Hem

CD: Razor Sharp – The Earl Slick Band (1976)

Lämna en kommentar

razor sharp

It’s All Right/Post Yourself Home/Waiting/Cheap Shot/Dead Man’s Ransom/Leaving Town/Such A Doll/Razor Sharp/Games

Producent: John Alcock Skivbolag: Capitol

__________________________________________________________________

Nej, jag kan inte förklara den här skivan. Har tänkt och tänkt och tänkt men vet fortfarande inte varför jag har den här skivan. Det finns ingen koppling alls! Ingen given parallell eller annat som kan ha attraherat undertecknad att köpa den här. Kanske såg jag något tilltalande när jag i skivaffären såg min egen spegelbild i konvolutets glättiga ytskikt? Nej. Så var det ju inte!?

Det är så här: allt jag här skriver om Earl Slick har jag tagit reda på i efterhand. Vilket också är anledningen till att jag inte på något sätt kan koppla den här skivan till mig själv. Det finns inga referenser – och ni vet, musik bygger ju till stor del på referenser.

Earl Slick är iallafall mest känd för att han ersatte Mick Ronson i David Bowies band och senare fick han själv sparken men återvände sedan många år senare (runt år 2000). Men visst, han har lirat med Yoko Ono, Ian Hunter, John Lennon med flera och det kanske kan imponera – men det gör ju inte direkt den här skivan bättre. Och det allra värsta är att det där hade jag ingen aning om förrän jag (nyss) googlade det. Det innebär alltså att jag köpte en skiva med ett galet fult omslag och ett helt sjukt artistnamn (jamen, Earl Slick …. ehhh?) utan dessa referenser. Det ligger något perverst i det, eller hur?

Du kanske undrar hur det låter? Tja, pubrock är väl den mest träffande beskrivningen. Den där sortens pubrock man inte ens omfamnar efter fjortonde ölen på lokala pizzerian; ni vet – klockan är halv tre och man pissar ner sig i närmsta snödriva på väg hem och har ingen aning om vilket håll man ska gå. Nähä, det känner ni inte igen!? Hur som helst, inte ens då hummar man nostalgiskt på en av låtarna från plattan. Och då, mina vänner, är det inte speciellt bra.

Citatet: Ha, du skulle må då va?

Annonser

CD: Second Coming – The Stone Roses (1994)

Lämna en kommentar

second coming

Breaking Into Heaven/Driving South/Ten Storey Love Song/Daybreak/Your Star Will Shine/Straight to the Man/Begging You/Tightrope/Good Times/Tears/How Do You Sleep/Love Spreads

Producent: Simon Dawson & Paul Schroeder Skivbolag: Geffen

________________________________________________________

Ha, snacka om att bli grundlurad. På ett något skamset sätt!! Ni vet, precis som när man glider förbi nån smaskig löpsedel och kastar sig in i butiken, handlar tidningen och sedan upptäcker att det bara är ytterliggare en medial uppskrivning av något högst ointressant. Men så kommer den där skamkänslan smygande, eftersom man faktiskt borde vetat bättre.

Fast vänta nu! Det där var ingen vidare liknelse va? Jag menar, vem fan köper papperstidningar nu för tiden?

Nåja, ni kanske fattar vad jag menar? Ni vet, hyperkreddiga The Stone Roses släpper omtalad debutplatta precis i skarven till nittiotalet (och jag fattar ingenting) och väntar sedan fem år med att spela in en uppföljare, som de frontar med Zeppelinriffet Jimmy Page lämnat kvar i en gammal rörförstärkare i nån sunkig replokal. Ja, och där blev det liggande i nån statisk form tills John Squire råkade plugga in sin gitarr i samma stärkare många år senare – och givetvis hade han vett att använda det. Vad skulle du gjort?

Jag köpte singeln direkt – för det är ju så galet bra! Men det där har jag faktiskt skrivit om tidigare i inlägget om singeln, så ni får leta upp detta för vidare information om denna fantastiska låt (”Love Spreads”).

Problemet med den här plattan är att ALLT ANNAT låter som något HELT ANNAT. Fattar ni? ”Love Spreads” är inte alls representativt för plattan (eller ens vad fansen ville ha i och för sig) utan skivan består mest av supertråkiga låtar där sångaren Ian Brown mumlar loss om än det ena, än det andra (men knappat det fansen ville ha). Det är så fruktansvärt tråkigt! Och onödigt!! Ta bara pretentiösa och helt irrelevanta introt till ”Breaking In To Heaven” som leder till ……. en tråkig låt.

Och sådär fortsätter det; med sega riff och stela trumbeats – dvs. allt det där första intrycket inte är. Kanske kan jag sträcka mig till att ”Daybreak” är lite småsvängig? Fast nej, den är också tråkig. En jävla massa ”yeah yeah yeah” och mummel igen.

Nej, fy fan vilken totalt ointressant platta. Bara trams!! Men sedan splittrades de några månader senare – vilket nog var ett alldeles korrekt beslut. Fast visst, de har återförenats och allt det där men det gör ju alla nu för tiden – och ärligt talat: hur många bryr sig, egentligen? Nåja, klippet nedan är ju underhållande – ha (taking the piss)!

Citatet: ”mummel ….. mummmel  ….. mummel” (typ nästan hela tiden)

CD: Greatest Moment – Culture Club (1998)

2 kommentarer

greatest moments

Do You Really Want to Hurt Me/Time (Clock of the Heart)/Church of the Poison Mind/Karma Chameleon/Victims/I’ll Tumble 4 Ya/It’s a Miracle/Miss Me Blind/Move Away/Love is Love/Everything I Own/The Crying Game/I Just Wanna Be Loved/Generations of Love

Skivbolag: Virgin

____________________________________________________________

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Jag tar det igen: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Den här är inte min men den står i skivhyllan. Jo visst, den bara dök upp när jag letade efter något annat. Och tro nu inte att jag har för avsikt att skriva om varenda förbannade skiva här hemma som inte är min, för då skulle den här bloggen svämma över av sliskiga barnskivor och annat bråte. MEN, är det inte så att man iallafall har ett frikort i sitt bloggande liv? Ja ni vet, ett inlägg där man kan såga en skiva utan någon som helst förklaring och där en mening som ”det här är själva antitesen till musik” står som enda motivering. Jo, så är det!

Jag tar det igen: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Citatet: ”det här är själva antitesen till musik”

CD: Hard Candy – Madonna (2008)

Lämna en kommentar

Candy Shop/4 Minutes/Give It 2 Me/Heartbeat/Miles Away/She’s Not Me/Incredible/Beat Goes On/Dance 2night/Spanish Lesson/Devil Wouldn’t Recognize You/Voices

Producenter: Madonna, Justin Timberlake, The Neptunes m.fl. Skivbolag: Warner Bros

___________________________________________________________

Jag har så otroligt svårt att skriva om musik som inte berör mig på något sätt. Det går liksom inte ens att vara elak. Det rinner bara av och blir plumpa kommentarer. Men, jag har ju bestämt mig för att skriva om varenda platta som finns här hemma så det är bara att göra ett försök.

Vill börja med att förtydliga: jag har ingenting otalt med Madonna. Jag förstår fullt ut varför hon är en av världens största artister och kan utan svårigheter nämna minst ett tiotal Madonnalåtar jag gillar. Men det hon pysslar med här fattar jag inte! Det känns bara krystat; som en tant som vägrar inse att hon blivit äldre och desperat hakar på trender. Bara för att stå där in frontlinjen.

Musiken på den här plattan är närmast syntetisk. Ja, med det menar jag onaturligt svängig. Hon samarbetar med coola katter som Justin Timberlake och Pharell Williams men framstår bara som en lite för gammal Britney Spears. Lyssnar igenom låtarna ytterliggare en gång men hittar ingenting jag gillar. Den här typen av musik gör väl ändå andra bättre?

Sådär ja, tre stycken får räcka! Det kanske inte var det mest informativa inlägget och om du gillar Madonna tar du säkert illa upp. Men det sk**** jag i, faktiskt. Du får gärna dra iväg en kommentar där du idiotförklarar mig men det känns onödigt, för jag fattar verkligen inte den här musiken (i samband med Madonna). What’s the point? Har hon inget bättre att göra, som att skriva några barnböcker eller något (oj, nu blev jag visst elak iallafall)?

Citatet: Nej, jag pallar inte.

CD: Weathered – Creed (2001)

Lämna en kommentar

Bullets/Freedom Fighter/Who’s Got My Back?/Signs/One Last Breath/My Sacrifice/Stand Here with Me/Weathered/Hide/Don’t Stop Dancing/Lullaby

Producenter: John Kurzweg, Kirk Kelsey & Creed Skivbolag: Wind-Up Records

________________________________________________________

Jag tänker att innan vi vänder den här nedåtgående spiralen av negativa inlägg så måste vi ju nå den absoluta botten. Och det gör vi nu; för längre ner kommer vi inte (i något träsk). Vi står nu med dynga upp till knäskålarna och kan efter detta inlägg gladeligen ta spjärn och skjuta oss upp mot ytan igen, och var vi än hamnar så blir det bättre.

Den amerikanska gruppen Creed är en parasit. Något som suger sig fast och tar energi från något annat; någonting större – och ibland lyckas dessa parasiter växa sig obehagligt stora. Det är precis vad som hände med Creed då de klamrade sig fast på listorna med någonting så obehagligt som en genre kallad post-grunge som plattform i sin ryggradslösa formation.

Fråga mig inte varför jag har denna platta. Ingen aning. Funderade som sagt på att mörka den, men så kan jag ju inte göra. Använder den som ett lägstamärke istället.

Trots att det här är fullkomligt värdelöst och på sin höjd ett fasansfullt dåligt försök att påminna om Pearl Jam (gaah, jag riktigt ryser när jag skriver det här) så ska ni inte tro att människorna här i världen ignorerade Creed som de värdelösa kopior de är. Nej då! Den här plattan, bandets tredje, sålde i nästan en miljon exemplar första veckan – bara i USA. Ni förstår, vi lever i en sjuk värld!

Således, rekommenderar ingenting på den här plattan. Den får mig att må fysiskt illa, och det har inte bara med bandets konservativt klichéartade och halvt frireligiösa texter att göra utan även det faktum att Creed har sålt 28 miljoner plattor bara i USA (över 40 miljoner i hela världen). Det får mig att tappa tron på mänskligheten. Hur kan någonting så uppenbart dåligt bli så populärt?

Citatet: ”The sun shines and I can’t avoid the light, I think I’m holding on to life too tight, Ashes to ashes and dust to dust sometimes I feel like giving up” (Weathered)

CD: … All This Time – Sting (2001)

Lämna en kommentar

Fragile/A Thousand Years/Perfect Love…Gone Wrong/All This Time/The Hounds of Winter/Mad About You/Don’t Stand So Close to Me/When We Dance/Dienda/Roxanne/If You Love Somebody Set Them Free/Brand New Day/Fields of Gold/Moon over Bourbon Street/If I Ever Lose My Faith in You/Every Breath You Take

Producent: Sting & Kipper Skivbolag: A&M

___________________________________________________

Den här skivan spelades in den elfte september, alltså samma dag som terroristattackerna i New York ägde rum. Musikerna var väl medvetna om vad som hänt innan de gick upp på scenen men bestämde sig ändå för att genomföra konserten. Detta påverkade givetvis samtliga och förmodligen även resultatet ganska kraftigt.

Det här är nämligen ingen bra platta. Hur mycket ovan nämnda påverkat är ju svårt att säga, men maken till sävlig och tråkig liveplatta har jag nog aldrig hört – och då gillar jag Sting och har sett honom live. Han är oftast grymt bra.

Sedan är ju låtlistan ganska tråkig med sömnpiller som ”Fagile”, ”A Thousand Years” och ”Perfect Love … Gone Wrong” – och dessa väljer han dessutom att inleda med. Pust! Till och med annars så hurtiga ”All This Time” låter släpig och osvängig. Och sådär fortsätter det. Är det någon som lyckas hålla sig vaken så här långt?

Ni fattar? Jag gillar inte den här skivan utan rekommenderar vilken annan liveplatta med Sting som helst. Varför inte hans senaste, från Berlin 2010? Ni hittar den här: http://www.youtube.com/watch?v=yiduiqbf18I Den är grymt bra!

Citatet: Näeh, tror jag skiter i det och går vidare med nästa inlägg istället.

Dubbel-CD: Melodic Rock Anthems – Talisman, Aldo Nova, Triumph, Rainbow m.fl. (2005)

Lämna en kommentar

CD 1: Fat bottomed girls – Queen/I’ll be waiting – Talisman/Panama – Van Halen/Vigilante – Magnum/Abandon – Dare/Broken heart – White Lion/Dance with the devil – Phenomena/Anyway you want it – Journey/Open your heart – Europe/Fantasy – Aldo Nova/Looking for love – MSG/I’ll be there (when it’s over) – Giant/Mighty wings – Cheap Trick/Edge of a broken heart – Vixen/Fight fire with fire – Kansas/Don’t look back – Boston/Burning heart – Survivor

CD 2: Get to you – Dan Reed Network/Out in the fields – Gary Moore/Pamela – Toto/A woman like you – Russ Ballard/Tears in the rain – Triumph/Bad luck – FM/10 000 lovers (in one) – TNT/All night long – Rainbow/Love somobody – Rick Springfield/Heaven tonight – Yngwie Malmsteen/Coming of age – Damn Yankees/Love is a ritual – Styx/Best of what I got – Bad English/Guilty of love – Whitesnake/The flyer – Saga/Stairway to heaven – Far Corporation

Sammanställd av Per Winberg m.fl. Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________

Det kan bli så när man är på semester, att man vill ha något annat i bilstereon – och då ungarna ständigt envisas med att plåga mig med Rix FM så tänkte jag ge igen. Och i en helt vanlig ICA-butik fann jag bot – Melodic Rock Anthems. Kan det bli bättre?

Ni måste förstå – det här är inte skivan jag skulle köpa i vanliga fall utan bara ett medel att hämnas mina barn. Jag tror att det lyckades för de verkar avsky tonerna från Vixen, Boston, Journey, Gary Moore och de andra. Om sanningen ska fram så gör jag också det i många fall, men det säger jag ju inte till mina barn.

Så, vad får man för femtionio spänn i form av melodiska rockdängor? Jo det ska jag tala om! En jävligt blandad kompott där det mesta är saker jag nästan behöver skämskudde för att nämna. Jag menar, TNT, Aldo Nova, Vixen, Bad English – vem lyssnar på sånt? Okej, nu kanske det sitter några Vixenfans där ute och tar illa upp och kanske menar att ”ja men du ska höra deras tredje platta, den är jävligt bra” men den risken tar jag – för ovan nämnda grupper är inte min tepåse! Sedan är jag inte helt säker på att Vixen ens gett ut tre plattor, så det så!

Den här samlingen funkar dock som hämnd, men även delvis som bilåkarkuliss. Det må vara en galet osammanhängande samling, men Queens ”Fat Bottomed Girls”, Van Halens ”Panama”, lite Gary Moore och Talismans ”Ill Be Waiting” går alltid hem. Och visst får jag Rockyvibbar av Survivor, det erkänner jag, och Yngwie Malmsteen hade en osviktlig känsla att skriva klistriga poplåtar i början av sin karriär men på det hela blir det bara låtar hastigt staplade på varandra som pannkakor på nån amerikansk vägkrogssylta. Och precis som på dessa blir det aningen mycket sirap på toppen ibland.

Citatet: ”If you need somebody call out my name I’ll be waiting right by your side”

Older Entries