Kassettband: Keep The Faith – Bon Jovi (1992)

I Believe/Keep the Faith/I’ll Sleep When I’m Dead/In These Arms/Bed of Roses/If I Was Your Mother/Dry County/Woman in Love/Fear/I Want You/Blame It on the Love of Rock & Roll/Little Bit of Soul

Producent: Bob Rock Skivbolag: Mercury

_____________________________________________________________________________

Jaha, jag har trots allt några gamla kassettband kvar att skriva om. Det här bandet gick varmt i min bajsbruna Saab 99:a. Den bilen körde jag verkligen slut på, och inte hade jag någon fantastisk ljudanläggning i den utan istället för att t.ex. köpa kabelsko till högtalarsladdarna hängde jag bara fast dem som krokar – vilket visade sig vara mindre bra i skarpa kurvor. Ljudet försvann lätt i dessa.

Nåväl, här har vi Bon Jovis Keep The Faith inklämd på ett kassettband (och lite Atomic Swing för att fylla ut tomrummet som uppstod på sida B). Det här är faktiskt en riktigt bra Bon Jovi-platta! Istället för att som många andra band i genren gå under i grungevågen så ändrade de stilen en aning (men bara lite) och lyckades inte bara överleva utan sälja miljontals med plattor ….. igen.

Här hittar du hits som ”Keep The Faith”, ”Bed of Roses” och ”In these Arms”. Det där inledande försöket att låta som U2 på Achtung Baby i ”I Belive” är ju dock ganska onödigt. Och sedan kan jag leva utan ”Fear” och lite skitnödiga Springsteenaktiga ”Dry County”. Men annars ganska bra skit det här. Vilka låtar med Atomic Swing jag lyckats fylla ut med minns jag inte riktigt – och det känns inte som om det är värt att ta reda på det. Ni får leva i den ovissheten. Okej?

Citatet: ”It feels so good that it ought to be illegal I got my vaccination from a phonograph needle” (Blame It On The Love of Rock & Roll)

Kassettband: Moonflower – Santana (1977)

Dawn/Go Within/Carnaval/Let the Children Play/Jugando/I’ll Be Waiting/Zulu/Bahia/Black Magic Woman/Gypsy Queen/Dance Sister Dance/Europa (Earth’s Cry Heaven’s Smile)/She’s Not There/Flor d’Luna/Soul Sacrifice/Head, Hands & Feet/El Morocco/Transcendence/savor/Toussaint L’Overture/Black Magic Woman/Gypsy Queen/I’ll Be Waiting/She’s Not There Och så lite från Festival

Producent: Carlos Santana & Tom Coster Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Ja, här hittar ni en jävla massa låtar – jag vet. Och i bästa livesammanhang går de in i varandra och förvandlas ibland till ett ändlöst jammande. Fast han håller det ändå ganska kontrollerat, men det är ju Santana på 70-talet – så vad väntar du dig? Om du tittar noga på det stiliga (ehh) egendesignade (jo tack) omslaget så ser du att jag lyckats trycka in några låtar från plattan Festival också.

På det hela en något splittrad upplevelse då det här är både liveinspelningar blandat med studiolåtar. Och JAAAAAAA, liveprylarna är bäst och det är ju givetvis dessa som jag har lyckats banda över. Höjdpunkter? Tja, ”Europa” sitter ju alltid precis där det ska och så har du säkert hört talas om den där Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman”.

Santana var ju bra på 70-talet. Så är det bara. Nu är han ju en pinsam produkt som liksom lever på sitt förflutna men ändå spelar skitlåtar från senare år. Ja, jag vet inte hur det där går ihop men det senaste jag hörde med denna man var en förfärlig AC/DC-cover och det spelar ingen roll hur många klassiska plattor han har gjort – en sån cover kommer han inte undan med. Usch! Fy! Blä!

Men skit i det – lyssna på sköna Moonflower istället. Och försök att förlåta Carlos som tappat sin själ.

Citatet:”Let the children have their way, let the children play”

Kassettband: Badlands – Badlands (1989)

High Wire/Dreams in the Dark/Jade’s Song/Winter’s Call/Dancing on the Edge/Streets Cry Freedom/Hard Driver/Rumblin’ Train/Devil’s Stomp/Seasons/Ball & Chain

Producent: Paul O’Neill Skivbolag: Atlantic

_______________________________________________________________________________

Hittar ett gammalt kassettband med Badlands. Ja, det är lätt att förväxla med Springsteen men det handlar faktiskt om ett gammalt hårdrocksband som inte riktigt slog igenom. Fast, om du känner igen detta band så beror det antingen på att du är en riktig hårdrocksnörd (upp till midjan i hårdrocksträsket, minst) eller för att du faktiskt hört ”Dreams In The Dark” som snurrade ganska rejält på MTV i slutet av 8o-talet.

I vilket fall, det här bandet överlevde inte riktigt utan sköljdes bort i grungevågen och är nog numera mest till för tröstlösa hårdrocksnostalgiker. Lite konstigt att de aldrig fick något brejk egentligen, då de var bättre än många andra band som lyckades under den här perioden. Förmodligen var de lite sent ute och kanske hade det något framtunga Led Zeppelin-arvet något med det hela att göra. Detta hörs inte minst i ”Winter’s Call”, fast egentligen låter det som Whitesnake – när de försöker låta som Zeppelin.  Å andra sidan är detta en av höjdpunkterna, så nu vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Laguppställningen i Badlands var dock inte illa. Vem minns inte gitarrfenomenet Jake E Lee? Han blev väl historisk bakom Ozzy i sköna ”Bark At The Moon”? På trummor hittar du Eric Singer, som spelat i fler band än du kan räkna till men som idag klär ut sig till The Cat Man i självaste Kiss. Men det var rösten jag föll för – vilket var anledningen till att jag över huvud taget bandade det här – och den tillhör Ray Gillen, som hade haft femton minuter med självaste Black Sabbath. Och det var kanske Gillens tragiska öde som punkterade bandet då han dog i en aids-relaterad sjukdom? Bandets tredje platta, Dusk,  släpptes därför postumt – så sent som 1998 (trots att plattan spelades in långt tidigare).

Men om jag tänker efter så har jag faktiskt aldrig hört bandets andra platta. Så, det var aldrig speciellt intressant eftersom det blir bra jämntjockt i längden. Men, kolla in ”Dreams In The Dark” nedan. Den har något, visst? Något med rösten! Fast det kanske är för att den påminner om David Coverdale?

Fråga: tar inte Eric Singer i lite väl mycket när han tjongar till cymbalerna i videon nedan?

Kassettband: Live i Göteborg – Toto (1992)

Gypsy Train/Never Enough/How Many Times/Kingdom Of Desire/Georgy Porgy/Africa/Don’t Chain My Heart/Hold The Line

Producent: Sveriges radio (P3 Live)

________________________________________________________________________

Nej, det här är ingen bootleg utan inspelat från radio. Sveriges radio har ju sänt en och annan livekonsert genom åren, och här fångade de Toto i Göteborg då de turnérade med plattan Kingdom of Desire. Det här är dock inte hela konserten utan bara det som sändes i radio – och givetvis är merparten av materialet från senaste skivan. Förmodligen ett krav från bandet för att P3 skulle få sända över huvud taget.

På den här tiden var Toto fortfarande så stora att de fick spela på Scandinavium. Vad mer ska jag säga? Kingdom of Desire var sista skivan med supertrummisen Jeff Porcaro – han gick ju som bekant bort i en tragisk trädgårdsolycka innan skivan kom ut. Istället för att lägga ner verksamheten hittade Toto en ersättare i Simon Phillips och stack ut på världsturné. Minns att vi pratade om att gå på konserten men det slutade med att jag hamnade framför radion istället (såg iallafall Toto med Jeff på Past To Present-turnén i globen några år tidigare).

Låtlistan är ju inte speciellt imponerande – många låtar från senaste skivan, som sagt. Men visst lirar de bra. Synd bara att jag inte hittar nån endaste liten länk till den här spelningen. Bjuder på ett annat klipp från den här turnén istället.

Citatet: ”Georgy Porgy pudding pie, kissed the girls and made them cry”

Kassettband: Omslag Martin Kann – Bob Hund/Odelay – Beck (1996)

Sid A: En pratstund/Sommaren rasar/Upp, upp, upp, ner/Förträngda problem/bob hund/Reinkarnerad exakt som förut/Nånting måste göras/Indianernas park/Düsseldorf/Papperspåse + lite Oasis

Producent: Bob Hund, Per Sunding m.fl.

Sid B: Devils Haircut/Lord Only Knows/The New Pollution/Novacane/Jack-Ass/Where It’s At/Sissyneck/Readymade/High 5 (Rock the Catskills)/Ramshackle/Discobox

Producent: Beck Hansen m.fl.

_____________________________________________________________________________

Jag fullkomligt älskade Bob Hund, och vilket liveband sedan. Tror att jag har sett dem minst två gånger och det var alltid lika bra. Minns främst en konsert på Gröna Lund. De gav gärnet; som om det var deras sista konsert; tog liksom ingenting för givet. Den här skivan är riktigt bra och hade det inte varit för Spotify så hade jag inte kunnat återuppleva den då jag sedan länge kastat ut bandspelaren.

Allra bäst är nog ändå ”Sommaren rasar” (med skönt blås), instrumentalaren ”Bob Hund” (där de lyckas med konststycket att spela snabbt men ändå släpigt), ”Reinkarnerad precis som förut” (en ritktig Bob Hund-titel), ”Düsseldorf” och stämningsfulla balladen ”Upp, upp, upp, ner”.  Vilket band (i dubbel bemärkelse, ha)! De återförenades ju för ett tag sedan men det kändes inte lika stort längre. Det har väl med tiden att göra antar jag, men när jag nu sitter och myser tillsammans med nyss nämnda ballad så inser jag att de gamla prylarna fortfarande håller. (Varför jag klämt in lite Oasis på A-sidan har jag faktiskt ingen aning om, men visst var det jobbigt när det bara blev tyst i flera minuter innan man kunde vända sida?)

Beck såg jag också på grönan. Kanske var det samma år? Hur som helst, det som imponerade mest med Beck var att han faktiskt kunde sjunga när han verkligen ville. En makalös talang, som jag dock tappade intresset för några plattor in i karriären (när han försökte sig på en singer/songwriterkarriär – det funkade inte riktigt). Det här har kanske inte åldrats lika bra som A-sidan men ”Devil’s Haircut”, ”The New Pollution” och ”Where It’s At” är ju fortfarande grymma låtar.

Som ni ser fick ett par låtar maka på sig för att resten skulle få plats på bandet. Tror att jag lyckades få med det viktigaste, men om ni klickar på låtlistan hittar ni såklart plattan i sin helhet samt lite extralåtar i nån fet deluxeutgåva.

Citatet: ”Sedan sjöng lite falskt, jag lovar det är sant” (Reinkarnerad exakt som förut)

Kassettband: Abraxas – Santana (1970)

 

Singing Winds, Crying Beasts/Black Magic Woman/Gypsy Queen/Oye Como Va/Incident at Neshabur/Se a Cabo/Mother’s Daughter/Samba Pa Ti/Hope You’re Feeling Better/El Nicoya

Producent: Carlos Santana & Fred Catero Skivbolag: Columbia

___________________________________________________________________

Här hittar man en riktig klassiker undangömd på ett slitet kassettband minsann. Det här är bandet Santanas andra platta, och Abraxas är helt klart en av de bättre plattorna Carlos Santana släppt (i vilken form det nu än må vara; solo eller band). Efter en riktigt skön instrumentalare dyker den där klassiska Fleetwood Mac-covern ”Black Magic Woman” upp. En låt som kanske fler förknippar med Santana än just Fleetwood Mac idag? Det kanske inte är rätt dock, för originalet är ju grymt bra men visst tillför Santana något alldeles extra?

Många av låtarna från Abraxas hittar du på alla dessa otaliga samlingspattor som finns där ute med Santana. Du kanske inte vet om det, men självklart har du hört ””Oye Como Va” och instrumetalklassikern ”Samba Pa Ti”. De är hur som helst riktigt bra! ”Hope You’re Feeling Better” passar kanske inte rikigt in tillsammans med övriga låtar då den är något mer rifforienterad än övriga, men visst har du hört den också?

På det hela taget; latin vs rock – dvs Santana i sin allra bästa kostym.

Bonusinfo: när skitnödiga tidningen Rolling Stone listade de 500 bästa plattorna någonsin år 2003 hamnade Abraxas på plats nr 205. Men om ni frågar mig så skulle den lika gärna kunna knipa andraplatsen, för visst är det här bättre än The Beach Boys Pet Sounds? 

Kassett: Eleven Kinds of Loneliness – Tanita Tikaram (1992)

 

Sid A: You Make The Whole World Cry/Elephant/Trouble/I Grant You/Heal You/To Drink The Rainbow

Sid B: Out On The Town/Hot Stones/Men & Women/Any Reason/Love Don’t Need No Tyranny/The Way That I Want You

Producent: Tanita Tikaram Skivbolag: East West

________________________________________________________________________

Nämen titta, ett kassettband med Tanita Tikaram. Okej, jag vet att jag har vinylplattor med henne (som jag idag inte värderar speciellt högt) men att jag ägde hennes fjärde platta Eleven Kinds of Loneliness – på kassett desutom – hade jag ingen aning om. Minns knappt att jag hört den här plattan!

Men men, gör ett försök och då jag kastat ut bandspelaren för flera år sedan hittar jag den (o)turligt nog på Spotify. Drar igång första spåret ”You Make The Whole World Cry” och visst, det här minns jag – det känns bekant. Kanske har jag lyssnat på den här plattan trots allt? Andra låten heter ”Elephant”. Nämen vänta nu, vad är det här? Är det här ett skämt? Ha! Av alla fåniga låtar så måste det här väl ändå vara det fånigaste? Går vidare till ”Trouble”. Hmmmmm, tråkigt! Låter som en sömning Chris Isaak. Sedan ”I Grant You” ….. oah … jäsp …..ahhhhh …nej, nästa! Hhmmm! Nej …. nästa! Äh, jag er upp!

Det här gick inget vidare. Tanita Tikaram hade kanske sin charm nån gång i tiden men idag finner jag henne bara tråkig. Ett enormt sömnpiller – så alla som har svårt att sova kanske ska ta och lyssna på Eleven Kinds of Loneliness. Den gör bot! Garanterat!

Citatet: Ahhhhh …. jäsp! Förlåt? Jaha, ett citat … ehhh, då ska vi se här. Ehh, jo men …. jäsp … asså …. ahhhh …. ehhhhh .. ZZZZZZZZZZ zZzZzZzZZZ zzzzzzzzzzz

Kassettband: Pump – Aerosmith(1989) /Heartbreak Station – Cinderella (1990)

Sida A: Pump – Aerosmith

Sid B: Heartbreak Station – Cinderella

____________________________________________________________________________________

Ännu ett kärt litet kassettband där jag lyckats baka in två sköna hårdrocksplattor, förmodligen på bekostnad av ett par låtar för vad jag minns så fick man aldrig in två plattor på ett 90-band. Nåja, vi tar sidorna i tur och ordning!

På sida A hittar vi Aerosmiths Pump från -89, bandets tredje sedan återföreningen på 80-talet. Det är helt klart bandets bästa platta i modern tid, även om efterföljande kovändningen (ha!) Get A Grip förmodligen sålde mer och skedmatade MTV-generationen med videos. Här hittar du dock hits som ”Love In An Elevator” och ”Janie’s Got A Gun” men här finns mer än så. Det känns nästan som en arbetsseger för bandet spelar för glatta livet. Sångaren Steven Tyler finns i vanlig ordning lite varstans uttspridd på skivan (så fort han får chansen så hör man honom där i bakgrunden) och Joey Kramer bankar bokstavligen skiten ur sina trummor. Om du missat den här bör du genast kolla upp låtar som ”Young Lust”, ”Monkey On My Back” och ”My Girl” som samtliga är bortglömda pärlor!

Vi vänder sida och hittar bandet med det allra fånigaste bandnamnet: Cinderella. Fast den här skivan är faktisk ganska bra – något överproducerad kanske, men stundtals blir det riktigt bra. Bäst blir det när de gnatar på, lite i Aerosmithstil, i låtar som ”The More Things Change” och ”Shelter Me” (där självaste Little Richard hjälper till på ett hörn). Inget nytt under solen men om du gillar din hårdrock traditionellt inbunden i bluestolvan så har du hittat rätt.

Sedan känns titelspåret som ett extrasmörigt försök till hitballad – men det kan vi ju bortsett från. Hur som helst, problemet och anledningen till att Cinderella numera är en fotnot i rockhistorien är ju helt enkelt sångaren Tom Keifer. Har sagt det förr, men den mannen har en någont påträngande röst – han låter lite som någon som precis tömt ett helrör T-röd och försöker ta ton på första utandningen. Det blir lätt ansträngt efter ett par minuter och man får lust att gömma lättantändliga föremål – och då försvinner liksom en del av rockcharmen, tyvärr.

Bonusinfo: efter turnén med Heartbreak Station tappade Cinderellasångaren Tom Keifer lustigt nog rösten. När han hittade den igen spelade de in plattan Still Climbing 1994, som dock inte gjorde några större avtryck. Bandet lade ner verksamheten ett år senare men har återförenats sedan dess – och spelade faktiskt på Sweden Rock Festival i somras. Och då klagade recensenterna mycket riktigt på Toms röstresurser.

Kassettband: Metal Health – Quiet Riot

Sid A: Metal Health/Cum on Feel the Noize/Don’t Wanna Let You Go/Slick Black Cadillac/Love’s a Bitch

Sid B: Breathless/Run for Cover/Battle Axe/Let’s Get Crazy/Thunderbird

_________________________________________________________________________

Jaha, första kassettbandet ut på bloggen. Oj, oj, oj – nu blir jag riktigt nostalgisk! Det räcker med den inledande pukvandringen och jag blir varm i hela kroppen och får genast lust att svänga huvudet frenetiskt i luften och drar fram lufttrummorna. Det här sitter i ryggraden!

Det här har jag lyssnat mycket på! Skulle nästan kunna dra till med några superlativ här och säga att detta är en av de viktigaste hårdrocksskivorna ….. någonsin. Faktiskt! Quiet Riot har präglat mig, och trots att det var ett bra tag sedan jag hörde Metal Health så kan jag varenda andetag, varenda trum- och gitarrfill utantill. De sitter i ryggraden! Jag mimar t.o.m. det där lilla skrattet 3:25 in i titelspåret helt spontant – och det känns som ett naturligt klimax för stunden. Konstigt då att jag aldrig skaffade plattan på vinyl eller cd utan detta band har jag alltså spelat om och om igen. Vi ska alltså inte underskatta kassettbandens betydelse – och hade det inte varit för detta band så hade jag ju aldrig köpte andra plattor med Quiet Riot. (Men det hade jag ju i och för sig ingenting för, då detta är bandets enda viktiga platta – hmmmm, men det är en annan historia).

Hur som helst, det finns inga dåliga låtar på den här plattan, bara några som är ännu bättre. Inte för att de behövde det, men Sladecovern ”Cum On Feel The Noize” gav dem kanske en gratishit men jag föredrar titelspåret, ”Slick Black Cadillac” (”Sliiiiiiiiiiiiiick blaaaaaaaaaaaack, ha ha), ”Love’s A Bitch” (med överentusiastisk sånginsats i introt), ”Breathless” (med överentusiastisk sånginsats i introt) samt dubbelbaskaggarna i ”Run For Cover”. Äh förresten, jag gillar hela plattan. Och de tunga trummorna i slutet av nyss nämna låt eller Kevin Dubrows frasering  och trumfillen i ”Don’t Wanna Let You Go”. Fan, trumljudet är förresten grymt bra på den här plattan.

Fast visst, ”Battle Axe” känns något onödig. Vem behöver ett gitarrsolo sådär mitt i skivan? Och ”Thunderbird” är kanske smetig med sitt pianointro och med sin allsångsrefräng, men för mig är det bara NOSTALGI och helt okej – faktiskt riktigt bra.

Den här skivan är sann hårdrocksnostalgi! Så de så!!! Och så känns det som ett enda långt partaj! De fick också till ett riktigt bra omslag – eller hur?! Ja just det, omslaget hittar du här.

Citatet: ”Bang your head, metal health will drive you mad”

Kolla in ett klassiskt klipp från US festival (1983) nedan.

Tillbaka från de döda

Döm av min förvåning då farsan kommer upp på årligt julbesök och har några lådor med sig. ”De har stått i källaren och samlat damm och nu vill jag inte se dem längre” sade han och räckte över lådorna med varm hand. Det var ju mest skräp; gamla skolkataloger som tyvärr tagit stryk av översvämningen som härjade i min fars källare (då han mirakulöst lyckades rädda alla sina hundratlals jazzvinyler men inte ”hann med” mina hårdrocksplattor) och dessa kataloger hade visserligen torkat, men förvandlats till styva pappbitar som inte gick att öppna. Vidare hittade jag böcker, serietidningar och Bonniers lexikon – ha, känns hyfsat överflödigt idag.

Men i en låda hittade jag lite godis. Först fick jag tag i en packe vinylsinglar som jag verkligen letat efter. Härligt – mer att skriva om! Sedan grävde jag djupare i lådan och hittade …….. ännu en låda, och i den låg några av mina gamla kassettband; dessa trodde jag samtliga var begravda på kassettkyrkogården men några av dem har tydligen klarat sig. Och det är ju alldeles fantastiskt! Fast, nu är det ju på det viset att ingen människa som är vid sina sunda vätskor har ju kvar sin kassettspelare – och så även jag – men att bara titta på dem räcker. Musiken hör jag i huvudet – och så finns ju männsikans bästa vän Spotify!

Så, räkna med några inlägg där mina kassettband – som återuppstått från de döda – figurerar. Orkar givetvis inte med alla men får göra ett litet urval innan jag kastar ut dem. Ja, och så vinylsinglarna då – de får stanna kvar.

Förresten – god jul!