King Cole, Sammy Davis Jr, Stevie Wonder samt satte saxsolot i Lill Lindfors ”Musik ska byggas utav glädje” hjälper honom knappast här. Amerikanska saxofonistkollegan Don Menza har lirat med legender som Buddy Rich, Elvin Jones och Louie Bellson. Kan han rädda El Encuentro från att bli något annat än sliskig hissmusik? Nej!

Ibland blir det bara fel. Tömmer kräkhinken och går vidare. Passar på att slänga den här vinylbiten på komposten när jag ändå är ute med hinken.

Citatet: Citat? Nej tack, nån måtta får det vara.

CD: Clapton Chronicles: The Best of – Eric Clapton (1999)

Blue Eyes Blue/Change The World/My Father’s Eyes/Tears In Heaven/Layla (Unplugged Version)/Pretending/Bad Love/Before You Accuse Me (Take A Look At Yourself)/It’s In The Way That You Use It/Forever Man/Running On Faith (Unplugged Version)/She’s Waiting/River Of Tears/(I) Get Lost/Wonderful Tonight (Live Edit)

Producenter: Rob Cavallo, Babyface, Simon Climie m.fl. Skivbolag: Reprise

Första låten på den här samlingsplattan är en (för tiden) nyinspelad låt skriven av Diane Warren. Det känns lite som ett hån. I följande två låtar fortsätter Clapton att hånas med bagatellerna ”Change The World” och ”My Father’s Eyes”. Jag avfärdar det som trams. Och det hör definitivt inte hemma på en ‘best of’-platta med Slowhand a.k.a. Eric Clapton.

Därefter får vi gråtlåten ”Tears In Heaven” och ”Layla”, fast unpluggedversionen – doh. Men det blir lite bättre; ”Pretending” är ju en skön 80-talare och i ”Bad Love” får vi även Phil Collins på trummor; fan vad jag älskar Collins trumspel på den! Det får mig också att vilja gå tillbaka och lyssna på Claptons elfte platta Journeyman från 1989 – tror att jag missat nåt där.

Men mycket mer än så blir det inte, utan fortsätter med en tam unpluggedversion av ”Running On Faith” och ett gäng andra låtar som verkligen inte hör hemma på en best of-platta med Eric Clapton. Det här är en riktig skitplatta, med andra ord.

Citatet: ”I’ve had enough bad love I need something I can be proud of”

LP: Prisoners in Paradise – Europe (1991)

Sid 1: All Or Nothing/Halfway To Heaven/I’ll Cry For You/Little Bit Of Lovin’/Talk To Me/Seventh Sign

Sid 2: Prisoners In Paradise/Bad Blood/Homeland/Got Your Mind In The Gutter/’Til My Heart Beats Down Your Door/Girl From Lebanon

Producent: Beau Hill Skivbolag: Epic

Snacka om dikeskörning! Den här plattan släpptes i september 1991. En månad tidigare hade tre ynglingar från Seattle – ja, de kallar sig Nirvana – släppt plattan Nevermind, och även om det kanske inte gick på en månad så var det väl rätt uppenbart att det låg förändring i luften? Man undrar ju vad producenten till den här skivan – Beau Hill – tänkte på? Det hade liksom bara varit att hålla upp ett finger i luften för att känna åt vilket håll det blåste.

Men nej då; han klär bandet i en fluffig Def Leppard-kostym och låter dem sjunga ‘Na na na-na-na na na” i refrängen till inledande ”All or Nothing”. Det är osmaklig, minst sagt, och kvalar inte ens in som en fattigmans-”Pour Some Sugar On Me”. Och så fortsätter det i ”Halfway To Heaven” där en smaklös 90210 Beverly Hills-gitarr sköljer över dig. Sedan, ”I’ll Cry For You” som är nån slags smetig popballad. Och när de sedan verkar få till det i ett småbluesigt riff (”Little Bit of Lovin'”) tar det inte många sekunder innan syntetiska trummor och Woh-Ohh-körer dödar stämningen. Ja, ni fattar. Hjulen faller av och ekipaget hamnar i diket. Och sådär håller det på (jag orkar inte ens nämna titelspåret). Om de nån gång tar sig ur diket hamnar de i bästa fall i vägrenen.

Men egentligen spelar det mindre roll eftersom Europe och så många andra var dömda att dö hårmetaldöden. ‘Who the fuck is Joey Tempest?’, som Kurt Cobain lär ha skrivit på väggen i nån loge. Det kvittar att bättre låtar som ”Yesterdaze News” fick kalla handen av kostymerna på skivbolaget och att Joey fick klämma ur sig fler låtar där han försökte skriva radiohits tillsammans med diverse låtskrivarpartners – det var liksom dömt att gå åt helvete. Men visst, några av låtarna har överlevt och hamnat i bandets setlista sedan återföreningen 2002 (”Seventh Sign, ”Girl From Lebanon”) men det gör varken från eller till.

Det sägs att bandet hade anlitat Bob Rock som producent till den här men att denne tråcklade sig ur kontraktet och istället producerade Metallicas självbetitlade femte album. Bob Rock hade definitivt gjort den här plattan bättre men hade inte kunnat rädda Europe från undergången. Möjligtvis hade de klarat sig lite bättre om de släppt 2003 års återföreningsplatta Start From The Dark redan 1991, men det är en kantboll. Om jag tvingas rangordna Europes plattor hamnar den här på en självklar sistaplats!

Fråga: Du undrar vilken som då är bandets bästa platta?

Svaret: Enkelt. Det är ju War of Kings från 2015.

”Seventh Sign” live från 2010 – där John Norum, som inte spelar på plattan, ställer skåpet och visar vem som är The gitarrist i orkestern Europe.

LP: Nyanser – Svante Thuresson (1969)

Sid A: Nyanser (Cycles)/Vem Kan Svara På Min Fråga (When A Man Loves A Woman)/Kärlekens Fjäril (Elusive Butterfly)/Det Svänger Om Det Mesta (America The Beautiful)/Jag Ska Vara Hos Dej I Kväll (I’ll Be Your Baby Tonight)/Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt

Sid B: Ingen Gör Någonting (Games People Play)/Regn I Min Själ (Rain In My Heart)/Kom Hit Till Mej (Lay, Lady, Lay)/Har Ni Hört (I’m In Love)/Jag Tror Att Jag Är Kär I Dej Maria (My Girl Maria)/Bara Lev Och Känn (If It Comes To That)

Producent: Anders Burman Skivbolag: Metronome

En platta med svensköversatta covers signerad Svante Thuresson. Här tar sig Svante an låtar av Bob Dylan, Bobby Womack och Pugh Rogefeldt, för att nämna några. Den sistnämndas ”Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt” spelades dock aldrig in av Pugh själv och är tekniskt sett ingen cover.

Här gör Svante lite som Lill Lindfors och sjunger översatta låtar som tidigare varit hits på engelska. Ja, eller det var kanske Lill som gjorde som Svante? Skitsamma! Producerat av Anders Burman såklart!!

Inget ont om Svante Thuresson (eller Anders Burman) men när han sjunger ”vem kan svara på min fråga” istället för ”when a man loves a woman” eller ”jag ska vara hos dig ikväll” istället för ”I’ll be your baby tonight” känns det mer 60-tal än jag orkar med. Det finns liksom ingen som bett om dessa svenska versioner, och världen blir inte en bättre plats av dem. Nej, det känns bara dumt och onödigt. Den här sortens översatta covers känns stendött som format 2023.

Jag gillar Svante men det här kan jag vara utan. Han hade hellre fått ge sig på originalen istället, eller spelat in nåt annat. Så jag vänder hoppet till det enda originalet på denna platta; Pughs ”Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt” men den vissnar redan i det inledande orkestersorlet. Är det en oboe som snyftar där i bakgrunden? Jösses, och texten känns inte som Pughstandard. Den känns som ett meme. Den här går bort, som de säger.

Citatet: ”Vem kan svara på min fråga?

Svaret: Nej, allt var inte bättre förr!

LP: Real Life – Simple Minds (1991)

Sid A: Real Life/See The Lights/Let There Be Love/Woman/Stand By Love

Sid B: African Skies/Let The Children Speak/Ghostrider/Banging On The Door/Travelling Man/Rivers Of Ice/When Two Worlds Collide

Producent: Stephen Lipson Skivbolag: Virgin

Det är någonting med Simple Minds som känns lånat, som om allt de gjort har någon annan gjort tidigare. Det finns en handfull band jag kan jämföra dem med men vill då slänga in prefixet ‘fattigmans’ innan valda band. Men det tänker jag inte göra. Jag vet dock inte riktigt varför jag har den här skivan. Det här bandet, som bildades redan 1977 (!), är inte riktigt min grej.

Real Life är deras nionde skiva och jag läser mig till att många av låtarna är nyinspelningar (ja, eller nytolkningar) av äldre låtar från tidigare skivor. När skivan gavs ut fick den ganska usla recensioner, inte alls lika lovordad som föregångaren Street Fighting Years, som jag otroligt nog också har i samlingen.

Nåväl, låt oss koncentrera oss på Real Life. Här ligger 80-talshinnan som en rand kokosfett över hela produktionen trots att det är nittiotal. Gitarrerna, trummorna, körerna och bakgrundsyntarna ger mig mer 80-tal än jag vill ha bara i första låten. Och så där fortsätter det; ”See The Lights”, ”Let There Be love” och så vidare. Känns som ett bakfullt Hothouse Flowers, oooops (det där var elakt)!

Well, Simple Minds = inte min grej, som sagt. Hittarna på den här skivan har jag redan nämnt. De låter som ett fattigmans-U2. Oj då, nu sade jag det. Men så är det. Don’t you forget about me, visst …. men inte den här plattan. Trycker in den i vinylsamligen igen och låtsas som om det regnar. Enkla sinnen? In deed!

Citatet: ”Paula came from Washington with long golden hair, twenty eight dollars in a fake silk purse and a leather skirt to wear”

LP: Dangerous Acquaintances – Marianne Faithfull (1981)

Sid A: Sweetheart/Intrigue/Easy In The City/Strange One/Tenderness

Sid B: For Beautie’s Sake/So Sad/Eye Communication/Truth, Bitter Truth

Producent: Mark Miller Mundy Skivbolag: Island

Well, det här var ett långskott i form av tiokronorsvinyl. Och damn….. det här funkar inte riktigt. Men vad vet jag? Marianne Faithfull har ju plattor som Come My Way och Broken English på sitt CV. Den sistnämnda släppte hon 1979 efter ett långt upppehåll från artistkarriären där heroin och Mick Jagger var några av ingredienserna. Plattan tokhyllades som en stor ÅTERKOMST men …. därefter kom den här plattan.

Och det låter sådär. Känns mest som ett försök till hitplatta med en massa studiomusiker. Det låter mestadels plastigt och stelt – och med all rätt; det var tidigt 80-tal (1981). Men det är främst låtarna som inte håller. På det hela en ganska ointressant och trist platta. ”Intrigue” och ”Sweetheart” släpptes som singlar men har liksom inte överlevt tidens tand. ”Hej tiokronorsbacken”.

När jag nu sitter här och lyssnar på denna bortglömda vinyl tycker jag dock att ”For Beauty’s Sake” sticker ut en aning. En låt Marianne skrev med hjälp av Steve Winwood. Men resten av låtarna känns bara som fotnötter i Faithfulls karriär. Nej, den här skjuter jag diskret in vinylsamlingen och går vidare.

Citatet: ”What are you takin’ for beautie’s sake, what are you takin’ for beautie’s sake, what are you takin’ for beautie’s sake, what are you takin'”

CD: Razor Sharp – The Earl Slick Band (1976)

It’s All Right/Post Yourself Home/Waiting/Cheap Shot/Dead Man’s Ransom/Leaving Town/Such A Doll/Razor Sharp/Games

Producent: John Alcock Skivbolag: Capitol

__________________________________________________________________

Nej, jag kan inte förklara den här skivan. Har tänkt och tänkt och tänkt men vet fortfarande inte varför jag har den här skivan. Det finns ingen koppling alls! Ingen given parallell eller annat som kan ha attraherat undertecknad att köpa den här. Kanske såg jag något tilltalande när jag i skivaffären såg min egen spegelbild i konvolutets glättiga ytskikt? Nej. Så var det ju inte!?

Det är så här: allt jag här skriver om Earl Slick har jag tagit reda på i efterhand. Vilket också är anledningen till att jag inte på något sätt kan koppla den här skivan till mig själv. Det finns inga referenser – och ni vet, musik bygger ju till stor del på referenser.

Earl Slick är iallafall mest känd för att han ersatte Mick Ronson i David Bowies band och senare fick han själv sparken men återvände sedan många år senare (runt år 2000). Men visst, han har lirat med Yoko Ono, Ian Hunter, John Lennon med flera och det kanske kan imponera – men det gör ju inte direkt den här skivan bättre. Och det allra värsta är att det där hade jag ingen aning om förrän jag (nyss) googlade det. Det innebär alltså att jag köpte en skiva med ett galet fult omslag och ett helt sjukt artistnamn (jamen, Earl Slick …. ehhh?) utan dessa referenser. Det ligger något perverst i det, eller hur?

Du kanske undrar hur det låter? Tja, pubrock är väl den mest träffande beskrivningen. Den där sortens pubrock man inte ens omfamnar efter fjortonde ölen på lokala pizzerian; ni vet – klockan är halv tre och man pissar ner sig i närmsta snödriva på väg hem och har ingen aning om vilket håll man ska gå. Nähä, det känner ni inte igen!? Hur som helst, inte ens då hummar man nostalgiskt på en av låtarna från plattan. Och då, mina vänner, är det inte speciellt bra.

Citatet: Ha, du skulle må då va?

CD: Second Coming – The Stone Roses (1994)

Breaking Into Heaven/Driving South/Ten Storey Love Song/Daybreak/Your Star Will Shine/Straight to the Man/Begging You/Tightrope/Good Times/Tears/How Do You Sleep/Love Spreads

Producent: Simon Dawson & Paul Schroeder Skivbolag: Geffen

________________________________________________________

Ha, snacka om att bli grundlurad. På ett något skamset sätt!! Ni vet, precis som när man glider förbi nån smaskig löpsedel och kastar sig in i butiken, handlar tidningen och sedan upptäcker att det bara är ytterliggare en medial uppskrivning av något högst ointressant. Men så kommer den där skamkänslan smygande, eftersom man faktiskt borde vetat bättre.

Fast vänta nu! Det där var ingen vidare liknelse va? Jag menar, vem fan köper papperstidningar nu för tiden?

Nåja, ni kanske fattar vad jag menar? Ni vet, hyperkreddiga The Stone Roses släpper omtalad debutplatta precis i skarven till nittiotalet (och jag fattar ingenting) och väntar sedan fem år med att spela in en uppföljare, som de frontar med Zeppelinriffet Jimmy Page lämnat kvar i en gammal rörförstärkare i nån sunkig replokal. Ja, och där blev det liggande i nån statisk form tills John Squire råkade plugga in sin gitarr i samma stärkare många år senare – och givetvis hade han vett att använda det. Vad skulle du gjort?

Jag köpte singeln direkt – för det är ju så galet bra! Men det där har jag faktiskt skrivit om tidigare i inlägget om singeln, så ni får leta upp detta för vidare information om denna fantastiska låt (”Love Spreads”).

Problemet med den här plattan är att ALLT ANNAT låter som något HELT ANNAT. Fattar ni? ”Love Spreads” är inte alls representativt för plattan (eller ens vad fansen ville ha i och för sig) utan skivan består mest av supertråkiga låtar där sångaren Ian Brown mumlar loss om än det ena, än det andra (men knappat det fansen ville ha). Det är så fruktansvärt tråkigt! Och onödigt!! Ta bara pretentiösa och helt irrelevanta introt till ”Breaking In To Heaven” som leder till ……. en tråkig låt.

Och sådär fortsätter det; med sega riff och stela trumbeats – dvs. allt det där första intrycket inte är. Kanske kan jag sträcka mig till att ”Daybreak” är lite småsvängig? Fast nej, den är också tråkig. En jävla massa ”yeah yeah yeah” och mummel igen.

Nej, fy fan vilken totalt ointressant platta. Bara trams!! Men sedan splittrades de några månader senare – vilket nog var ett alldeles korrekt beslut. Fast visst, de har återförenats och allt det där men det gör ju alla nu för tiden – och ärligt talat: hur många bryr sig, egentligen? Nåja, klippet nedan är ju underhållande – ha (taking the piss)!

Citatet: ”mummel ….. mummmel  ….. mummel” (typ nästan hela tiden)

CD: Greatest Moment – Culture Club (1998)

Do You Really Want to Hurt Me/Time (Clock of the Heart)/Church of the Poison Mind/Karma Chameleon/Victims/I’ll Tumble 4 Ya/It’s a Miracle/Miss Me Blind/Move Away/Love is Love/Everything I Own/The Crying Game/I Just Wanna Be Loved/Generations of Love

Skivbolag: Virgin

____________________________________________________________

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Jag tar det igen: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Den här är inte min men den står i skivhyllan. Jo visst, den bara dök upp när jag letade efter något annat. Och tro nu inte att jag har för avsikt att skriva om varenda förbannade skiva här hemma som inte är min, för då skulle den här bloggen svämma över av sliskiga barnskivor och annat bråte. MEN, är det inte så att man iallafall har ett frikort i sitt bloggande liv? Ja ni vet, ett inlägg där man kan såga en skiva utan någon som helst förklaring och där en mening som ”det här är själva antitesen till musik” står som enda motivering. Jo, så är det!

Jag tar det igen: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Citatet: ”det här är själva antitesen till musik”